concrete jungle where dreams are made up

Internetåtkomst finns det inte mycket av i den här stan! Gah! Nu har jag lyckats fixa lite wifi här på hotellet, men nu har vi lite ”bråttom” iväg (Vikto tjötar), så jag slänger bara upp ett par bilder, om det nu funkar. Sen ska vi ta en taxi ner till Perry Street. Där ligger Carries lägenhet från SATC. Fett.

Gatan utanför vårt hotell i morse när vi var uppe och åt frukost kl sju. Där bort skymtas Times Square.

Ja, men jag var ju tvungen…

Jag och mitt älskade barn i Central Park i går.

Kärlek på Brooklyn Bridge.

Hepp, gotta go! Hoppas ni har det bra där hemma. Puss!

”vad var det jag sa?” känns rätt passande nu

Eftersom killarna inte ville vakna mer i går, så valde även jag att sova. Jag var ju, så klart, trött efter typ 14 timmars resande och ville väl inte direkt ta mej an första kvällen i NY City på egen hand. Och eftersom killarna somnade vid 18 och jag somnade vid 19:30, så vaknade den minsta killen vid typ 03 (09 i Sverige) och ba ”Nu är det morgon!!”. Och jag ba ”Nej, det är det INTE!”. Men nu känner jag typ att det är det. Jag är inte jättetrött. Men man kan inte gå upp klockan 04. Det är dumt. Det finns inget att göra nu och går vi upp nu är vi ju nästan lika trötta i kväll som i går.

VAD GÖRA?

Tyvärr är Aston litegranna febrig. Bara 37,2 grader, men han ligger normalt på 36,1, så det är ju, för er som inte är så bra på huvudräkning, mer än en grad mer än vanligt. Hoppas att det bara är en reaktion på resan hit.

I dag tänkte vi ta taxi eller tunnelbana ner till Brooklyn och strosa runt lite och sen gå över Brooklyn Bridge till Lower Manhattan och kolla Ground Zero och lite annat. Turister, JA.

Nej, nu måste vi försöka sova lite till, hej!

staden som aldrig sover, hallå?

Först och främst – Aston var en riktig ängel hela vägen hit. Herregud, jag tackar dej, vem du än är. Han charmade skiten ur varenda en på planet och jag slapp bli en sån där morsa som helst vill hoppa från planet utan fallskärm ungefär, för att ungen liksom kör någon typ av hardrock hallelujah. Jag slapp!

Och nu är klockan typ halv sju här och vi skulle bara upp på rummet för att mellanlanda lite för att ta oss an kvällen, om än en väldigt tidig sådan. Men nu sitter jag här vaken, själv, medan två grabbar ligger i sängen och sover. Aston är ursäktad. Han är fem månader gammal och har varit så betagen av New York hittills att han inte sovit på sju timmar.

Men Vikto. MAN SOVER INTE BORT NEW YORK, HÖR DU DET?

start spreading the news, we’re leaving today

God morgon världen!

Nu sitter vi just och äter en flygplats-frukost i prisklass tre-rätters på valfritt hak i valfri mellanstor stad. Gott är det i alla fall!

Om drygt en timme lyfter vi mot München, där vi har en kort mellanlandning innan vi flyger vidare mot det stora äpplet.

Åh. Jag kan inte fatta att det är dags. Vi hörs när vi hörs. Förresten, följ mej gärna på twitter (mariabrostrom) eller instagram (airamsorb), för där kommer jag uppdatera oftare än här. Puss!

20120328-053935.jpg

20120328-053957.jpg

20120328-054019.jpg

en djungel

Jag älskar bodyn Aston har på sej i dag! Köpte den typ redan förra sommaren, på Lindex. Massa djur och frukter på och härligt färgglad. Aston är också nöjd!

Okej, tillbaka till packningen. Jag blir helt knäpp snart…

nya nuffror

Jag och min favorit-bebis i söndags.

Hallå ja!

Mina 100 dagar, vad hände med dem? Ja, man kan väl säga så här – jag kände mej klar förra helgen. Jag har uppnått det jag vill och jag känner mej inte längre sockerberoende, utan kan numera ta en chokladbit och inte 30.

Det blev ganska precis elva veckor utan godis, skräpmat och dylikt och det är jag väldigt, väldigt nöjd med. Sedan förra helgen har jag ätit en och annan tryffel, ätit friterad kinamat en gång, ätit en lakritsbalk samt smakat på tårtorna på lilla Vendelas dop. I går drack jag även apelsinjuice. Det var gott.

Saken är ju att jag fortfarande inte vill äta massa skit. Jag har fortfarande kilon att gå ner och cm att förlora, så jag kommer fortsätta väga och mäta mej och lägga upp siffrorna här. Jag har även satt upp nya regler och de är som följer;

– Är jag hemma hos någon och denne bjuder på något onyttigt som jag känner att jag vill ta av, så varsågod!
– Innan jag är under vikten jag låg på innan jag blev gravid (78,5 kg) ska jag dock INTE köpa något godis eller dylikt själv. Detta gäller även skräpmat i form av pizza, Burger King etc.
– I New York får jag äta och dricka precis VAD jag vill.

Så. Nu till denna veckas siffror. Jag redovisade inte förra veckan, så siffrorna inom parentes är två veckor gamla;

Vikt; 83,1 kg (84,1 kg)
Midja; 77,4 cm (77,5 cm)
Navelhöjd; 91,8 cm (93 cm)
Bilringen; 97 cm (96,7 cm)
Rumpa; 106,5 cm (107 cm
Höft, troskanten; 96,5 cm (96,8 cm)
Höft, höftkulorna; 108,9 cm (110,4 cm)
Höger lår, längst upp; 64,4 cm (64,8 cm) mitt på; 53,8 cm (54,1 cm)
Vänster lår, längst upp; 64 cm (64,7 cm) mitt på; 52,6 cm (53,5 cm)
Höger vad; 39,8 cm (39,4 cm)
Vänster vad; 38,7 cm (39,9 cm)
Höger biceps; 30,5 cm (29,9 cm)
Vänster biceps; 30,1 cm (30,1 cm)
Bröst; 98 cm (100,1 cm)

Helt okej siffror ändå, va? 0,5 kilo bort per vecka, i snitt. Detta trots att jag faktiskt ätit lite skit. Vader och biceps blir jag inte riktigt klok på, de går upp och ner hela tiden. Ja, ja. Äh, jag är nöjd! Det går åt rätt håll!

Förresten. Jag får en ny iPhone på försäkringen. Un-der-bart!

typ jättedumt

Det här med att min vänsterfot reagerade på lördagens klackar med att få en fet blåsa (som snabbt gick sönder och blev till köttsår) mitt på främre trampdynan och nu har svullnat upp så att jag knappt kan stödja på foten…

Är det en bra grej när man ska till New York och promenera omkring ungefär oavbrutet i 5,5 dagar?

Rent spontant känner jag att nej, det är nog ingen bra grej…

ibland finns det inte tid, faktiskt

Jag och härliga Emelie i lördags!

Vilken dag vi har haft. Herregud…

Vid nio i kväll satte jag mej vid datorn för första gången.

Det har varit gnäll och bajs och lite småsjukligt och mer bajs och inte så mycket mat och bussresa in till Jönköping och träffa älskling (hjärta!!!) och växla pengar och hämta väska hos Emma och träna handboll (oh, the joy!) och bilfärd hem till Skillet och äta sushi och packa och färga håret. Slut. Som. Art. Ist.

Jag måste packa lite till nu. Men jag lovar att vi hörs i morgon. Lovar.

Peace.

man får ta konsekvenserna, det får man

Oj. Nog för att jag varit trött ungefär konstant sedan Aston kom, men så trött som jag är i dag har jag inte varit många gånger i mitt liv. Självförvållat, dock. Så nu ska jag hålla käft om det.

Aston sover sedan en timme tillbaka och det ska jag också göra snart. Ska bara packa lite till, för om bara drygt två dygn sitter ju vi på ett plan mot New York. Helt overkligt att det snart är dags. Har haft så mycket att tänka på och gjort roliga saker hela tiden, att tiden bara flugit iväg. Och nu är dagen snart här. Aaaahhhh!

Vi längtar mycket efter den finaste och bästa sambon och pappan. Först i morgon vid 15-tiden får vi träffa honom igen. Längtar väldigt. Och vi vet att han längtar också. Så här länge har han aldrig varit ifrån Aston innan. Förstår att det är jobbigt. Men kanske nyttigt också. Nu har han fått vila upp sej lite från att ta hand om bebis, så nu är han taggad för det. Då kan jag kanske få vila lite i New York, hehe.

Tre bilder från i går har ni här;

Ungefär så här såg jag ut i går. Nytt paljettlinne från Lindex. Väldigt nöjd med det.

Det blev en del dans, det blev det. Jag som ”aldrig” dansar.

Jag och huvudpersonen. Jag hjärtar dej, Emma.

God natt!

the return of the fylltratt

Nämen tjena!

Jag har inte glömt er! Lovar! Men jag har varit tvungen att vara helt hemlig de senaste dagarna, så att jag inte ska skriva fel eller så. Gårdagen innebar nämligen möhippa för en nära vän till mej och svensexa för hennes karl. Och de skulle egentligen hem till oss på middag, var ”planen”, men så långt kom de ju inte. Och Vikto är i Stockholm, han åkte i fredags. Han och hans kompisar ska på bandyfinalen i dag. Och ni vet ju hur jag är med bloggandet, jag kan inte blogga runt saker och hitta på för mycket, så då bloggar jag hellre inte alls. Sen har det ju knappt hunnits med ändå.

I dag är jag bakis och trött som i gamla tider. Herregud, det blev en perfekt dag, kväll och natt, med aningen mycket dryck. Inga shots för min del, dock, det var väl ovanligt moget av mej.

Mamma och lillebror är här, de passade Aston i går när jag var borta hela dagen, så jag ska passa på och umgås med dem nu innan det är dags för dem att åka hem till Götet igen. Återkommer sen när mitt huvud inte känns som det ska sprängas.

Pöss.

det som är mitt är inte ditt

Inget gott varar för evigt, nej.

En vecka fick jag ha min iPhone innan den blev stulen, UR MIN FICKA, inne på Gina Tricot i Jönköping i dag. Så jävla fittigt, rent ut sagt.

De människor som uppfostrat såna jävla idioter till ungar måste skämmas så jävla mycket.

Vi kunde spåra telefonen till Hermansvägen i Jönköping, men sen stängdes den av, så vi vet inte om den som tagit den bor på Hermansvägen eller om de bara stängde av den där. I vilket fall så är den ju låst, så de kan ju inte göra ett skit med den. Men ändå. Jag står utan iPhone, fem dagar innan vi åker till New York. Alla foton, allt är borta. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag känner mej faktiskt ofredad. Att de tagit en bit av mej, eftersom det finns så många foton och videoklipp på Aston däri. Alltså fy, det är verkligen inte kul att tänka på.

Jävla as.

i see your true colors shining through

20120322-221008.jpg

I kväll har jag och Camilla satsat hårt på romantik och kört på ost och kex och vin osv. Barnen sov så snällt och Vikto var iväg på fotbollsträning.

Det är vackert med äkta vänskap och det är vackert med getost och valnöt med honung på en minitoast. Fatta vackerheten på den här kvällen.

I morgon åker de hem. Det har, så klart, gått alldeles för fort…

nattligt drama

God förmiddag på er!

Här startade dagen 05:30. Mycket festligt! Ganska mysigt att vakna ändå, för i natt sov Aston i vår säng. Jag ville inte behöva väcka Camilla och Wilmer när Aston vaknar på natten, så jag plockade över honom till oss.

Detta resulterade i att det denna gång var Vikto som var rolig i sömnen. Han satte sej upp och letade på golvet och under sängen, samtidigt som han utbrast ”Aston!?!”. ”Han ligger här” sa jag och pekade mitt i sängen. ”Drömde du att han trillade ner?”. ”Mmmm” sa Vikto så ledset han kunde och somnade om innan huvudet träffat kudden. Roligt.

Men ja! En ny dag! En torsdag! I dag tänkte vi gå till öppna förskolan, men eftersom Camilla och Wilmer ligger och sover, så får vi väl se hur det blir med det.

20120322-094225.jpg

20120322-094240.jpg

how wonderful life is

20120321-193003.jpg

Vi har det så bra och jag hoppas att ni ursäktar att jag inte prioriterar bloggen när Camilla är här. Vill verkligen ta vara på tiden vi har tillsammans här nu.

Just nu nattar hon Wilmer (världens charmtroll!!!) och jag och Vikto kollar på Frölunda-Brynäs. Kniven på strupen än en gång. Förlust i dag och det är semester. 1-1 i detta nu.

Jag kör mitt vanliga trick och har spelat pengar på Brynäs. Eftersom jag aldrig (eller mycket sällan) vinner, så vinner istället Frölunda. Det funkade förra matchen och det SKA funka i dag.

Heja Frölunda!

keep on dreaming and one day you will be there

Vi två med varandras pojkar när Aston är en månad gammal. Wilmer är här ett halvår. (Jag är 26 och Camilla 27. År alltså.)

I dag händer något väldigt, väldigt roligt. Något jag sett fram emot länge. Camilla och hennes Wilmer kommer hit!

Ni som hängt med i bloggen i flera år kommer nog ihåg Camilla. Vi har varit oskiljaktiga i många år, även när jag bott i andra städer. De sista två åren har det dock inte funnits tid och rum att ses alls så mycket som vi velat och nu har ju båda dessutom en egen familj att lägga tid på – hon i Göteborg och jag i Skillingaryd. Men nu äntligen, äntligen kommer hon hit.

Egentligen borde jag springa runt här och städa mej tokig nu, men helt ärligt… Camilla är inte någon jag behöver göra mej till för. Jag plockar och fixar i ordning lite, men det behöver inte vara kliniskt. Hon är inte en sån vän. Hon bryr sej inte. Hade vi inte haft våra pojkar hade vi förmodligen slängt oss i varsin soffa och kollat på Sex and the City hela dagen och druckit Dagens hela natten. För såna aktiviteter behöver det inte vara städat.

Vi två när jag bodde i Stockholm. 2007? 2008?

Åh, jag blir alldeles nostalgisk nu. Så mycket vi gått igenom ihop, vi två, sedan vi lärde känna varandra i högstadiet för mer än 14 år sedan. Både jobbiga, glada och framför allt roliga stunder. Jag skulle kunna skriva en hel bok om oss två.

Nu är vi där vi drömt om genom våra tonår. Med ”man” och barn. Och villa. Det är ju helt otroligt att vi kommit precis dit vi ville. Tänk, så fantastiskt, att nå sina drömmars mål.

Sluta aldrig drömma!

det här med sömn

God dag på er!

Har ni sovit gott? Det har jag, de stunder då jag faktiskt sovit. Men jag har varit lite konstig också. Satte mej t.ex. upp mitt i natten och frågade Vikto var Aston var. ”Ehh, i sin säng?”. ”Men neeej, jag la ju honom här, hos oss!” nästan skrek jag samtidigt som jag letade hysteriskt under täcken och kuddar.

Han låg ju i sin säng, så klart. I sitt rum. Så klart. Det är bara hans mamma som är knäpp.

Vi fick en mysig stund i morse, då han faktiskt låg helt stilla i mitt knä och bara var. I hela 2,5 minut varade det.

20120321-092032.jpg

Jag vill inte låta girig eller så, men jag vill gärna ha mer.

my precious

20120320-191126.jpg

De här skorna köpte jag i november. ”I november” tänker ni ”då blev du ju mamma? Vad skulle du med dem till?”.

Men nu snackar vi november 2010. Before Aston. På den tiden då jag fortfarande var stadsbo och faktiskt använde skor med klack högre än medellängden på, ehh…… I alla fall!

Jag har nog över tio par skor med klackar i denna klass, trots mina 181 cm över havet. Jag älskar klackar. Just dessa klackarna älskar dock inte mej och har använts endast två gånger (varav den ena gången slutade med att de stod på bardisken inne på Push medan jag stod kvar på golvet), men det ändrar inte på det faktum att jag är mycket nöjd med köpet.

Visst. De är för små. Men allvarligt, kolla på dem? Snuskigt snygga. De funkar som prydnad. Och så inbillar jag mej om att när jag gått ner till typ 72 kg, så är mina fötter tillräckligt smala (och korta) för att de ska gå på utan större problem.

Undrar vart i Skillingaryd jag ska gå med dessa… Öppna förskolan?