kroatien

Jaa, men det går väl kanske lite upp och ner det här med mitt återtåg till blogosfären, men jag tänker att det får bli när det blir helt enkelt. Inte forcera, för då blir det inte bra.

Men förra veckan var vi i Kroatien, jag och Viktor. Han gav mig en barnfri helg i födelsedagspresent förra året (i augusti, så snart är det dags för ny present, hehe) och detta var vad det resulterade i.

Hotellet vi bodde på heter Le Meridién Lav Split och ligger egentligen inte i själva Split, utan ca 8 km söderut, i Podstrana. Men på ca en kvart med taxi så är man inne i Split, för dryga 200 svenska kronor, så det är ett utmärkt ställe att bo på om man vill kombinera sol och bad med stadsturistande.

Vi var faktiskt helt vansinnigt nöjda med den här resan. Jag vet inte om det berodde på låga förväntningar, men vi var nöjda med nästan precis alltihop.

Flygtiderna var bra. Hotellet toppen. Priserna lagom. Folket trevligt. Vädret på topp. Böckerna bra. Staden vacker. Ölen god. Den inre friden fullständig.

Inne i Splits gamla del var det alldeles fantastiskt. Jag vet inte hur många gånger jag utbrast ”Det ÄR så fint här!” och hur många hundratals bilder jag tog. Och jag var verkligen inte ensam om det.

Split är ett ypperligt exempel på hur man kan ta vara på det gamla och ”förstörda” och ändå hålla det vid liv och göra något vackert. Alla dessa gamla och söndervittrade hus som ändå fortsatt fungerar fullt ut och utgör något så vackert och genuint att det nästan gör ont.

Liksom. ❤ Bilden ovan är tagen på restaurangen där vi åt lunch sista dagen. Fantastisk restaurang som jag tappat namnet på nu, men jag ska ta reda på det. Blev fullständigt kär i den.

Ja. Hit åker vi igen. That’s fo sho. Det är redan bestämt. Så blir det. Japp.

vår eller sommar?

Ja, vår eller sommar är ju en väldigt bra fråga. Det är definitivt sommarväder här nu. Och inte ens sk svenskt sommarväder, utan riktigt jäkla sommarväder. Fantastiskt!

Tyvärr tillbringades nästan hela dagen i dag ändå inomhus. VAB med Aston + massa jobb gav inte mycket utrymme till utomhusmys under dagen. Men jag passade i alla fall på att cykla och hämta Dahlia på förskolan, istället för att ta bilen! Bra Maria.

Väl hemma sen allihop blev det verkligen sommarfeeling i kubik. Barnen badade, jag badade(!!) och det är fortfarande Viktor som är årets badkruka i familjen. I morgon kanske det blir ett dopp?

Hepp, nu är klockan sent och jag är dyngtrött. (Och det ska inte dröja lika länge till nästa inlägg, promise.)

ännu en jobbhelg

Mycket fin bild.

Jag sitter i en bil med två kära vänner och kollegor – Mickan och Mia – på väg mot vad jag tror kan bli en av Sveriges mest bokade bröllopsställen framöver. Båvens Country Lodge.

Anki, som jobbar som bröllopskoordinator, har styrt upp en stylad shoot med brud, brudgum, blommor, bakverk, ja, allt som hör bröllop till och vi ska fota och filma. Det ska bli så roligt! Vi har sett fram emot det här länge nu.

Mickan och Mia kom till oss i går kväll och vi hade en riktigt härlig kväll! Viktor lagade mat, som vanligt, och det var skitgott, som vanligt.

Oxfilé, halloumi och ostgratinerad broccoli. Yum.

Sjukt taggad på en grymt kreativ och rolig lördag! Önskar er en fin helg. ❤

en dag i skåne

I går hoppade jag in i bilen kring lunchtid och styrde söderut. Mot Skåne. Jag skulle ner främst för att besöka en av Skånes alla fantastiska gårdar där man kan ha bröllop – Stallgården Fuglie. Pernilla som driver det (ihop med sin man) kontaktade mig för ett tag sedan och ville ha med mig bland sina leverantörer. Vilken ära! Så nu var det dags att åka ner och kolla in stället och framför allt träffa Pernilla.

Vilken fantastisk plats för ett bröllop alltså. Wow! Hade detta funnits när vi skulle gifta oss hade det definitivt varit en toppkandidat.

Hoppas verkligen att jag får in en bokning där i framtiden! Förmodligen inte i år, eftersom jag är så gott som fullbokad, men det kommer ju fler bröllopssäsonger!

Omgivningarna där nere, alltså… Jag fick starka feelings för att flytta till Skåne, haha! Innan jag blev realistisk och tänkte att det ju inte alls går. ”Men ett sommarställe kanske?” tänkte jag i tre sekunder innan jag skrattade åt mig själv, för när i hela fridens namn skulle vi hinna vara där. Men ja! Vackert är det!

Och när jag ändå skulle ner till Stallgården så passade jag så klart på att träffa Johanna. Johanna Kajson är Sveriges bästa bröllopskoordinator och jag har fått äran att göra tre bröllop med henne hittills. Men hon har också blivit en vän. Det finns få människor som ger mig så mycket energi som hon gör, så det kändes givet att passa på att åka och hälsa på henne och hennes fina familj i Höllviken. (Vilket underbart samhälle, btw!)

När jag ändå var på plats så passade vi på att fota och filma lite lifestyle hemma hos dem och nere på stranden som ligger ett stenkast från deras hus.

Det var helt fantastiskt. Vädret var underbart, familjen Kajson var underbar. Allt.

Det ska bli askul att få klippa ihop filmen, för det blir lite annorlunda från vad jag gjort tidigare.

Du, Johanna, är fantastisk.

Jag passade även på att snabbt hälsa på Victor och Josefin i Höllviken innan jag körde hemåt, så först 00:20 parkerade jag på garageuppfarten hemma = dyngtrött i dag. Men värt det.

onsdagsjobb

Goddagens, ni som eventuellt är här. (Vi får väl se hur många som hittar tillbaka hit nu framöver, haha!

I dag ser jag ut som ovan och har spretiga jobbuppgifter. Mest administrativt, men i kväll ska jag även jobba i skoaffären Cityskor i Vaggeryd, där jag numera jobbar extra (ca 20%).

(Det är förresten ganska farligt att jobba i skoaffär när man är skogalen, det förstår ni säkert själva. Skorna ovan är senaste nyförvärvet och är från Sneaky Steve.)

Men så här ser de flesta av min arbetsdagar ut! Eller, ja. Inte exakt, för i ärlighetens namn är det ganska sällan jag faktiskt sitter på mitt kontor i Vaggeryd (som jag haft i snart ett år), utan oftast blir det att jag sitter kvar hemma pga skön soffa osv. Men i dag sitter jag här.

Jag är precis i startgropen att börja redigera en film. En bröllopsfilm. Det är alltså vad jag jobbar med nu. Att filma bröllop och göra bröllopsfilmer. Världens. Bästa. Jobb. Ok, det är kanske inte alltid askul att redigera i typ 70 timmar för att få ut en film som är typ 5 minuter lång, men så fort jag får feedback från mina par så är det alltid värt det. Alltid.

Näst ut är filmen från bröllopet jag filmade i New York för snart tre veckor sen. Ja, New York. Jag fick filma ett bröllop i New York redan under min andra säsong i branschen. Det är ju inte klokt. Såå glad för det.

Men ja! Nu har jag inte tid att sitta här och såsa mer. Later dudes!

återtåget

Oj, oj, oj. Är det sant? Ja, det är sant. Jag skriver. Jag är här.

Jag har funderat på detta så länge nu och nu har jag bestämt mig. Nu ska jag blogga igen. Jag tror faktiskt att jag behöver det. Ventilera ibland. Igen. Eller bara vräka ur mig mer än jag kan och vill på instagram.

Jag minns inte ens när jag skrev här senast (och orkar inte kolla heller), men jag vet att mycket har förändrats sedan dess. Jag har totalt bytt karriär, vi har totalt bytt baksida och jag har totalt bytt kropp. Det är väl de tre största skillnaderna. Och de där tre ämnena kommer säkert beröras en del här i bloggen framöver, om jag känner mig själv rätt.

Jag får väl försöka fixa i ordning lite här under veckans gång, minns knappt hur det ser ut här, haha!

Men ja. I kväll är jag riktigt dyngtrött efter bara fem timmars sömn i natt, så mer än så här blir det inte just nu. Men jag är här i alla fall. Jag är här.

art deco

När man tänker på Miami, eller i synnerhet Miami Beach/South Beach, så tänker nog många på husen. De pastellfärgade och låga husen från första halvan av 1900-talet. De flesta av dem ligger i det s.k. Art Deco-distriktet och det är fullständig njutning att traska runt där och bara titta på byggnader med historia.

img_4085

Nu blandar jag mobilbilder med kamerabilder, men det spelar väl ingen kvitta…

Bredvid hotellet ovan ligger det berömda Scarface-hotellet, där motorsågsscenen utspelar sig. Men det fattade vi först när vi gått därifrån, så vi tog ingen bild på det. Smartheten.

img_3556img_3557

Alltså. Det är ju bara SÅ snyggt. Och så neonskyltarna på kvällen. Det var som att kastas 50-60 år bakåt i tiden. Älskar!

img_4091img_4092

Eftersom vi vaknade så tidigt på morgnarna pga jetlag, så åt vi frukost direkt när den öppnade vid 07 och sen promenerade vi på förmiddagarna innan det var dags att bada. Det blev några tusen steg varje dag.

img_4221

Första dagen gick vi söderut, ända ner till den mest södra udden på South Beach, andra dagen gick vi norrut (se ovan) och det var precis lika fint.

img_4223img_4225img_4227img_4229img_4237

Som sagt. Älskar. Varför fotade jag inte meeeeer? Aja. Nästa gång. För jag ska tillbaka. That is fo sho.

den första morgonen

img_3390Taggade på första heldagen i Miami Beach.

Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.

img_3396En overklig och vacker bild, för mig.

Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!

img_3407

Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.

Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.

img_3408

img_3413”Titta!”

img_3418Syskonkärlek.

img_3426Min. ❤

img_3430

img_3470Min familj.

img_3475Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.

img_3500Och man kan ju faktiskt be om det.

img_5826Ingenting utan er.

img_3520

img_5949Älskade VanDahlia.

img_3540

Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.

 

hotel breakwater south beach

Vi kom fram till vårt hotel – Hotel Breakwater South Beach – sent på eftermiddagen. Hemma i Sverige var klockan förbi läggdags, men här gällde det att hänga i och hålla igång barnen (och oss själva) så mycket som möjligt för att ställa om tiden (sex timmar bakåt).

img_4048

Så vad passade bättre än att bara knalla upp på rummet, kasta av sig resesvettiga kläder och gå och bada? Inget. So that’s what we did.

img_4032Dahlia fann sig snabbt.

Poolen på Breakwater var inte jättevarm, men ändå helt ok. Vi vande oss fort (förutom badkrukan Vikto). Den var i precis lagom storlek för barnen. Aston bottnade, men kunde ändå hoppa i. Tyvärr var den vansinnigt fullproppad med klor, vilket Astons ögon fick lida för gång på gång.

img_4033Gosungar efter att ha duschat av sig efter badet.

Vi bodde i en familjesvit på Breakwater. Den var väl inte det modernaste vi sett och det luktade rök när vi kom, men eftersom vädring (och att vi tyvärr vande oss, antar jag), så var det ändå ok. Städningen var inte direkt bra, men vi är i alla fall glada att vi inte stördes av den höga ljudvolymen utanför (dag som natt), som vi hade läst att folk störts av tidigare. Men väljer man att bo mitt på Ocean Dr är det ju något man får räkna med. Hursomhelst var vi nöjda med storleken och möblemanget på rummet! Även wi-fi:et var bra! Det låter kanske oviktigt, men har man barn som är vana vid att koppla av en stund med iPads på kvällen, så kan det bli lite problematiskt att ta bort det. ”Lite”.

img_4036

Första Miami-middagen intogs på Hotel Victor och det blev mest en sån där viärskithungrigaochbeställerintypenavvarjeochbaramölar-middag. Så det blev rätt mycket mat beställt. Och det är ”ganska” dyrt på Ocean Dr, så den här middagen var väl inte det mest ekonomiska vi ätit. Men när man har rest i typ 16 timmar, så finns det väl ingen övre gräns på vad mat är värt, tänker jag?

img_4034

Aston kämpade på med min sjal på axlarna, eftersom det faktiskt var lite kyligt första kvällen. Lite blåsigt. Och då vi var glada att vi hade tagit med oss lite långärmade tröjor och långbyxor. Men det där ”kalla” vädret skulle ju visa sig vara en engångsföreteelse i just Miami.

img_4039

Restaurangen på Hotel Victor satt ihop med Sugar Factory, där de sålde alla möjliga sorters godis och helt fantastisk glass. Tydligen ett ställe som många kändisar väljer att besöka när de är i Miami. I alla fall enligt alla bilder som prydde väggarna.

img_4042

På vägen hem från middagen gick vi förbi inkastare, högt dunkande musik, kvinnor med extremt höga klackar och extremt små kläder, neonljus, drinkar, öl och ja, allt jag på förhand trodde att South Beach skulle vara. Surrealistiskt, fastän vi var mitt i det.

img_4047

Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta Hotel Breakwater South Beach eftersom jag inte vet hur det ser ut på övriga hotell på South Beach. Vi valde att inte köra på något av de billigare hotellen vi hittade (billigt på South Beach är ca 1500-2000:-/natt) eftersom de hade en tydlig Norman Bates-prägel. Vi ville ha pool och bra läge, samt ett hotell i Art Deco-stilen som präglar South Beach. Supermodernt och flashigt kan vi ju bo på när vi besöker andra ställen, tänkte vi.

Så Breakwater fick det bli och det kostade drygt 3000:-/natt, vilket ju kanske låter helt vansinnigt, men det är så mycket det kostar med de kriterierna vi hade. Med facit i hand hade vi eventuellt valt något annat, eftersom vi tycker att service och städning inte präglade prisklassen. Men, ja, i jämförelse med de lyxigare hotellen på Miami Beach, så var ju detta billigt.

Hepp, gotta go! Mer kommer framöver.

 

2 år med dig

Du. I dag är det den 6:e februari och det är dagen då vi via sociala medier påminns om livets mest omtumlande dag. Den av så otroligt mycket kärlek, men också så mycket oro och kamp.

Dagen du föddes.

Och i dag blir du två år.

Jag älskar hur du alltid vill vara med, utvecklas, alltid ”vill se”. Hur hela dina fötter nästan aldrig är i kontakt med golvet/marken samtidigt, eftersom du alltid är på språng. Jag älskar ditt knäppa skratt, där du mest låter som någon väldigt gammal som försöker få luft. Jag älskar när du kramar de du tycker om och säger ”Åh, så mysigt!”, hur du klappar kinden och säger ”Så. Så.” när någon är ledsen. Jag älskar att höra dig sjunga och att sjunga för dig, även fast Pepparkaksgubbarna känns lite malplacerade på en solsemester i Florida. Jag älskar att se hur mycket du ser upp till din storebror, hur du vill göra allt han gör.

Men mest älskar jag dig för att du överlevde. För att du finns här hos oss alls. Tack, för det.

Grattis på födelsedagen, älskade VanDahlia! The world’s gonna know your name.

en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

img_3950Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

img_3990Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

img_4003Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

img_4006Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

img_4013Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. :/ Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

img_4017Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

img_4022Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

img_4021Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

det onda i det goda och allt sånt

Livet är så tungt och så lätt. Så ljust och så mörkt. Allt det där essentiella – vi har det. Tak över huvudet, mat. Vi har varandra. Bilar. Kan betala räkningar och skämma bort oss med bra och fina kläder och leksaker. Men vi är ju inte immuna, så klart. Det finns mycket jobbigt här med. Det finns mycket vi inte behöver oroa oss över och det är jag så glad över. Men jag kan också bli trött, ha ont, må dåligt, känna att det får räcka någon jävla gång, även fast allt kunde vara ännu mycket jävla värre.

Det är så. Det mesta är bra. Men inte allt. Och det kommer det aldrig någonsin vara. För någon.

För det är det som är livet. Det händer inte bara dåliga saker. Det händer inte bara bra saker. I allas liv händer både bra och dåliga saker – vissa får mer av det som är bra medan andra får mer av det dåliga. Livet är ju, som bekant, inte rättvist.

Just nu pendlar mitt humör mellan ”Jag har det bästa livet i hela världen!” och ”Jag orkar inte en sekund till av den här skiten!” och det är så det är just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det, för jag vet inte vad som är fel (om något ens är fel?), men jag försöker tänka mycket medvetna tankar om att jag kunde haft det så oerhört mycket sämre. Oerhört mycket sämre. Tyvärr får de tankarna mig bara att känna mig ännu sämre emellanåt eftersom jag vet hur bra jag har det och att jag borde vara knallglad hela tiden, men inte är det. Så det är lite tufft, minst sagt.

Det jag dock försöker att inte rucka på är hur jag är mot andra. Jag försöker att vara snäll och glad och sprida kärlek och glädje till de jag pratar med och träffar. De som står mig närmst får ta lite skit, för jag vet ju att de älskar mig villkorslöst (men förlåt, jag älskar er), men det är ändå viktigt för mig att inte dra med mig någon ner. Jag vill inte det. Om jag gör det måste ni säga till, snälla.

Ja.

Livet är så tungt. Och så lätt. Jag har inga ”riktiga” problem. Jag orkar säkert vända detta snart. Det har jag gjort förut. Men jag ska inte tvinga mig själv. Det kommer när det kommer. Från en onsdag till en torsdag så är allt bra igen.

  

ett år, ett helt

   

I dag blir du ett år. Ett helt år har du funnits i våra liv och och gett oss ytterligare dimensioner, fått oss att känna mer av allt och gjort vår familj helt komplett. Ett barn, en lillasyster, ett barnbarn, ett gudbarn, en kusin, en systerdotter och mycket därtill. En Dahlia, med allt vad det innebär. Vår Dahlia.  
Grattis på 1-årsdagen, älskade barn! Vi älskar dig gränslöst. ❤

  
  

 

mood of the day

  
I dag tillbringar jag min stund för mig själv här nere på stranden. Lyssnar på vågorna, musiken, tugget. Tittar på alla härliga människor – glada och otvungna – på palmerna, på det turkosa vattnet.

Det är skönt att vara tyst en stund. Inte tjata, inte gnälla, inte försöka muntra upp, inte ens skratta. Bara vara lite tyst. Jag är ju inte det så ofta, hehe.

  
Och när Dahlia samtidigt börjar må lite bättre är det lättare att njuta. Så det gör jag. För stunden.

  
  
  
Fortfarande nästan en vecka kvar av tiden här. Det blir bra. ❤

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

15 turns 16

  
2015 närmade sig slutet. 2016 stod på glänt. Dags att plocka fram rödtjutet för att fira allt som hänt. Vi bjöd upp till fest hos oss tillsammans med goda vänner. Vi åt och drack och festade loss och stor tacksamhet vi känner.

  
  
  
  
  
Garage-loungen. Min karl är sjuk…

  

  
Somnade långt, långt före tolvslaget.

  

Älskar dig. I år ska du bli min man. ❤

  

Skål!

  
  
Livets vänner. ❤

  

Och så vi två i morse, 06.45, efter knappt två timmars sömn. Det var det värt!

God fortsättning!

kvalitetstid

  
Aston hade önskat sig lego i julklapp. Smålego. ”Så man kan bygga bilar, flygplan och båtar!”. Han fick det!

Helikoptern med tillbehör som syns på bilden byggde vi i dag, han och jag. Det var för åldern 6-12 år, så det var väldigt pilligt för en fyraåring. Över tre timmar tog det, men till slut var vi färdiga!

Förutom en kort macka-paus mitt i satt han stilla hela tiden. Han hade ett sånt otroligt tålamod! Mycket bättre än mitt, haha.

Jag är så stolt över honom, varje dag.

en milstolpe

  
Efter lång förberedelse, många snack och påminnelser, så var dagen slutligen här. När tomten kom i dag sa Aston omgående: ”Men nu ska jag lämna nappen då, till tomtebebisarna.” och så la han nappen i tomtens säck.

Vid läggdags frågade han efter nappen, men då påminde vi honom om att tomten fått den, varpå han försökte charma till sig att ”låna en av Dahlia då?”, men det blev inget med det. Och så somnade han. Med en Hot Wheels-bil i handen, men utan napp i munnen.

En seger. För honom. ❤

julafton 2015

  

En sen god jul-hälsning från oss! ❤

  
Julen firades hos min storebror med familj i Härryda och det var en väldigt lugn och mysig dag. Här tittar Aston på Kalle Anka med sin morfar och mormor.

  

Det var väldigt glädjande att min Matilda kom och gjorde oss sällskap och även agerade tomte.

  
Aston och kusin Vendela var väldigt nöjda med sina Frost-klappar!

  
Som familj gav vi julklappen ovan till oss själva – en resa till Dominikanska Republiken 14-29 januari. Det blir fint!

Hoppas att ni haft en riktigt härlig julafton! ❤

fyra år

  
I dag är det fyra år sedan du tog ditt sista andetag, farmor. Detta kommer för alltid att vara den sista bilden som togs på oss tillsammans. Den togs i ditt kök, i huset som bara varit ert, som nu sålts och totalrenoverats till oigenkännlighet.

Här åt vi dina hemlagade köttbullar, dina hembakta rabarberpajer, kakor och bullar, drack din hemgjorda saft och diskade tallrikar i mängder – INTE under rinnande vatten.

Jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag och Viktor valde att ta en spontantripp ner till Ronneby för att överraska er den där påskhelgen 2011, så att du i alla fall fick vara nära Aston när han fanns i min mage. Och jag kommer för alltid att sörja att du inte hann träffa Aston, som var 19 dagar gammal när du dog. Det var en av få saker du inte hann med under ditt långa, friska och lyckliga liv.

Jag saknar dig, farmor. Det gör jag. Och även denna jul lär jag komma på mig själv på väg att ringa dig för att önska god jul.

Jag hoppas att det dröjer länge än innan vi ses, men när vi gör det är det med stor kärlek och glädje. Hej så länge.

större än så

  
I dag var vi här. Där vi bodde under Dahlias sex första dygn i livet. Neonatalen på Ryhov i Jönköping. Återbesök nummer två och allting såg hur bra ut som helst. Mer än bra till och med.

Dahlia går nu. Inte hursomhelst, så klart. Men 3-4-5-6 steg, flera gånger i dag. Om det hade varit en tävling hade jag vrålat ”VI VANN!!!”, men det är det ju visst inte och hade det varit det hade ju någon annan liten jäkel ändå varit snabbare, så skit samma. Nä. Helt ärligt så är det ju fantastiskt att hon redan går, 74,5 cm lång och 9010 g tung. Men det finns ju ändå ingen värdering i det, mer än att det är kul. Alla utvecklas olika.

  
Aston är inne i en smålego-period. I dag köpte vi Lego Friends för första gången och det var mycket populärt! Han är så tålmodig och pillig där han sitter med alla dessa små, små delar och sätter ihop dem efter bildinstruktionerna. Klart bättre än hans far läser IKEA-instruktioner…

  
På gympan i dag körde vi med Zlatans PSG-ställ. Det kändes passande med tanke på det hemska som hände i Paris i helgen och att Zlatan i kväll ska hjälpa Sverige till EM. Jag är så glad att idrotten finns och att de onda krafterna aldrig kan ta den ifrån oss. Aldrig.

höst i kubik

  
Så här kan det bli om man är två vuxna personer som är för lata för att plocka ner studsmatta och parasoll innan hösten slår till ordentligt med sin blåst. Fint.

  
Just nu ser det ut som ovan här hemma vanDahlia går loss totalt på Astons lego och huset han byggde i morse är nu ett minne blott. Får väl se hur han reagerar på det sen.

  

I dag är en väldigt bra dag, av ingen anledning alls egentligen. Jag känner mig bara glad. Motiverad. Det är skönt!

Hoppas ni också mår bra! ❤