jämställdhet inom familjen

20140416-215950.jpg
Vårt älskade barn.

Jag skrev följande i en grupp på Facebook, med vänner som har barn i samma ålder som Aston och kände att jag ville publicera det här med.

Aston är verkligen så mammig nu och har varit det sedan flera månader tillbaka. Speciellt på kvällarna, vid läggning. Är jag hemma är det bara jag som duger, men är jag inte hemma går det hur bra som helst med Viktor.

Eftersom jag (och Viktor) vill att båda Astons föräldrar ska vara lika viktiga för honom så kompromissar vi inte, utan vi tar varannan kväll, oavsett vad Aston tycker.

Men vad ont det gör ibland. För Viktor, så klart, när Aston hela tiden vill ha mamma, mamma, mamma och för mig som säger nej till mitt barn.

Men visst är det väl bra i längden? Visst gynnar det Aston som barn och oss som föräldrar att han känner sig lika trygg med båda?

Hur gör ni?

Tillägg: Vikto är verkligen världens bästa pappa. Jag kan inte tänka mig någon bättre att skaffa barn med än honom. ❤

Tillägg 2: Så fort jag lämnat Astons rum slutar han vara ledsen och ”nöjer sig” med pappa, så han ligger absolut inte och gråter för att jag inte är där.

7 thoughts on “jämställdhet inom familjen

  1. Tror ni är inne på rätt spår – tror man bara gör sin familj en björntjänst genom att ta the easy way out och göra som barnet vill. I vår familj kör vi också varannan kväll och ibland är mamma mest poppis och ibland pappa!

  2. Tror man själv känner vilken lösning som passar sin egen familj bäst. Tror inte Aston hade lidit av att du la honom varje kväll du var hemma heller men kanske hade det blivit lite jobbigt för Viktor. De dagar då du inte ska lägga kanske du kan ta en promenad när det är dags eller så för att göra det lättare för Aston och Viktor att få en mysig stund tillsammans och inte bara en maktkamp, känns kanske lättare i hjärtat även för dig som då slipper säga nej till ditt barn.
    Men som sagt tror man känner bäst själv vad som passar och finns nog inget rätt eller fel utan man testar sig fram till lösningar :)!

  3. Hej:)
    Jag har 2 barn varav den minsta nu 3 år är och har alltid vart extremt mammig! Ibland får hans pappa inte ens ta i honom å han blir galen så fort pappa kommer i närheten .
    Vi gör dock som du att vi nattar varannan kväll och det är lite gråt men går över snabbt. Gick så långt ett tag att jag fick gå ut vid läggning för det gjorde ont i mitt mamma hjärta att höra han gråta å ropa mamma hela tiden. Fick stålsätta mig för att inte gå dit. Är jag inte hemma går det hur bra som helst.
    Min sambo tycker detta är jätte jobbigt såklart å han har vart pådrivande att jag ska gå ut å han natta.
    Barn är smarta, smartare än vi tror, va konsekvent å håll er till ert sätt så kommer allt bli jättebra.
    Er lille kille vet antagligen att han kan köra lite med sin mamma å utnyttjar det:)
    Kram på dig

  4. För mig var det tvärtom.
    När min son var 3 så separerade jag och hans pappa och vi hade grabben varannan vecka. När exet hämtade var det idel lycka och solsken, när jag skulle hämta så var det gråt,skrik och tandagnisslan.
    Han ville under inga omständigheter följa med mig hem och jag grät inombords var gång. Det höll i sig i nästan ett år men han är fortfarande otrolig fäst vid sin far. Pojken är 14 år nu. Det är ingen tvekan om att han älskar mig också men det är något speciellt med pappa, och jag har lärt mig att leva med det.

  5. Nu har vi ju inga barn så det är svårt att sätta sig in i situationen. Men jag tror att jag hade resonerat som dig. Tror man gör både sig själv, barnet och pappan en otjänst i längden om man går med på att avgränsa barnet till en förälder.

  6. Är helt övertygad om att alla vet vad som är bäst/blir bäst för deras familj. Vi har valt att inte ta den striden – barnen får den dom vill. Och det är typ 50/50 även om det kan vara bara mamma många dagar i sträck. Plötsligt är det tvärtom. Jag kan inte på något sätt se hur det (låta barnet bestämma) skulle kunna vara att göra barnen en björntjänst, och jag kan verkligen förstå att en vill visa att det är så det är bara (varannan kväll). Som sagt, det handlar om att välja sina strider och ingen än barnets föräldrar vet vilka det ska vara ❤

    • Jag håller med. Vi (jag) har också valt att inte ta striderna. Ibland har jag tänkt att det skulle vara bra att ”lära” vår son att pappa somnar varannan kväll. Men det KÄNNS liksom i hjärtat när han är ledsen och ropar efter mig, att jag helt enkelt inte kan gå emot det. Har alltid utgått efter vad som känns bäst, och tänker som Manniks att det kommer inte vara skillnad på mamma/pappa i längden. Tänker snarare att han blir ÄNNU mer mammig, om han nekas mig. Då bekräftas tryggheten inte, att mamma/pappa kommer när jag ropar. Men förstår ditt resonemang, även om jag tror att man aldrig kan ge ”för mycket”. Jag har alltid tänkt ”hur hade jag själv velat bli behandlad?” – och om jag ber min man hålla om mig efter en mardröm vill jag ju t ex inte att han ska säga ”nej, du måste lära dig att klara av att trösta dig själv” etc. Allt det bästa, Vbf.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s