nu kan det väl ändå få räcka?

IMG_2350.JPG

I går var det dop för min fina brorsdotter, Hilda. Jag sjöng Mikael Wiehes ‘Den jag kunde va’ till henne och det var ett avslappnat och barnvänligt dop.

Efteråt en mysig mottagning med mycket släkt och vänner. God mat och maaaaassa tårta.

Men jag mådde inte bra. Var slö och mådde lite illa till och från. Tänkte att det berodde på att Minion i magen låg lite dumt och tryckte på fel ställen. Så vi åkte hem till Gbg-lägenheten och jag fick vila ett par timmar, men det blev bara värre…

Vi skulle egentligen ha gått ut och ätit en tidig fars dag-middag med min pappa, men han fick komma till oss istället. Under hela tiden fick jag ligga i sängen, nästan orörlig, för att jag mådde så illa. Det slog mig att jag knappt känt av några rörelser från Minion under dagen.

Jag spydde. En gång och två gånger. ”Jag vill bara försvinna” uttryckte jag om och om igen. Fick feber. Ont i ryggen, lederna. Huvudvärk.

Vi ringde 1177 och förlossningen på Sahlgrenska, rädd för typ havandeskapsförgiftning. ”Hoppades” på vanlig magsjuka, men vågade inte vifta bort värre tankar…

Sammandragningar hade jag. Tighta, hårda. Fyra stycken på 35 minuter. Ont upp mot revbenen.

Har knappt sovit i natt, men under förmiddagen fick jag i mig lite nyponsoppa och blåbärssoppa, vilket gjorde susen. Jag kunde sova lite. Lyckligtvis mådde jag ännu lite bättre när jag vaknade, avseende illamåendet – febern ökade, så jag kände att jag skulle klara att åka bil. Körde själv den första biten, till Borås, för att kunna sträcka ut kroppen lite, men sen orkade jag inte mer.

Ringde förlossningen på Ryhov i Jönköping och blev tillsagd att åka dit, till isoleringsdelen av förlossningen (pga att jag hade spytt), och där fick jag stanna i drygt tre timmar för olika undersökningar – CTG, olika ultraljud och blodprover. Inte allt såg helt bra ut, så jag ska göra nya blodprover i morgon och tillväxtultraljud om två veckor.

Nu mår jag i alla fall något bättre. Febern har gått ner, jag har ätit hela fyra stycken rostmackor och ligger nu nerbäddad i gästrummet och tar det lugnt. Fars dag- och födelsedagsmiddagen med Viktos fina pappa (+ resten av familjen) fick vi tyvärr hoppa, vilket känns skit, men jag vet att de förstår.

Har jag sagt att denna graviditeten är pissjobbig? Det är den. Låt mig bara få vara nu?

2 thoughts on “nu kan det väl ändå få räcka?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s