det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

3 tankar om “det måste vara så här ibland

  1. Säger det igen; din förmåga att sätta ord på känslorna och berätta rakt från hjärtat. All styrka till dig! Du är bra.

  2. Jag själv ”gick in i väggen” för ett par år sedan, när jag träffade läkaren sade han att jag var på väg att gå in i en depression. Mycket press från mitt arbete, jag kände mig ständigt otillräcklig och det gick så långt att jag en natt inte kunde somna. Alls. Jag hade haft svårt att somna i många år men inte tyckt det var konstigt, jag var bara sådan.
    I alla fall. Den där fredagskvällen låg jag där och stirrade i taket. Jag skulle jobba hela helgen och det kändes som en evighet. Sedan kom gråten. Och den gick inte att stoppa. Jag kände mig inte ens ledsen. Det var så egendomligt.
    Men jag grät i timmar. Sedan sjukade jag mig på morgonen och när måndagen kom ringde jag VC för jag insåg att jag nog inte mådde så bra.
    Jag blev sjukskriven över sommaren med ordern att försöka bry mig om mig själv lite mer. Att inte bara vara Mamma, eller Arbetskamraten. Att vara Jag.
    Men det som skrämde skiten ur mig var att ibland när jag tittade på mina barn, så kände jag..ingenting. Absolut ingenting. Det var som ett vakuum inombords.
    Nu var jag inte deprimerad i ordets rätta bemärkelse, men jag har fått en förståelse om hur det kan vara.
    Jag fick insomningstabletter och de hjälpte mig på vägen, istället för att det tog 3-4 timmar att somna, tog det 1 timme.
    Idag mår jag bra. Men mycket av det beror på att min arbetssituation har förändrats.
    Jag känner med dig. Det gör jag.
    Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s