en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

img_3950Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

img_3990Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

img_4003Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

img_4006Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

img_4013Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. :/ Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

img_4017Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

img_4022Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

img_4021Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s