det här skrev jag 7 oktober 2010 och det gäller än

”sympati. att förstå hur någon känner.

empati. att känna hur någon känner.

många gånger, speciellt i valtider, har jag fått höra och läsa hur jag saknar empati för att jag sympatiserar med högerblocket. människor menar att 500 kr mindre i min plånbok varje månad väl inte spelar någon roll och om jag bryr mej om de cancersjuka, så röstar jag rött. annars saknar jag empati.

ni sårar mej när ni säger att jag saknar empati.

för ni vet inte någonting.

ni vet inte att jag ibland börjar gråta bara för att en gubbe på bussen ser ledsen och gammal ut. ni vet inte att jag gick till mcdonald’s och köpte hamburgare och cheeseburgare för flera hundra kronor och delade ut dem till hemlösa på stockholms gator. ni vet inte att jag började gråta bara för att en stupfull finne som knappt kunde stå upp köpte tre kronor-souvenirer (vad skulle han med dem till?) av mej för flera tusen kr på hockey-vm 2002 och jag blev helt knäckt för jag trodde att det var hans sista pengar. ni vet inte att jag erbjöd mej att ta hem en hemlös och bjuda henne på mat och en dusch och nya kläder, att jag stod där och väntade på henne i en timme, men att hon inte kom. ni vet inte att jag gråter för andra människor jämt och ständigt, även för de jag inte tycker om och som inte tycker om mej. ni vet inte att jag under en lång, lång tid varit världsförälder för unicef. nej, ni vet ingenting.

egoist. att bara tänka på sej själv.

egoism är något av det fulaste jag vet. att bara tänka på sej själv och inte det minsta på någon annan, det är ingen vacker egenskap.

ni sårar mej när ni säger att jag är en egoist.

genom hela mitt liv har jag gått och brytt om ungefär precis varenda människa mer än vad jag brytt mej om mej själv. jag har blivit utnyttjad, överkörd och tagen för givet pga det, men har envist fortsatt. alla andra är viktigare än jag. men det är inte så. alla andra är inte viktigare än jag. jag är precis lika viktig som alla andra. att jag tycker att jag förtjänar den pyttelilla ekonomiska framgång jag äntligen skaffat mej är inte egoistiskt. inte det minsta.

facebook är en stor kommunikationscentral för de flesta av oss i dag. bloggar likaså. vissa är mer aktiva än andra och delar med sej av glädje varje dag. de uppfattas av vissa människor som ”spammare” och tas ibland bort som vän för att de gör mer än en statusuppdatering om dagen. andra människor bara tar emot. folk skriver fem, tio, 15 kommentarer på en bild hur snygg en tjej är. hon bemödar sej inte ens att svara. en annan skriver på sin statusrad hur lycklig hon är för att hon äntligen fått ett jobb. någon förklarar för henne att ”ja, ja. kul för dej. en annan får leva på existensminimum, för för mej finns det inga jobb” och plockar snabbt ner alla glädjekänslor under jorden igen. min blogg. mina känslor och smärtor. mitt lidande. ca 500 unika läsare om dagen, varav kanske 1% beklagat hur jag mår och önskat mej att må bättre.

de här människorna – som inte är tacksamma. som inte vill ge någonting tillbaka. som inte unnar andra något för att de inte anser sej ha det lika bra själva. som i hemlighet är skadeglada när någon de inte gillar så mycket, men ändå är ”vän” med, råkar ut för något.  som inte kan sträcka sej så långt att de skriver ett ”krya på dej” till en människa vars blogg de läser varje jävla dag – de ska inte få ha ensamrätt på att vara empatiska och oegoistiska bara för att de kanske röstar rött. de ska inte få köpa sej fria för 500 spänn mer i månaden och sen inte bry sej om de människor de kommer i kontakt med varje dag. tänk om de kunde skita i de här jävla 500 kronorna och istället anstränga sej för att visa sympati och empati för människor i deras omvärld – varje dag. då skulle de pengarna inte behövas. det kan jag garantera. på samma vis som en upptagen mamma eller pappa inte behöver köpa dyra saker till sina barn i tid och otid om de istället visar dem kärlek varje dag.

jag säger inte att jag är bäst i världen. långt ifrån. jag jobbar med mej själv varje dag. får man säga att man jobbar med sej själv, eller är man präktig då? jag säger att jag bryr mej om andra människor. jag bryr mej om att skriva ”krya på dej” till någon, fastän jag vet att personen aldrig någonsin skulle bry sej om att skriva det till mej. jag bryr mej om andra människor – människor jag träffar och pratar med, för det är då jag känner att jag kan göra någon skillnad. jag vill inte skicka iväg 500 spänn som jag inte ser var de går till. de pengarna kommer ändå andra människor till hands, där jag får se människors glädje med mina egna ögon.

ta inte ifrån mej min rätt att känna empati för att jag råkar rösta blått. och förneka mej inte rätten till medkänsla av samma anledning. det är väldigt oempatiskt av er.

tack.”

4 thoughts on “det här skrev jag 7 oktober 2010 och det gäller än

  1. Har läst det här inlägget två gånger. Och funderat massor.

    Folk måste verkligen uppfatta dig på olika sätt. Det du skriver kan jag inte se alls, att du skulle vara egoist att du saknar empati.

    Jag upplever dig som en varm och glad människa. Som vill göra andra glada, som kanske anstränger sig för att tillfredsställa andra och ibland kanske glömmer sig själv. Hjärtat på rätt ställe. Men också skin på näsan och rak och tuff. En sån som i alla fall jag skulle gilla att umgås med.

    Det finns så mycket människor som har för mycket tid över och sitter och sprider skit runt sig. Du är en bra tjej!

    Kram!

  2. Jag upplever inte heller dig som sympati/empatilös. Tvärtom!
    Jag gillar din blogg och jag är här inne och kollar läget ett par gånger om dagen.
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s