världens sämsta mamma

DSC_0530

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.

7 tankar om “världens sämsta mamma

  1. Så underbart skrivet – precis såhär är det ju att vara förälder ibland. Riktiga dalar som följs av ännu djupare dalar…. känner så igen mig och det är nog bara så livet kommer att vara ibland. Minns de två veckorna R jobbade ”mitt i semestern” och barnen var hemma med mig – tror att vi alla tre skrek o slogs varje dag!! Och var gråtfärdig ofta.
    Det är OK att vara en ”dålig” förälder ibland och jag är fullständigt övertygad att du vill Astons bästa och att du är hans absolut bästa mamma.
    Skickar ett gäng styrkekramar o hör av dig nån gång om du vill ha miljöombyte, kanske vill vi inte har just svinkoppor men ibland kan man ju ses ute även om nån är lite sjuk.
    KRAM

  2. Jag hoppas att du innerst inne vet att du är en helt 100% normal förälder, för vem är inte som du. Jag tror inte ett ögonblick på alla superföräldrar. Trots att jag är så klok och vet så mycket känner jag ganska ofta precis som du.

  3. Hittade hit från FB. Så igenkännande. Du är inte ensam.
    ”Husnr3” skriver ibland och ibland, här hos oss är detta vardag, varje dag från att vår 3åring vaknar accelererar vår kille . En helt makalös energi som fullkomligt raserat relationen till min fru, våra bekanta och familjer. Vi är ensam.

    Det finns hjälp men det är för tidigt enl expertisen och vi känner oss som världens sämsta föräldrar där varje timme är en kamp. Vid lunch somnar vi alla slutkörda. Kl 19 likadant varjedag.
    Bad , ridning, teckna, sång lek slutar som oftast med gråt, skrik & bråk.

    Barnet har energi och vilja säger endel.

    Vi hoppas vårt tidigare fantastiska liv kan bli bättre, just nu tar vi dag för dag.

  4. Hittade hit från facebook. Jag börjar känna på barnens (tvillingar) starka vilja nu och de är 1,5 år. Jag är ju inget stort fan av ordet eller begreppet trots men det är fasiken det man tänker när, speciellt dottern, gör något som man skarpt säger att hon ska sluta med, exempelvis att kasta saker på en. Gnället är oxå så enerverande! De har ju inte börjat prata än men de gnäller så fort de vill nått och de vill ju saker mest hela tiden!!! Nära att man vill skrika åt dem att hålla käften. Men det har jag lycklitvis inte gjort…än :). Jag kan ändå tipsa om Petra Krantz Lindgrens bok, med känsla för barns självkänsla som går ut mycket på att man ska möta barnet med förståelse och bekräfta barnens känslor och behov. Märker faktiskt skillnad i reaktion på mina barn när jag lyckas kommunicera med dem på ”rätt” sätt för jag antar att de känner sig sedda då. Kämpa på!! Tycker det är skitbra att du skriver av dig om det du känner för det lättar nog på trycket lite och jag känner med dig och förstår!! Vi ska inte skämmas! Kramar

  5. Det finns inga ”perfekta” föräldrar, och hujeda mig om det gör det, vad otäckt!
    Du är fullkomligt, absolut, 100% normal. Vilken förälder vill inte bara dra ibland.
    Jag har också en 3-åring här hemma. Som dessutom ALLTID bråkar med sin 8-åriga syster.
    Jag har otaliga gånger lagt mig med föresatsen att ”imorgon ska jag inte skälla,gnällla, tjata etc på ungarna, vi ska ut, ha picnic, gå i skogen, gå i stan you name it och vi ska bara vara glada.”
    Yeah right.
    Det där dåliga samvetet är en ständig följeslagare men jag försöker vända det till något positivt att när det slår till som värst så får det mig att anstränga mig nästa gång att bli bättre.

    Jag älskar mina ungar så det gör ont i hjärtat men herregud, vad de kan göra mig förbannad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s