hej då 2011, vi välkomnar dej, 2012

Dagens Aston.

Sista dagen på året är här.

Jag behöver väl knappast tala om för er att året 2011 varit det bästa året i mitt liv? Det finns ju ingenting annat. Vår lilla skatt kom till jorden den tredje november och resten av årets dagar hade jag kunnat vara fastspänd i en spikstol framför en evighetssändning av Dansbandskampen och det hade ändå varit mitt livs bästa år. Ni förstår?

Förutom lill-skattens ankomst har jag/vi bl.a. köpt och byggt hus, varit i Hemsedal och åkt skidor, varit i Thailand, haft sköna sommardagar i Skillet och Göteborg, jobbat och slutat på Skatteverket, haft en totalt alkoholfri sommar, varit i Tyskland, flyttat från Göteborg till Skillingaryd, varit i Paris, blivit faster, varit på bröllop i Malmö och börjat träna handboll igen.

Det har även hänt jobbiga grejer i slutet av året. Först dog min farmor, vilket väl var ganska väntat, dock inte desto mindre ledsamt, men sen dog även min vän Karin i en trafikolycka i mitten av december och det var, och är, förstås väldigt smärtsamt. Tragiskt. Orättvist. Men livet får inte vara för bra, visst. Man får inte gå runt och må för bra, för då uppskattar man det fina allt mindre, för var dag som går. Vi måste gå igenom dessa hemskheter, som vi inte vet om vi ska överleva – förlorade viktiga matcher, förlorade kärlekar, förlorade liv, för om vi aldrig förlorar något, så känns det inte lika fint att vinna.

Så även om året avslutas något i moll, så har det varit ett år i dur. Om året vore en låt, så vore det en blandning mellan Hon kommer från främmande vidder och För dig, båda med Lars Winnerbäck.

Jag är glad för det här året och jag hoppas att det, även om det varit bra, inte är omöjligt att toppa det med ett ännu bättre 2012.

Gott nytt år på er, mina fantastiska läsare. Jag håller av er.

vuxenkväll på ingång

Ett stycke naken-tomte på julafton. ❤

Hey ho!

Nu håller vi på och gör oss i ordning, för i kväll blir det hockey i Kinnarps Arena. HV71 tar emot vårt älskade Frölunda, så jag och Vikto tar med oss Emma och Jacob och åker dit. Aston får vara hos farmor och farfar så länge, det tycker han om. Värre för mej som saknar honom så fort han är i ett annat rum. Men egentid är bra!

Vad gör ni i kväll? Är hemma och vilar upp er inför morgondagens festligheter?

resultat

Vi två i går, före avfärd till Jönköping. Jag är lika bra som vanligt på att inte blinka när jag fotas med blixt.

Hallå där, härliga fredag!

Här startade jag och Aston dagen med att gå ut en sväng på byn. Nästan två timmar var vi ute och hann med både det ena och det andra. Det kändes bra att inte bara sitta inne och dega.

Kroppen är det lite si och så med efter gårdagens träning och konstigt vore det väl annars. Jag har lite träningsvärk och är även lite öm här och var, eftersom jag körde samma spelstil (nåja, försökte i alla fall) som jag alltid gjort, dvs slängde mej mycket. Men ska jag spela handboll ska jag göra det fullt ut, jag vill inte ändra min spelstil för att kunna spela, då kan det lika gärna vara.

Hur gick det då? Ja, första halvan, när vi mest bara sköt och körde lite tre-mot-tre-övningar på en sida gick det hur bra som helst. Vartenda skott satt i krysset och jag bara njöt. Sista halvtimmen spelade vi, U-lag mot A-lag (jag spelade med U-laget), och då gick det kanonbra för laget, men sämre för mej. Haha, man kan väl säga som så att jag inte är så snabb. Spelsinnet är det inget fel på dock, så några inspel blev det, men jag satte väl bara ett av sju-åtta skott eller så. Släggan är inte vad den varit… Men det kommer!

Förresten, ni kanske minns att jag tog mina mått för några veckor sen? Närmare bestämt 1:a december. Jag har mätt mej en gång på vägen, men har slarvat bort siffrorna och i dag mätte jag mej igen. Under tiden har jag vägt mej många gånger, men bara gått ner ett par kilo och väger nu ca 91,5 (108 vid förlossning, 78 innan graviditet). Den svaga viktnedgången fick mej att tänka att måtten nog inte heller ändrats så mycket, men så fel jag hade.

På 29 dagar har jag ändrats så här i cm;

Midja; 84,5 cm (90 cm)
Rumpa; 117 cm (118 cm)
Bröst; 103 cm (104 cm)
Höger lår; 70 cm (71 cm)
Vänster lår; 70 cm (71 cm)
Höger biceps; 32,5 cm (32 cm)
Vänster biceps; 31,5 cm (31 cm)
Höfter; 119 cm (121 cm)
Mage navelhöjd; 99 cm (105 cm)
Höger vad; 40 cm (mättes ej förra gången)
Vänster vad; 40,5 cm (mättes ej förra gången)

På biceps har jag ökat, men det är väl bra det, jag vet att det är muskler. De ställen där jag minskat mest är midjan (5,5 cm) och magen i navelhöjd (6 cm), vilket är helt fantastiskt bra och alldeles underbart överraskande eftersom jag inte gått ner så mycket viktmässigt. I takt med att handbollspassen ökar hoppas jag att det tunga lasset där bak också ska försvinna.

Vad har jag gjort för att nå detta resultat då? Inte mycket. Jag har ätit lite mindre, men det är knappt medvetet, utan mest för att jag numera äter när jag måste och när jag är mätt slutar jag äta. Man hinner inte sitta och ”gotte-äta” när man har en bebis. Det är en bra grej, det. Sen har jag rört på mej lite mer i vardagen, gjort lite små-fys-övningar här hemma då och då. Jag har väl gått någon promenad mer än tidigare, samt har kört två handbollspass, men that’s it. Det är nog mest kosten som är förändringen. Jag har heller inte ätit så mycket godis och annat ”gott” på sistone, men inte heller här är det så värst medvetet. Det är inte så att jag känt att jag gått miste om något, jag har bara inte velat ha så mycket.

Heja mej, visst?

Aston säger hej!

den där glädjen

Hallå ja!

Om max en halvtimme kommer Vikto hem från jobbet och då ska hela lilla familjen sätta sej i bilen och åka in till Jönköping. Det är dags för mej att träna handboll igen, yaaay! Jag skulle egentligen ha tränat redan i går, men den där satans migränen satte stopp för det. Men nu är det alltså dags! 17-19 är det som gäller. Två timmar. Jag hoppas att jag inte pressar mej själv för hårt, men det blir förmodligen precis tvärtom. Jag kommer vara totalt slutkörd efter de där två timmarna. Vad Vikto och Aston hittar på under tiden vet jag inte. Kanske blir det lite shopping eller kanske tittar de på träningen, vi får se.

Åhhhhh, längtan!

Later.

Sötaste tomten som finns. ❤

alla dessa klappar

Hallå där ute!

Fasen, vad mycket bilder jag har från julen. Tar en jäkla tid att gå igenom och lägga upp. Men fina är de! Märker dock att jag nästan inte tagit några bilder på julklapparna, men några blev det i alla fall.

Pippi-tröja, som min mamma stickat till Aston! Så fin.

Gåbil och gunghäst! Gåbilen fick han från sin farfar och gunghästen från faster Stina.

Väldigt roliga, som synes… Haha.

Onepiece från sin mormor och Uggs från faster Stina.

iPad2 från sin pappa.

Och mina egna julklappar har jag inte tagit en enda bild på. Får nog fixa det… Ivilket fall så är vi oerhört nöjda och glada över varenda liten grej. Jag är speciellt extraglad över hoppgungan vi fick till Aston. Jag själv älskade min hoppgunga när jag var liten och det lär han också göra.

Själv fick jag bl.a. målargrejer av Vikto. Canvas-duk, penslar, staffli olje- och vattenfärg. Jag kan inte måla för fem öre, men jag tänkte lära mej! Sen fick jag två pyjamasar (av pappa och svärfar!), jag som inte använt pyjamas sen jag var fem, typ. Men nu har jag haft byxorna på mej i två dagar i rad och de är skitsköna. Soft! Jag fick även ett muffinsställ och muffinsformar av svärmor. En Nike-träningsväska, också av svärmor. Presentkort på såväl A6, Länna Möbler och Fiorucci. Träningskläder av mamma. Vinglas av bror och svägerska. Och en jättefin guldig tröja av fina Stina. Detta och en hel del till, det är ju så att man skäms…

Nu ska jag mata bebis, hej hej!

mer jul, ge mej mer jul

Vi kör lite mer bilder från julafton så här på kvällskvisten, tycker jag. Bloggen är ju min säkerhetskopia ifall något händer med alla mina bilder. Typ.

Vi tittade, så klart, på Kalle Anka och skrattade, så klart, åt den rutiga målarfärgen.

Pappa tog på sej lillemannens tomteluva. Det var roligt.

Mys med moffa.

Jag kände mej manad att ta kort på maten med båda kamerorna. Viktigt!

Underbara, vackra Olivia med lilla Wendy.

Älskade bebis myser på fällen framför julklapparna.

Nu är det snart sovdags här. Det har varit en flitig bloggdag, känner mej lite sliten. Vi hörs i morgon!

när man blivit vuxen

Den första ”riktiga” vardagen efter julen är snart över och den har verkligen flugit iväg. Aston har varit kelig och fått små panikskriksutbrotthejhejhej, förmodligen eftersom tänderna är på väg, och jag har fått göra det mesta med honom på armen. Tur då att jag inte behövt göra så värstans mycket mer än att blogga, sortera tvätt, fixa käk och äta.

När Vikto kom hem gjorde vi oss i ordning och åkte till Värnamo, närmare bestämt till Mio. Soffa skulle inhandlas och soffa inhandlades. Sjukt nöjd med det kapet – 18.900 blev 9.450:- thankyouverymuch! Sen handlade vi på ICA Kvantum. Det blev en del, då både kyl och frys gapade tomma efter att vi varit borta hela julhelgen.

Nu ska lilleman bada. Det var lite för längesen senast.

Här ska vår fina soffa stå!

lite bilder från en julafton

Julafton firade vi i år hos min bror och hans lilla familj i deras nyinköpta och nyinflyttade hus i Härryda.

När vi kom dit möttes vi av julklappsberget ovan. Då hade vi inte lagt dit våra klappar än…

Aston var så här julfin.

Gudfar/morbror Jakob var snabb med att roffa åt sej lilleman.

Vikto hade så klart sin jultröja på sej (vi köpte varsin förra året, på Beyond Retro). Min har dock gått sönder, så jag fick ha en reserv.

Mamma och lilla Vendela var på gott humör. Vendela är min brorsdotter och alltså Astons kusin.

Svägerskan/värdinnan/Vendelas mamma – fina Ollie.

Många bilder togs. Lillebror, Aston, jag och plastfarsan.

Lagbild! Endast storebror saknas. Han tar bilden.

Julklappshögen är komplett! Och enorm.

Vår första jul som en egen liten familj. ❤

född 1921, född 2011

I fredags var vi och flängde runt halva Göteborg för att inhandla de sista julklapparna, men vi hann även med ett besök hos min fina mormor, som återhämtat sej efter en dålig höst.

Hon fullkomligen lyste när hon fick träffa Aston och det värmde mitt hjärta att se henne så glad. Jag har inte sett henne så levande någonsin förut, tror jag. Det var fint.

Det betyder mycket för mej att Aston nu fick träffa sin gammelmormor, speciellt eftersom min farmor gick bort när Aston bara var ett par veckor gammal och inte hann träffa henne.

dan före dan före dopparedan

Det var en kort, men lång och intensiv julhelg. Vi tar den från början…

I torsdags, efter att Vikto slutat jobba, åkte vi mot Götet. Första anhalt (förutom avlämning av julklappar hos bror och svägerska, där julen skulle firas, samt upphämtning av mor och lillebror) var Torslanda och Hällsvik, där vi skulle äta middag hemma hos min kusin Camilla och hennes familj.

Även min kusin Ulle och nästan hela hennes familj var bjudna!

Värdinnan!

Aston sov i vanlig ordning.

Liten syssling håller mindre syssling.

”Tomten” kom förbi en sväng.

Mmm, kladdkaka…

Kusin och kusinbarn. ❤

Det var en kanonfin kväll, som jag uppskattar mycket. Det är inte ofta vi kusiner ses nu för tiden och det är så synd, för mina kusiner är bannemej grymma och deras familjer likaså.

Det var en bra start på julfirandet!

en annan dag

Hej allihopa! God fortsättning!

Detta inlägget skriver jag från Astons första julklapp, en iPad som han fick av sin pappa.. En iPad. Till en sju veckor gammal bebis. Vettigt!

Men vilken fantastisk jul vi haft. En perfekt julafton med min familj och en perfekt juldag med Viktos familj. Det blev ”några” julklappar, om man säger så. Speciellt till Aston. Bland annat fick han en gunghäst av sin faster/gudmor. Han har redan provridit den. Det gick bra, inga skador.

Ni ska naturligtvis få se mängder med bilder, men det får vänta tills vi är hemma och jag har tillgång till datorn, vi är fortfarande kvar hos Viktos föräldrar.

Har ni haft en bra jul? Hoppas det. Puss!

tomten, jag vill ha en riktig jul

Jösses, det är mycket att göra nu i juletider! Svårt att hinna med bloggen. Sedan vi hördes i går har jag hunnit med följande…

Varit uppe vid huset och kollat läget.

Där har de både tapetserat och lagt golv nu. Så fint är det. Tapeten med världskartan är i Astons rum och den blommiga Laura Ashley-tapeten är i gästrummet (där kommer jag hänga en del…).

Köket är uppe! Nu fattas bara vitvarorna.

Vecka fyra är det dags för inflyttning, jag längtar så…

Jag har hunnit slå in ännu fler julklappar, med Aston i knät.

Jag har även hunnit göra mej av med fulburret och skaffa fint mörkt hår igen! Underbart!

Nu håller jag och Aston på och packar för fulla muggar, för i dag beger vi oss till härliga Göteborg för att fira jul. Det ska bli alldeles underbart. Vi får se hur mycket bloggande det blir, men om vi inte hörs vill jag önska Sveriges bästa läsare en fantastiskt fin jul. Ni är bäst. ❤

(Aston hälsar också.)

can someone, please, press on pause?

Vill ni veta något knäppt?

Jag har länge sett tvÃ¥ vita pluppar pÃ¥ Astons nedre tandkött. Antydan till tänder, har jag trott. Men sÃ¥ tidigt fÃ¥r man väl inte tänder? JodÃ¥. PÃ¥ BVC i mÃ¥ndags fick jag det bekräftat, tänder är pÃ¥ väg. Han är ju bara sju veckor, för bövelen! Jag är glad för att han växer och utvecklas sÃ¥ tidigt, men det känns vemodigt att han blir stor sÃ¥ fort…

Så nu är det lite extra gnälligt vissa kvällar och det är väldigt mycket tuggande på de söta tassarna, plus en hel del dregglande.

I övrigt hade lilleman växt både på längden och bredden och var nu 59 cm lång och vägde 5275 gram, 6,5 vecka gammal. Vid en månad var han 57 cm lång och vägde 4785 gram, så två cm och nästan precis ett halvkilo på två veckor har han växt. Nu har han redan invigt några 62-plagg. Jeezes.

jul, jul, strålande jul

Jaha, hej hej!

Andra dagen i rad som jag verkligen har fullt upp från start till mål. Jag har, förutom att jag förstås tagit hand om lillpajken, jobbat med smyckena, hämtat paket på Hemköp, slagit in julklappar samt lagt nyss nämnda julklappar under granen, som jag klädde i förrgår. Vår härliga, lilla minigran.

Så här fint är det här nu;

Åh, vad jag älskar julen och allt vad det innebär med julgran, julklappar, ljus och dylikt. Älskar!

Aston gillar också julen. Det har jag bestämt.

God natt!

Bilderna är tagna med både min Nikon D40 och vår Canon G12 Powershot.

if there’s a will there’s a way

Hallå ja!

Det som bara skulle bli ett fyspass i går blev till lite fys och mycket handboll. Mycket springhandboll. Behöver jag tala om för er att mina ben sa upp bekantskapen med mej efter knappt fem minuter? Behöver jag tala om för er att jag ändå inte klev av och tog det lugnt? Knappast va… Men så skoj det var att bara få vara med, passa, stega, ahhh, the joy! Det är ju så klart inte så roligt att vara så mycket sämre än jag vet att jag kan vara, men samtidigt gick det lättare än jag väntat mej. Och, hör och häpna, jag har knappt ens träningsvärk i dag. Helt ofattbart…

I dag har jag och Aston det riktigt bra här hemma. Han har legat bredvid mej i soffan när jag har suttit och jobbat med smyckena. Hyfsat mycket att göra nu för att jag ska hinna få iväg allt innan jul. Som tur är låter Aston mej jobba, han underhåller sej själv. Men en gång när jag vände mej om såg han ut att vara redo för fight. Blev lite rädd då.

Ute snöar det utav bara helsike, men vi ska nog ändå ta oss ut på en liten promenad sen. Måste bl.a. hämta ut lite julklappar som kommit till Hemköp. Kul kul!

Hepp, nu ska jag jobba vidare! Later!

you can not stop breathing, just inhale and exhale

Lifesaver…

Hej allihopa!

Jag lurade er visst lite i går, jag hann ju inte blogga på kvällen. Men nu så…

Det har varit några dagar av eftertanke nu på slutet. Min vän dog alltså i en trafikolycka i onsdags förra veckan och det har varit många ”varför?” som rullat genom huvudet om och om igen. Jag tror att jag drömmer om henne varje natt, för på morgnarna känns hon märkligt närvarande, som att jag nyss träffat henne. Det är ofattbart, det som hänt, och jag antar att jag har svårt att acceptera det som hänt, men jag kan inte sluta leva. Jag måste gå vidare. Aston hjälper mej med det. Vikto också.

I kväll tar jag ett steg på vägen genom att medverka på kvällens handbollsträning. Nu blir det väl inte så mycket handboll, utan mest fys, men det passar ju perfekt. Så klockan 17:00 är det dags för comeback. Jag är sjukt taggad, men förstår också mina begränsningar. Jag ska försöka att inte passera gränserna, det är inte bra för någon. Aston åker med, så jag får väl ta pauser för att kolla till honom emellanåt. Efter träningen ska vi sen ha julmys hemma hos en av tjejerna i laget. Det är så fint att vi tar tag i och gör sånt efter att ha förlorat en av våra egna. Det finns ingen tid att slösa längre.

Till sist vill jag tacka för allt stöd jag fått från er. Ni är verkligen den härligaste läsarskara som finns. Tack. ❤

ta hand om varandra

Är just nu väldigt, väldigt nedstämd. En kär vän har gått bort i en trafikolycka i dag och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mej för tillfället. Jag är helt knäckt. Bloggen får vänta. Det finns ungefär en miljard viktigare ting i världen nu.

Sov gott, underbara älskade du. Vi kommer sakna dej kopiöst mycket. ❤

det finns inget dåligt väder

Glad-Aston i morse.

Hallå där gottingar!

Nu ska jag inte sitta här för länge, för jag och Aston ska ut och gå (jag ska gå, han har inte riktigt lärt sej än) trots ösregnet, men jag vill inte fastna framför datorn, så det blir ett kort inlägg.

I gÃ¥r kom jag äntligen ”igÃ¥ng” med mitt sundare liv. Inget skitätande pÃ¥ vardagarna hädanefter. Inte skit som i skit, utan skit som i dÃ¥ligt för min hälsa, ni fattar? Jag brukar ju inte äta bajs. Nej. Och i gÃ¥r Ã¥t jag ingen skit. Dessutom körde jag lite småövningar här hemma, sÃ¥ som utfallssteg, plankan, knäböj, enbensknäböj m.m. Lite i taget. Vill ju inte bli övertränad……

Och nu blir det alltså en promenad. Och jag känner mej ännu duktigare för att det regnar. Det är bara riktigt grymma människor som går ut på långpromenad fastän det regnar. Visst? Visst.

Hej på ett tag!

t o m h e t e n

0-6 under Sveriges obligatoriska kassa kvart och hej då VM.

Det känns så jävla tomt och jag gråter verkligen över det här, så barnslig är jag. Så engagerad är jag. Så mycket älskar jag den här sporten och det här laget. Att det gör ont i hjärtat på mej nu.

Lika bra som vi var i första, lika tafatt var det i andra och när Frankrike ”kom” anade alla här hemma i tv-sofforna vad som skulle komma. Tyvärr gjorde även tjejerna på plan det. De kunde inte koppla bort det och fortsätta köra sitt spel utan började darra och underprestera precis som tidigare i VM. Och skillnaden mot matcherna mot blåbären är följande; mot blåbären vinner man med 15 om man gör 15 bra minuter och 45 värdelösa. Mot Frankrike vinner man inte om man gör 45 grymma och 15 kassa.

Sverige har helt klart underpresterat totalt i detta VM. Vi hade inga bra förutsättningar, nej. Men för många tekniska fel och för många felbeslut var det som förstörde det för oss – inte förutsättningarna. Så är det ibland och det är väl tur att vi har OS kvar att sikta på, det är då det gäller på riktigt.

Och nu måste man se alla bittra jävlar häva ur sej skit om ”sämst när de gäller” och annan ogenomtänkt kritik på diverse sociala medier och nättidningar. Glöm inte hur bra Frankrike är. Och glöm inte hur när vi var att ta dem.

Jag gråter lite till. Sen tittar jag på den här och så går det över. Lite i alla fall.