art deco

När man tänker på Miami, eller i synnerhet Miami Beach/South Beach, så tänker nog många på husen. De pastellfärgade och låga husen från första halvan av 1900-talet. De flesta av dem ligger i det s.k. Art Deco-distriktet och det är fullständig njutning att traska runt där och bara titta på byggnader med historia.

img_4085

Nu blandar jag mobilbilder med kamerabilder, men det spelar väl ingen kvitta…

Bredvid hotellet ovan ligger det berömda Scarface-hotellet, där motorsågsscenen utspelar sig. Men det fattade vi först när vi gått därifrån, så vi tog ingen bild på det. Smartheten.

img_3556img_3557

Alltså. Det är ju bara SÅ snyggt. Och så neonskyltarna på kvällen. Det var som att kastas 50-60 år bakåt i tiden. Älskar!

img_4091img_4092

Eftersom vi vaknade så tidigt på morgnarna pga jetlag, så åt vi frukost direkt när den öppnade vid 07 och sen promenerade vi på förmiddagarna innan det var dags att bada. Det blev några tusen steg varje dag.

img_4221

Första dagen gick vi söderut, ända ner till den mest södra udden på South Beach, andra dagen gick vi norrut (se ovan) och det var precis lika fint.

img_4223img_4225img_4227img_4229img_4237

Som sagt. Älskar. Varför fotade jag inte meeeeer? Aja. Nästa gång. För jag ska tillbaka. That is fo sho.

den första morgonen

img_3390Taggade på första heldagen i Miami Beach.

Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.

img_3396En overklig och vacker bild, för mig.

Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!

img_3407

Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.

Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.

img_3408

img_3413”Titta!”

img_3418Syskonkärlek.

img_3426Min. ❤

img_3430

img_3470Min familj.

img_3475Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.

img_3500Och man kan ju faktiskt be om det.

img_5826Ingenting utan er.

img_3520

img_5949Älskade VanDahlia.

img_3540

Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.

 

hotel breakwater south beach

Vi kom fram till vårt hotel – Hotel Breakwater South Beach – sent på eftermiddagen. Hemma i Sverige var klockan förbi läggdags, men här gällde det att hänga i och hålla igång barnen (och oss själva) så mycket som möjligt för att ställa om tiden (sex timmar bakåt).

img_4048

Så vad passade bättre än att bara knalla upp på rummet, kasta av sig resesvettiga kläder och gå och bada? Inget. So that’s what we did.

img_4032Dahlia fann sig snabbt.

Poolen på Breakwater var inte jättevarm, men ändå helt ok. Vi vande oss fort (förutom badkrukan Vikto). Den var i precis lagom storlek för barnen. Aston bottnade, men kunde ändå hoppa i. Tyvärr var den vansinnigt fullproppad med klor, vilket Astons ögon fick lida för gång på gång.

img_4033Gosungar efter att ha duschat av sig efter badet.

Vi bodde i en familjesvit på Breakwater. Den var väl inte det modernaste vi sett och det luktade rök när vi kom, men eftersom vädring (och att vi tyvärr vande oss, antar jag), så var det ändå ok. Städningen var inte direkt bra, men vi är i alla fall glada att vi inte stördes av den höga ljudvolymen utanför (dag som natt), som vi hade läst att folk störts av tidigare. Men väljer man att bo mitt på Ocean Dr är det ju något man får räkna med. Hursomhelst var vi nöjda med storleken och möblemanget på rummet! Även wi-fi:et var bra! Det låter kanske oviktigt, men har man barn som är vana vid att koppla av en stund med iPads på kvällen, så kan det bli lite problematiskt att ta bort det. ”Lite”.

img_4036

Första Miami-middagen intogs på Hotel Victor och det blev mest en sån där viärskithungrigaochbeställerintypenavvarjeochbaramölar-middag. Så det blev rätt mycket mat beställt. Och det är ”ganska” dyrt på Ocean Dr, så den här middagen var väl inte det mest ekonomiska vi ätit. Men när man har rest i typ 16 timmar, så finns det väl ingen övre gräns på vad mat är värt, tänker jag?

img_4034

Aston kämpade på med min sjal på axlarna, eftersom det faktiskt var lite kyligt första kvällen. Lite blåsigt. Och då vi var glada att vi hade tagit med oss lite långärmade tröjor och långbyxor. Men det där ”kalla” vädret skulle ju visa sig vara en engångsföreteelse i just Miami.

img_4039

Restaurangen på Hotel Victor satt ihop med Sugar Factory, där de sålde alla möjliga sorters godis och helt fantastisk glass. Tydligen ett ställe som många kändisar väljer att besöka när de är i Miami. I alla fall enligt alla bilder som prydde väggarna.

img_4042

På vägen hem från middagen gick vi förbi inkastare, högt dunkande musik, kvinnor med extremt höga klackar och extremt små kläder, neonljus, drinkar, öl och ja, allt jag på förhand trodde att South Beach skulle vara. Surrealistiskt, fastän vi var mitt i det.

img_4047

Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta Hotel Breakwater South Beach eftersom jag inte vet hur det ser ut på övriga hotell på South Beach. Vi valde att inte köra på något av de billigare hotellen vi hittade (billigt på South Beach är ca 1500-2000:-/natt) eftersom de hade en tydlig Norman Bates-prägel. Vi ville ha pool och bra läge, samt ett hotell i Art Deco-stilen som präglar South Beach. Supermodernt och flashigt kan vi ju bo på när vi besöker andra ställen, tänkte vi.

Så Breakwater fick det bli och det kostade drygt 3000:-/natt, vilket ju kanske låter helt vansinnigt, men det är så mycket det kostar med de kriterierna vi hade. Med facit i hand hade vi eventuellt valt något annat, eftersom vi tycker att service och städning inte präglade prisklassen. Men, ja, i jämförelse med de lyxigare hotellen på Miami Beach, så var ju detta billigt.

Hepp, gotta go! Mer kommer framöver.

 

2 år med dig

Du. I dag är det den 6:e februari och det är dagen då vi via sociala medier påminns om livets mest omtumlande dag. Den av så otroligt mycket kärlek, men också så mycket oro och kamp.

Dagen du föddes.

Och i dag blir du två år.

Jag älskar hur du alltid vill vara med, utvecklas, alltid ”vill se”. Hur hela dina fötter nästan aldrig är i kontakt med golvet/marken samtidigt, eftersom du alltid är på språng. Jag älskar ditt knäppa skratt, där du mest låter som någon väldigt gammal som försöker få luft. Jag älskar när du kramar de du tycker om och säger ”Åh, så mysigt!”, hur du klappar kinden och säger ”Så. Så.” när någon är ledsen. Jag älskar att höra dig sjunga och att sjunga för dig, även fast Pepparkaksgubbarna känns lite malplacerade på en solsemester i Florida. Jag älskar att se hur mycket du ser upp till din storebror, hur du vill göra allt han gör.

Men mest älskar jag dig för att du överlevde. För att du finns här hos oss alls. Tack, för det.

Grattis på födelsedagen, älskade VanDahlia! The world’s gonna know your name.

en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

img_3950Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

img_3990Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

img_4003Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

img_4006Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

img_4013Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. :/ Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

img_4017Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

img_4022Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

img_4021Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

det onda i det goda och allt sånt

Livet är så tungt och så lätt. Så ljust och så mörkt. Allt det där essentiella – vi har det. Tak över huvudet, mat. Vi har varandra. Bilar. Kan betala räkningar och skämma bort oss med bra och fina kläder och leksaker. Men vi är ju inte immuna, så klart. Det finns mycket jobbigt här med. Det finns mycket vi inte behöver oroa oss över och det är jag så glad över. Men jag kan också bli trött, ha ont, må dåligt, känna att det får räcka någon jävla gång, även fast allt kunde vara ännu mycket jävla värre.

Det är så. Det mesta är bra. Men inte allt. Och det kommer det aldrig någonsin vara. För någon.

För det är det som är livet. Det händer inte bara dåliga saker. Det händer inte bara bra saker. I allas liv händer både bra och dåliga saker – vissa får mer av det som är bra medan andra får mer av det dåliga. Livet är ju, som bekant, inte rättvist.

Just nu pendlar mitt humör mellan ”Jag har det bästa livet i hela världen!” och ”Jag orkar inte en sekund till av den här skiten!” och det är så det är just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det, för jag vet inte vad som är fel (om något ens är fel?), men jag försöker tänka mycket medvetna tankar om att jag kunde haft det så oerhört mycket sämre. Oerhört mycket sämre. Tyvärr får de tankarna mig bara att känna mig ännu sämre emellanåt eftersom jag vet hur bra jag har det och att jag borde vara knallglad hela tiden, men inte är det. Så det är lite tufft, minst sagt.

Det jag dock försöker att inte rucka på är hur jag är mot andra. Jag försöker att vara snäll och glad och sprida kärlek och glädje till de jag pratar med och träffar. De som står mig närmst får ta lite skit, för jag vet ju att de älskar mig villkorslöst (men förlåt, jag älskar er), men det är ändå viktigt för mig att inte dra med mig någon ner. Jag vill inte det. Om jag gör det måste ni säga till, snälla.

Ja.

Livet är så tungt. Och så lätt. Jag har inga ”riktiga” problem. Jag orkar säkert vända detta snart. Det har jag gjort förut. Men jag ska inte tvinga mig själv. Det kommer när det kommer. Från en onsdag till en torsdag så är allt bra igen.

  

ett år, ett helt

   

I dag blir du ett år. Ett helt år har du funnits i våra liv och och gett oss ytterligare dimensioner, fått oss att känna mer av allt och gjort vår familj helt komplett. Ett barn, en lillasyster, ett barnbarn, ett gudbarn, en kusin, en systerdotter och mycket därtill. En Dahlia, med allt vad det innebär. Vår Dahlia.  
Grattis på 1-årsdagen, älskade barn! Vi älskar dig gränslöst. ❤

  
  

 

mood of the day

  
I dag tillbringar jag min stund för mig själv här nere på stranden. Lyssnar på vågorna, musiken, tugget. Tittar på alla härliga människor – glada och otvungna – på palmerna, på det turkosa vattnet.

Det är skönt att vara tyst en stund. Inte tjata, inte gnälla, inte försöka muntra upp, inte ens skratta. Bara vara lite tyst. Jag är ju inte det så ofta, hehe.

  
Och när Dahlia samtidigt börjar må lite bättre är det lättare att njuta. Så det gör jag. För stunden.

  
  
  
Fortfarande nästan en vecka kvar av tiden här. Det blir bra. ❤

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

15 turns 16

  
2015 närmade sig slutet. 2016 stod på glänt. Dags att plocka fram rödtjutet för att fira allt som hänt. Vi bjöd upp till fest hos oss tillsammans med goda vänner. Vi åt och drack och festade loss och stor tacksamhet vi känner.

  
  
  
  
  
Garage-loungen. Min karl är sjuk…

  

  
Somnade långt, långt före tolvslaget.

  

Älskar dig. I år ska du bli min man. ❤

  

Skål!

  
  
Livets vänner. ❤

  

Och så vi två i morse, 06.45, efter knappt två timmars sömn. Det var det värt!

God fortsättning!

kvalitetstid

  
Aston hade önskat sig lego i julklapp. Smålego. ”Så man kan bygga bilar, flygplan och båtar!”. Han fick det!

Helikoptern med tillbehör som syns på bilden byggde vi i dag, han och jag. Det var för åldern 6-12 år, så det var väldigt pilligt för en fyraåring. Över tre timmar tog det, men till slut var vi färdiga!

Förutom en kort macka-paus mitt i satt han stilla hela tiden. Han hade ett sånt otroligt tålamod! Mycket bättre än mitt, haha.

Jag är så stolt över honom, varje dag.

en milstolpe

  
Efter lång förberedelse, många snack och påminnelser, så var dagen slutligen här. När tomten kom i dag sa Aston omgående: ”Men nu ska jag lämna nappen då, till tomtebebisarna.” och så la han nappen i tomtens säck.

Vid läggdags frågade han efter nappen, men då påminde vi honom om att tomten fått den, varpå han försökte charma till sig att ”låna en av Dahlia då?”, men det blev inget med det. Och så somnade han. Med en Hot Wheels-bil i handen, men utan napp i munnen.

En seger. För honom. ❤

julafton 2015

  

En sen god jul-hälsning från oss! ❤

  
Julen firades hos min storebror med familj i Härryda och det var en väldigt lugn och mysig dag. Här tittar Aston på Kalle Anka med sin morfar och mormor.

  

Det var väldigt glädjande att min Matilda kom och gjorde oss sällskap och även agerade tomte.

  
Aston och kusin Vendela var väldigt nöjda med sina Frost-klappar!

  
Som familj gav vi julklappen ovan till oss själva – en resa till Dominikanska Republiken 14-29 januari. Det blir fint!

Hoppas att ni haft en riktigt härlig julafton! ❤

fyra år

  
I dag är det fyra år sedan du tog ditt sista andetag, farmor. Detta kommer för alltid att vara den sista bilden som togs på oss tillsammans. Den togs i ditt kök, i huset som bara varit ert, som nu sålts och totalrenoverats till oigenkännlighet.

Här åt vi dina hemlagade köttbullar, dina hembakta rabarberpajer, kakor och bullar, drack din hemgjorda saft och diskade tallrikar i mängder – INTE under rinnande vatten.

Jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag och Viktor valde att ta en spontantripp ner till Ronneby för att överraska er den där påskhelgen 2011, så att du i alla fall fick vara nära Aston när han fanns i min mage. Och jag kommer för alltid att sörja att du inte hann träffa Aston, som var 19 dagar gammal när du dog. Det var en av få saker du inte hann med under ditt långa, friska och lyckliga liv.

Jag saknar dig, farmor. Det gör jag. Och även denna jul lär jag komma på mig själv på väg att ringa dig för att önska god jul.

Jag hoppas att det dröjer länge än innan vi ses, men när vi gör det är det med stor kärlek och glädje. Hej så länge.

större än så

  
I dag var vi här. Där vi bodde under Dahlias sex första dygn i livet. Neonatalen på Ryhov i Jönköping. Återbesök nummer två och allting såg hur bra ut som helst. Mer än bra till och med.

Dahlia går nu. Inte hursomhelst, så klart. Men 3-4-5-6 steg, flera gånger i dag. Om det hade varit en tävling hade jag vrålat ”VI VANN!!!”, men det är det ju visst inte och hade det varit det hade ju någon annan liten jäkel ändå varit snabbare, så skit samma. Nä. Helt ärligt så är det ju fantastiskt att hon redan går, 74,5 cm lång och 9010 g tung. Men det finns ju ändå ingen värdering i det, mer än att det är kul. Alla utvecklas olika.

  
Aston är inne i en smålego-period. I dag köpte vi Lego Friends för första gången och det var mycket populärt! Han är så tålmodig och pillig där han sitter med alla dessa små, små delar och sätter ihop dem efter bildinstruktionerna. Klart bättre än hans far läser IKEA-instruktioner…

  
På gympan i dag körde vi med Zlatans PSG-ställ. Det kändes passande med tanke på det hemska som hände i Paris i helgen och att Zlatan i kväll ska hjälpa Sverige till EM. Jag är så glad att idrotten finns och att de onda krafterna aldrig kan ta den ifrån oss. Aldrig.

höst i kubik

  
Så här kan det bli om man är två vuxna personer som är för lata för att plocka ner studsmatta och parasoll innan hösten slår till ordentligt med sin blåst. Fint.

  
Just nu ser det ut som ovan här hemma vanDahlia går loss totalt på Astons lego och huset han byggde i morse är nu ett minne blott. Får väl se hur han reagerar på det sen.

  

I dag är en väldigt bra dag, av ingen anledning alls egentligen. Jag känner mig bara glad. Motiverad. Det är skönt!

Hoppas ni också mår bra! ❤

den tredje november

  
Mitt färgglada, viljestarka, glada, trotsiga, underbara, envisa, påhittiga, aktiva och älskade barn. Aston. I dag blir du fyra år.

Det har varit de fyra bästa åren i mitt liv, det kan jag säga utan att tveka. Jag hade roligt innan du kom, absolut. Men med dig kom min mening och du har visat mig hur jag ska leva fullt ut. Om du gjort det med mig på bara fyra år, vad ska du då åstadkomma med resten av ditt liv?

Det finns inga gränser för hur långt du kan gå. Ingen väg är för lång, inget hinder för stort. Du kan bli och vara vad du vill. Vad du vill. Jag älskar dig. ❤

  
 

det lilla jag kan

  
I kväll har jag gjort något som känns helt rätt. Jag har varit på utbildning för att bli God man åt ensamkommande flyktingbarn.

I en tid då jag känner att mycket känns hopplöst och att jag, som enskild individ, inte kan göra någon större skillnad är det här mitt sätt att göra den lilla skillnad jag kan.

Jag kan fortfarande inte påverka eller fatta några beslut på högre nivå, men jag kan ge människor som behöver det en god kontakt, värme, empati och i förlängningen kanske bidra till att en individ får en god chans att integreras i det svenska samhället.

Kontakta din kommun om du också vill bli god man eller hjälpa till på annat sätt.

Sov gott! 

mitt färgglada barn

  
Mitt barn. Min förstfödda. Kolla på honom. Hur färgglad han är. Ja, ni kan se det. Det yttre färgglada. Vi ser det, vi med, men framför allt så känner vi det.

Det är alltid extra allt med Aston. Alltid 100% känslor – glada som ledsna, exalterade som arga. Ibland är det verkligen pissjobbigt. Alla som haft en 3-4-åring med trots och fem miljarder viljor inom sig vet vad jag pratar om. Dessa stunder då man seriöst undrar ”VARFÖR var det nu igen jag ville ha barn från första början?”.

Alla som haft en 3-4-åring över huvud taget vet att det är just denna lilla person som visar oss, just när vi behöver det som mest, varför vi ville ha barn från första början.

För det är tindrande ögon, det är sprickande stolthet, det är felböjda ord och skratt som aldrig tar slut. Det är rufsiga morgonfrisyrer, söta små ”oj då, förlåt mig” och det här ”Titta, jag kande lyfta Dahlia!”.

 

För varje grått hårstrå får jag fem gapskratt. Och hade det varit tvärtom hade det fortfarande varit lika värt.

Tack, Aston.

testkörning

  
I dag hade Dalle-skrutt utomhuspremiär, dvs i overall och skor och inte sittandes i vagnen.

Först satt hon bara helt stilla och såg ut som ett fyllo i ca fem minuter. Men sen kröp hon iväg.

  
Och det gick ju hur bra som helst även fast overallen är en storlek för stor.

  
Gräset skulle också kännas på, så klart.

  
Älskade gullunge-bebis. Redan åtta månader. ❤

ur tryggheten

  

Jag lyckas fylla livet hela tiden. Varje gång det kommer en ”lugn vecka”, så är den snart inte lugn längre. Tillsammans med mina nära och kära lyckas jag alltid se till att ha något att göra, något att se fram emot. Livet blir aldrig, aldrig tråkigt.

Och medan tiden går utvecklas Dahlia i en rasande takt. Hon har inte riktigt än listat ut att hon ska gå med gå-vagnen, den är mest god att äta, men hon står där i alla fall – flera gånger dagligen.

  
De här fyra. De gör livet extra spännande (och nerv-vrakigt). Och jag är så glad för dem och för oss vuxna, för den trygghet vi lyckats skapa tillsammans.

Ur trygghet skapas stora ting.

26 september 2015

I går gifte sig min svägerska Stina med sin Johan och det var beyond vackert. Vi hade äran att få ha stora roller på deras dag och det värmer i hjärtat att vi fick ett sånt ansvar.

 Så här såg vi ut innan vi åkte.

 Hagshults Kyrka var platsen för vigseln.

 De lyckliga tu var sagolikt vackra.

 Jag, tillsammans med Markus Kvick (på bilden), Hampus Steenberg och Christofer Lorin sjöng och spelade tre låtar på vigseln – This I promise you, Elephant Love Medley och Come what may.

 Som en dröm. Och vädret sen!

 Sen väntade festligheter i PO:s Lada, dit brudparet anlände i en grön, läcker MG.

 Där serverades popcornbuffé och cava till minglet.

Gästboken var otraditionella utformad. Jag hade fotat alla gästerna med polaroidkamera när de anlände till kyrkan och så fick de skriva sina hälsningar på korten.

Always & forever.

Stina hade dekorerat vansinnigt fint.

 Min fina Frida var fotograf under hela dagen, kvällen och natten.

 Förrätten var galet god. Rådjur och toast med kantarellstuvning.

 Under kvällen hölls många roliga och fina tal. Min personliga favorit var brudens egna tal, som hölls som allra sista tal och som innehöll känslor och kärlek från hennes hjärtas allra innersta. Det var rörande.

Sen var det fest i kubik och jävlar, vilket drag det var! Vi hade nog kunnat hålla på ända till morgonen om möjlighet hade getts.

Tack, Stina och Johan, för en fantastisk dag och kväll. Tack.