det är bra så här, ja, mer än bra

För en gångs skull sitter jag vid datorn och bloggar! Det händer inte ofta. När jag väl sitter vid datorn är det för att jag jobbar och då jobbar jag verkligen konstant. Inköp, bokföring, ekonomi m.m. Men i kväll är Vikto på avslutningsfest med fotbollen och Aston har just somnat, så jag tänkte att jag skulle passa på och skriva ett gammalt hederligt blogginlägg.

Bloggen har ju verkligen blivit sämre sedan jag skaffade iPhone. Så enkelt är det. Det är så lätt och smidigt att blogga via telefonen, men samtidigt jobbigt att skriva några längre inlägg, så det blir småbloggande hela tiden. Inga längre texter, inget innehållsrikt. Bara dagboksbloggande och mer och mer sporadiskt. Om man jämför min blogg nu med för fyra år sedan kan man undra om det ens är samma människa som skriver. På sätt och vis är det ju i och för sig inte det. Det har hänt så mycket på 3,5 år att jag ju nästan är en helt ny människa. Men ändå alltid densamma. Ändå alltid den uppmärksamhetssökande, osäkra och öppenhjärtliga lilla flicka jag alltid varit. Hej hej.

På sätt och vis kan jag sakna mitt gamla bloggande. Provokativt. Svart humor. Politiskt. Ohämmat. Oftast saknar jag det dock inte alls. Jag kan sakna att säga vad jag tycker, men jag saknar inte klumpen i magen över vilka hatiska kommentarer jag kommer få se denna gång när jag loggar in på bloggen. Folk på internet är hemska och när man skriver en lulllullig dagboksblogg är det ingen som bryr sig längre. Ingen som hatar. Och det är skönt. Det får mig dock ibland att känna att ”de” har vunnit. De fick tyst på mig. Men jag vet att det inte är så. De har inte vunnit. De sitter – osäkra, hatiska och småaktiga – och hatar på någon annan stackars människas blogg istället medan jag lever ett väldigt fint liv, där jag varje dag känner mig lycklig. De har inte vunnit. Jag har vunnit.

I dag har jag vunnit extra mycket. Vi har haft tvåårskalas för Aston. Ett väldigt litet sådant, med bara tre andra barn. Vi lärde oss från förra året då vi hade över tio barn + föräldrar på förmiddagen och sedan vuxenkalas på eftermiddagen – aldrig igen. I dag blev det lagom och alldeles perfekt.

DSC_0128Och när vi har fiskedamm och alla barnen hoppar och skrattar (och liggeer på golvet och skriker…..) så är det svårt att känna någon annan känsla än att jag har det så mycket bättre nu än då. Jag kanske bloggar mindre, men jag lever mer.

DSC_0101

Men visst är det dags att börja blogga från datorn igen? Det är ju så roligt att låta fingrarna fladdra över tangenterna utan att veta vart det bär hän. Jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna med det här inlägget. Nu blev det så här. Och det får väl duga.

Til we meet again…

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s