a och a

 De här två. Kontrasterna mellan deras värsta och bästa stunder är ENORMA. En retsticka och en lipsill, det faller inte alltid väl ut. I dag packade jag ihop oss ögonaböj och åkte raka vägen hem utan att passera gå när de inte behandlade varandra bra. ”Nu fick ni lära er lite om konsekvenstänkande” sa jag. Ja. Det gjorde de säkert.

det känns bättre nu

_MG_9709

En bild för att ha en bild i inlägget och den där koftan har hon redan växt ur. ❤

Jag har läst alla era kommentarer till inlägget senast och jag tackar från djupet av mitt hjärta för ert stöd och era ord. Det känns bättre nu! Fastän ingenting egentligen förändrats. Jag har fortfarande inte fått svar – på prover, från Försäkringskassan – och jag är dessutom illförkyld, med världens hosta och rejält snorig och ont i luftrören. Ändå känns det bättre. Tack var den där grunden jag står på.

Jag jobbar mycket. Här hemma alltså. Det är ju Mors dag på söndag och beställningarna har rasat in på by airaM. Det är jätteroligt! Och även om det är stressande på sitt sätt, så är jag så väldigt glad över att mitt företag går bra och de där timmarna när jag sitter och pärlar och tillverkar, så får jag på ett sätt ”bara vara”. Ibland måste jag stänga dörren om mig, när de där andra i familjen stör lite för mycket, men för det mesta kan jag sitta med dörren öppen och höra på hur de leker och grejar där ute. Det är en ynnest. Ett privilegium. Att få jobba hemma, med den friheten, så nära de jag älskar. Ibland en förbannelse… Men oftast en ynnest. Och tänk att jag kan jobba på en dag som denna, då snoret bara rinner och jag knappast hade tagit mig iväg till ett jobb där jag varit anställd. Nu kan jag jobba så mycket eller lite som jag orkar och vila när jag behöver. Guld värt.

Jag sa till Vikto förut: ”Vilken fin dag vi har haft, ändå.”. Trots att jag är sjuk, trots att Dahlia varit jättegnällig, trots att Aston fått sina utbrott och trots att Vikto rensat garderoben. Eller kanske tack vare det.

Det är inte så dumt att vara en Svensson.

det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

bildregn från ett dop

Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.

_MG_8095
Min storebror, Stefan, var där.

_MG_8097
Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.

_MG_8105
Vikto kommer i rätt stämning.

_MG_8133
Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.

_MG_8138
Och Vikto lyssnade.

_MG_8143
Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤

_MG_8167
Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.

_MG_8182
Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.

_MG_8201
Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.

_MG_8209
Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.

_MG_8219

Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.

_MG_8226
Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.

_MG_8231
Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.

_MG_8232
Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.

_MG_8245
Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤

_MG_8250
Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.

_MG_8263
Den mest lyckade bilden på oss alla fem…

_MG_8274
För dig. ❤

_MG_8286

_MG_8289

_MG_8293

Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.

Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).

Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.

nattsvart

Just nu är livet inte snällt mot mig. Det är för mycket nu. För mycket, i alla avseenden. Just i natt känner jag att jag kanske faktiskt inte orkar mer. Jag hoppas att jag känner annorlunda i morgon, men om jag inte gör det… Vill ni hjälpa mig upp då?

  

orden

Jag vill skriva.

Har alltid velat det, har alltid gjort det. Som barn ville jag bli författare, skrev böcker, dagböcker, dikter, you name it. Som ungdom var författardrömmarna borta, det kändes inte realistiskt. Men jag skrev fortfarande. Överallt. Och sen kom bloggen. Jag har flyttat runt på world wide web och lämnat spår lite överallt, men hur mycket jag än flyttat har kärnan i mitt skrivande varit konstant, inom mig.

Med åren har skrivandet blivit mindre och bilderna fler. iPhone kom och barnet kom. Instagram. Barnen. Och det är inget fel med det. Jag älskar foton med. Har flera gånger velat jobba med foto. (Ja. Jag har velat göra det mesta, tror jag.) Nej, inget fel med foton, bara en annan konstform. Och när det inte bara är jag längre, så fyller foton sin funktion, för det är klick, två rader, publicera – klart. Texterna skrivs inte mer. Inte åsikterna, inte händelserna. Inte känslorna. Och det är det något fel med. För jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Jag kommer alltid vilja det. Och på något sätt blir jag nu, i skrivande stund, förbannad över att jag inte gör det. Att jag lägger tid på så mycket annat, sånt jag är halvbra på, nej, knappt ens det. Jag har många strängar på min lyra och det är roligt, det är det. Men jag vill inte glömma vem jag är. Och jag är en skrivande person.

Så jag ska hitta det igen.

Jag ska verkligen jobba för att hitta det igen.

Mitt skrivande. Mina känslor. Lite för er, men mest för mig.