kharma is a bitch

I går kväll; Vikto har somnat, jag har hand om en klarvaken och bajsnödig Aston. Kaboom. Bajs kommer. Jag byter blöja. Tillbaka i sängen. Mys och mat. Kaboom. Bajs igen. Så högt att Vikto vaknar. Jag byter blöja igen. Säger till Vikto att det är andra gången på 20 minuter. Vikto skrattar.

Nyss; Vi ska iväg. Kollar blöjan ifall vi måste byta på Aston innan vi åker. Japp. Bajs. Bara lite, men tillräckligt. Vikto byter. Snart klar. Blöjan på. Kaboom. Bajs igen. Dags för ny blöja. Dags för mej att skratta. What goes around comes around.

en av mitt livs kärlekar

Just hemkommen från Jönköping och kvällens handbollspass.

Alltså, fan, vad roligt det är med handboll. Det bara rycker i hela mej när jag ser alla tjejerna lira boll, jag vill ju också. Jag vill ju också få klisterblåsor på fingrarna och brännmärken på knän och smalben och blåmärken på armarna. Fasen, när jag gick i gymnasiet undrade lärarna om jag blev slagen hemma, så mycket blåmärken hade jag för jämnan. Numera är det aldrig någon som tror att jag blir slagen hemma. Det är nog i och för sej en bra grej, när jag tänker efter, men ni fattar poängen?

Äh.

I dag var jag i alla fall med och visade hur man skulle göra en övning. Jag sprang, passade och sköt. Fett coolt. Fett underbar känsla. Ahhhh. Så träffade jag även vår ”fixar-gubbe” i klubben och fick info om hur jag plockar ut min utrustning, så inom kort ska jag till A6 och hämta skor, fotledsskydd och knäskydd så att jag kan sätta igång igen. Ja, jag skulle egentligen behövt en hel hockeyutrustning, men det kanske är lite overkill?

Åh, det bara pirrar i hela kroppen när jag tänker på det. Att jag ska spela handboll igen. Men jag måste chilla ner ett par kilo och inte tro att jag kan vara så bra som jag en gång varit. Jag vet att det kommer bli ruggigt svårt, att jag kommer ha svårt att acceptera att jag inte är så bra som jag vet att jag kan vara. Eller kunde vara. Men jag måste försöka acceptera det och glädjas åt att jag kan spela över huvud taget. Sen får vi se hur långt det räcker.

Pirr. I. Magen.

Snart…

och allt vad det innebär

Vår lille pajk gillar att ligga på mage och försöka krypa. Det går sådär…

Hallå ja!

Här har vi tillbringat dagen med att mysa, mysa, mysa. Aston är så kelig och vill helst bara sova på mitt bröst – superskönt för mammahjärtat och egot, men sjukt ineffektivt och dåligt för hemmet, där så gott som ingenting blir gjort.

Men i dag har jag i alla fall lyckats få tag på någon på kyrkan där vi ska döpa Aston och bokat datum för det och direkt på det satte jag mej och utformade och beställde inbjudningskort till dopet. De blev jättefina och nu längtar jag mycket till början av februari då det är dags.

Det är lite sorgligt att detta är Viktos sista vecka med tillfällig föräldraledighet. Han valde att ta 20 halvdagar istället för tio heldagar i samband med Astons födelse och på fredag gör han alltså sin sista halvdag, sen kommer jag och Aston vara ensamma ännu mer. Tråkigt att inte ha pappan här, det är ju så mysigt. Men jag är så otroligt tacksam för det fina system vi har i Sverige, där man har rätt till så mycket föräldraledighet. Många glömmer nog hur lyckligt lottade vi är i det här landet…

Nu ska jag pussa på mina killar lite och om två timmar ska jag ta bussen in till Jönköping för kvällens handbollspass. Catch you later!

några hundra steg på vägen

Resan tillbaka har börjat.

Jag klädde på mej – träningskläder, träningsskor, reflexväst, pannband, vantar. Gick ut. Började ”löpa”. Åtta minuter och 1,1 km senare var det över. Mitt första jogging-pass sedan Jesus gick i kortbrallor. Jag joggade lite när jag precis blivit gravid, på löparbandet på gymmet, men bortsett från det har jag inte sprungit sedan min sista handbollsmatch, som jag spelade 14 februari 2010.

Jag har sprungit några mil i mitt liv. Jag har haft två vidriga träningsläger, med fyra pass om dagen och med triathlon på avslutningsdagen, i Idre Fjäll. Jag har haft åtskilliga vidriga fyspass och löp-pass under min handbollskarriär och spelat mördande jobbiga matcher där jag inte haft ork att lyfta ett mjölkpaket efteråt. Nu är jag stolt över åtta minuters ”löpning” och det är precis som det ska vara. Jag är inte vad jag var då. Jag är ny nu. Och det är mitt nya jag jag får utgå ifrån.

Nu är jag tillbaka. Blekfet, högröd i fejset och med eftersvettningar av Biggest Loser-karaktär är jag tillbaka. Jävlar, vad jag är tillbaka.

Nu får ni passa er!

om jag kunde greppa varje sekund skulle jag göra det varje sekund

Mitt barn.

Goddagens!

Ny vecka! Fasen, vad tiden flyger. (Undrar hur många blogginlägg som startar så här varje måndag?)

Det är roligt att se hur Aston växer och blir en stor bebis. Samtidigt är det för jävligt. Han är inte minibebisen som han var på BB längre, han blir större varje dag och snart ska han väl börja skolan. Vansinnigt. Nu är han iväg och hjälper sin pappa att tvätta bilen. Pappan tycker nämligen att folk som inte har rena bilar är så gott som dumma i huvudet och inte borde ha rösträtt, än mindre äga bil. Så det är vad de håller på med. Själv ska jag jobba. Jag har sanslöst många beställningar att ta itu med nu, så det är dags att sätta igång, så folk får sina julklappar i tid.

I går var jag förresten tillbaka och coachade mitt underbara lag, men tyvärr blev det förlust. En klar sådan. Ingen i laget var nära sin kapacitet och tillsammans med brist på rätt attityd så rinner bollarna snabbt iväg. Jag såg ut så här mest hela tiden. Men den matchen har vi redan släppt nu och så tar vi nya tag mot framtida utmaningar.

Hepp, plikten kallar!

en kväll som var fin, ett barn som är finare

Vilken otroligt härlig kväll vi hade i går! Första barnfria kvällen sedan Aston kom och även om det inte ”behövdes” så var det ändå en givande grej som jag och Vikto fick massor av energi av och när vi kom hem ville vi bara krama och pussa sönder vår lille pojk, som låg och hade det oslagbart bra i soffan med sin mormor. Han hade knappast märkt att vi var borta.

Lillebror var väldigt nöjd med kvällen, liksom jag.

Underbart bra drag!

Mycket tack vare de grymma artisterna från Wallmans Salonger.

Ehh, hej, världens längsta arm?

På hemvägen sjöng Vikto Frank Sinatra och dansade paraply-dansen i regnet.

Väl hemma möttes vi av den här underbara synen. Då svämmade hjärtat över av kärlek.

Sen var det mys i någon timme innan vi alla slocknade gott. Och Aston var duktig och gjorde premiär i sin spjälsäng!

Tack för hjälpen, underbara mamma/mormor.

 

första barnfria kvällen

Hej alla där ute!

I dag har det varit full rulle. Jag sov lite för länge, så det blev bråttom in till Jönköping för att möta upp mamma och lillebror, sen har det blivit lite shopping, svärande, mat-ätande och handbollstittande. Bloggen har inte riktigt hunnits med, om man säger så.

Svärandet skedde mest inne på H&M. Jag provade tio plagg (de flesta klänningar) i stl 42 och inte ett enda passade. Ridå ner, liksom. Fy fan, vad knäckt jag vart. Men till slut hittade vi en fin klänning i stl 44 som vi köpte hem. Dock har jag inte testat den än, så det är väl dags nu, med tanke på att vi ska vara på julfesten om, oj, en timme.

Ehh, måste dra. Hörs i morgon. Puss!

från djupet av mitt hjärta

Förra julen var det så här fint i Skillet. När ska snön komma i år? (Man måste ha bilder när man bloggar, men det behöver inte nödvändigtvis ha något med inlägget att göra.)

Förresten så vill jag tacka er för alla era underbara kommentarer.

Ni kommer med pepp, stöttning, komplimanger, allt möjligt och jag kan bara hiva i mej. Tack.

Tidigare har jag alltid svarat på alla kommentarer, men här på mama är det lite krångligare, kommentarerna hamnar inte där jag vill, sen finns inte riktigt tiden heller längre. Men jag läser vartendaste ord och tar åt mej av varje kram och i de fall där blogglänk lämnas försöker jag så ofta jag kan att klicka mej in där och lämna en kommentar hos er istället.

Det är kommentarerna som gör det värt att blogga. Tack. ❤

en fredag och en lördag i november 2011

I dag har Aston bajsat ner två bodysar. I går en pyjamas. Han gillar att ryggbajsa, minsann. Det blir inga fler Pampers-blöjor efter att de vi har tagit slut. Roligt också att han fick bada förut i dag, när han bajsat ner den andra bodyn. Då väljer han att kissa ner hela sej på skötbordet precis efteråt, så det var bara att bada igen. Knaskorv.

Nu har vi lite fredagsmys här. Aston har på sej sin lila mysoverall i plysch och ligger och halvsover på fårskinnspläden till Böda Camping på tvn. Vikto duschar och när han är klar ska jag ställa mej och fixa fisksoppa. Konstig fredagsmat, kanske, men vi var båda väldigt sugna på det i dag, så fisksoppa fick det bli.

I morgon kommer min älskade mor och lillebror hit. Att mamma skulle komma var planerat sedan länge, då hon ska vara barnvakt åt Aston i morgon när vi ska på julmiddag med Viktos jobb, men så följer lillbrorsan också med för att vi ska få lite mer tid med familjen nu när vi alla är ledsna över farmors bortgång. Så Jakob ska faktiskt också följa med på middagen då de hade fått några återbud.

Detta blir alltså första gången jag kommer vara ifrån Aston mer än en kort stund. Förmodligen kommer det bli svårare för mej än för honom, men jag ska försöka ha så kul jag bara kan, och det lär jag få. Wallmans Salonger ska uppträda och vi ska få äta massa god mat och spontandansa. Det kommer nog bli skitkul.

Mamma och Jakob kommer till Jönköping vid tolv i morgon, så då ska vi hämta upp dem och sen ta en sväng till A6 och hämta ut fototapeten till Astons rum och även, förhoppningsvis, köpa någon outfit till kvällens galej. Jag har ju ”ingenting i garderoben”, naturligtvis. Hoppas jag hittar något.

Hepp, nu blir det mat! Ha en finfin kväll! Hej med er.

vi har visst två bebisar

Den här Aston har ni sett förut. Lugn och fin och underbar. I ny bil-pyjamas, som ni i och för sej inte sett, från sina farföräldrar.

Säg hej till nya Aston!

Först tänkte jag skriva ”God morgon!” till er. Men det är ju inte riktigt morgon längre, även om det känns så.

Vi hade en jobbig natt, med våra mått mätt. Aston vaknade många gånger, gnällandes och frustandes. Han har haft problem med lite magknip de senaste dagarna och det enda som tröstar honom, förutom att få bajsa och prutta, är att få ligga och smutta på bröstet. Så jag fick jobba hårt i natt, för jag ville att Vikto skulle få sova så mycket som möjligt eftersom han faktiskt jobbar, om än ”bara” halvdagar. Men Vikto vaknade ändå och hjälpte till så gott han kunde. Och det tackar jag för. Vikto är fantastisk.

Men det blev ändå inte mycket sömn i natt och när det var morgon var jag helt slut. Lyckligtvis var även Aston det, så vid halv tio lyckades vi båda somna och vaknade inte förrän pappa Vikto kom hem från jobbet vid 12:30. Den sömnen behövdes verkligen. Och tydligen mer därtill för Aston, för efter lite käk och två blöjbyten somnade han om och sover fortfarande.

I dag skulle jag behöva jobba med smyckena, för det rullar in beställningar av bara fan nu inför julen. Jag behöver dock banka en del, så då måste jag skicka ut Vikto och Aston på en promenad eller dylikt och det är rövpissväder ute. Känns taskigt. Vi får se hur det blir.

det finns inte alltid en dag i morgon också

Ursäkta min frånvaro. Jag har passat på att ta vara på livets goda stunder i ett par dagar. Eftersom det så snabbt kan ta slut.

Min bror och hans lilla familj var ju här när vi fick det tråkiga beskedet om att farmor lämnat jorden, väntat, men ändå oväntat. Efter lite velande fram och tillbaka var det som om det ändå var meningen att de skulle vara här när vi fick veta det tråkiga. Så att åtminstone några i familjen var med varandra. Det gör ont i mitt hjärta att pappa i denna svåra stund befinner sej hundratals mil bort, i Val Thorens, och jobbar. Långt ifrån tröstande kramar, långt ifrån familj och vänner, långt ifrån tryggheten. Han är så stark, jag avgudar honom för det. Och jag önskar att jag kunde klappa honom på hans varma kinder och säga att det blir bra igen. Men det kan jag inte, mina armar når inte så långt.

Farmor har gett oss så fantastiskt vackra minnen. Från att vi var små barn, som fick bullar och saft med oss till rinken när vi skulle åka skridskor, till så sent som julen 2009, när hon för första gången i sitt liv, 87 år gammal, åt pizza. Hon kommer bli så fruktansvärt saknad och det gör mej så ont att hon är borta. Det gör ont i oss alla. Men det är av egoistiska själ och av empati för varandra. När det gäller henne själv känner vi nog dock allihopa en lättnad. Hon behövde inte vara här mer, hon var färdig nu. Hon hade inte ”så mycket framför sej”, hon gick inte ”alldeles för tidigt”. Hon var färdig nu. Så när vi sätter alla våra känslor åt sidan så kan vi känna att det var skönt för henne. Det är bara det att det är svårt att sätta alla känslorna åt sidan. Väldigt svårt. Och det är ännu svårare att acceptera att hon aldrig han träffa sina barnbarnsbarn, sina två första. Vi skulle åka ner ”vilken helg som helst”. Och nu är det för sent. Vi hann inte. Hon fick aldrig träffa Aston. Men hon lider inte för det. Inte heller Aston. Bara jag…

Men nu har Aston i alla fall träffat sin äldsta morbror.

Och sin kusin och ingifta moster.

Underbara unge.

what to do?

Hey baberiba på er!

I går var en rolig kväll. Rätt in i hetluften och ta hand om U-laget på träningen. Först var jag nästan lite blyg och osäker, men det släppte snabbt. De har stor utvecklingspotential, de där tjejerna. Man ser liksom hur de blir bättre från början till slutet av en träning. Grymt. Själv var jag faktiskt med och passade och värmde upp målvakterna i går. Magiskt! Wah! Haha. Dock har jag inga magmuskler att få iväg skottet med. Det blir jättelöst. Men det blir bättre när magmusklerna växt ihop igen.

Egentligen skulle jag ha medverkat på träningen i dag, där vi också ska ha möte med tjejerna, men jag fick avboka och åka på gårdagens träning istället, för i dag skulle äntligen min bror, hans fru och deras lilla Vendela komma hit och träffa oss och Aston. Men i dag hörde de av sej och informerade om att de inte kommer ändå. Jäkla skittråkigt, har verkligen längtat. Och typiskt nu när jag bokade om med handbollen. Och nu kan jag ju åka in i kväll, för nu har jag ju inga planer, men det blir lite mycket på en gång, känner jag. Jag var helt slut i går efter träningen, så jag får nog trappa upp långsamt. Men det känns ju pissigt att missa mötet och träningen i onödan nu. Jag får väl se hur jag gör… Skit.

Oh well, ingen idé att deppa ihop för det, jag har ju världens två finaste killar bredvid mej, jag får vara glad för det. Och det är jag.

Titta vad lilla killen gjorde mot stora killen i går. Hehe.

Men de blev vänner igen sen.

the return to the battlefield

Så här låg mina två killar och myste alldeles nyss. Underbar syn. Nu ska jag och lilleman dock ut på en promenad och minuterna mellan väckning tills han är nedlagd i vagnen kan bli sådär skojsiga, han är inte så förtjust i att bli väckt. Men det är snabbt glömt när han kommer ner i vagnen, han brukar somna på två röda.

Vi ska promenixa bort till Hemköp för att kolla om de har ersättning där. På ICA hade de bara i pulverform och det är vi alldeles för lata för att trixa med. Sen, strax efter fyra, ska hela lilla familjen åka in till Jönköping, för i kväll gör jag comeback som tränare för mina handbollstjejer. Dock ska jag bara vara med litegrann i dag, komma in i det igen. Matilda, som täckt upp för mej när jag varit borta, är ju så bra, så jag knappast behövs längre. Underbart med tjejer som hon, som brinner så för sporten. För jävligt att hon inte kan göra det på sättet hon vill, dock. Hon är, liksom jag, skadad och ofrivillig tränare, så att säga. Men vi är grymt synkade, så vi är en bra duo.

Det ska bli grymt roligt och dagen till ära har jag fixat min gamla hederliga handbollsfrilla, minus flätan då, till det är håret fortfarande för kort. Bu.

we need eachother

Glad kille i gårdagens outfit.

I dag är Aston lite extra mammig och jag är lite extra ”Astonig”, så vi sitter mest och kramas hela tiden. Jag pussar honom på pannan en gång i minuten och säger ”mamma ska alltid skydda dej”, han ligger på mitt bröst och mår som bäst när han hör mina hjärtslag och så håller vi på. Tar hand om varandra. Svårt att blogga då, förstås. Men vi hörs sen, när vi inte sitter fast i varandra.

hej då, lasse

Det är underligt, det här när kändisar dör och man blir ledsen, för att det känns som att någon man känner har dött. Jag är en sån person som kan gråta  hejdlöst när en känd person går bort, även om jag aldrig träffat personen i fråga. Senast det hände var för drygt två månader sedan, när Stefan Liv förolyckades i den hemska flygkraschen i Ryssland.

I dag var det dags för ännu en folkkär människa att lämna oss. Lasse Brandeby har gått vidare efter en tids sjukdom och vi är nog väldigt många i detta land som fäller några tårar över det. Det finns nog inte många svenskar som inte har skrattat till Kurt Olsson, Rena Rama Rolf, Brandeby i Let’s Dance eller annan härlig karaktär han gjort.

Det är så sorgligt när folk lämnar oss för tidigt, vid 66 års ålder är man definitivt inte klar med livet. Alla mina tankar går till Lasses anhöriga och vänner och jag känner plötsligt än mer tacksamhet än tidigare i dag. För att nästan alla jag avgudar och älskar är hela och friska och håller sej vid liv. Å andra sidan blir jag livrädd när jag tänker på att det inte alltid kommer vara så. Jag vill liksom inte leva om alla omkring mej ska dö…

Men livet går vidare. Det gör ju det. Vila i frid, Lasse. Låt oss hoppas att du har det bättre där du är nu.

jag är tacksam

Jag är tacksam för att jag får pussa och gosa med det här så mycket jag bara vill.

I dag passade jag på att känna efter lite. Efter tacksamhet. Och jag behövde inte leta särskilt länge, kan jag säga.

Jag är tacksam för…

…att jag har en sambo som inte bara är en fantastisk pojkvän, utan även en alldeles underbar pappa, som tar hand om de bajsigaste blöjorna och som tar bebisen ur sängen på helgmorgnarna så att jag får sova ostört ett par timmar. Och jag behöver inte ens be honom. Han bara gör det. Tack!

…att vi har fått ett så underbart snällt barn, som är lugn som en filbunke så länge hans SIMS-stapel är grön, dvs så länge han har ätit, har en ren blöja och en napp i munnen. Tack!

…att vi lever det liv vi lever. Lugnt och stilla i en småstad, med husbygge som snart är klart. Ett stabilt liv utan massa farhågor om att inte klara nästa månad. Ett Svensson-liv. Ett underbart liv. Tack!

…att jag en dag för 1,5 år sedan insåg att det är jag som är ansvarig för mitt liv och mitt välmående – ingen annan. Det är jag som mått dåligt och jag som bestämt mej för att må bra och sedan tagit mej dit. Jag är riktigt bra. Tack!

…att vi i går åt oxfilé med morötter och potatis gjorda i ugn plus bearnaisesås och till det drack det bästa rödvinet, Laborie, iklädda myskläder med både bebiskräk och bröstmjölk på. Man får uppskatta det lilla! Tack!

Det finns mycket mer jag är tacksam över, naturligtvis, jag skulle kunna skriva i en evighet. Men dessa grejer är de bästa just nu.

Vad är ni tacksamma över?

en kväll och en dag som nästan blivit kväll

Hej där, nu är det nästan kväll igen!

I dag vaknade vi vid nio och hade morgonmys hela lilla familjen innan mamman (jag) bestämde sej för att somna om vid tjugo i elva. ”En stund” senare vaknade jag. Klockan var tjugo i ett. Pappan och sonen hade fått lite egentid och jag hade fått välbehövd sömn. Tack. Sen att jag fick äta frukost kvart över två, det är ju bara en plusgrej.

I går kväll hade vi våra kära vänner och grannar över på middag och trevligheter. Frölunda spelade mot Skellefteå på tvn och vi käkade kinamat och myste med bebisen i familjen. Vi skålade dessutom i champagnen som jag köpte när vi var i Tyskland i somras. ”Den ska vi ha för att fira att Nacho har kommit” sa jag när jag köpte den. Och han har ju kommit nu. Det var liksom dags.

Det var en bra kväll, en lagom kväll, precis en sån där kväll som man orkar med när man är nybliven förälder och hårt arbetande vuxen (våra grannar då). Fler såna kvällar, tack!

Nu håller jag på och tvättar och strax ska Vikto och Aston gå ut och promenera och handla och jag ska jobba ifatt med by airaM. Det kommer ganska mycket beställningar nu när julen börjar närma sej, så jag har en del att göra. Om ni letar julklappar tycker jag minsann att ni ska leta här.

do i always get what i want?

Ohh, nu är jag så glad!

I dag har vi kommit överens om och köpt tapet även till gästrummet och det blev min absoluta favoritälsklingstapet, yay! Jag ska inte avslöja ännu vilken det blev, men kan hinta om att det är en av de som finns på den här sidan.

Åh, vårt hus kommer bli världens vackraste. Typ.

Nu ska jag mata en liten Aston, som för övrigt är världens snällaste unge. Vi är verkligen lyckligt lottade som fått en så lätthanterlig bebis. Och ja, jag vet att det kan ändras, så alla olyckskorpar behöver inte kraxa för det, tack. Tänk att det är så egentligen? Att när någon delar med sej av något hemskt eller jobbigt, så är alla där och tröstar med ”Det blir bättre” m.m., vilket är bra. Men när någon har det bra, så känner folk behovet av att ta ner en på jorden med ett ”Vänta bara…”. Varför? Det vet väl alla att livet inte är en dans på rosor alla dagar, alla veckor, men man måste väl få lov att njuta när det är bra?

Så ja. Nu matdags.

Så här ”oskyldig” ser Aston ut när han just lagt av världens brakskit. ”It wasn’t me”…

p.s.

Vägde mej förresten uppe hos svärföräldrarna. Väger nu 95 kg vilket innebär att jag tappat 13 kg på två veckor. Nästan ett kg om dagen så här långt, alltså. Och jag har inte ansträngt mej ett skit. Ätit som vanligt, inte motionerat alls. Så förhoppningsvis trillar kilona av ännu lättare när jag väl kommer igång och rör på fläsket.

Jag är nöjd.

our house in the middle of the street

Det här känns sÃ¥ längesen nu…

Vårt husbygge går väldigt mycket framåt och nu har vi kommit så långt att det är målarnas tur att fixa och trixa. Alla väggar och tak är spacklade och klara, så i dag har vi beställt hem tapet till Astons rum. Det är bara i Astons rum, samt gästrum och eventuellt kontoret som vi ska ha en fondtapet, resterande väggar ska vara vita.

Vi har beställt från Mr Perswall, där de har alldeles underbara tapeter, men jag funderar på att hålla det hemligt vilken tapet vi valt tills den sitter uppe på väggen. Blir ju lite roligare så.

Nu har vi precis varit hemma hos svärföräldrarna och käkat räkmacka och umgåtts lite och nu har vi en småtjurig bebis här hemma som jag måste vara till lags (även om Vikto gör ett väldigt bra jobb också). Så nu får jag omfokusera lite. Hej med er!

en stor liten kille

Oj, vad den ”lille” hade växt!

När han föddes vägde han ju 4050 g. På återbesöket, tre dagar senare, var han nere på 3920. Sen när BVC var på hembesök för en vecka sen så hade han vänt uppåt igen och låg på 3990 g och nu…. Jag gissade på 4190, men det var mer än så. Hela 4220 g väger han nu, klump-ungen. Haha. Och vi har ju märkt att kläderna börjar sitta tightare, så det stämde ju bra att han lagt på sej en del.

Dessutom hade han växt på längden, från 53 cm vid födseln till 54,5 cm nu. Det går för fort.

Sjukt ointressant för er att läsa om, kanske, men bloggen är till för mej också. Det är skitbra att kunna gå tillbaka och se sånt här när man är bra på att tappa bort papper och skrivböcker, som jag är.

Nu har vi eftermiddagsmys här hemma och ska precis sätta oss och beställa hem tapeter till huset. Spännande, va?!