för dej ska jag göra det tusen gånger om

Okej! Nu kör vi. Fortsättning på förlossningsberättelsen. Första delen hittar ni här.

Ja, vi kom alltså in till förlossningen klockan sju på torsdagkvällen, den 3:e november. Jag hade ju ont, förstås, men var förvånad över hur ”normal” jag kände mej mellan värkarna. Då var det skratt och stoj och en stor dos uppspelthet (är det ett ord?). Jag skämtade och skrattade mej till och med igenom värkarna och kanske var det därför vi fortfarande inte trodde på att det var på riktigt, utan förväntade oss att bli hemskickade igen.

Urinprov, ta tempen, CTG, allt avklarades i det lilla mottagningsrummet. Detta samtidigt som Vikto hade koll på hockeyn, Frölunda låg under med 0-2 hemma mot MoDo. ”Du kan inte komma på en förlustkväll” telepaterade jag till Nacho.

Efter en koll konstaterades att jag bara var två cm öppen, vilket var en besvikelse. Jag började tänka att åtta-nio timmar med såna här värkar skrattar jag mej nog inte igenom, trots allt. När CTG:n var klar konstaterade barnmorskan att vi definitivt inte skulle åka hem, utan att vi istället skulle ha bebis inom några timmar. Vi jublade! Det fanns ingen nervositet eller skräck, bara ren glädje.

Vi packade ihop oss från mottagningsrummet och klev in i förlossningssalen och Vikto gick direkt fram till stereon och satte på sportradion. På Värnamo Sjukhus har de förmodligen de största förlossningssalarna i Sverige och där finns även badkar man kan använda för att lindra värksmärtorna. Det hade jag bestämt sedan tidigare, att jag ville bada. Så av med kläderna och hopp ner i plurret. Nu hade jag ont. Jag grät mej igenom några värkar, både för att det gjorde så satans ont, men även för att det är en befrielse att få gråta.

När jag satt där i badet, mittemellan två värkar, frågade jag Vikto ”Hur går det i hockeyn?” varpå han svarade ”Jag vet inte, men jag tyckte bannemej att de sa 4-2 till Frölunda..?”. Jag körde ner duschmunstycket under vattnet, så att vi hörde bättre, och vi hörde kvinnan på radion säga ”Efter Frölundas enorma press i början av andra perioden, där de gjorde fyra mål på nio minuter…” och det var allt vi behövde höra. Jubel! Yes! Härligt! Nu kör vi! Det är en vinnarkväll!

Efter ca en halvtimme i badet kände jag att jag inte pallade att sitta mer och det var dags att kliva upp och lägga sej på britsen. Nu var det the real deal. Jag fattade det nog inte själv. Tänkte att det var långt kvar, att det skulle bli mycket värre, trots att jag redan hade så fasligt ont. Kände att jag tappade hoppet varje gång jag tänkte på hur lite jag var öppen, men när jag kom upp ur badet och de kollade igen, ca 21:20, var jag fem cm öppen. Då kom hoppet tillbaka.

Där någonstans var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska. Jag kände spontant att det var åt helvete. Ville ha kvar henne jag hade först. Blev förbannad och ledsen och tittade på Vikto med en blick som sa ”Ta mej härifrån”. Men det gjorde han inte.

Jag började använda lustgasen. Försökte profylaxandas i den, vilket slutade med total syrebrist och krampkänningar i bröstet samt brutalt illamående. ”Du måste andas med munnen” sa barnmorskan och oj fan, då gick det ju aningen bättre. Men innan jag fick till det med lustgasen mådde jag vidrigt dåligt, då fick jag panik. Som tur var höll sej Vikto lugn, åtminstone på utsidan, och lugnade mej något så att jag återfick kontrollen över mitt mående.

Klockan 21:50 var jag öppen åtta cm och hade alltså öppnats ytterligare tre cm på en halvtimme. Det gick i raketfart, som ni märker. Ändå fattade jag inte hur kort tid det var kvar. Jag förväntade mej många timmar på den där britsen och när värkarna kom med bara en minuts mellanrum och ibland med inget mellanrum alls, så var det svårt att vara tapper. Vid något tillfälle utbrast jag att ”Jag pallar inte det här, på riktigt, ni får göra kejsarsnitt”. Vid ett annat tillfälle sa jag ”Nu vill jag ta en paus, kan vi pausa?”. Men det jag sa flest gånger under förlossningen var ”Vad snygg du är…”. Till Vikto. Han var ju det. Jag var det inte.

Vikto, ja. Han var så perfekt man bara kan vara. Jag som tvivlat så på hur han skulle palla trycket, han är ju så känslig för blod och dylikt. Men han var så bra. Han baddade mej med handduk innan jag ens hann veta att jag ville ha det (med strikta order om att inte nudda ögonbrynen, jag ville ju vara någorlunda fin på bilderna efteråt, ehh), gav mej vatten emellan varje värk, klappade mej och sa att jag var duktig och att han älskar mej mest i världen. Enda gången han tabbade sej var när han drack kaffe och sen andades mej rakt i ansiktet. ”TA BORT KAFFELUKTEN!!!”.

Det är svårt att hålla ordning på tiden när man ligger där, man har absolut ingen koll, så jag vet inte i exakt vilken ordning allt hände och när. Men något jag minns är att barnmorskan hela tiden sa att ”snart är han här, kämpa på nu, lite till” och jag kunde, för allt i världen, inte se förbi smärtan och se målet – att jag snart skulle ha lille Nacho i min famn. Det gjorde helt enkelt alldeles för ont, jag glömde av vad syftet var. Och inte ens när jag verkligen försökte kunde jag se den glädje som fanns runt hörnet. Det var fruktansvärt. Och varje gång hon sa ”snart” så tänkte jag på ”snart” relaterat till hur länge jag burit honom. ”Snart” betydde ju ingenting i sammanhanget. Det sa mej ingenting.

”Om du vill trycka på så får du göra det” sa barnmorskan till slut. ”Hur då?” tänkte jag. Jag visste ju inte hur man skulle göra. Det var så obehagligt och det brände så fruktansvärt i hela nederdelen av magen. Det kändes fel. Men det var inte fel, det var rätt, jag skulle fortsätta. Så jag fortsatte, men egentligen ville jag dö. Så klart. Alla vill dö någon gång under sin förlossning. Till slut gick det automatiskt, jag kände när jag skulle krysta. Och som jag krystade. Jag krystade, Vikto krystade. Jag hörde hur häftigt han andades och undrade om jag skulle ta hand om honom istället. Men han klarade sej, han fortsatte peppa mej och jag fortsatte krysta.

”Snart är han här!”. Fortfarande ”snart”. När fan är snart? Jag pallar inte mer. ”Vill du känna på huvudet?” undrar bm. ”Öh, okej då!” säger jag och sträcker ner handen och nuddar. Till min besvikelse var han ju inte alls ute så mycket som jag trodde och jag ba FAAAN också!

Och så plötsligt; ”Ett par krystningar till så är han ute!”. VA? Ett par? Skämtar du? Nu jävlar. Nästa värk, krystaaaaaaaaaajjjjjj!!! Där ville jag bara trycka ut honom och jag skulle göra det, men någon typ av självbevarelsedrift stoppade mej. Ungefär som om man försöker sluta andas, till slut tvingar man sej själv att andas. Samma sak här, jag försökte trycka ut honom, men min kropp sa åt mej att stanna. Tur det, annars hade jag haft ett hål istället för två numera.

Bara en eller två krystningar kvar och pang, där kom värken. Nu då! Och jag når nästan hela vägen. Halva huvudet ute. Och värken avtar. Försvinner. Bort, långt bort. ”Nu får du hålla kvar där till nästa värk!”. ”HA! DU kan hålla kvar, fan, helvete, tryck in honom, dra ut honom, boooort!!!”. Jag skakade i hela kroppen, kunde knappt andas, stirrade frenetiskt in i taket, försökte tänka runt smärtan, gick inte, döda mej, fan, helvete. Och ingen värk kom. En minut. Två minuter. Tre. Ingen värk. Hela mitt underliv, ursäkta mej, men mitt underliv hatade mej då. I med värkstimulerande dropp och snart kom den. Sista värken.

”Tryck! Håll emot! Tryck! Nej, håll!!! Håll! Tryck! Så jaaaa! Håll! Tryck igen!”. Och där var han. Lille Nacho-Glenn. Alldeles blöt och gojsig, lite blålila, med massa hår, underbara läppar och ett så vackert skrik att Domkyrkans Gosskör kan ta sej i röven. Klockan var 22:52 och jag hade bara behövt krysta i 25 minuter och det var mindre än fyra timmar sedan jag kom in till förlossningen över huvud taget. Tack till den som är ansvarig för det.

När Nacho-Glenn, som nu var Aston istället, låg där på mitt bröst var jag förmodligen lite chockad. Jag grät inte så mycket som jag hade trott, utan var mer saklig och formell. Tårarna fanns där, men den totala känslotornadon kom först senare. Allt vi oroat oss för under nio månader var förbi. Han var perfekt. Han hade inte ett fel. Och han var söt från första sekund. Det är inte en subjektiv åsikt, det är fakta. Han var inte ens skrynklig. Han var bara perfekt.

En av mina läsare skrev att det verkade som att jag haft en ”lätt förlossning”. Jag behöver knappast säga att hon inte fött barn själv, va? Det finns knappast någon förlossning som är ”lätt”. Visst gick den fortare än andra, speciellt för att vara första gången, men lätt? Så fan heller. När jag låg där och hade som ondast var jag nära på att yttra orden ”Aldrig igen!”, men höll käften, för jag visste att jag skulle ändra mej senare. Och ändrat mej har jag redan gjort. Mentalt är jag redan redo att göra om det hemska för att få njuta av det vackra. Jag är dock väldigt tacksam för att jag fick en så snabb förlossning som jag fick. Att det gick så fort gjorde det möjligt för mej att genomföra förlossningen på det sätt som jag ville, dvs utan epidural. Hade det tagit längre tid hade jag säkert vikit mej.

Min första förlossning. Den var hemsk och fantastisk på samma gång. Nej, där och då var den bara hemsk, faktiskt. Det fanns ingenting magiskt över den, ingen ”vååååg” som vissa talar om, inget underbart. Det var hemskt, gjorde vidrigt ont och det enda magiska var när den var över och vår älskade son fanns i vår absoluta närvaro. Det är magiskt. Det kommer alltid vara magiskt. Och det var så värt det. Om jag skulle behöva göra det varje dag, så skulle jag göra det. Han är värd varenda sekund av den hemskaste smärta jag upplevt. Varenda sekund.

18 tankar om “för dej ska jag göra det tusen gånger om

  1. Är rörd till tårar 🙂
    Fantastiskt berättat och jag kan självklart inte föreställa mig hur det var (eftersom jag inte varit där än). Men är härligt att veta att det är värt det 🙂 Har själv börjat fundera över vår förlossning som blir runt 30 mars.
    Lycka till med allt!

  2. Ordet ”lätt” betyder egentligen fort i det här sammanhanget, jag hade också en ”lätt” förlossning. Har nog skrivit om den historien i min blogg..någonstans. Jättekul att få läsa resten i alla fall och klart som fan att ni ska ha fler barn. En liten Nacho-Märta nästa gång 🙂

  3. Tack! Här sitter jag och väntar på att bebis ska behaga påbörja resan ut i världen och vad passar då bättre än att läsa en ärlig beskrivning av vad som väntar. Tack för att du skriver hur ont det gör, tack för en bra blogg och lycka till med lilla guldklimpen!

  4. Åh vilken underbart skrivande förlossningsberättelse!! Jag skrattade och grät om vartannat. Grattis igen, (kan man säga det för många gånger..?)!! Kram till er.

  5. AAAHHH, den där känslan av att ha halva huvudet ute och halva kvar inne i sig, den kommer jag aldrig att glömma. Eller jag har nog egentligen redan glömt exakt hur ont det gjorde, trots att det bara var fyra veckor sedan Lovisa kom.

    Den där våågen kommer jag aldrig heller att få uppleva, men jag har märkt att för varje gång jag går igenom en förlossnnig så går det lite lättare, gör lite mindre ont.

    Och att ha den där hala kladdiga lilla bebisen på bröstet, det slår allt i hela världen.

    Stort grattis och tack för en vacker berättelse.

  6. Det här med att föda barn till världen är verkligen det största. Jag kom ihåg att jag efter min första förlossning verkligen såg på alla mammor med andra ögon. För de hade också upplevt denna magiska, djuriska och otroliga händelse.

  7. Grattis till lillen!
    Efter att ha läst din berättelse känner jag ett hopp om att min förlossning blir som jag hoppas. Ganska kort och att jag fixar det utan epiduralen!

  8. Nu menade jag inte enkel som att laga en kladdkaka, utan snarare enkel för att vara en förlossning. Jag har hört tillräckligt många historier där bekanta hållt på i närmare ett dygn, osv. Och med dessa i åtanke så lät din förlossning ”lätt”.

    Svar; Jag förstår absolut att det inte var så du menade. Men att du måste förstå att du inte kan skriva till någon att hon haft en ”lätt” förlossning när du vet så lite om den. Bara för att det gått snabbt så behöver det inte ha varit lätt. Det känns som att du förringar det jag gjort när du skriver så. /Maria.

  9. Åh Maria!! Läste hela förlossningen nu. Vilken underbar berättelse och Tack för att vi fick möjligheten att läsa den!! Alla förlossningar är så unika och man får aldrig nog av att höra/läsa om dom. Kram till er ❤

  10. Grattis till din unika upplevelse, Maria! Och tack för titten. Visst är det magi… Önskar dig många fina stunder med din familj!
    Kram

  11. airaM: Tråkigt att du tog illa upp. Jag menade verkligen inget illa! Men lätt kanske var fel ordval från min sida. Jag menade bara att den gick snabb och verkar ha varit utan komplikationer.

  12. Ping: vi fyller vårt hus | Somenöppenblogg 2.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s