jag älskar er

Vet ni att jag är så lycklig att jag ibland blir livrädd? Att jag ibland tänker att jag knappt orkar med fler bra grejer, för att för varje bra grej kommer jag närmre en pissgrej, en hemsk grej? Att jag ibland känner att jag borde lämna allt och flytta ut i en hydda i skogen bara för att inte bry mej om någon och därför inte har någon eller något att förlora? Ingen som kan lämna mej, ingen som kan såra mej. Ingen som kan dö.

Jag är så fullkomligt livrädd för allt det hemska ibland att jag blir i det närmaste lamslagen.

Men så ser jag de där två tillsammans, världens två bästa pojkar. Jag ser min mamma och min pappa. Mina bröder. Mina svärföräldrar och min svägerska. Jag tänker på handbollen, på våren, på sommaren, till och med på hösten och vintern, och jag tänker att det är värt all rädsla i världen. Jag skulle kunna skita ner mej av rädsla varje dag för resten av mitt liv och det skulle ändå vara värt det.

Varje dag får de mej att le. Varje dag får de mej att känna mej som en värdefull människa och när jag känner mej som en värdefull människa vill jag inte lämna allt och flytta ut i en hydda i skogen.

Hemska saker kommer alltid att hända. Döden kommer alltid att drabba oss, det är det enda vi säkert vet på denna jord. Det sämsta jag kan göra är att se på livet som om det redan är förlorat. Det finns ingen som vinner mot döden i slutändan, nej, men så länge vi lever så kan vi väl ändå ta och leva till 110 jävla procent?

Nu kanske ni tror att jag ska dö eller så och det ska jag väl, som sagt, men inte nu. Inte vad jag vet i alla fall. Men man kan väl tänka på sånt här ändå, antar jag.

Och nu vill jag samla alla jag älskar, alla jag ens tycker om, och så vill jag bara titta var och en i ögonen och säga hur mycket jag uppskattar att de är en del av mitt liv. För det säger vi nog inte tillräckligt ofta, visst? Jag försöker, till de närmsta, men det kanske inte alltid når fram. Kanske är jag för pms-ig, kanske för ironisk. Jag skulle vilja samla alla och göra det på riktigt. Men rent praktiskt så går ju inte det alls. Så jag skriver detta inlägg istället. Och jag skriver så att alla kan se och kan läsa detta närhelst livet känns tråkigt eller jobbigt eller värdelöst, att jag uppskattar er, mina nära och kära. Ni är värdefulla för mej. Utan er är jag ingenting. Utan er kan jag lika gärna flytta ut i en hydda i skogen.

Och jag tycker faktiskt inte så värst bra om småkryp. (De finns i skogen.)

4 tankar om “jag älskar er

  1. Jag känner igen mig så i vad du skriver. Skönt att man inte är ensam om dessa tankar. I några år har vår familj haft vartannat år underbart och vartannat pissigt. Förra året var ett alldeles underbart år så nu väntar jag bara på vad för skit som ska hända?! Men så kan man ju inte leva. Om man inte kan leva för att man är så rädd för döden, vad är meningen då?
    Och av egen erfarenhet vet jag ju att när mardrömmen blir sann, så är det ju faktiskt möjligt att resa sig upp igen – med mycket draghjälp från alla fina som fortfarande finns runtomkring.

  2. Jag är så sjukt glad för att Aston blev till när han blev till, så vi råkade hamna i samma grupp på AFF, så jag har fått en möjlighet att lära känna dig lite. Kram på dig!

  3. Fina Maria ❤
    Du är värd all kärlek som du har omkring dig, jag tycker så mycket om dig fast vi inte ens har träffats. Den här bloggen träffade rakt i hjärtat, för det är ju precis så det är, livet.
    KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s