det lilla jag kan

  
I kväll har jag gjort något som känns helt rätt. Jag har varit på utbildning för att bli God man åt ensamkommande flyktingbarn.

I en tid då jag känner att mycket känns hopplöst och att jag, som enskild individ, inte kan göra någon större skillnad är det här mitt sätt att göra den lilla skillnad jag kan.

Jag kan fortfarande inte påverka eller fatta några beslut på högre nivå, men jag kan ge människor som behöver det en god kontakt, värme, empati och i förlängningen kanske bidra till att en individ får en god chans att integreras i det svenska samhället.

Kontakta din kommun om du också vill bli god man eller hjälpa till på annat sätt.

Sov gott! 

mitt färgglada barn

  
Mitt barn. Min förstfödda. Kolla på honom. Hur färgglad han är. Ja, ni kan se det. Det yttre färgglada. Vi ser det, vi med, men framför allt så känner vi det.

Det är alltid extra allt med Aston. Alltid 100% känslor – glada som ledsna, exalterade som arga. Ibland är det verkligen pissjobbigt. Alla som haft en 3-4-åring med trots och fem miljarder viljor inom sig vet vad jag pratar om. Dessa stunder då man seriöst undrar ”VARFÖR var det nu igen jag ville ha barn från första början?”.

Alla som haft en 3-4-åring över huvud taget vet att det är just denna lilla person som visar oss, just när vi behöver det som mest, varför vi ville ha barn från första början.

För det är tindrande ögon, det är sprickande stolthet, det är felböjda ord och skratt som aldrig tar slut. Det är rufsiga morgonfrisyrer, söta små ”oj då, förlåt mig” och det här ”Titta, jag kande lyfta Dahlia!”.

 

För varje grått hårstrå får jag fem gapskratt. Och hade det varit tvärtom hade det fortfarande varit lika värt.

Tack, Aston.

testkörning

  
I dag hade Dalle-skrutt utomhuspremiär, dvs i overall och skor och inte sittandes i vagnen.

Först satt hon bara helt stilla och såg ut som ett fyllo i ca fem minuter. Men sen kröp hon iväg.

  
Och det gick ju hur bra som helst även fast overallen är en storlek för stor.

  
Gräset skulle också kännas på, så klart.

  
Älskade gullunge-bebis. Redan åtta månader. ❤

ur tryggheten

  

Jag lyckas fylla livet hela tiden. Varje gång det kommer en ”lugn vecka”, så är den snart inte lugn längre. Tillsammans med mina nära och kära lyckas jag alltid se till att ha något att göra, något att se fram emot. Livet blir aldrig, aldrig tråkigt.

Och medan tiden går utvecklas Dahlia i en rasande takt. Hon har inte riktigt än listat ut att hon ska gå med gå-vagnen, den är mest god att äta, men hon står där i alla fall – flera gånger dagligen.

  
De här fyra. De gör livet extra spännande (och nerv-vrakigt). Och jag är så glad för dem och för oss vuxna, för den trygghet vi lyckats skapa tillsammans.

Ur trygghet skapas stora ting.