online-pt

Förra veckan blev jag ju sjukskriven på 25% pga problem med fogar och sammandragningar och jag bestämde mig då för att inte ta emot fler live-kunder som PT innan due date. Däremot går det ju ganska utmärkt för mig att köra online-PT! Så är du intresserad av mina tjänster råder jag dig att kolla in på hemsidan – http://www.ptairam.se – så kanske det finns något som passar. Konsultation är gratis – maila mig bara på kontakt@ptairam.se, så tar vi det därifrån.

Antingen kanske du inte har koll alls på träning och kost och vill ha hjälp med allt, eller så kanske du har rätt bra koll ändå, men behöver någon som pushar dig och någon du kan rapportera till. Sånt kan hjälpa mer än man tror. Så oavsett var du befinner dig i din träning och livssituation kan det vara värt att ta en titt!

IMG_7520

Behöver jag ens nämna att jag längtar efter att göra den här transformationen igen?

höj kraven – på er själva och på andra

DSC_0178

Vikto är en otroligt bra pappa till Aston och tar mycket ansvar för de delar i vårt liv som rör Aston. Men det krävs också att jag lämnar ifrån mig. Vi når dit tillsammans.

Efter mitt inlägg i går, om hur jag är världens sämsta mamma, har jag fått mängder med peppande kommentarer om igenkänning i stil med ”Du är helt normal och verkligen inte ensam” vilket är oerhört värdefullt för mig att få läsa när jag inom mig känner att ”SÅ HÄR kan ju INGEN annan förälder någonsin ha känt gällande sitt barn”, för SÅ hemsk kände jag mig. Så det stödet är ovärderligt. Tack.

Ganska snart reagerade jag på facebook över att samtliga kommentarer kom från andra mammor (förutom en från min egen pappa). Andra mammor med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sitt föräldraskap. Inga pappor. Och det väckte frågor inom mig, frågor jag egentligen redan visste svaren på. Det gjorde mig förbannad.

Strukturer i Sverige och i världen gör att mammor fortfarande är de i ett heteronormativt familjeliv som tar störst ansvar för barnen. Det är mammorna som tar ut mest föräldraledighet, det är mammorna som köper kläder till barnen, bestämmer och lagar mat, som fixar matsäck till utflykter osv. Pappor är up and coming på många håll, vilket gläder mig enormt! Men i det stora hela är det fortfarande mammor som drar det tyngsta lasset när det gäller föräldraskap. Ändå är det mammorna som sitter där – med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sig själva.

Jag flippade lite av detta och ställde en fråga till pappor jag känner och jag använde mig då av facebook, för det går snabbt att nå ut till många där. Jag undrade om de aldrig får dåligt samvete eller om de helt enkelt inte pratar om det. Frågan missförstods, så klart. Pappor tog det personligt osv och tolkade frågan som att jag anser att alla måste ”gråta ut” på facebook, som en pappa tyckte att jag gjort.

Men nej. Det tycker jag så klart inte.

Jag känner pappor irl också, tro det eller ej. Pappor som varit långt mycket mer frånvarande i sina barns liv än barnens mammor. Pappor vars engagemang som längst sträcker sig till barnens idrottsintressen – det roliga. Resten är ”mammagrejer”. Pappor som aldrig yppat minsta ord om dåligt samvete. Kanske har de det, kanske inte. Oavsett så är det åt helvete. I’ll tell you why.

Har de inte dåligt samvete? Varför inte? För att förväntningarna på pappor är sorgligt låga. En pappa är en bra pappa om han låter mamman ”få lite egentid” och tar med sitt barn ut på en promenad och en stund på lekplatsen. En pappa är en bra pappa om han kommer ihåg barnens matsäck och om han lämnar och hämtar på förskolan mer än mamman. En pappa är en bra pappa om han lagar mat till sina barn. En pappa är en bra pappa om han är föräldraledig i mer än de dagar han ”måste”. För vissa människor är en pappa till och med ”barnvakt” till sina egna barn. Och ni tänker säkert att ”Va? Det där är ju självklarheter?”. Ja, det är det. Det tycker jag med. Och det är självklarheter, för varje mamma på denna jord. Ingen creddar en mamma för något av det jag nämnt ovan. Snarare är en mamma olämplig som förälder om hon inte uppfyller alla krav ovan.

Mammor ska av naturen vara vårdande och husliga, medan det hos pappor ses som stjärnegenskaper.

Vissa tror att det är biologiskt. I viss mån är det säkert så. Men den allra största delen har att göra med invant beteende. När flickor preppas med dockor och barnvagnar och nappflaskor från innan de lärt sig gå ska pojkar vara tuffa och starka och leka med bilar och monster och Batman. Inget vårdande där inte.

Och där kommer vi in på den andra delen. De pappor som har dåligt samvete, men inte pratar om det (för att de inte vågar?). För män ska inte prata om känslor, traditionellt sett. Det är inte heller biologiskt, tro det eller ej. För när flickor är ledsna som barn så pratas det med dem, man tröstar och nickar förstående, medan pojkar tidigt ska ”ta det som en man” och ”äh, kom igen nu, du är väl ingen kärring”.

Hur ska man våga prata om sina känslor och brister som stor och stark vuxen när man inte ens får göra det som litet och sårbart barn?

Jag ger mig inte på en enda enskild individ här, utan jag pratar generellt. Om strukturer och om det jag ser, hör och upplever. Observera även att jag inte vill klandra någon eller skuldbelägga vissa parter här, för det handlar om strukturer man oftast inte ser själv. Jag hade sett det som riktigt jävla befriande att se en enda peppande kommentar från en pappa som känner igen sig i mitt inlägg i går. Men det kom inte förrän jag uttryckte min ilska över det jag just skrivit här. En slump? Kanske. Men jag tror inte det.

Jag vill att mammor lämnar ifrån sig lite (inklusive jag själv) och att pappor börjar värdera sig själva högre som föräldrar. Ni är lika viktiga för era barn som deras mammor är. Nöj er inte med att hjälpa till. Ta för er – av både det praktiska och av känslorna och pratet. Alla i familjen mår bra av det, i synnerhet barnen. Och mammor – våga lämna ifrån er lite ansvar, för fan. Ta inte på er allt. Släpp kontrollen lite. Skitsvårt, jag vet, men att lämna ifrån sig ansvar till pappan talar om för honom att han behärskar uppgiften. Samarbeta. Prata. Prata. Prata.

*awaiting shit storm*

världens sämsta mamma

DSC_0530

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.

fall outside, sunny inside

God middag på er! Fredag!

Ja, redan fredag, även fast denna vecka känts hur lång som helst. Aston är ju hemma med svinkoppor som inte ger med sig, så förskolan är ett big no no. ”Problemet” är ju att han är frisk som en nötkärna i övrigt. Jag, å andra sidan, är inte särskilt rörlig och inte heller särskilt pigg, vilket resulterar i en rätt understimulerad treåring som bara vill busa och det i sin tur ger en mamma som biter ihop och ler psykotiskt leende för att inte bryta ihop och kasta sig rakt igenom ett fönster.

Men i dag ska vi, om några timmar, packa in oss i bilen och plocka upp kära mor i Jönköping för att sedan styra kosan mot Göteborg. Jag och Aston och mamma. Vikto kommer nämligen befinna sig på annan ort i helgen. Han och hans grabbgäng åker på sin ”Kulturresa” i dag och kommer hem sent på söndag. Jag får inte lov att skriva var de ska, men jag kan garantera att de kommer få det riktigt roligt. Vi kommer sakna pappa Vikto när han är borta, men i Göteborg går tiden alltid i en rasande fart, så vi är snart tillsammans igen.

Ute är det höst på riktigt nu och det är ju så det ska vara så här dags på året. Jag klagar inte. Men det är alltid trevligt att se lite soliga bilder, så här får ni några stycken från min och mammas Turkiet-resa i månadsskiftet augusti-september.

DSC_0051_2

På strandpromenaden i Icmeler.

DSC_0052_2

Lunchdags i Icmeler.

DSC_0066_2

Snyggaste morsan. ❤

DSC_0067_2

Då var jag bara lite småtjock.

DSC_0094_2

Turkisk afton på hotellet iklädd halsband och klänning från by airaM.

DSC_0125_2

Marmaris.

despicable me

IMG_1711.JPG

Titta, så fint vi har det i foajén på Olympia Court! Snyggaste loggan och så värsta myskuddarna. Där satt jag i dag mellan två av mina PT-pass och tog igen mig.

Jag hade fyra stycken pass i dag. Och det gör jag inte om på den här sidan graviditeten, det var definitivt sista gången. Jag har haft så ont i fogarna sedan jag kom hem att jag varken kunnat sitta, stå eller gå. Spikmattan räddade ungefär livet på mig när jag hade som ondast.

Nej, nu blir det max två pass på en dag framöver och inga nya kunder. Jag kommer köra färdigt med de jag har, sen får jag vänta till efter förlossningen innan jag påbörjar något nytt.

Kämpa, Maria…

slow down

IMG_1658.JPG

I går besökte jag stället ovan, Värnamo Sjukhus, avd Kvinnohälsovården. Mina fogar hatar mig och jag har sammandragningar lite väl ofta. Detta påverkar mitt arbete både på Hertz och som Personlig Tränare.

Besöket resulterade i en sjukskrivning på 25%. Det underlättar verkligen för mig, för då kan jag dra ner på tempot lite i alla fall.

Just nu är dock tempot rejält nerdraget ändå. Aston är hemma med svinkoppor sedan i går. Himla skoj, verkligen. Han har dock bara två stycken (än så länge!) och verkar inte lida så fasligt mycket, men han trivs ju så på förskolan och så missar han gympan i dag och det är verkligen jättetråkigt, för gympan är veckans höjdpunkt.

Men vi tvättar och smörjer om och om igen och så hoppas vi på att kopporna försvinner snart.

IMG_1663.JPG

Positivt är att mamma kom hit i går! Hon jobbar i Jönköping i veckan, så då bor hon hos oss. Underbart. Aston älskar sin mormor. ❤

till aston

DSC_0267

Mitt barn. Vårt. Som skapats av oss, växt i mig, fostrats av oss.

Jag ser mig själv i dig, Aston, i dina läppar, i ditt hår och i din ansiktsform. Kanske mest i din personlighet, ditt otroliga humör. Jag ser din pappa också. I dina ögon, som lutar lite nedåt. Jag hör din pappa i dig. I din småländska som redan börjat höras. Jag måste prata mer göteborgska med dig.

Det är du som är total kärlek för mig. Det finns ingen på denna jord som kan göra mig så arg som du, men det finns ingen som kan göra mig så glad heller. Så lycklig. Inte i närheten. Det finns inget som kan få mig att känna så dåligt samvete, som när jag skrikit på dig för något djävulskap du gjort och jag sedan ser dig sova i dina Hello Kitty-lakan med Musis tätt intill. Blotta tanken på att du inte skulle finnas i mitt liv ger mig andnöd. Du får aldrig lämna mig, Aston. Hör du det?

Jag känner ofta att jag inte är god nog åt dig. Att jag gör fel val i vardagen. Att du får titta på iPaden för mycket, att du äter för lite grönsaker, att vi inte leker på lekplatsen tillräckligt ofta. Jag har dåligt samvete när du får vara på förskolan för mycket och när du får vara där för lite. Ja, hela dagarna är ett stort jävla nyårsfyrverkeri av dåligt samvete. För trots alla mina, enligt mig, tillkortatkommanden älskar du mig högt. Du söker min bekräftelse ständigt. Vill visa allt, säga allt, sjunga allt. Och jag tittar, jag ser, jag hör, jag lyssnar. Och ändå känns det inte tillräckligt. Ändå känns det som att du alltid, alltid förtjänar mer.

Det är väl det som är att vara förälder. Att ha dessa små liv – oavsett ålder – som man älskar så innerligt och villkorslöst att det aldrig kommer finnas något, eller någon, som är god nog. Inte ens en själv. Kanske allra minst en själv.

Men jag kommer alltid göra mitt bästa för dig, Aston. Och med det menar jag inte att jag kommer sopa bort smutsen framför dina fötter, nej, det får du göra själv. Men du ska känna dig älskad, stöttad och sedd. Varje dag, varje vecka, så länge jag lever. Säg ”mamma” och jag är där. Säg ”hjälp” och jag är där. Och när du ingenting vill säga är jag där ändå.

Alltid.

IMG_6777

#BrosBlad2016

Söndag. Härliga söndag. Jag gillar söndagarna med min familj. Denna söndag är vi bara hemma och tar det lugnt efter en sen kväll med Frida och Ubbe i går. Bortsett från en sväng till Fagerhults Plantskola har vi varit hemma hela dagen.

DSC_0254

Frida och Ubbe med barn var alltså här i går. Middag, dryck, lek och prat. Det är ett par verkligt fina vänner vi har där. August och Aston är som två brorsor som lever rövare så det står härliga till. I går började de inte ens bråka en enda gång under kvällen. Fantastiskt. Vi vuxna ägnade nästan hela kvällen åt bröllopsprat. Ja, bröllop. Vikto friade ju till mig på midsommarafton i år, när vi var på Mallis med hela Viktos familj och nu har vi så smått börjat planera för den stora dagen. Eller den stora helgen… Det är ju helt overkligt.

Jag frågade Frida redan i somras om hon vill vara en av mina tärnor och hon svarade glatt ja. För lite sedan ställde Vikto ”samma” fråga till Ubbe, fast vad gäller best man då, förstås. Det blev ett jakande svar där också. Vi är så glada att just de två kommer vara en så stor del av en så stor händelse i våra liv. Tack för det. ❤

DSC_0234_2

Förra helgen var jag och Vikto iväg på en liten barnfri weekend. Då kikade vi lite på potentiella platser att hålla vårt bröllop. Vi var på Arilds Vingård och Grand Hotel Mölle nere i Skåne på lördagen, övernattade sedan i Mölle och åkte på söndagen till Tvååker, mellan Varberg och Ullared, till Ästad Gård för en titt även där. Vi fastnade i synnerhet för två av dessa platser och det riktigt rejält. Det har varit i princip omöjligt att bestämma något. Ska vi tänka på oss själva bara, att det är vår dag, vår helg? Eller ska vi tänka mer på helheten och kompromissa lite med vad vi önskar för att alla gäster ska få det bättre? Svårt. Jag är ju en person som jämt tänker på alla andra i första hand, så det har varit väldigt knivigt att ta ställning i denna fråga.

DSC_0322_2

Men med Fridas och Ubbes hjälp och input i går tror jag att vi närmade oss ett beslut något. Och det känns otroligt bra. 100% bestämt är det definitivt inte, men med lite mer input från övriga tärnor och best mans samt våra familjer så ska vi nog kunna bestämma oss helt. Det är en helt otrolig känsla att faktiskt vara igång och planera ett bröllop. Shit.

DSC_0264_2

Om ni vill följa med på resan mot bröllopet går det bra att följa mig på instagram, där jag heter @airamsorb. Vi kommer använda oss av en hashtag också, genom hela förberedelserna och även på själva bröllopet. #brosblad2016 är det som gäller då. Här på bloggen kommer allt som gäller bröllopet samlas i kategorin Bröllopet, kort och gott.

min lillebror

IMG_1776

Det här är min lillebror, tillika gudfar till Aston, hållandes Aston och Vendela när de är runt halvåret gamla. 2,5 år sedan, således. Time flies.

I dag fyller lillebrordern, gudfadern, svågern – Jakob – 24 år. Vansinnigt. Det här är alltså min lillebror som trodde att det hette ”en bäv, flera bäver”, som inte kunde säga ”R” förrän han typ började skolan, som kunde göra ollies över tre brädor på skateboard när han var typ fem bast. Det här är Jake the Snake, Jakobi, you name it. Han har haft många smeknamn genom åren.

IMG_1701

Jakob var nog världens roligaste unge när han var liten. Seriöst. Helt omedvetet så klart. Han sa de roligaste sakerna, dansade de roligaste danserna och så skelade han rätt rejält innan han fick sina glasögon vid typ tre-fyra års ålder. Det var också ganska roligt (att ta kort på honom när han inte var med på det). En gång tryckte jag ner hans ansikte i en gräddtårta, för ”jag har alltid velat göra så”. Han skrattade. Tyckte att det var hur roligt som helst.

IMG_4962

Minstingen i familjen har inte alltid haft det lätt. Framför allt hans ”vuxna” år har varit lite jobbiga. Men nu är han äntligen på rätt köl och jag är så obeskrivligt stolt över honom för detta. Det är inte lätt att vända på skeppet, men han har gjort det. Åtminstone börjat.

Vi har haft våra duster, vi är ju syskon vad fan, men jag har sagt det förut och jag säger det igen – det finns få på denna jord jag kan ha så roligt med som Jakob. Hans humor är den mest twistade som finns och min ligger väl inte långt efter eftersom vi skrattar läppen av oss emellanåt när vi sätter igång.

IMG_9667

Jag älskar honom så och jag önskar att vi bodde närmare varandra, så vi kunde skratta mer och till och med tjafsa lite mer.

Grattis, lillebror. Jag älskar dig.

IMG_0595

inte så funktionell

IMG_1459.JPG

Här ser ni mig och min kollega på Olympia Court, Carina. Hon jobbar i receptionen och är även massör på OC. Grymt go tjej som alltid är glad, även när hon själv tror att hon är sur, haha.

I dag hade jag ett PT-pass med ett gift par som är helt underbara att träna. Det var fjärde passet med dem nu och de är alltid så jäkla glada och motiverade, fastän de är så trötta att de knappt orkar stå upp emellanåt. Jag kör mycket tabata och s.k. funktionell träning med dem, vilket de verkligen gillar. Jag med. Tyvärr är det inte så mycket som är funktionellt med mig numera dock, haha!

IMG_1462.JPG
Nivån på mig nu.

Jag har inte vägt mig på ett tag då batteriet i vågen varit slut, men nu har Vikto bytt så i dag fick jag sanningen kastad i ansiktet. 91,2 kg och 90-strecket är passerat. Jag är nu i vecka 25 och har gått upp ca 13-14 kg under denna tid. Jag har dock en bit kvar upp till 108 kg som jag landade på förra graviditeten…

you put a smile on my face everyday

IMG_1425.JPG

Kolla in min underbara unge. Som skriker ”MAMMA!!!” och börjar springa mot grinden när jag kommer till dagis för att hämta honom. Som är så härligt färgglad jämt att jag blir lycklig bara av hans uppenbarelse. Som säger ”Det va faktiskt jättevarmt” och tar av sig mössan fastän det faktiskt är ganska kallt ute. Som börjat sätta ”jätte” framför varje adjektiv på sistone.

Han är fan fantastisk.

Själv har jag varit på MVC i dag, på morgonen. Allt såg finfint ut! Hb-värdet var högt (det är bättre när jag har gravid och inte har mens), glukosvärdet likaså. Förra graviditeten gjorde jag ju misstaget att dricka juice precis innan ett MVC-besök och fick till följd av det ett skyhögt glukosvärde och en glukosbelastning till följd av det. Så det misstaget gjorde jag inte om. Även SF-måttet såg perfekt ut och hjärtslagen låg på 140. Fint att höra.

Skönt med något som faktiskt gått bra under denna graviditet, för det har ju varit rätt mycket skit denna gång. Dock fick jag en tid till läkare på måndag nästa vecka. Foglossning och sammandragningar ger inte med sig, så barnmorskan tyckte att det var bra med en läkarkoll.

The fight goes on…

att göra ingenting är också att göra något

Jag är en ganska rastlös människa. Tänker att vi är ”tråkiga” om vi inte umgås med folk och ”tar vara” på helgerna. Men de två senaste helgerna har vi haft kvällar där vi bara varit hemma och umgåtts, haft mysigt och tittat på Idol m.m. och fan, vad härligt det är ändå. Jag vill inte ha det så varje fredag-lördag, varje helg, hela året, men man måste ju kanske inte vara i farten precis jämt.

Denna fredag har känts som en lördag, tycker jag. Vikto slutade tidigt och jag hämtade Aston på dagis redan vid ett-tiden, sen åkte vi tillsammans till Huskvarna där Vikto äntligen skulle nyttja sin 29-årspresent (han är 32 nu!) han fick av mig – att köra sportbil. Så i dag har han rattat en Lamborghini och det är väl lite av en pojkdröm han haft, så han var nöjd efteråt. Sen blev det lite shopping på Solåsen innan vi åkte hemåt och sen har det alltså inte blivit många knop gjorda. Fin dag, fin kväll.

I morgon lämnar vi Aston hos fammo och faffa tidigt på förmiddagen och sen åker jag och Vikto söderut, mot Skånea. Närmare bestämt med slutdestination Mölle, där vi ska tillbringa natten på Grand Hotel. Bara jag och Vikto (och några andra gäster då, förstås). Det ska bli riktigt fint. Aston kommer få kvalitetstid med sin farmor och farfar, så honom går det ingen nöd på. På söndagen sen blir det ett stop utanför Falkenberg och sedan via Ullared och hem igen. Då kommer vi vara fulla av energi och vilja pussa och krama Aston så mycket att han i sin tur kommer behöva en weekend on his own…

Bra helg detta. Bra familj.

DSC_0435

Helt oväsentlig bild på mig och Aston från stranden i Lido di Jesolo i augusti.

hur det är just nu

Jag närmar mig något jag inte vill.

Den här graviditeten har varit olik min första på ungefär alla sätt som är möjliga. Första – inga problem what so ever, förutom oro. Halsbränna och foglossning sista månaden, men det kunde jag lätt stå ut med. Denna – illamående, foglossning från vecka 10, sammandragningar från vecka 14-15, illdåligt humör och lite därtill.

Det jag gjort bättre under denna graviditeten är att jag motionerat mer, vilket ju är bra både för mig och bebis i magen. Jag har inte toktränat, som vissa tror. Jag är utbildad inom träning och vet mycket väl vad som passar sig och inte när man är gravid och jag har hållit mig stenhårt till det. Gym 1-2 gånger i veckan och promenader på 1-2 km 2-3 gånger i veckan. Det är allt.

Så träningen är inte orsaken till mina problem. Problemen hade kommit ändå.

I går låg jag i en hög på golvet här hemma och grät. Jag insåg att det här inte kommer hålla ända in i mål. Jag har tänkt att viljan övervinner allt och att jag ska jobba så länge det bara går innan förlossning, men jag verkar snart vara där. Redan. Med 3,5 månad kvar. Vad fan…

I går var jag hemma på tredje vab-dagen med Aston och vi tog det lugnt hela dagen. Jag tvättade och dammsög lite. I övrigt rörde jag mig inte mycket. Ändå hade jag så ont i fogarna framåt eftermiddagen att jag knappt kunde sitta ner i bilen på väg in till Olympia Court för ett PT-pass. Och sen blev det ju inte direkt bättre efteråt. Jag provade lite vattenmassage som vi har på OC och det var grymt skönt, men efteråt hade jag såna sammandragningar att jag inte ens kunde stå upp. Så no more vattenmassage for me…

Om jag inte ens kan sitta, ligga, vad fan kan jag göra då?

Nej, i morgon är det jag som köper ett foglossningsbälte och på MVC-besöket på tisdag nästa vecka får jag se vad barnmorskan säger. Hade det bara handlat om mig hade jag kört på (ja, för sig själv kan man ju skita i…), men det finns en ofödd bebis med i bilden också. Är det någon gång jag ska lyssna på min kropp är det väl nu.

I dag tar jag det extremt lugnt här hemma. Orkar knappt röra mig och det är väl bra det, för jag vill inte röra mig. Det gör för ont.

Ömkliga, jävla jag.

To be continued…

avsked

IMG_1094.JPG

I kväll sålde vi vår bil. Och det var jättejobbigt.

Jag inser hur fjantigt detta verkar, men alltså jag föll i gråt efter att paret som köpte den åkte härifrån. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – jag skulle aldrig ha sålt den om vi fick plats i den. Aldrig. Det är den skönaste bil jag någonsin (under mina två år med körkort, haha!) kört. Skodan och Volvon är också kanon, men Audin är i en klass för sig.

Dessutom finns det ju andra värden i en bil. Känslomässiga. Detta var vår första familjebil. Den bil Vikto köpte några månader innan Astons ankomst och som tog oss hem från BB när han äntligen kommit till världen. Hans första biltur. Och jag kommer aldrig glömma när vi satte in babyskyddet där Aston satt i sin vita, mjuka overall och inte hade någon aning om någonting. Jag kommer heller aldrig glömma hur den tog oss 400 mil genom Europa på nio dagar i somras och gav oss några av de bästa stunderna i våra liv.

Det är ju förbannat med, att man ska behöva känna så här mycket för en bil.

Jag är glad att de som köpte den verkade vara två riktigt härliga personer som förstod vilken jävla kanonbil de köpt.

IMG_1091.JPG

Hej då, Loke.

mitt i natten

Klockan är 00.23 och Aston har just somnat. Eller ja. En hel halvtimme sedan är det ju nu. Han har feber och har varit hemma med mig i dag och när han somnade en stund efter 13 fick han sedan sova tills han vaknade. Han sov till strax efter 17… Så det var ju inte så där väldans konstigt att han hade svårt att somna i kväll. Men det gör ju ingenting heller, eftersom han ska vara hemma i morgon med. Vår lilla sjukling.

Jag passar på och jobbar lite nu i natten, för det är då min hjärna funkar bäst. Eller brukar funka bäst. Nu är jag faktiskt så trött att även jag hoppar i säng strax. Så tar vi nya tag i morgon.

DSC_0296

Jag och min allra största kärlek på balkongen i Lido di Jesolo i somras.

en lördag i skillingaryd

IMG_0834.JPG

I går var det höstmarknad här i Skillingaryd! Eller ”määääken” som infödingarna säger.

Hösten är här på riktigt nu. Härliga och varma färger förgyller mina dagar även om kylan tränger på mer och mer. Jag uppskattar verkligen det med Sverige, att vi har alla årstider. Det är få förunnat på denna jord.

IMG_0840.JPG

Vi promenerade ner till samhället vid 11-tiden. Aston var riktigt förväntansfull och pratade framför allt om hästar och ballonger.

IMG_0848.JPG

Och häst blev det ju, så klart. Lyckan i hans blick gick inte att fånga på bild, men jag bär med mig den i mitt hjärta för alltid från och med den stunden.

IMG_0858.JPG

Vi hade mött upp mina fina svärföräldrar och efter en stund tog vi oss en gofika på Tina & Översten. Svärfar och svärmor samsades om en tallrik och det värmde mitt hjärta.

IMG_0860.JPG

Lite lek…

IMG_0866.JPG

…och lite marknadsshopping…

IMG_0872.JPG

…sen promenerade vi i sakta mak hemåt. Väl hemma hade chefen somnat och vi tog igen oss i soffan en stund.

Sen följde en riktigt fin lördag med god mat (griskind med broccolipuré), lek och mys. Nog den bästa lördagen på länge, tror jag.

Min familj är verkligen bäst.