vägen tillbaka

20130124-201109.jpg

ÄNTLIGEN!

Tid. Familj. Handboll. Pendla. Under sommaren, hösten och vintern har det varit ganska mycket pusslande för att få ihop allt. Då har det fått bli så att jag kört fys hemma, med kroppen som redskap, för att kunna vara med på så många handbollspass som möjligt utan att vara borta alltför mycket från familjen. Det har funkat bra. Men jag älskar verkligen att gymma och i dag märkte jag hur mycket jag saknat det.

I dag är det två veckor sedan min operation och egentligen skulle jag slängt kryckorna först i dag, men som vanligt när det gäller mig så skyndar jag på (lite för mycket?). Så jag är redan en bit på väg.

På väg mot vad?

Ja, jag hoppas ju på att jag ska kunna spela de sista matcherna på säsongen. Serien är otroligt jämn, tre poäng från sista kvalplats nedåt till sista kvalplats uppåt. Helt galet. Och kan jag komma i form så vet jag att jag har något att tillföra, så jag vill verkligen ge det en chans.

Men då är det viktigt att jag får köra ordentlig rehab, så den närmsta tiden blir det färre besök på träningarna inne i Jönköping och fler besök på gymmet här i Skillingaryd. Tur då att jag alltså tycker att det är så roligt att gymma.

En sak som dock är sjukt jobbig för mitt psyke är att gymma bland folk jag inte känner när jag är skadad, för det enda jag kan tänka är ”TÄNK OM DE TROR ATT JAG ÄR SÅ HÄR SVAG!!!”. Haha. Ja, tänk…

Nu var jag dock inte bara svag i benen (eller svag och svag, det gör ju ont om jag kör tyngre), utan även i resten av kroppen, men det kan ju bara bli bättre. Nu är jag i alla fall rätt slut.

Dock skulle jag vilja hålla en grundkurs i hur man gymmar med typ 75% av de som var på gymmet i kväll (5% hade koll, övriga 20% var svårbedömda då de bara stod och pratade hela tiden).

Men alltså, folks teknik är skrämmande dålig. Någon stod och körde marklyft med böjd rygg. En annan (självutnämnd expert som tränat i en månad?) skulle lära sin kompis massa övningar, fastän hon inte kunde göra dem rätt själv och JAG BLIR GALEN. Det är kan ju rentav vara farligt, med risk för skador. Och jag vet att jag har en käft som jag kan öppna och säga detta till dem istället, men vem tror jag att jag är då, liksom? Jag är ju knappast någon coach. Men jag är ändå en sån som vill hjälpa när jag ser att någon gör fel.

Hur skulle ni gjort? Hur tänker ni om ni ser någon göra något helt fel, var det än är?

Ps. Jag har fått mail från ett par stycken som undrar om man inte kan kommentera mina inlägg längre. Det kan man, så klart. Ni gör det genom att klicka på pratbubblan längst upp till höger, alltså ovanför inlägget. Så nu vet ni det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s