en nöjd mamma är en bra mamma

Varken i går eller i dag var jag med på handbollsträningen. Den senaste veckan har varit extremt påfrestande med gipsad hand, flytt och en Aston som börjat visa en ny (skrikigare) sida, även om han fortfarande är lugn most of the time, och jag har de senaste tre dagarna känt mej alldeles matt. Därför har jag valt att stanna hemma för att vila upp mej. Är det något jag (nästan) lärt mej genom åren så är det att lyssna på min kropp.

Så när min kropp i kväll sa till mej att ”Hörrö, tjockis! Du har ju ett badkar som står där inne i badrummet, ett badkar ingen någonsin badat i. Du tänkte inte att det kunde vara en bra idé att inviga det? Ingen ser dej, don’t worry about the pork.” så höll jag med. Lyckligtvis höll även Vikto med och vips så hade jag tänt ljus och fyllt ett badkar och Vicke-Vire tagit hand om gnäll-Aston.

De där 35 minuterna var ganska så magiska, I tell you. Jag befann mej i en helt annan värld där jag låg, med bara huvudet och dum-handen över vattenytan. Så till slut rycktes jag tillbaka till verkligheten igen när gnäll-Aston förvandlats till skrik-Aston. Först försökte jag överrösta honom genom att sätta vattenkranen på full fräs igen, men när jag insåg att jag legat och njutit i 35 minuter så kände jag mej nöjd och klev upp.

Tack för det!

långt inifrån

Jag har fått så många fina och genomsnälla kommentarer av er läsare på sistone att jag blir alldeles generad. Det är ni som gör att det är så roligt att blogga, jag blir alldeles varm i kroppen när jag ser att en kommentar trillat in. När de dessutom genomsyras av kärlek och värme, som nu, så känns det förstås extra kul, även fast min första reaktion är ”äsch, hihi, inte då….”.

Från djupet av mitt hjärta – tack.

vackra ting

Mitt livs kärlek fyllde ju 30 år den 2:a januari, så när mamma var här i helgen hade hon med sej presenter till honom.

En kanna…

…och en kakburk? Eller bara ett vackert kärl att titta på.

Underbar färg, som vi älskar, och som finns i vårt fina kakel. Tack mamma!

 

 

 

 

 

 

tröttheten ringde

God morgon!

Jag är väldigt trött i dag. Barnet i familjen var trött och kinkig i går och somnade tidigt, vilket naturligtvis resulterade i att han även vaknade tidigt i dag. So not my style…

Jag är trött och har ont i huvudet och jag vill faktiskt sova lite till.

Aston, sov!!!

jag vandrar på vägen tills den tar slut, sen vandrar jag lite till

I lördags kände jag mej fin. Trots hängpattar, fläskarsel och skavsår på låren, så kände jag att jag var på väg mot gamla tider. Jag kommer i mina fejkskinnbyxor från Monki igen, det är en bra grej. Men jag har en väldigt lång väg kvar att vandra. 18,5 kg tappade sedan förlossning. 11,5 kg kvar till pre-pregnant och 16,5 kg till målvikten.

Det fixar jag. Jag vill ju fixa det, så då gör jag det. Ingen annan kan ju göra det åt mej.

Men migränattackerna kanske kan dra sej annorstädes, så att jag orkar. Tack. God natt!

happy suffering

Tjockbebisen spränger vissa kläder.

Jag är så lycklig.

Jag sitter här hemma med världens huvudvärk och ont i whiplash-nacken och skuldrorna istället för att vara på träningen, är sjuuuuukligt jäkla less på gipset och har gjort det tråkigaste som finns i hela Universumet hela dagen (flyttstädat!) och när vi precis kommit hem med halvgnällig bebis så åker Vikto iväg för att fixa lite grejer till och jag känner att nugerjagfanimejupp.

Ändå kan jag inte göra annat än att bara andas ut och in och inse hur otroligt lyckligt lottad jag är som fått chansen att göra allt detta, hur lycklig jag är över att ha en sällsynt underbar karl och en frisk och världssöt son. Hur glad jag är över att ha en mamma som ställer upp och agerar flytt- och städhjälp en hel helg fastän hon själv lider av tandvärken från helvetenas helvete.

Så visst. Jag lider lite nu, det gör jag. Men jag är lycklig medan jag lider…

Flyttstäda en hel lägenhet med bara vänsterhanden, där har ni något jag kan garantera att jag aldrig kommer göra igen i mitt liv.

en liten bit smygtitt

Vårt fina kök med tillhörande matbord och gäster. Det passar fint, visst?

Nu ska vi ner och flyttstäda lägenheten medan det är ljust ute. Har världens huvudvärk, igen. Det händer för ofta nu för tiden, bör nog kolla upp det.

Hörs sen!

kan man vara nöjd ändå?

Vi vann inte mot Trelleborg i kväll, men det känns okej. Jag som brukar må så jädra pissigt efter en förlust känner mej, faktiskt, ganska nöjd.

Vi hade på tok för många tekniska fel, totalt sett, men vi gör det vi sagt att vi ska göra och tar många steg framåt när det gäller anfallsspelet. Tjejerna har verkligen lyssnat och då kan man som tränare inte tjura över en femmåls-förlust mot serieledarna.

Nu har vi mött de tre bästa lagen i serien två gånger, dessutom alla i rad. Sex matcher i följd mot bra motstånd har endast renderat i tre poäng, av tolv möjliga, men nu kommer ett något lättare spelschema framöver. Det är då det är dags för oss att visa att vi lärt oss något av alla tuffa matcher.

Nu är jag dödstrött och ska strax njuta av andra natten i vår underbara säng. Fr.o.m. i morgon blir det bättre bloggande igen, från datorn med bilder. Hörs då!

God natt.

första gången som…

God morgon, god morgon!

Nu ligger jag i våra nya sängkläder, i vår nya säng och tittar på vår nya sovrums-tv i vårt nya hus. Vi har gjort första natten här nu och jag har sovit sanslöst gott. Ja, så gott man kan sova som småbarnsförälder (vadfanärduvakenigen, duåtjujust?).

I går tog vi första duschen, lagade och åt första riktiga middagen, tvättade för första gången och använde kaminen för första gången. Det är många oskulder som ska tas och det är en fantastisk känsla. Vårt hus. Vårt. Hus. Jag är så tacksam.

Vi hann med väldigt mycket igår. Så gott som alla möbler är på plats där de ska vara och det är nu bara småplock och kläder kvar. ”Bara”…

Nu ska vi käka frukost och sen kicka igång den här dagen, som sedan avslutas med match mot Trelleborg. Med mej på bänken då. Vi ska jävlarimej vinna.

Önskar er en bra dag!

en bättre helg

Vilken grym helg vi har framför oss! Efter nästan ett års väntan och längtan är det äntligen dags att flytta in i huset. Åhh, jag blir alldeles lycklig när jag tänker på det. Blir även alldeles lycklig över att mamma kommer hit i kväll och stannar över helgen. Vi bestämde det i onsdags, att det nog kan vara bra med ett par extra händer nu när jag ”förlorade” en. Vi har inte träffat mamma sen jul, så det ska verkligen bli fint.

Vad ska ni göra i helgen?

det går om man vill

I dag har jag och Aston varit uppe i huset ända sedan ett-tiden. Han har iklätt sej alla möjliga humör, kastat sej mellan skratt, gråt, lugn och panikskrik, och jag har fixat och donat med allt möjligt. Organiserat i skåpen och skruvat ihop möbler. Ja, man kan visst göra det med 1,5 hand. Tur det, jag gillar att skruva ihop möbler.

Två sängbord från Hemnes hann jag skruva ihop, sen kom jag lite mer än halvvägs på en stor byrå från samma serie. Vikto kom upp efter jobbet och har bl.a. hunnit montera upp vår grymma säng, en Wonderland Piano från Sova. Heja oss!

Nu är vi hemma i lägenheten igen och Aston är nu på sitt allra bästa humör. Själv är jag helt slut.

En dag med gips gjord. Ca 27 kvar. God natt!

with only my left hand

Att ta hand om och hålla en tre månaders bebis på gott humör är ganska svårt.

Att göra det med en hand är aningen svårare.

Lyckligtvis var vi på Babyproffsen i går, efter sjukhuset, och köpte en Dreamydot. En sjalsele, alltså en blandning mellan en bärsjal och en bärsele. Så i dag har jag kunnat packa och städa lite med Aston på bröstet. Han somnade typ på en gång, så han verkar uppenbarligen gilla den.

Svårt också, för att inte säga omöjligt, att sminka sej med fel hand… Gårdagens smink sitter därför kvar.

ett stycke brutet finger

Jahopp. Ledbandet var helt, men inte benet. Brutet ringfinger och gips i fyra veckor.

Ingen handboll. Inget jobb med smyckena. Vänsterhandsbloggande. Och stora svårigheter med att genomföra en flytt i helgen. Satans bajsskit.

Men vad ska jag göra? Säga? Känna? Det finns ju värre saker här i världen. Jag har brutit ett finger och precis när jag kommit tillbaka till handbollen igen så skadar jag mej ännu en gång, men jag lever i alla fall. Och jag kan inte säga att jag har oflyt. Jag har snarare väldigt mycket flyt i livet nu för tiden och det går ju inte att leva ett felfritt liv, nej, man måste ha lite ner i livet också, annars uppskattar man inte allt det goda. Så väljer jag att se på det. Jag kunde lika gärna bryta ihop, ja. Men det är mycket roligare att vara positiv.

Fyra veckor. Det går fort.

bra och dåligt i ett

Nu sitter jag än en gång på tåget hem från Jönköping, denna gång med ett eventuellt trasigt ledband i höger ringfinger. Kan man ha mer oflyt än mej när det kommer till skador? Tveksamt. Sköt ett underarmsskott och fastnade med fingret i försvararens hand och så knäppte det till utav bara helvete. Det var inte en vanlig stukning i alla fall, det var något annat. Så jäkla typiskt…

Nu gör det riktigt ont, fastän jag sitter med ispåse på hela tiden. Och jag har ändå rätt hög smärttröskel. Det bådar inte gott. Gör det lika ont i morgon får jag åka till Värnamo, eller kanske till Ryhov. Det får bli morgondagens bekymmer.

Innan träningen hann vi i alla fall med en hel del kul. Hämta ut vår säng på Sova och samtidigt beställa vår snygga sänggavel på samma ställe, sen direkt till IKEA och en jäkla massa inköp där också. Vårt hus kommer bli så himla fint. Det är redan fint, i och för sej, men ännu finare ska det bli.

Hepp, nu ska jag sitta här och tycka synd om mej själv och mitt numera värdelösa finger. Hej hej.

down, down, down

Ja, det blev ju lite ”fusk” i söndags, tyvärr, men de 100 dagarna fortsätter.

Vi har nu gjort tre veckor och veckans siffror kommer här (förra veckan inom parentes);

Vikt; 90,1 kg, VÄGRAR gå under 90 eller? (90,6 kg)
Midja; 82 cm (82 cm)
Höft, troskanten; 101,5 cm (102,5 cm)
Höft, höftkulorna; 116,7 cm (116 cm)
Navelhöjd; 96 cm (96,5 cm)
Rumpa; 113 cm (114,5 cm)
Höger lår, längst upp; 68,8 cm (69,5 cm) Mitt på; 56,5 cm (55 cm) Samma ställe?
Vänster lår, högst upp; 68,8 cm (69 cm) Mitt på; 56 cm (55,3 cm)
Höger vad; 39,5 cm (39,5 cm)
Vänster vad; 40,2 cm (40 cm)
Höger biceps; 32,5 cm (32 cm)
Vänster biceps; 32 cm (32 cm)
Bröst; 102 cm (102,5 cm)

Jag har stått helt stilla på några ställen och ökat på några ställen, men även minskat på en del andra. Ökningen kan bero på att jag tränat och ökat i muskler, eller helt enkelt på att jag inte mätt på samma ställe. Kul att röven blir mindre i alla fall. Det behövs.

Återigen så råder jag er att MÄTA, inte bara väga. Jag har bara tappat ca ett halvkilo i veckan och om jag bara vägt och inte mätt, så hade jag förmodligen tappat sugen nu. Men nu vet jag ju att jag tappat i cm och då vet jag att det händer grejer, även om inte vikten rasar.

I veckan ska jag redovisa även hur mycket jag minskat totalt. Det blir kul.

underbara ungen är inte riktigt kry

Världens bästaste lilla bebis är lite krasslig. Ett öga som inte vill sluta rinna och kladda och sömnig hela tiden. Lite piggare i dag än i går, men det svider i mammahjärtat när han inte mår som han ska.

Det är ju så här jag vill se honom.

Krya på dej, älsklingsgubben.

Nu ska han snart få i sej lite käk, sen ska vi gå upp till huset, jag och Aston. Stuva in lite (massa) grejer i skafferiet och vara standby ifall de kommer från Sector Alarm för att installera larmet. När Vikto slutar jobbet ska vi åka in till Jönköping och hämta vår säng på Sova (yay!) och köpa lite grejer på IKEA. Sen ska pojkarna åka tillbaka till Skillet och jag ska stanna i Jönnet för handbollsträning. Om inte Aston blir sämre, då vill jag vara med honom. Inte för att inte Vikto kan ta honom, utan för att jag helt enkelt inte vill vara ifrån mitt, i så fall, sjuka barn. Men det återstår att se.

Kom tillbaka hit strax, för då ska jag redovisa veckans mått och vikt.

nu känner jag ihåg mej

Ja, så har även denna dag flugit iväg.

Bankmötet gick bra, nu känner vi oss trygga med hur det kommer se ut med betalningar framöver. Slutbesiktningen gick ju igenom, som väntat, så nu, mina kära vänner och ovänner, är det fritt fram för oss att flytta in. På riktigt. I vårt hus. Ahhhhhh…. Vi bjöd på kaffe och tårta, men åt inget själva. Vi är bra.

Nu sitter jag på tåget hem från Jönköping. Har avverkat 1,5 timmes handbollsträning och drygt en timmes gym. Benen är bra jäkla skakiga nu, det blev en del ben på gymmet, men jävlar, vad skönt det är att känna så. För jäkligt att jag låtit mej förfalla så som jag gjort.

Handbollsträningen gick riktigt bra för allihop. Bra fokus, bra tryck, även om jag fick sätta in lite bestraffning i form av tio situps per missat friläge. Då jävlar missades det inte många frilägger till.

Personligen går det fortsatt framåt. Fötterna blir snabbare, flåset bättre och då kommer även skott och passningar i bättre lägen och med bättre timing. Det ska nog bli ordning på mej också till slut.

Nu grämer jag mej över att jag nissar Sveriges match mot Serbien i EM, men det är som det alltid har varit, genom alla år som handbollsspelare. Det är som det ska vara.

Precis som det ska vara.

full kareta

God morgon!

I dag är det fullt ös som gäller. Först möte på banken kl halv elva, sen slutbesiktning på huset kl två. Strax efter fyra är det dags för avfärd till handbollsträningen och efter handbollen blir det gym. Plötsligt är det läggdags igen och hela världen har blivit en dag äldre. Så fort det kan gå.

Nu måste jag lägga på ett kol. Jag önskar er en bra dag!

är söndag en vilodag?

Hallå i stugorna!

Här är vi busy busy i dag! Jag sov ganska länge medan Vikto, i vanlig ordning, tog hand om Aston på morgonen. Sen var vi nedbjudna till vår granne på våningen under. En 79-årig tant, eller kvinna, hon känns så ung. Vi ska ju flytta i dagarna och hon ville bjuda på kaffe innan dess. Tyvärr var det inte bara kaffe… Ett helt fat fullt med kakor och bullar. Jag sa till henne att ”Vi äter ju inte sånt, tyvärr” och hon såg alldeles ledsen ut. Vad gör man då? Jag fick välja mellan att få dåligt samvete för att jag bröt mina 100 dagar, eller att få dåligt samvete över att ha sårat henne, som bakat för att vi skulle komma. Jag valde det förstnämnda och åt några kakor. Det sved i psyket, för jag njöt inte ens, även om de så klart var goda. Men nu gjorde jag det valet och då får jag stå för det. Positivt dock att jag över huvud taget inte var sugen. Hade vi varit hos någon annan hade jag aldrig ätit, jag ville bara inte göra henne ledsen.

Så, 19 dagar helt utan skit, blev till synd på den 20:e dagen. Men nu är jag på det igen. 100 dagar ska det bli, med en miss. Det är okej.

Resterande tid av dagen har gått åt till en del packande och en sväng upp till huset. Lite tork och rengöring här och var och nu är vi hemma i lägenheten för att hämta mer. Vi har passat på att äta varsin kycklingsallad, samt tittar på Heid-Eslöv på tv. Sen blir det en sväng till upp till huset. Huset, vårt älskade hus.

Där uppe stod även en inflyttningspresent. Hehe. Tackar!

drama, drama, drama

God afton, mina sköna läsare!

Jag sitter nu, tillsammans med vårt underbara lag, på en buss på väg hem från Helsingborg. Matchen var slut kvart över sex, men vi kom inte iväg från Helsingborg förrän vid nio. Anledningen? Vår målvakt fick en boll på fingret och det hoppade ur led, varpå vi fick bekanta oss med landets alla paragrafryttare på en och samma gång. Denna härliga svenska sjukvård… Nu gick det bra till slut, vi fick efter mycket om och men träffa kompetent och trevlig personal, men vägen fram var brokig. Det gäller att stå på sej och kräva sn rätt att ta plats om man ska få hjälp lite fortare.

Nåja. Matchen då? Precis som förra helgen hade vi en del problem framåt, men försvarsspelet är ju i det närmaste gudomligt, likaså målvaktsspel. Vi ledde med 9-7 i paus och går in med självförtroende i andra. Sen går anfallsspelet i stå och vi har 11-11 innan vi hämtar oss och sätter oss i förarsätet igen. När vår grymma målvakt skadar sej är det ca sju minuter kvar och vi leder med 15-14. Vi har bara en målvakt med oss, då vår andra målvakt fick lämna återbud i sista stund. Vad gör vi? Jo, en av våra utespelare som inte spelat så mycket fick dra på sej byxorna och ställa sej i mål, det gällde nu ”bara” för oss utespelare att spela ett sjuhelsikes grymt försvar för att hjälpa Alice i mål.

Det gjorde vi. Hon fick fyra skott på sej och räddade ett. Det räckte. För vi gjorde två mål till och klarade därmed oavgjort, 17-17. Det kändes dock som en seger med tanke på slutskedet av matchen. Visst, sett till att vi hade ledningen i stort sett hela matchen kändes det som en tappad poäng, men slutskedet tillsammans med att vi förlorade med 18-33 mot Helsingborg på hemmaplan gör att det känns som en seger.

Personligen spelade jag en hel del i dag. Det var väl inte riktigt tanken att det skulle bli så mycket, i andra halvlek vilade jag bara två minuter och det var när jag var utvisad, oups… Jag är ju inte ”där” om man säger så, men man kommer långt på rutin och lite spelsinne. Jag får vara ”nöjd” med min insats. (Nej, nöjd kommer jag aldrig bli, men ändå…)

Nu har vi ca två timmar kvar hem (kan bli mer, pga snöstorm i Småland) och den tiden ska passera med hjälp av Kung-Fu Panda.

Tack för mej.

our house in the middle of the street

I måndags hade vi ju kontrollbesiktning på huset. Då var alla som varit involverade i bygget där för att kontrollera allt och se vad som fanns kvar att åtgärda innan slutbesiktningen, som är på måndag. Henric från Eksjöhus var där, snickarna från Österskogs Bygg, målarna, samt besiktningsgubbarna och så vi då. Det fanns dock nästan ingenting alls att åtgärda, så vi kom överens med snickaren om att vi kunde få börja flytta upp grejer lite smått och det har vi gjort i kväll.

Känslan när man kliver in genom dörren och inser att nu är det klart. I nästan ett år har vi längtat, försökt föreställa oss hur det ska bli. Och nu är det klart. Fädit. Nu ska vi bo där. Helt sinnessjukt.

Det var inte mycket grejer vi hade med oss upp i kväll. Bara en väska med kläder, en påse dvd-filmer, två glas, rengöringsgrejer och lite till. Så i kväll har vi torkat ur kyl och frys, samt alla skåp och lådor i köket. Sen har vi bara suttit och njutit av luften i vårt alldeles egna hus. Lyssnat på musik. Lyssnat på sportradio. Invigt båda toaletterna. Sprungit fram och tillbaka som fem-åringar och glidit på golvet. Ja, ni vet, sånt man gör när man fått tillgång till sitt alldeles egna hus. På söndag ska vi dit igen och då ska vi ha med oss mer grejer upp. Mycket mer grejer. I morgon ska vi inte dit, för i morgon ska jag till Helsingborg och spela match och Vikto och Aston ska ha roligt utan mej.

Vi tar och tittar på lite bilder, tycker jag.

Aston började leka på en gång.

Vikto satte genast igång Spotify på iPaden.

Vilken låt? Rolig, min gubbe.

Vacker utsikt från hallen utanför vårt sovrum.

Här inne får man plats med lite kläder.

En kik in i vårt sovrum. Ni är flera som frågat om golvet och det är från Tarkett och heter Viva Ask, 2-stavigt, vitt.

Hela familjen. ❤

Första ”middagen” i huset – mackor från Ted’s. Varsin öl till det. Det var vårt firande det. Whisky och champagne måste man visst ha i huset ”ifall nån kommer på besök”. Visste inte sånt, jag har ju aldrig bott i hus.

Grabbarna gick runt och tryckte på alla knappar man kunde trycka på.

Gladonge!

Vilopaus på köksgolvet. Njutning.

Mys.

Mamma älskar dej. ❤

Han må vara 30, men han känns mer som 13. Eller sju.

Och han är minsann jäkligt bra att ha, för sånt här gillar han. Centraldammsugaren invigd!

Fiskarna är roliga att titta på.

Åh, jag längtar bara tills vi ska dit igen. Vårt hus. Vårt hus.

God natt. (Önska mej lycka till i morgon. Puss.)

still a little bit of your face i haven’t kissed

Jag sitter och har nostalgi-dag här borta i min hörna av världen, med en sovande Aston i knät. Jag lyssnar på Damien Rice. Damien, som jag lyssnat på åtskilliga timmar i livet, framför allt kanske under de år då jag inte mådde särskilt bra. Det är ju typisk melankoli-musik, både melodi och texter är ledsna och passar bra när man vill ligga hemma och tycka synd om sej själv. Vilket jag alltså gjort i åratal.

Trots att det inte är några roliga känslor som kommer tillbaka, så är det ändå riktigt skönt och fint att lyssna på de vackra låtarna, för när jag känner de gamla känslorna, vid sidan av de nya, så blir det så tydligt hur långt jag kommit på bara några år. Det är en mäktig känsla.

[youtubeplay id=”3yqM–IMkX4″ size=”medium”]