volvo v40 d2 momentum

IMG_0692.JPG

I dag hämtade vi ut vår andra sprillans nya bil på 1,5 månad. Förra månaden blev det en ny familjebil i form av en vit Skoda Octavia RS och i dag denna;

IMG_0687.JPG

Varför två nya bilar?

Bra fråga. Speciellt när vi älskar vår Audi A4 Avant.

1. Vi behöver en större familjebil nu när vi snart får tillökning. Det finns inget benutrymme (för oss som är längre än typ 1,60) i passagerarsätet fram när Astons bilstol står bakom. Det är inte hållbart. Så Audin säljs och Skodan tar över.

2. Jag jobbar 1-2 dagar i veckan i Värnamo och 1-2 dagar i veckan i Huskvarna. Jag kör 25-30 mil i veckan med egen bil. Då behövs ju, först och främst, en till bil. Det räcker inte med en för hela familjen. Sen är en bränslesnål bil där vi ändå får in en barnstol en fördel. Och det är få bilar som drar mindre bränsle än nya Volvo V40. När då prisskillnaden på en begagnad och en ny inte var särskilt stor så valde vi att köpa ny. Så.

Så är det med det och jag är väldigt, väldigt nöjd med ”min” pendlarbil! Jag kör dessa bilar i jobbet på Hertz och få bilar är skönare – både vad gäller körkvalitet och komfort.

IMG_0690.JPG

När jag kom hem firade jag med en räkmacka och nu vilar jag lite eftersom jag jobbat i natt och sen bara har sovit i fyra timmar. Snart dags att hämta Aston och sen gå på gympa och gym.

Bra dag, detta!

i goda vänners lag

IMG_0609.JPG

I går hade vi Alex, Johan och lille Morris hemma på middag. Fina vänner som vi träffar alldeles för sällan, trots att vi bor i samma samhälle.

IMG_0613.JPG

Jag hade varit i Jönköping på dagen och tittat på Hallbys seriepremiär mot Drott (seger 23-20) och hade lite knappt med tid från hemkomst tills dess att gästerna skulle hämtas, närmare bestämt 55 minuter, så jag hade bestämt mig för att laga något som gick fort – kantarelldoftande fläskfilé i panna. Ja, inte bara doftande, utan smakande också. Det var ju faktiskt kantareller däri.

Maten fick gott betyg vilket var glädjande eftersom jag inte står i köket så där hemskt ofta…

IMG_0621.JPG

Till efterrätt hade Vikto gjort koladaim-paj och den var precis hur god som helst. Min kärlek är king.

IMG_0620.JPG

Tack för en riktigt fin kväll!

till dig eller någon du håller av

IMG_0340.JPG

Jag passar på att göra lite reklam för mitt smyckesföretag by airaM så här en lördag. Jag håller fortfarande igång med det även om andra delar i livet tagit större plats med tiden.

På bilden ser ni ett urval av de brickor, ringar, hjärtan m.m. som jag kan stansa efter önskemål och som passar perfekt som personligt och unikt smycke.

Alla dessa finns inte på webshopen, så för att köpa mailar man info@byairam.se, så tar vi det därifrån.

Trevlig lördag på er!

i form att peppa andra

IMG_0234.JPG

I dag har jag kört tre PT-pass med fyra personer på bästa Olympia Court. Sista passet var med ett gift par i min ålder och det var extra roligt! Att göra ett pass som ska passa en lätt och smal tjej, men samtidigt vara tufft för en hyfsat vältränad och stor kille var en riktig utmaning, men det verkar som att jag lyckades ganska bra, för de var båda helt slut efteråt! De var dock glada ändå och verkade redan peppade inför nästa veckas pass.

Åh, vad jag älskar mitt jobb!

Jag han även med 45 minuters egen träning. Benen och ryggen körde jag i går, så i dag fick det bli armar, axlar och bröst. Jag är så klart svagare nu än för några månader sedan, men det finns fortfarande övningar jag klarar av riktigt bra. Jag är nöjd!

IMG_0241.JPG
Jag har inte mycket att klaga på.

en helt vanlig tisdag

IMG_0186.JPG

Det är en strålande vacker dag i Skillingaryd i dag! Solen inte bara skiner, den värmer rejält också, så min promenad nerifrån samhället efter ett kort ärende blev ganska svettig i mina svarta leggings.

IMG_0190.JPG

Hämtade Aston på förskolan och hann ca 20 meter innan jag skulle ”BÄJA!!” och det är lite jobbigt för mina sammandragningar att bära honom vanligt, så efter halva vägen fick han hoppa upp på axlarna istället. Det gick bättre och var så klart mycket roligare också.

IMG_0195.JPG

Nu har han just hämtat så gott som alla sina bilar och sitter i soffan på baksidan och leker medan jag andas i mig sensommarluften.

Det är verkligen fantastiskt att bo här.

IMG_0009.PNG

Förresten så har jag ju glömt att visa er reportaget som skrevs om mig förra veckan. Ett mycket fint och nästan rörande reportage. Ni kan läsa det här.

en smak av europa

Jag sitter och ömsom jobbar (gör träningsprogram, svarar på mail, marknadsför, betalar räkningar) och ömsom försöker få ihop någon slags vettig fotobok på vår bilsemester genom Europa som vi gjorde i augusti. Väldigt spretig tisdag, som ni märker. Men med lite här och lite där blir i alla fall lite undanröjt.

Det är så otroligt svårt att välja vilka foton som platsar och inte. Ska jag välja bilder på skön natur, vackra byggnader eller på oss, människorna, familjen, som hela resan handlar om? Jag försöker få med alltihop, men vill samtidigt hålla någon slags röd tråd genom boken så att det även blir estetiskt snyggt. Nåja, det blir nog bra till slut.

Här på bloggen har jag ju helt stagnerat i min Bilsemester-redovisning. Ett inlägg blev det innan det tog stopp. Haha. För mycket annat som kom emellan. Men här har ni litegrann i alla fall.

DSC_0094Innsbruck. Staden och bergen i en fantastisk symbios.

DSC_0114Utsikt från vår balkong på Panoramahotel Post i St. Andrea, Italien.

DSC_0151Uppe bland molnen i St. Andrea, med utsikt över majsfälten i slätten.

DSC_0232En fullt fokuserad filmtittande Aston i bilen på väg mot Venedig.

IMG_8558På en bro i Venedig.

 

 

 

 

tack för allt

Det som känns i kroppen i dag, efter knappa fem timmars sömn, är inte framför allt trötthet, utan uppgivenhet. Tomhet. En slags total facepalm över att en för stor del av Sveriges befolkning drabbats av ett kollektivt hjärnsläpp/dåligt samvete och röstat bort en av världens mest framgångsrika och respekterade regeringar.

Jag vet inte hur många avgrundsdjupa suckar jag dragit sedan efter kl 20 i går kväll då jag började få svart på vitt varthän det bärgade. Jag hade det så klart på känn under hela valrörelsen, men det är inte en mindre besvikelse för det. Nu är det definitivt att Alliansens tid är över, trots åtta år vid makten som inget annat parti i Sverige hade rett ut bättre. Istället är det en helt oerfaren Stefan Löfven som ska leda detta land och tillsammans med vilka då? Det vet han knappt själv.

Att SD rönte stora framgångar är jag ca noll procent förvånad över. Inget parti har på allvar försökt vinna tillbaka de oroliga väljarna. Det har gapats ”rasist”, ”fascist” och andra glåpord tills luften tagit slut och inte en enda gång har ett parti satt sig ner och lyssnat. Och då menar jag inte på SD’s företrädare, som i flera fall betett sig på sätt som inte lämpar sig när man företräder ett parti på riksdagsnivå. Jag pratar om väljarna. De som själva är arbetslösa, har familjemedlemmar som är arbetslösa, föräldrar, far- och morföräldrar som lever på en låg pension och som undrar hur de ska prioriteras när vi, precis som vi bör, tar hand om tusentals människor från andra länder. Jag kan förstå deras oro. Deras välfärd står på spel. Då är det ibland svårt att tänka på andra. Att nu fortsätta i samma riktning och än en gång dumförklara en stor del av Sveriges röstberättigade är inte rätt väg att gå. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tro mig.

Jag förstår att folk vill distansera sig från SD och dess väljarkrets på det sättet att ingen vill bli kallad rasist. Själv har jag blivit kallad rasist otaliga gånger pga att jag själv inte slänger ur mig ordet till alla som inte kallar alla som röstar på SD rasister. Ja, ni ser ju själva. Rasist-inception. Men det är. Inte. Rätt. Väg.

Jag hoppas att Löfven lyckas med det som just nu känns omöjligt – att skapa en vettig regering, utan inflytande från extrema personer, men det ser inte ljust ut. Som husägare (och därmed naturligtvis med bolån), två bilar (som körs relativt mycket eftersom vi bor ”på landet”), två egna småföretag (jag) och delägare i ett större företag (Viktor) är denna valutgång det sämsta som kunde hända för oss. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad för vår skull. Vi löser detta ändå, det gör vi alltid. Men jag lider med de som hade det lite knapert redan med Alliansen, kanske en ensamstående förälder med tre barn med stora behov, som eventuellt förlorar en tusenlapp eller två, tillsammans med högre utgifter på olika håll. Hur ska det gå för dem?

Nu ska jag jobba hårdare. Visa de rödgröna och deras anhängare att deras väg inte är den väg jag vill gå. Det vet jag redan. De som tyckte att ”det var dags för en förändring” blir kanske nöjda, kanske inte. Sen får vi se om det är ”dags för förändring” igen om fyra år.

Det tror jag.

Själv vill jag tacka Alliansen för det enorma arbete de gjort de åtta senaste åren. Framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är politiker som fler borde tacka och respektera, för att vi i det fina landet i norra Europa knappt kände av den ekonomiska kris som lamslagit stora delar i andra europeiska länder. Men denna respekt har visats från rödgröna sympatisörer först efter att Reinfeldt deklarerat att han avgår som partiledare för Moderaterna i vår. Så dags för respekt nu.

Båsen är tomma och vi börjar sakna kossorna om tre, två, ett…..

en stor dag

I dag var det dags för två till ”första gången” för Aston.

IMG_0110.JPG
På med overallen…

IMG_0112.JPG
På med skridskorna…

IMG_0119.JPG
Och ut på isen i Skillingaryds ishall på Movalla.

IMG_0128.JPG
Den halvtimme han var ute på isen var 30 av de mäktigaste minuterna i mitt liv. Mitt hjärta bultade av stolthet, av kärlek. Av vördnad till relationen mellan mitt barn och hans far. Jag vet att detta var en väldigt stor stund för Vikto.

Efteråt åkte vi till Fågelforsskolan och gjorde vår medborgerliga plikt och röstade. Aston röstade naturligtvis inte, men det var ändå hans första riktigt konkreta möte med demokratin och det vackra med den. Folk var glada, hejade och var på ett allmänt gott humör och det gläder mig. Det är inte i alla länder det ser ut så på en valdag.

Jag är glad att jag bor i Sverige och jag är glad över människorna som finns här. Det är vi som, tillsammans, skapar ett av världens bästa länder.

första gången som

Det är stora dagar nu, stora happenings. Nej, inte stora generellt, men stora för vår familj. Första gången-grejer. I går var Aston på gymnastik första gången. Bara två ledare och så barnen. Inga föräldrar.

IMG_9960.JPG

När jag satt där på golvet i entrén till sport-/simhallen och väntade på att de skulle bli klara kände jag mig oerhört mycket som en mamma. En så stark känsla av föräldraskap. Så starkt har jag känt en gång innan och det var för ett år sedan när Aston började förskola. En magisk känsla. Hämta, lämna, vänta. Barnet gör sitt.

När han till slut kom ner för trappan var det en svettig och alldeles rödmosig unge jag fick se. Det bara märktes på hela honom att detta var hans grej. Att han gett järnet. Och jag längtar redan till nästa vecka. Säkert han med.

IMG_9988.JPG

I kväll var det dags för en annan första gången-grej. Föräldramöte på förskolan har vi haft en gång innan, men denna gång hade Vikto fotbollsmatch och hans föräldrar är på utlandsresa. Ingen som kunde vara hemma med Aston således. What to do?

Bästisen August at our service. Eller snarare hans fantastiska mamma Frida. Utan att tveka svarade hon ja på frågan om ifall Aston kunde vara där ett par timmar medan jag gick på mötet och det var alltså första gången Aston var hemma hos en kompis och lekte själv en längre stund.

Och det hade gått hur bra som helst när jag kom tillbaka. Två galna ungar hade sprungit skiten ur varandra (och underhållit lilla Ines, knappt två månader gammal) och efter hemkomst tog det knappt tio minuter innan Aston tvärsomnade.

Det är en av de bästa delarna med att vara förälder, alla ”första gången”. Och vi har knappt börjat.

sommaren var lång

IMG_8273

Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.

Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.

Det är här vi lever.

IMG_8277

inte utan dem

IMG_9628.JPG

Vi har haft en riktigt bra vecka, jag och mamma. Lugn, bra väder, kanonbra hotell med fantastisk personal. Det finns inte en enda punkt på själva resan som kunde varit bättre. Eller ja, jo, jag kunde ju fått slippa trampa på ett bi och få världens reaktion, men annars en perfekt resa.

Jag behövde väl detta, på flera sätt. Sova. Bry mig om bara mig själv. Det behöver alla föräldrar emellanåt. Men oj, vad halv jag kände mig. Å ena sidan njöt jag, å andra sidan saknade jag Aston så att det gjorde ont. Vikto också, så klart, men efter att ha startat vår resa tillsammans med ett års distansförhållande kan jag hantera det något bättre.

Men Aston. Att vara utan honom i en hel vecka. Det vill jag faktiskt inte göra om. Helst inte förrän han flyttar hemifrån ungefär. Kombinerat med min flygrädsla (som bara blir värre och värre för varje resa), så var det sista dygnet innan hemfärd nästan outhärdligt. Illamående, ja, en nästan paralyserande rädsla över att något skulle gå fel. Att jag kanske sett mitt barn för sista gången och att det då skulle vara pga min egoism. Pga min ”rätt att njuta”.

Jag vet att jag förtjänade denna resan, likväl som vilken annan välfungerande förälder som helst. Jag uppskattar min relation till min mamma mer än ord kan beskriva och jag är trots allt väldigt tacksam för de sju dagarna av ren kvalitet som vi fick åtnjuta tillsammans.

Men nästa gång blir det inte utan dem. Inte utan mina killar och inte utan den nya, vad det nu än är för individ som lever loppan där inne. Det är meningen att jag ska vara med dem. Genom trots och genom lust. Alltid. (Förutom kanske någon weekend eller så. Någon gång. I framtiden. Hehe.)