skidpremiär

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4879.jpg

Nyårsafton. Snö. En pigg unge som sov nästan till nio. Vad passar bättre än att gå ut på baksidan och testa nya skidorna och stoja loss i snön? Inget, I tell you.

Den stund vi hade där ute… Aston med sitt skratt och sin nyfikenhet. Viktos ögon med kärlek i blicken. En av de bästa stunderna under hela 2014.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4880.jpg

Ibland känns det snudd på omöjligt att jag ska kunna knö in en kärlek till i mitt hjärta, för de här två tar så väldigt stor plats. Men det ska nog gå, trots allt. Det finns plats för fler.

Jag älskar er. ❤

familj och släkt i mitt hjärta

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4716.jpg

Alltså, OJ, vilka fina dagar vi fick hemma i Göteborg (Härryda och Torslanda). Först firade vi julmed min familj hos storebror & co i Härryda och i går var vi i Hällsvik, Torslanda, hos min kusin med familj. Jag är nu fylld med så otroligt mycket kärlek och glädje att mitt hjärta är alldeles fullt.

Min energi är dock lika slut som hjärtar är fullt och mina fogar hatar mig på riktigt nu, så när vi kom hem till Skillet stöp jag rakt ner i sängen och här har jag legat nu i nästan två timmar. Känns inte kul, men jag har verkligen noll val…

Jag får ligga och lyssna på Astons och Viktos kommentarer till Frost, som de tittar på ute i vardagsrummet, istället. Aston fick den i julklapp och har nu tittat på den varje dag sedan dess. Han älskar den på riktigt. ❤

med en månad kvar

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4692.jpg

I dag har jag och Aston varit hos goda vännerna Ireklints. Aston och August har lekt (och bråkat) och Frida har fotat mig och magen (och lite Aston).

Vi tog ett gäng bilder inne innan vi gick ut och fotade i snön – i samma outfit som ovan! Även några bilder utan koftan, dvs i bh, trosor och raggsockar, haha! Kallt var det, men vackert blev det.

Jag har fått se lite smakprover och blev alldeles tagen när jag såg dem. Frida är så duktig på att fota. Trodde aldrig att jag, som känner mig så oerhört sliten och ful nu, kunde se så fin ut.

Bilderna här i inlägget har jag dock tagit själv, med telefonen. De riktiga bilderna får vi vänta på.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4670.jpg

tio år

4413_113641150341_4462668_n

Phi Phi Island 2009.

Tio år. Minns tydligt denna dag för tio år sedan. En mycket känslosam dag redan från start, då jag precis flyttat hem till Göteborg från Eskilstuna och direkt skulle comebacka i Kärra, mot Polisen, i Angereds Sporthall.

Vi hade ingen tyst minut inför matchen, för fortfarande hade ingen här hemma i Sverige förstått vidden av den katastrof som höll på att utspela sig borta i Sumatra, Thailand m.fl. ställen. Men det skulle vi så klart bli varse om.

Dagarna som följde, veckorna, var ett ständigt följande av text-tv, nyhetssändningar och tidningsläsande och jag har nog aldrig gråtit så mycket under en så lång period som då.

Inför Frölundas första match efter tsunamin hölls två tysta minuter i ett fullsatt Scandinavium och det var de tystaste tysta minuter jag någonsin upplevt. Alla berördes, många grät öppet. Tystnaden avbröts till slut av att nationalsången spelades på trumpet och det var så fruktansvärt känslosamt och sorgligt att jag än i dag kan börja grina av blotta tanken.

Jag kände inte en enda människa som avled i tsunamin. Ändå känner jag så starkt. Därför går alla mina tankar till de som faktiskt drabbades på riktigt. Om det känns så svårt för mig kan jag knappt föreställa mig hur det är för dem.

Svenskar, thailändare, indonesier. Nationalitet spelar ingen roll. Alla mina tankar är med er i dag.

4413_113641390341_8196432_n

Ao Nang 2009.

vad vi har gjort i dag?

Aa, typ detta.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4512.jpg

Julklappar, julklappar och åter julklappar. Vi får knappt ens plats med allt? Haha!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4511.jpg
Jag och Aston byggde ihop hans Flygplan-duplo!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4516.jpg
Det har ju blivit en del lek med (och i) Ferrari-bilen också, förstås.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4521-0.jpg
Och det har varit 100% mys i vår nya Zit Zack från Mio. Tack, sväronen, för den! Redan en succé.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4535.jpg
Nu vill jag att den livliga krabaten där inne ska komma ut. Typ nu, fast ändå inte precis exakt nu, utan kanske efter tolvslaget på nyår, men ok, SNART. Ok?

det som betyder något

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4490.jpg

Julafton är över och ur Astons perspektiv kunde den nog inte blivit mer perfekt. Han stod i centrum från start till mål och fick verkligen ut maximalt av sin dag, som startade kl 09 och slutade kl 23. Inget sovande under dagen, utan fullt fräs med morgonjulklappar, julmat, hela Kalles Jul, määääängder av julklappar och timmar av lek och bus.

Och det är ju egentligen allt som är viktigt. Så då är det rätt oväsentligt att jag själv hade foglossningen från Mordor efter att ha suttit på golvet och öppnat klappar med min favorit på jorden i 1,5 timme och sen knappt kunde andas utan smärta och låg i en soffa i två timmar innan vi gick hem.

Inte alls kul att jag inte kunde leka med mitt barn på julafton, men eftersom det fanns många andra som gjorde det så saknade han nog inte mig så mycket.

TACK till alla som gjorde vår julafton till en fin julafton.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4491.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4489.jpg
Höjdpunkten.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4488.jpg

god jul

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4362.jpg

Från mig till alla er som kikar in här då och då – en riktigt god jul! ❤

Hoppas att ni får en riktigt fin och avslappnad dag med massa kärlek. Det är allt som räknas.

Kram om!

granatäpple med chokladöverdrag

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4273.jpg

För första gången i mitt vuxna liv har jag i kväll gjort julgodis. Jag la ut en bild på ingredienserna på instagram och fick frågan om recept.

I ärlighetens namn går det inte ens att kalla recept, för det man gör är följande:

1. Skicka iväg någon annan att handla, speciellt om du är gravid och har foglossning. Be att hen köper formar (knäckformar tex), valfri choklad (mörk, mint, havssalt valde vi) och granatäpplen.

2. Fota ingredienserna och lägg upp på instagram för att läska alla andra och typ få känna dig jävligt julig och huslig = vuxet.

3. Dela ett granatäpple och banka skiten ur det med en såsslev för att få ut kärnorna. Skämta om att köket ser ut som en scen ur Dexter.

4. Smält chokladen i en skål i micron. Under tiden kan du placera ut formarna på tex en bricka. Du hinner även läsa en kort juldikt innan chokladen smält.

5. Använd en (eller två) tesked(ar) för att lägga den smälta chokladen i botten på formarna. Det kommer bli kladdigt, så det är ingen idé att du försöker vara präktig och renlig i början. Ös på ba.

6. Använd en annan tesked (nu räcker det med en!) för att lägga i granatäpplekärnorna i formarna. Fantisera lite om ifall Victoria Beckham någonsin gjort julgodis till sin familj under tiden.

7. Använd chokladskedarna igen för att täcka över granatäpplekärnorna. Jag tog havssaltschoklad i botten och mörk choklad som topp på några och mintchoklad i hela på några. Du gör ju som du vill, det tänker jag inte lägga mig i.

8. In med skiten i kylen. Låt stå.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4274.jpg

I kylen är det ju förhoppningsvis kallt och då stelnar chokladen igen, så efter någon timme så kan man ta ut och provsmaka. Jag gjorde mina i minimuffinsformar, så de blev rätt stora, därför delade jag och Vikto på en och cut in half såg den ut som ovan.

Den var skitgod.

(9. Ät helst upp allihopa innan julafton, så ni slipper dela med er.)

Varsågoda! Och god jul.

tresiffrigt, sex månader och lekkompis

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4108.jpg
Med ganska precis en månad kvar spräckte jag 100 kg-gränsen. Skoj.

I dag är en riktigt jobbig dag. Ont i fogar redan när jag vaknade. OBESKRIVLIGT trött, men får inte vila för Aston. På riktigt, alltså. Jag får inte. Så himla snällt, verkligen. Sanslöst labil är jag, vill bara gråta hela tiden, men gör det inte för jag orkar faktiskt inte. Ingenting är bekvämt, trosorna skaver, byxorna skaver, till och med strumporna skaver. Vill helst gå naken, men vi har lite för mycket fönster på vårt hus, så det känns lite osjyst mot grannarna.

Nej, i dag är ingen bra dag. I morgon blir nog bättre.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4153.png

Det finns dock en stor ljuspunkt med denna dag (eller två, faktiskt). I dag är det precis ett halvår sedan Vikto gick ner på knä och friade till mig på en terrass vid havet, på Mallis. Jag sa, som bekant, ja och sedan dess har ringen suttit på mitt finger och påminner mig varje dag om hur lyckligt lottad jag är.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4140.jpg

Den andra ljuspunkten är att Aston fått leka av sig rejält med Karolins Fabian i dag. De hade otroligt roligt tillsammans och det var så mysigt att se.

Hoppas på fler gånger!

ett farväl som ska tas

Om tolv timmar begravs min mormor. Jag ligger vaken i sängen i gästrummet hemma, gästrummet som blivit mer och mer mitt på senare tid eftersom Aston, aka Karate Kid kommer in till oss varje natt och lever rövare med siktet inställt på min mage.

Kan inte sova. Tänker, känner, letar. Vet inte hur det kommer kännas i morgon. Vilken känsla kommer ta överhanden?

Sorgen över att aldrig mer få klappa mormors kind? Lättnaden över att hon inte lider mer? Eller glädjen över att, trots de tråkiga omständigheterna, få träffa så gott som hela släkten på mammas sida?

Det är bara att vänta och se. Låta känslorna gå dit de vill. Det är inte upp till mitt medvetna jag att avgöra det.

Det får bli som det blir.

Det får bli som det blir.

det vackraste världen har sett

Insomnia, som vanligt nattetid. Hur trött som helst på dagarna, men på natten kommer tankarna. Aston hostar och jag hålls vaken och jag kan inte sluta tänka då. Usch, jag orkar inte ens skriva om det senaste i raden av allt som går emot oss just nu, så jag fokuserar på det roliga. Det jobbiga kommer, tids nog.

IMG_3758.JPG

I dag hade Aston lussefirande på förskolan. Utomhus, som ni kanske förstår av bilderna att döma.

Han var pepparkakslucia, helt efter eget val. Först skulle han bergsäkert vara lucia, men i sista stund ändrade han sig och ville vara pepparkaka istället. Den finaste pepparkaka jag sett i hela mitt liv. ❤

Han sjöng inte ett enda ord, men han stod längst fram, gjorde lite rörelser, slickade på overallen och stannade kvar i lussetåget, så jämfört med förra året när han sprang gråtandes till mig och sen inte ville återvända om jag inte följde med och hade honom i knät så var det ett steg framåt, haha.

Märkligt egentligen, för här hemma sjunger han konstant. Lite scenskräck månne?

IMG_3753.JPG

Nu ligger han är bredvid mig, min älskade, älskade unge och fastän han är så nära, så är han inte nära nog.

God natt.

24 timmar av kärlek

IMG_3574.JPG

Det blev en dygnslång vistelse i Göteborg i helgen.

Vikto var där med vänner. Gick på hockey och så. Och då kände jag att jag lika gärna kunde åka dit med Aston och träffa delar av familjen.

Sagt och gjort! Mamma, Challe, Emelie och lillebror Jakob fick leka sig trötta med Aston medan jag tog det så lugnt som möjligt, haha. Jag och mamma hann även med ett 40+2-årskalas på lördagen. Mysigt!

Värdefulla 24 timmar för mig. ❤

Nu är det vardag igen här hemma. Dvs jobbiga nätter, sovande förmiddagar och så jobb mestadels med by airaM på eftermiddagarna.

Snart kommer mina kärlekar hem och i kväll börjar handbolls-EM för Sveriges del. Can’t wait!

hej, mitt vinterland

IMG_3506.JPG

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit och sagt det, men jag verkligen älskar att vara hos Frida och Ubbe i Hagshult. Deras hus är det finaste jag vet och människorna som bor där är inte så dumma de heller.

I dag åkte vi dit direkt efter att vi hämtat Aston på förskolan, sen stannade vi några timmar. Fikade, pratade bröllop, nyårsplaner och massa annat.

Aston och August är totalt vilda när de leker och man sitter bara och väntar på en bruten arm eller ett spräckt ögonbryn. Men de skrattar så otroligt mycket också, så det är sällan vi behöver gå emellan. Som ler och långhalm. ❤

IMG_3464.JPG
Bilar, bilar, bilar.

Jag är obeskrivligt glad över dessa vänner. Jag känner mig trygg hos dem.

IMG_3486.JPG

Ju mer vi närmade oss Skillingaryd på hemvägen, desto mer tilltog snöandet. Och hemma var det alldeles vitt. Underbart! Jag älskar snö! Jag hoppas att den får ligga kvar ett litet tag i alla fall.

IMG_3488.JPG
Aston var fascinerad.

Nä, nu är klockan mycket igen. Dags att sova.

i need to remind myself

DSC_0003

 

Vi två förrförra helgen. ❤

Jag vet inte om jag visar tillräckligt mycket uppskattning i livet. Jag säger allt jag känner för människor. Att jag älskar dem. Jag säger tack. Jag säger att jag är stolt över mitt barn och min älskade, älskade fästman och bästa vän. Men visar jag det? Jag vet inte. Säkert inte. Jag sitter för mycket med mobilen. Jobbar mycket från den, men gör annat onödigt också. Spelar spel. Kollar twitter. Facebook. Jag känner ofta behov av att vara ensam. Mer och mer nu under graviditeten. Kanske normalt, jag vet inte. Men ibland känns mina ord tomma. Inte inne i mitt hjärta, jag vet att de är sanna. Ingenting har varit mer sant i mitt liv. Men jag visar det ju inte. Jag är lat, städar ingenting typ, lagar knappt mat, bäddar inte sängen, sover så länge jag kan på förmiddagarna. Jag vet att jag är gravid och trött och allt det där, men jag måste kunna göra mer. Visa mer.

Jag skriver detta för att pressa mig själv lite. För att vara en bättre mamma, bättre fästmö, bättre människa över lag. Hör du det, Maria? Läs detta varje dag för att påminna dig själv om att de finaste i ditt liv är värda mer. Varje dag.

DSC_0061

Ni är de absolut finaste jag vet. 1:a advents-fika.

DSC_0065

Pepparkaksbak med mitt hjärta tidigare i kväll.

till en mamma

IMG_3433.JPG

Det är lite tyst här. Varför? Jag är oerhört trött, ca jämt. Sover dåligt på nätterna, vilket resulterar i att jag sover nästan till lunch sen när Aston och Vikto åkt till förskola och jobb. När jag väl pallrat mig upp sitter jag mest och jobbar på mitt kontor här hemma. Det är många som beställer julklappar från by airaM nu, i synnerhet pärlarmband med namn/ord.

Jag är glad att jag har denna möjligheten, att göra lite nytta även fast jag är deltidssjukskriven och svag och har ont typ överallt. Det är en stor fördel med att vara egenföretagare och kunna jobba hemifrån.

Jag är även glad över vår mjuka skinnfåtölj jag kan sitta och jobba i. Den är skonsam mot mina fogar.

Om du vill ha ett personligt armband som inte finns på webshopen går det jättebra att maila till info@byairam.se, så hittar vi på något. Personlig julklappar är de bästa!

use one – stoppa hiv

Jag vill gärna tipsa om ett armband jag gör och säljer till förmån för årets Musikhjälpen, i kampen mot HIV.

Varje dag smittas uppskattningsvis 6000 människor på jorden av HIV och 35 miljoner människor tros vara smittade i dag. Många av dem barn. Om användandet av kondomer ökade skulle sjukdomens spridning kunna sänkas och det är just kondomer armbandets text syftar till – ”USE ONE”.

Armbandet kostar 100:-, varav 50:- går till Musikhjälpen. Använder du koden STOPPAHIV i kassan bjuder jag på frakten, även om du beställer andra varor från webshopen.

Direktlänk till armbandet har du här.

Köp ett till dig själv eller ge bort i julklapp! Helst båda två. ❤

armband musikhjälpen