det är bra så här, ja, mer än bra

För en gångs skull sitter jag vid datorn och bloggar! Det händer inte ofta. När jag väl sitter vid datorn är det för att jag jobbar och då jobbar jag verkligen konstant. Inköp, bokföring, ekonomi m.m. Men i kväll är Vikto på avslutningsfest med fotbollen och Aston har just somnat, så jag tänkte att jag skulle passa på och skriva ett gammalt hederligt blogginlägg.

Bloggen har ju verkligen blivit sämre sedan jag skaffade iPhone. Så enkelt är det. Det är så lätt och smidigt att blogga via telefonen, men samtidigt jobbigt att skriva några längre inlägg, så det blir småbloggande hela tiden. Inga längre texter, inget innehållsrikt. Bara dagboksbloggande och mer och mer sporadiskt. Om man jämför min blogg nu med för fyra år sedan kan man undra om det ens är samma människa som skriver. På sätt och vis är det ju i och för sig inte det. Det har hänt så mycket på 3,5 år att jag ju nästan är en helt ny människa. Men ändå alltid densamma. Ändå alltid den uppmärksamhetssökande, osäkra och öppenhjärtliga lilla flicka jag alltid varit. Hej hej.

På sätt och vis kan jag sakna mitt gamla bloggande. Provokativt. Svart humor. Politiskt. Ohämmat. Oftast saknar jag det dock inte alls. Jag kan sakna att säga vad jag tycker, men jag saknar inte klumpen i magen över vilka hatiska kommentarer jag kommer få se denna gång när jag loggar in på bloggen. Folk på internet är hemska och när man skriver en lulllullig dagboksblogg är det ingen som bryr sig längre. Ingen som hatar. Och det är skönt. Det får mig dock ibland att känna att ”de” har vunnit. De fick tyst på mig. Men jag vet att det inte är så. De har inte vunnit. De sitter – osäkra, hatiska och småaktiga – och hatar på någon annan stackars människas blogg istället medan jag lever ett väldigt fint liv, där jag varje dag känner mig lycklig. De har inte vunnit. Jag har vunnit.

I dag har jag vunnit extra mycket. Vi har haft tvåårskalas för Aston. Ett väldigt litet sådant, med bara tre andra barn. Vi lärde oss från förra året då vi hade över tio barn + föräldrar på förmiddagen och sedan vuxenkalas på eftermiddagen – aldrig igen. I dag blev det lagom och alldeles perfekt.

DSC_0128Och när vi har fiskedamm och alla barnen hoppar och skrattar (och liggeer på golvet och skriker…..) så är det svårt att känna någon annan känsla än att jag har det så mycket bättre nu än då. Jag kanske bloggar mindre, men jag lever mer.

DSC_0101

Men visst är det dags att börja blogga från datorn igen? Det är ju så roligt att låta fingrarna fladdra över tangenterna utan att veta vart det bär hän. Jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna med det här inlägget. Nu blev det så här. Och det får väl duga.

Til we meet again…

 

 

like the good old days

20130719-134332.jpg
Myskillen number one.

I dag hänger vi i mina gamla hoods, Torslanda, närmare bestämt Sillvik. Här har jag varit otaliga gånger under min uppväxt, så det kändes helt rätt att ta med min son och kärlek hit.

20130719-134522.jpg

Lite bad, lite lek på lekplatsen och massa spring efter Aston. Haha, han liksom bara vägrar sitta still. Suck! Nu är grabbarna iväg och köper glass, det ska bli gött.

Annars är jag rätt kass på det här med att ligga på stranden. Blir fort rastlös och skulle väl egentligen bara vilja lägga mig ner och somna i solen efter en bedrövlig natt. Men det går väl inte för sig när man har barn, va?

Är även rätt lack på några som ligger bredvid oss som slog sin hund för en stund sen. Blir arg på mig själv som inte säger till, men de är inte riktigt typerna man tjafsar med. Åtminstone inte med barn i närheten. Så jag fegar. Känns hemskt att tänka på hur de kanske behandlar hunden hemma om de är så här bland folk. Svin till människor…

Hoppas att ni har en riktigt fin fredag!

det nya sverige

Ni minns säkert att jag blev av med min iPhone för ett par veckor sedan?

I fredags var det min lillebrors (o)tur.

Han åkte buss in till Valand (i Göteborg, för er som inte vet) och två killar som åkte med samma buss gick av på samma hållplats och sa något i stil med att deras telefoner hade slut på batteri och de behövde få tag på en vän de skulle möta, kunde de kanske få låna min lillebrors telefon? ”Visst” sa han, som den snälla människa han är. Fördomar har han, precis som alla andra människor, men han låter dem inte stanna vid fördomar, utan vill tro det bästa om folk. Tji fick han.

Killarna började gå samtidigt som en av dem pratade i telefonen. Min lillebror gick med. När de kom bort till Vasaparken sa de bara ”Stanna här!” och så sprang de. Lillebrorsan sprang efter till en början, men insåg snabbt att det var lönlöst. Vad skulle han göra om han kom ifatt? Ingenting. De kanske var beväpnade.

Han tog sej till Hard Rock där vår storebror jobbar och de kunde från storebrors iPhone spåra lillebrors iPhone via appen Hitta min iPhone. De kunde spåra den till Hisings-Backa, men där är ju i stort sett bara lägenhetshus, så det var ju kört där och då.

I lördags var lillebror åter igen i stan på kvällen. Han följde en kompis hem i Vasa och vid Schillerska Gymnasiet var det en kille som tog sej för knät samtidigt som han skrek ”AJ!” och föll ihop. Min lillebror, som den snälla människa han är, rusar fram och ska hjälpa till, varpå killen ifråga kör ner sin hand i lillebrors ficka. Med fredagen i färskt minne knuffar han undan killen in i väggen och börjar springa. En annan kille, i maskopi med den ”skadade” springer mot min lillebror, som lyckligtvis är snabbare och får ett försprång. När han vänder sej om ser han att killarna stannat och han slapp bli av med något denna gången (förutom sin tro på mänskligheten då, möjligtvis).

Två gånger på två kvällar. Att det inte gick värre någon av kvällarna är ren tur. Min lillebror är skakad av händelserna och det är omöjligt att inte litegranna kräkas på den utveckling som sker i Sverige. Förlåt mej, jag försöker verkligen att inte döma på förhand, men vissa människor gör det väldigt svårt för mej och de förstör för alla andra.

Min lillebror handlar av omtanke – lånar ut sin telefon och försöker hjälpa en, vad han tror, skadad kille. Båda aktionerna resulterar i rån/rånförsök. Hur är det tänkt att han ska agera av omtanke nästa gång? Hur är det möjligt för honom att inte döma på förhand i en liknande situation i framtiden? Vem ska han tänka på? Den som döms på förhand eller på sina saker och sin säkerhet? För mej är valet inte särskilt svårt.

Tragiskt är vad det är. Och jag blir förbannad. Riktigt jävla förbannad. Konstigt vore det annars.

det som är mitt är inte ditt

Inget gott varar för evigt, nej.

En vecka fick jag ha min iPhone innan den blev stulen, UR MIN FICKA, inne på Gina Tricot i Jönköping i dag. Så jävla fittigt, rent ut sagt.

De människor som uppfostrat såna jävla idioter till ungar måste skämmas så jävla mycket.

Vi kunde spåra telefonen till Hermansvägen i Jönköping, men sen stängdes den av, så vi vet inte om den som tagit den bor på Hermansvägen eller om de bara stängde av den där. I vilket fall så är den ju låst, så de kan ju inte göra ett skit med den. Men ändå. Jag står utan iPhone, fem dagar innan vi åker till New York. Alla foton, allt är borta. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag känner mej faktiskt ofredad. Att de tagit en bit av mej, eftersom det finns så många foton och videoklipp på Aston däri. Alltså fy, det är verkligen inte kul att tänka på.

Jävla as.

lowlife

Jag fick en kommentar sent i går. Hade egentligen inte tänkt kommentera den, för det är ju precis det hon vill. Ja, för det är fanimej bara tjejer som håller på och fjantar sej så här på internet. Men jag har suttit och småskrattat åt den hela dagen, så jag känner att jag måste dela med mej, även fast den är markerad som skräppost och personen ifråga i fortsättningen kommer hamna där hon hör hemma om hon kommenterar – i papperskorgen.

”Oj, va har hänt med din stil? Den där gröna franströjan är riktigt mycket white trash. Nä, shape up girl. En sak till, när ska du ta tag i att bli av med alla överflödiga kilon?
Kul att lillen redan är 3 månader föresten, tiden går fort :)

Alltså. Haha. Det här handlar alltså om någon som låtsas följa min blogg ”vad har hänt med din stil”, som om den ändrats, men uppenbarligen inte gör det ”när ska du ta tag i att bli av med alla överflödiga kilon”, ni som läser vet ju att det tagits tag i redan. Roligast är väl sista raden, med smileyn på slutet. För om man använder smileys kan man komma undan med vilken skitkommentar som helst.

Eller hur?

jag är ingen feminist-fanatiker, men någon måtta får det väl fan vara?

Liten paus från all lek.

I dag har jag och Aston nog haft den bästa dagen någonsin. Oj, som vi har lekt. Massa nya ljud, både från mej och honom, har lett till mycket skratt och stoj. Han är något alldeles speciellt, vår lille kille.

Vikto har tyvärr inte varit hemma lika mycket som vanligt i dag, lite samtal här och lite möte där. Men det hör ju inte till vanligheterna, så det är bara att bita ihop. Jag kommer ju vara borta mycket sen när jag kommit igång med handbollen helt. Och Vikto är ju så jäkla närvarande om man jämför med många andra pappor. Det gör mej ledsen att läsa och höra om pappor som värderar sej själva och sina jobb högre än mammorna och mammornas välmående, men framför allt högre än att få en relation till sitt barn. Att ”inte ha tid” att ta hand om sitt barn, så att mamman kan få vara själv lite då och då, är egoistiskt och dumt och det finns inga vinnare i det läget. Bara förlorare. När mamman blir sönderstressad/deppig/går in i väggen och inte kan ta hand om barnet, så måste pappan ta sej tiden. Då finns den ju. Då finns den nu med.

Två fina killar som kollade på hockeyn förut. Frölunda vann, yay!

Jag är så lyckligt lottad som har Vikto, som gör minst lika mycket som jag när det kommer till Aston. Medan vissa pappor är ”barnvakt” till sina barn (herregud!) gör han ersättning och byter blöjor på löpande band. Numera frågar han inte ens ”Vad ska han ha på sej?”. Han bara klär på. Det är ju inte så jäkla noga. Sen har säkert jag bidragit en del också, med min inställning att jag minsann inte ska vara den enda föräldern i familjen. Men jag tror, i ärlighetens namn, att Vikto hade varit precis lika bra ändå.

Nu kanske det här inlägget uppfattas som skryt om hur bra vi här. I det här landet, och i synnerhet i bloggvärlden, är det mer accepterat att gnälla och tycka synd om sej själv. Not so much accepterat att skriva att man gör någonting bra. Men vi gör det här jättebra och det kanske är därför vi har en unge som är hur nöjd som helst.

Kanske. Jag vet ju inte.

do i always get what i want?

Ohh, nu är jag så glad!

I dag har vi kommit överens om och köpt tapet även till gästrummet och det blev min absoluta favoritälsklingstapet, yay! Jag ska inte avslöja ännu vilken det blev, men kan hinta om att det är en av de som finns på den här sidan.

Åh, vårt hus kommer bli världens vackraste. Typ.

Nu ska jag mata en liten Aston, som för övrigt är världens snällaste unge. Vi är verkligen lyckligt lottade som fått en så lätthanterlig bebis. Och ja, jag vet att det kan ändras, så alla olyckskorpar behöver inte kraxa för det, tack. Tänk att det är så egentligen? Att när någon delar med sej av något hemskt eller jobbigt, så är alla där och tröstar med ”Det blir bättre” m.m., vilket är bra. Men när någon har det bra, så känner folk behovet av att ta ner en på jorden med ett ”Vänta bara…”. Varför? Det vet väl alla att livet inte är en dans på rosor alla dagar, alla veckor, men man måste väl få lov att njuta när det är bra?

Så ja. Nu matdags.

Så här ”oskyldig” ser Aston ut när han just lagt av världens brakskit. ”It wasn’t me”…

en stilla undran

Här har jag inte gjort många knop i dag kan jag lova. Diskat, ätit frukost, spelat wordfeud, surfat, duschat, kollat tv, diskat igen, spelat mer wordfeud. The life of a very pregnant lady, who doesn’t wanna be pregnant anymore. Ungefär.

Läste en artikel som jag hittade via den här bloggen. Artikeln handlar om en skola som fått sluta med frukstund för att en mamma anmält dem. Anledning till anmälningen är att hon tycker att skolgången ska vara gratis (vilket den är) och att de, enligt henne uppskattade, 1700-2000 kronorna om året som det kostar att köpa färsk frukt inte är något hon anser sej ha råd med.

Då undrar jag – Vad anser sej en sån mamma ha råd med? Om man inte tycker att frukt till sina barn är värda att betala ett par hundra kronor i månaden för, vad är då värt? Låt oss hoppas att hon inte ger dem lördagsgodis. Eller läsk. Eller äter på McDonald’s. Eller, än värre, röker själv. Det skulle dock inte förvåna mej om hon gör alla de nämnda sakerna, tyvärr.

Är vi inte jävligt fel ute när vi anser att staten (dvs vi skattebetalare) ska betala för allt genom skatter, medan vi själva bara ska behöva betala för det som är ”roligt”, vilket frukt uppenbarligen inte är? Och är vi inte jävligt fel ute när vi i Sverige har det så sanslöst bra att vi behöver gnälla om att vi får betala lite jäkla frukt själva? När ska vissa människor bli nöjda? Jag blir alldeles knäckt av hur vissa resonerar.

Nåja. Nu kommer snart kärleken hem och då ska vi väl äta lite mat och ta det lugnt (det behöver jag efter en jobbig dag, ehh). Sen, om ett par timmar, ska vi åka hem till Frida och Ubbe, som gick i samma föräldragrupp som vi. De fick sin lille pojk den 6:e oktober, så honom ska vi (eller jag) pussa på sen. Stackars Frida fick gå över två veckor, jag hoppas verkligen att jag ska slippa det…

Tjo!