Det verkar vara färdigammat här nu. Redan. Det är bara flaskan som duger, till och med när det gäller tröst. Förutom på natten, då funkar det bra med mig. (Typ då jag gärna skulle slippa…)

Det här känns väldigt dubbelt. Grinade förut till och med. Jag flaskmatar gärna, av flera skäl. Men jag ville väl kanske välja mer själv när det skulle vara över. För jag vet ju inte om det blir något mer nu. Och då känns det helt plötsligt så jävla sorgligt?

Nåväl. Mina känslor åt sidan – Dahlia mår bra. Och DET är det viktiga. ❤

slutet på april

 I dag käkar vi frukost (brunch/lunch?) i solen på framsidan, jag och Dahlia.

Vi har hunnit med att lämna Aston på förskolan, gått till Hemköp och handlat och hämtat paket, gått hem igen, tränat här på framsidan (jag) och sovit i vagnen (Dahlia) och jag känner bara att jävlar, vad jag älskar mitt liv. Vi har haft många ups and downs sedan i somras, men det är ju så livet är. Om det bara är upp för länge så kan man räkna med en offentlig kraschlandning till slut. Jag föredrar att ta lite i taget.
Hej!

 Plankanutmaningen går vidare… 

jag, en förälder

I dag hade Aston gympaavslutning. En riktig avslutning, med alla gymnastikgrupper. Astons grupp var den yngsta gruppen och uppträdde först. Aston gjorde tio kullerbyttor på raken på den långa, uppblåsta mattan och jag satt på läktaren och grät. Tårarna rann då och tårarna börjar rinna nu, när jag tänker på det.

Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är förälder. Någons mamma. Två små personers mamma. Så som min mamma är min. Så är jag för dem. Det är så svårt för mig att greppa mestadelen av tiden, för jag känner mig fortfarande så himla mycket som bara mig. Jag känner mig fortfarande som ett barn, som tycker att det är astråkigt att städa och laga mat och jag känner mig fortfarande som en tonåring, som kan sova till 13 om ingen stör och jag känner mig fortfarande som 23, då jag kunde kröka och festa till fem på morgonen om jag ville. Jag är fortfarande hon på något sätt, även om jag inte lever så längre. Även fast jag tar hand om två små människor varje dag, tillgodoser deras behov. Älskar dem, pussar dem.

Trots att jag gör det varje dag.

Så är det när jag sitter och tittar på en gympaavslutning eller på ett Lucia-tåg, eller går på ett föräldramöte på förskolan som jag känner mig som mest som en förälder. Och den känslan är så överväldigande, så stor, att då går tårarna inte att stoppa.

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta. Det är så nära magi man kan komma.

gooners

Mina små Gooners i dag. ❤

att vara här

 Dagens promenad var en av de bästa på länge. Jag har normalt så svårt att tagga ner och bara vara. Så fort jag inte gör något aktivt så går hjärnan på högvarv och tänker på precis allt möjligt och omöjligt. Det är som att jag aldrig riktigt kan koppla av när jag är ensam, min hjärna tillåter inte det.

Jag sa till Viktor i går att jag avundas de som bara kan sitta och njuta av stillheten, tystnaden eller vad som helst, utan att känna att de egentligen borde göra något annat. I dag gick jag in hårt för att vara i nuet, i min promenad, och inte bara ”få den överstökad” som vanligt. Och jag gjorde det! Jag hörde fåglarna kvittra, kände solens värme och jag log.

Det var en fin promenad.

that’s how she rolls

 

Ovan ser ni hela mitt dagsintag av ”mat” under gårdagen. Magsjuka was in the house… Lyckligtvis gick det över fort och via feber i går är jag i dag ”frisk”. Dock inte pigg och helt utan matlust. Babysteps…

 

Den här skruttfian gör framsteg hela tiden! Förra veckan rullade hon ner på rygg när jag hade lagt henne på mage, ståendes på armarna, om ni förstår? Så det räknades inte riktigt, tyckte jag. Men i dag ställde hon sig själv upp på armarna från magliggande och rullade sen runt och DÅ räknas det, tamejfan.

Två månader och två veckor gammal är hon redan. Helt vansinnigt. ❤ 

dubbelt

 

Varje morgon vaknar jag av ett joller, ibland ett smackande ljud av en liten hand i en liten mun. Aldrig skrik. Och när jag tittar över kanten till vaggan så ligger hon alltid där och ler. Hon verkar liksom tänka ”Yes! Äntligen en ny dag!”.

 

Och så lägger jag henne bredvid storebrorsan, som alltid kommit in till oss under natten, och nuförtiden är det faktiskt ren och skär kärlek från honom till syrran. Klapp på huvudet, puss på pannan.

 

Och ömma(!) kramar, innan han drar iväg och tittar på ”Barnekalen”.

Jävlar, vad det är tungt ibland, men jävlar, vad kärlek man får tillbaka.

Jag älskar mina barn, så att jag vill skrika rakt ut, le upp till öronen och gråta på samma gång. Älskade, älskade barn. ❤ 

frågor utan svar

 

Ibland glömmer jag att det var så här hennes liv startade. Mer än ibland. Jag tänker nästan aldrig på det. Vet inte om det är bra eller dåligt… Jag undrar hur nära det var? Hur lite som saknades för att det allra värsta skulle hända? Och jag undrar varför. När. Hur. Frågor som jag vet aldrig kommer besvaras. Det finns inga svar. Och egentligen är det oviktigt. Det viktiga är att hon är här nu. Hos oss. I livet. Vår blomma.

nya tider

 

I går blev ju den här donnan två månader. Herregud, två månader, hur gick det till? Märkligt hur relativ tiden är och ändå så konstant.

Av dessa två månader låg vi ju första veckan på Ryhov. Efter det har Viktor varit hemma varje måndag och fredag, samt jobbat halvdagar tisdag-torsdag medan Aston är på förskolan. Detta tack vare att han nyttjat de tio dagarna man får i samband med förlossning till halvdagarna och tagit vanligt föräldraledigt på måndagar och fredagar. Vi har fått väldigt mycket tid tillsammans under får första tid som fyra i familjen och det är jag vansinnigt tacksam för.

I morgon är det färdigt med det. I dag var sista halvdagen och från och med i morgon är det jag som kommer lämna och hämta Aston på förskolan och jag har bävat lite inför detta (pga antalet psykbryt jag och Aston beräknas få när han vägrar klä på sig på morgnarna), men nu känns det faktiskt bra. Det ska bli skönt att komma ut på morgonen och promenera en sväng med Dahlia i vagnen, speciellt nu när våren är här. (Påminn mig gärna om detta när jag lider av sömnbrist och hellre vill sovmysa i sängen med Dahlia hela förmiddagarna…)

Sen kommer ju Vikto fortsätta vara föräldraledig på måndagar och fredagar, så det blir ju ingen jätteskillnad. Mest detta med påklädning och trots som oroar lite. Men kom igen, det blir kul. Visst?

  

Storhjärtat.

vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret.