vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret. 

4 thoughts on “vårt liv nu

  1. Du sätter då huvudet på spiken igen! Det är precis så. Jag gör också så, ifrågasätter alla val jag gör, allt jag säger och ofta känner jag mig tyvärr som en dålig mamma. Här är det nog den totala sömnbristen som är värst. Man blir ju tamejfan galen!! Men det är nu och man måste försöka tänka att det kommer att gå över och man kommer att bli tryggare och tryggare som tvåbarnsförälder. Kämpa på! Du är grym.

  2. Känns skönt att höra att allt inte bara är rosenskimrande som man får uppfattningen på många andra bloggar. Själv har jag ett barn som föddes förra året och var inte riktigt beredd på all egen tid som försvann.

  3. Vi har också gått från ett till två barn och även om det är fullt upp och man ibland känner att man inte räcker till (speciellt när man är ensam med båda) tycker jag att det går över förväntan. Att gå från två till tre var en gigantisk omställning som man anpassade sig till och lärde sig leva med. Att gå från tre till fyra är samma grej igen men eftersom man varit med förut går det lättare nu. Det är jobbigt och man är trött och man har ännu mindre egentid nu. Men samtidigt är det fantastiskt och underbart också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s