dagen då aston kom till jorden

Natten till torsdagen den 3/11 sov jag dåligt. Jag vaknade många gånger under natten med ”ont i magen”. ”Ahh, jävla magknip” tänkte jag varje gång och försökte somna om. Först femtielfte gången jag vaknade, vid fem på morgonen, kopplade jag att det kanske, kanske kunde vara värkar. Smart tjej. Jag gick upp på toa och det kom blod på pappret.

”Okej, ingen panik, helt normalt, inget farligt.” tänkte jag och log i mörkret. För nu var det väl ändå på g? In i sovrummet, hämta mobilen, ut i vardagsrummet och pling pling till förlossningen i Värnamo. Jodå, visst kunde det vara på g, men jag kunde allt gå och lägga mej och försöka sova och samla kraft.

Jag försökte. I ungefär fem minuter. Lönlöst. Jag var klarvaken och skitexalterad. ”Jag lägger mej i soffan” sa jag till Vikto och där låg jag tills han skulle till jobbet och då gick jag in och la mej i sängen igen. Värkarna kom då och då, men ganska oregelbundet. Lyckades sova 1,5 timme och när jag vaknade var värkarna nästan borta. De kom en gång i timmen bara och jag tappade modet. Men! Jag skulle ju till MVC kl 15:15 så jag ställde mitt hopp till hinnsvepningen jag visste att jag skulle få då.

Älsk kom hem med lunch, raggmunk och stekt fläsk hade jag beställt. Sen åkte han tillbaka till jobbet, för hemma hände ju ändå inte så mycket.

15:15 var jag framme på MVC för sista besöket innan jag skulle få bebis. Vi kollade på lilleman med ultraljud och allt var bra, huvudet låg väldigt långt ner och barnmorskan undrade vad han egentligen väntade på. En hinnsvepning gjordes och jag fick tid för igångsättning om det inte skulle komma igång av sej själv. Tid för igångsättning blev i dag, 9/11, 08:00. Det behövdes ju inte, som bekant.

På vägen hem från MVC pratade jag med mamma i telefon och under en 20-minuterspromenad hem fick jag fyra värkar. Oj då, det kanske är dags nu? Ändå vågade jag inte tro på det. Vikto kom hem från jobbet vid halv fem och då hade jag värkar med 6-7 minuters mellanrum, vilket snabbt blev 5-6 och 4-5. Men bara var tredje värk gjorde riktigt ont, så jag tänkte att det kanske inte var riktigt på riktigt ändå. Vi skulle ju in till Johan & Alex och käka middag och kolla hockeyn, så jag tänkte att jag nog kan stå ut.

Men så ringde jag förlossningen för säkerhets skull och där tyckte de att jag skulle åka in. Så vid 18:30 satte vi oss i bilen och styrde mot Värnamo, även om varken jag eller Vikto verkligen trodde att det var dags. I bilen kom värkarna plötsligt med 2,5-3 minuters mellanrum, men de var kortare nu och inte så fasligt hemska som jag föreställt mej att de skulle vara. Så vi var fortfarande inställda på att det förmodligen inte skulle bli någon bebis den kvällen, utan att vi säkert skulle bli hemskickade.

Då visste vi inte att vi skulle vara föräldrar ca fyra timmar senare, fortsättning följer…

Framme på förlossningen…

8 tankar om “dagen då aston kom till jorden

  1. Vilken cliffhanger… vill läsa mer genast! Han är så liten och söt den där herr Aston. Stort grattis ännu en gång:) Kram

  2. Låter som en väldigt enkel förlossning. Jag hoppas verkligen att jag får en lika lätt den dagen vi ska skaffa barn. Ibland när jag funderar på att föda barn så är det nästan så jag överväger adoption.

  3. Ping: för dej ska jag göra det tusen gånger om | Somenöppenblogg 2.0

  4. Ping: för dej ska jag göra det tusen gånger om | Somenöppenblogg 2.0

Lämna ett svar till mirakelmorsan Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s