så mycket godislådor, så lite godis

20131129-095722.jpg

Här ovan ser ni den största anledningen till att jag inte skrivit ett enda inlägg denna veckan. Jobb på Mastec i Vaggeryd.

20131129-095834.jpg

Under veckan har vi satt ihop ett par hundra såna här godisställ = ca ett par tusen lådor som jag och en tjej till satt ihop. Arbetstid 06.30-16. Sen hem, äta, byta om och åka till träning. Och träningarna har gått åt helvete för mitt knä klarar inte alls av att stå upp i nio timmars arbetsdag. Katastrof…

Just nu befinner jag mig dock i Göteborg, för i dag är det dags för andra och sista anatomiprovet på PT-utbildningen. Tredje perioden i helgen.

11.30 smäller det. Håll gärna tummarna.

det är bra så här, ja, mer än bra

För en gångs skull sitter jag vid datorn och bloggar! Det händer inte ofta. När jag väl sitter vid datorn är det för att jag jobbar och då jobbar jag verkligen konstant. Inköp, bokföring, ekonomi m.m. Men i kväll är Vikto på avslutningsfest med fotbollen och Aston har just somnat, så jag tänkte att jag skulle passa på och skriva ett gammalt hederligt blogginlägg.

Bloggen har ju verkligen blivit sämre sedan jag skaffade iPhone. Så enkelt är det. Det är så lätt och smidigt att blogga via telefonen, men samtidigt jobbigt att skriva några längre inlägg, så det blir småbloggande hela tiden. Inga längre texter, inget innehållsrikt. Bara dagboksbloggande och mer och mer sporadiskt. Om man jämför min blogg nu med för fyra år sedan kan man undra om det ens är samma människa som skriver. På sätt och vis är det ju i och för sig inte det. Det har hänt så mycket på 3,5 år att jag ju nästan är en helt ny människa. Men ändå alltid densamma. Ändå alltid den uppmärksamhetssökande, osäkra och öppenhjärtliga lilla flicka jag alltid varit. Hej hej.

På sätt och vis kan jag sakna mitt gamla bloggande. Provokativt. Svart humor. Politiskt. Ohämmat. Oftast saknar jag det dock inte alls. Jag kan sakna att säga vad jag tycker, men jag saknar inte klumpen i magen över vilka hatiska kommentarer jag kommer få se denna gång när jag loggar in på bloggen. Folk på internet är hemska och när man skriver en lulllullig dagboksblogg är det ingen som bryr sig längre. Ingen som hatar. Och det är skönt. Det får mig dock ibland att känna att ”de” har vunnit. De fick tyst på mig. Men jag vet att det inte är så. De har inte vunnit. De sitter – osäkra, hatiska och småaktiga – och hatar på någon annan stackars människas blogg istället medan jag lever ett väldigt fint liv, där jag varje dag känner mig lycklig. De har inte vunnit. Jag har vunnit.

I dag har jag vunnit extra mycket. Vi har haft tvåårskalas för Aston. Ett väldigt litet sådant, med bara tre andra barn. Vi lärde oss från förra året då vi hade över tio barn + föräldrar på förmiddagen och sedan vuxenkalas på eftermiddagen – aldrig igen. I dag blev det lagom och alldeles perfekt.

DSC_0128Och när vi har fiskedamm och alla barnen hoppar och skrattar (och liggeer på golvet och skriker…..) så är det svårt att känna någon annan känsla än att jag har det så mycket bättre nu än då. Jag kanske bloggar mindre, men jag lever mer.

DSC_0101

Men visst är det dags att börja blogga från datorn igen? Det är ju så roligt att låta fingrarna fladdra över tangenterna utan att veta vart det bär hän. Jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna med det här inlägget. Nu blev det så här. Och det får väl duga.

Til we meet again…

 

 

crazy little thing called life

20131121-080149.jpg

Intensiteten de tre senaste veckorna har verkligen varit brutal. Jag kommer på mig själv med att tänka ”nästa vecka, när det är lite lugnare, då ska jag…”. Men det blir ju aldrig lugnare och jag förstår mer och mer att lugnet inte kommer infinna sig förrän på andra sidan nyår.

– by airaM. Folk har börjat beställa julklappar och Hope-halsbandet säljer som smör. Webbshopen ska färdigställas, men när? Jag måste prioritera redan inkomna ordrar före eventuella nya ordrar.

– Extrajobb. Jag har visserligen bara jobbat en natt och en dag denna veckan, men det innebär ju ändå att två dagar ”försvunnit” från by airaMs tid. Och mer extrajobb kommer det bli, så det är bara att köra på. I går var jag på ett svarveri mitt ute i skogen, med en chef som påminde om SoA-bossen Clay Morrow och en kollega som var läskigt lik methkokande Walter White i Breaking Bad. Spännande dag som gav mig svarta händer fulla med stickor, svullna knän och en insikt om att mina luftrör är väldigt känsliga för damm från trä.

– Handboll. Inte mer handboll än vanligt, men många kvällar försvinner ju, helt klart. Kan ibland känna mig ledsen över att få så få kvällar ihop med Aston (och Vikto), samtidigt som handbollen gör mig lycklig.

PT-utbildningen. Nästa fredag har vi andra provet och sedan förra perioden har jag pluggat totalt kanske två timmar. Bedrövligt… Jag har helt enkelt prioriterat bort det när jag haft/har så mycket annat. Jag får helt enkelt lyfta det på priolistan nu sista veckan.

20131121-081340.jpg
För jag vill ju hemskt gärna göra så här bra ifrån mig igen.

– Socialt. Jag har inget socialt liv alls nuförtiden. Smällar man får ta emellanåt, jag försöker i alla fall ge tid till mina älskade killar.

Nu ska jag vila lite innan jag sätter igång med dagens bestyr, för sömn är inte heller något som prioriterats upp på sistone.

Hej på en stund!

host och bilar

20131118-103942.jpg

En jättehostig Aston är hemma från dagis i dag så nu sitter vi i soffan och tittar på Bilar. Go film detta och Aston gillar den också. Allt med bilar är ju bra.

Det blir inte mycket jobb gjort med Aston hemma, men mysigt är det i alla fall.

you win you lose

20131117-171203.jpg

Ja, jag ser misshandlad ut, men jag har faktiskt bara spelat handboll. Har väl ett 20-tal blåmärken på kroppen nu. Inte så fagert, men det är smällar man får ta. Haha, smällar…

Vi förlorade mot Boden i går. Med en jäkla boll. Tredje uddamålsförlusten på sju matcher. Väldigt jobbigt, så klart, i synnerhet när domarna tyvärr påverkade matchutgången klart i och med sina nybörjarmisstag. Oförlåtligt… Men inget vi kan ändra på nu. Det är bara att kämpa skiten ur oss på träningarna ännu en vecka och sedan låta RP lida för detta i nästa match på lördag.

20131117-171534.jpg

På kvällen i går var vi hos Viktos föräldrar och firade svärfars födelsedag lite för sent. God mat och gott sällskap, som vanligt. Aston försökte vi söva i en timme innan vi gav upp och lät honom vara vaken. Efter en stund hämtade han sitt täcke och sin kudde och la sig på golvet. Molly la sig sedan bredvid och vaktade. Urgulligt.

20131117-171904.jpg

I dag har jag gjort lite nytta i form av att hålla ett by airaM-homeparty hemma hos en kund i Forsheda. Alltid lika roligt att komma ut och träffa kunder IRL och inte bara över nätet. Det får mig verkligen att växa som människa.

Nu är jag ganska så slut som artist. Hej svej!

kom igen zlatan! (och sverige)

20131115-164826.jpg

Här hemma hos oss är uppladdningen inför kvällens livsviktiga VM-kvalmatch mot Portugal redan i full gång. Aston älskar sitt Sverige-ställ och hoppade och klappade händerna när Vikto plockade fram det.

Jag tror inte helhjärtat på vinst i kväll, men kan vi få till ett mål i alla fall och kanske förlora med bara 2-1 så är utsikterna inför hemmareturen goda. Jag hoppas i alla fall av hela mitt hjärta på att vi vinner, gärna med 4-0.

Men först Idol och enchiladas. Och allra först handla så att vi ens kan göra enchiladas.

Ha en härlig fredagskväll!

hope for the philippines

20131113-225735.jpg

God afton!

Här har det varit lite väl tyst på sistone, visst? Jag tycker det och anledningen är densamma som tidigare – mycket jobb, mycket handboll och alldeles för lite tid.

Det dåliga samvetet över att jag är borta nästan varje kväll gnager allt mer. Samtidigt gör handbollen mig till en gladare människa, jag känner inte att jag är klar där än.

Ser ni bilden ovan? Klart ni gör. Dessa halsband säljer by airaM nu till förmån för tyfonens offer i Filippinerna.

Halsbanden är i silverpläterad kvalitetsmetall och kostar 100:-. Av dessa går 50:- till Röda Korsets tyfoninsamling och resterande pengar går till material, frakt och andra småkostnader, så jag gör ingen vinst på detta.

Vill du köpa ett halsband till dig själv eller kanske att ge bort? Maila byairam@hotmail.com så fixar jag det. Tillsammans kan vi göra skillnad!

fredags-kärlek

20131108-133401.jpg

En av mina allra bästa vänner är här och hälsar på lite snabbt nu när hon är hemma i Svedala. Saknar min Berta så mycket när hon är i Norge hela jädra tiden. Dumma Norge…

20131108-134104.jpg

Som grädde på moset hade hon med sig en hel jäkla familjesushi. Ni fattar ju att jag älskar henne.

den smärtan

20131106-214657.jpg
Sugigt pissknä från helvetet.

Jag har nog aldrig haft så fullt upp i mitt liv som jag har nu.

Det är plugg och by airaM och handboll och vanligt jobb och så, just det, de där två kärlekarna i mitt liv, som sorgligt nog kommer i sista hand just nu. Usch, det känns så fel, men jag får trösta mig med att det är tillfälligt.

Denna vecka har det varit ovanligt många fars dag-beställningar och jag har fått jobba häcken av mig för att bli klar med allihop, vilket jag är nu. Heja mig! Kvar är dock en hel del annat och när jag då, som natten till i dag, jobbar natt så försvinner ju en stor del av dagen efteråt, så tiden bara flyger iväg.

Handbollen känns sorglig just nu, för min del. Mitt knä mår verkligen jättedåligt. Jag har ont precis hela tiden och jag försöker bita ihop, men ibland, som i kväll, hugger det till och knät bara ”försvinner” under mig och då går det inte att fejka sig frisk.

Jag inser ju så klart att jag är dum i huvudet som bara kör på, om än med lite vila. Jag är ju dum i huvudet på riktigt när det gäller skador. Kör alltid på tills det är precis omöjligt. Och nu, när jag är i slutet av min karriär och inte har något att förlora längre, så är det väl en sak. Men att jag gjorde så här som yngre, pressade kroppen till det yttersta. Det förstörde nog min karriär. Och det kan jag verkligen känna mig ledsen över. Att aldrig riktigt ha fått nå min fulla potential pga skador.

Att bita ihop är bra på många sätt. Men att vara en idiot är aldrig bra. Mitt råd till alla unga tjejer (och killar) som idrottar är att våga låta kroppen återhämta sig. Våga rehaba. Den tid ni ”förlorar” nu får ni tillbaka i slutet av er karriär i form av att den blir längre. Att inte kunna gå utan smärta eller ens sitta på huk, vid 28 års ålder… Det är inte kul. Jag ska inte säga att det inte varit värt det, men hade jag fått göra om hade jag gjort annorlunda.

Hej.

pete, pete

20131101-190339.jpg
Min klädhängare.

Provet gick braaaa! Tror jag. Det kändes så. Så skönt att ha det överstökat.

Sen var det ju bara rätt på skelettet och musklerna i överkroppen, tjoho hejhej! En jädra fart ska det gå i, naturligtvis.

Nu är vi hemma i lägenheten och Aston somnade just av sig själv, rätt upp och ner i soffan. Underbaraste, finaste unge.

20131101-190620.jpg

Vikto och jag ska snart äta lite kvällsmat i form av ost och kex m.m. Ska bli hur gött som helst. Sen blir det Idol och rätt tidig sänggång, för i morgon är det mer utbildning och vid 12 blir det bil i ilfart till Jönköping för match mot OV Helsingborg kl 15. Fuuuull rulle.

Ha en goe-helg!