inte som jag vill

Hade inte tänkt skriva om det på bloggen, men gör det ändå.

Ultraljudet i dag gick inte som väntat. Liten bebis, i underkant. Jag förstår inte… Jag är lång och stor och Aston var stor när han kom. Jag borde inte ha en liten bebis i magen. Hela den är jävla skitgraviditeten har allt bara gått emot och det bara fortsätter. Det är svårt för mig att inte bli ledsen över det här, för det staplas bara skit på skit på skit. Det behöver ju inte vara någon fara alls, men det är konstigt. Jag borde inte ha en liten bebis i magen.

Så nu blir det ett nytt ultraljud om nästan två veckor. Då hoppas jag att Mini-Minion växt. För från förra ultraljudet hade hen typ inte växt nånting – lårbenet hade till och med krympt! Haha. Snacka om att de mäter olika på Ryhov och Värnamo, obviously… Nu hoppas jag att samma sjukhus kan mäta på samma sätt nästa gång och att det då gått åt rätt håll, så att jag kan få lite harmoni i kroppen för en gångs skull.

Jag är så trött på detta nu…

Hittade i alla fall den här söta bilden på en drygt tre månader gammal Aston och den gjorde mig glad.

IMG_1474

det blir bättre, det blir det alltid. det kanske blir sämre först, men sen blir det alltid bättre.

Sitter vid den bärbara datorn, som knappt används längre, därav gamla bilder. Här är Aston knappt fyra månader och tuggar på sin allra första majskrok.

Åh, vad skönt. När Aston väl fortsatte sova i sin säng, så gjorde han det ordentligt. Två timmar sov han och jag med. Underbart!

Nu har vi tagit oss an dagen i väldigt sakta mak. Ätit har vi gjort och lekt lite har vi ocksÃ¥ gjort. Nu är det jag som ska jobba lite med smyckena och fixa lite Tradera-paket (har tvÃ¥ auktioner som gÃ¥r ut i dag, varav ett alldeles strax – kolla här!). Känns som att jag har ganska mycket att göra, men det är ändÃ¥ lugnare än det har varit de senaste veckorna. MÃ¥ste fÃ¥ in ett träningspass (intervaller) nÃ¥gonstans under dagen ocksÃ¥. Känns sÃ¥där, faktiskt, eftersom jag har ont i bÃ¥de hälsena och smalben. FÃ¥r känna efter hur det känns, för jag har lovat mej själv att lyssna pÃ¥ min kropp denna gÃ¥ng. Gör jag inte det blir säsongen väldigt kort…

Dags att sätta igång!

bit ihop

När han var liten. Jag får tänka på när han var liten. (Mindre.)

Psykbrytet som uppstår när man för åttonde gånger lägger ner en sovande Aston i sängen och han inom tre sekunder börjar sprattla, gnälla, titta sej omkring – klarvaket. Känslan av att ”nä, nu skiter jag i det här”. Men så ”sista försöket”. Lite mer tålamod. Och visst, den nionde gången går det bra. Då orkar man inte ens bli glad. Bara förlamande trött.

Det är en gåva att få barn, det är en gåva att ha barn. Glöm inte det, Maria.

friday night live

Storgrabben håller på att växa ur babygymmet.

Jaha, det var den dagen det.

Det var dammsugning och det var hänga tvätt och det var plocka ur diskmaskinen och det var, så klart, underhålla Asse-Basse och det var jobba lite med smyckena och det var äta (högst sporadiskt). Och. Det var spela Caesar. Alltså, jag är hemskt ledsen, men jag är en beroende-människa, som ni kanske redan vet, och jag kan inte göra något jag tycker om i en normal dos. Det är allt eller inget, som en riktig jäkla knarkare. Tror inte att det är så himla bra, faktiskt. Men det lugnar sej nog snart. Funderade förut på om jag skulle ta med mej datorn i morgon på bussen när vi ska till Skåne-landet och spela match igen, men där går fan gränsen. Det blir ett nej på den.

Vicke tyckte att det var så fint väder att ”nu får vi ställa ut utemöblerna!!”.

Och nu då? Aston ligger i sin säng och sussar och Vikto ligger bredvid mej i soffan. Och sover. Och jag har bara slutat spela av en enda anledning och det är att spelet hängde sej. Då passade jag på att slita mej. Jag är verkligen en sopa.

Men i morgon alltså – match mot Dalhem, i Malmö. Vi samåker med damerna som ska spela i Lund. Avresa vid nio-tiden och hemma igen vid elva. På kvällen då. Precis som det ska vara i division ett och två. Nicht. Men vad gör man inte för 60 minuter handboll? Not much I wont do, I tell you.

Soffmys. ❤

Karate-säl.

Och mej får ni ingen bild på, för jag har inte ens bemödat sminka mej i dag. Men okej, ni kan få en gammal bild, det kan ni.

Här har jag smink.

Nu ska jag slockna snart, hade jag tänkt. Vi hörs litegranna i morgon. Och jag önskar er en riktig jäkla toppenhelg. Pöss.

catching up

God fredag på er!

Fan, vad veckorna springer, på både gott och ont. Jag längtar framåt, det gör jag, det gör vi väl alla, men jag vill vara väldigt försiktig med att inte uppskatta nuet. Måste leva här och nu.

Men först ska vi leva lite ”då”. Har ju glömt att lägga upp flera bilder från senaste veckan. Så nu kör vi ett litet bildinlägg med allt möjligt, det kan väl vara kul?

I tisdags var vi ju på öppna förskolan, eller Småfolket som det heter, för första gången. Där var det en trevlig sångstund!

Direkt efter småfolket åkte vi än en gång till Värnamo för babysim. Här är Aston i sin badblöja.

I tisdags var ju andra gången vi var där och efter en förstagång som präglades av panik (från Aston, inte mej), så gick det alldeles strålande denna gången. Plask som in i bomben. Nästa gång blir det vattenfast mascara.

Det är ett kladdigt projekt varje gång Aston ska äta, men det är väl så det ska vara? Jag blir glad av kladdet. Faktiskt.

Ivrig liten grabb som gärna hjälper till.

Underbara skitunge.

Lyxmat på en tisdag. Kyckling och fetaost inlindat i bacon, med klyftpotatis och bearnaisessås. Det är naturligtvis inte jag som lagat.

Och den här underbart söta bodyn köpte Astons farmor till honom i lördags när vi var i Jönköping. En fyra månaders-present. Tack farmor!

kan inte minnas vem jag var i går

Morotspuré är en favorit hos Asse.

God morgon!

En ganska bra natt har vi haft! Först en ganska bra kväll, där Aston somnade redan vid kvart över nio (tro Pelle det, han var väl också slut av allt gnäll) och vaknade sen vid två och halv sex för käk. Sen gick vi inte upp förrän kvart över åtta. Så den här kvällen/natten/morgonen får du godkänt på Aston. Grattis!

Nu håller jag på och trycker i mej frulle, för om en halvtimme ska vi bege oss till öppna förskolan igen. Det var himla trevligt i tisdags, då det var sångstund, fika och lekstund. I dag är det ingen sång dock, men då hinner man ju prata mer med de andra mammorna istället. Trevligt!

I går var en riktig rövdag, men jag bestämde mej där och då att jag skulle tillåta mej att känna att allt var skit och att jag var superdeprimerad för att sen ta nya tag i dag. Det funkar alltid. Tjur-Maria som ser negativt på allt – i går. Vanliga Maria med skrattet i startgroparna – idag. Det här blir en bra dag.

shitty day

I dag har jag och Aston haft den jobbigaste dagen sedan han föddes. Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte vill skriva ett blogginlägg nu, för jag vill inte skriva något jag ångrar (ingen hemskt eller så, jag älskar ju mitt barn till döden, men jag är så trött just nu).

Så.

jag vill komma ifatt

Jag vill också somna rakt uppochner.

Oj, oj, oj, lille gubben, i dag är du icke snäll mot mor din. Jag blir tokig (nej, det blir jag inte, egentligen, men en kvinna kan väl få överdriva lite?). Han bara gnäller och gnäller, heeeela tiden. Förutom när han fick sitta vid bordet och äta gröt och dricka pärondryck. Då mådde han! Men man kan ju inte äta dygnet runt, precis.

Jag har det väldigt bra ändå. Jag har en bebis som somnar enkelt och som vaknar med ett leende. En bebis som äter max två gånger på natten och som somnar om medan han gör det. En bebis som skiter fullständigt i om han får käk ur bröstet eller ur flaska, som inte har några som helst problem med att vara med andra människor. En bebis som tar napp och som blir lugn av nappen (men som också kan kasta den åt helvete). En bebis som inte spyr så mycket och inte heller bajsar all over the place. Jag har en foglig bebis helt enkelt. Och jag vet att de allra flesta har det mycket jobbigare med sina bebisar. Men det här är min verklighet. Och även om min bebis är en foglig bebis, så har jag inte sovit en hel natt sedan någon gång i augusti-september och det börjar kännas nu. Jag är väldigt, väldigt trött. Jag tror att jag skulle kunna sova skiten ur ett helt dygn om jag fick chansen.

Min bebis är snäll, men jag är trött och jag vill sova. I minst åtta timmar i sträck. Helst 15.

min son – överallt

Han vaknade kvart över sju. Blev trött igen kvart i åtta. Somnade igen fem i åtta. Vaknade igen två i åtta. Och nu är vi uppe. Han ligger i babygymmet och stojar och har sej och har i skrivande stund vänt sej ett kvarts varv. Alltså inte vänt från rygg till mage nu, utan snurrat runt på ryggen. Förstår ni? I alla fall så är det ju helt galet, han ligger inte längre kvar där man lägger honom. Nu är det dags att sätta hänglås på dörrarna.

Ps. Jag är skitjävlatrött. Ds.

vek liten jävel

Det vackraste jag vet.

God afton!

Det blev inget Jönköping alls för mej i dag. Efter babysimmet (som gick alldeles strålande!) mådde jag som en påse skit, hade lock för öronen och lite feber, så det var bara att ställa in och bädda ner mej i sängen. Aston var, som tur varm också helt slut efter allt bad och plask, så han sov gott medan jag vilade och när Vikto kom hem fick jag sova utan baby-ansvar i 1,5 timme. Sugigt att missa ännu en träning, men att åka in sjuk är inte ett alternativ.

Mår aningen bättre, men inte bra, så här blir det snart läggdags. Vi hörs i morgon. Sov gott!

grötings from aston

God måndag på er!

Här har dagen knappt börjat för en gammal mamma som mej. Fick verkligen lov att sova ut i dag. Aston vaknade klockan sju och då tog han med sej sin far och gick upp. Själv fick jag sova till 11:40. Helt jävla underbart, faktiskt. Känner mej inte helt kry, så det behövdes.

I går var både Aston och jag risiga under kvällen och i natt har jag svettats som valfri Biggest Loser-deltagare, därför blir det ingen träning för mej i kväll. Det suger ju, förstås, för jag är redigt revansch-sugen efter min insats i lördags. Men det är inte bra för varken mej eller mitt lag att jag kommer dit sjuk. Så jag avstår.

Nu har vi nyss suttit vid matbordet, hela lilla familjen. Det var roligt och jag ska berätta varför. Och visa varför. Kolla nu.

En Aston i stargroparna.

Pärondryck och gröt stod på avsmakningsmenyn.

Ge mej!

GE MEJ, SA JAG!

Men ja, hur nöjd man än är är det alltid gott att tugga på kläder/dregellapp/haklapp.

Hallå? Var det redan slut!?

Det här får vi göra om!

Ja, det blev en hel del premiärer i dag. Pärondryck-, gröt- och sitta i Tripp Trapp-stolenpremiär! Han gillade alltihop och det gör ju en förälder glad, förstås. Efteråt fick han sej lite ersättning så att han blev mätt och nu tar han en tupplur för att smälta både mat och nya intryck.

Herregud. Fyra månader gammal snart. Det är ju fullständigt absurt.

ostbågar for babies

Majskroks-premiären avklarad!

Aston blir fyra månader först nästa helg, men vi har redan tjuvstartat med att smaka på lite olika saker. Mosad banan tycker han är okej, men majskrokar var mer än okej. Smack, sa det, så var den borta. Aston ger majskrokar 5 av 5 kövar.

Nu är det bara att ställa in sej på att det blir en hel del mer klädbyten framöver.

h to the appiness

Vår sån ligger lite mer på sidan än på ryggen, som ni kanske kan lista ut?

Jaha, där var den kvällen förbi! En bra jäkla kväll, med ledord LYCKA. Jag är så jävla lycklig, så det är äckligt. Förlåt att jag gnuggar det i facet på er, men det är svårt att låta bli. Vill liksom bara gå fullständigt jäkla Tommy i Pippi och bara traska på stenar i bäcken och bara ”Jag är lyyyycklig, ja, jag är lyyyycklig! Ja, jag är lycklig måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag!” osv.

Men i alla fall. Jag har skruvat ihop ett skrivbord till. Så nu är kontoret/verkstaden komplett. Och jag känner mej så jäkla pepp på mina smycken för tillfället, vill liksom bara jobba, jobba, jobba. Sen fick jag veta att en av mina bästa vänner från förr är gravid och mitt hjärta körde värsta cirkusnumret där inne i bröstet på mej. Hög på livet? Mm, lite.

Sen har jag även lagat thai (kyckling, morötter, broccoli och vitkål i ostronsås med jasminris) och hunnit med att älska både storpajk och lillpajk till bristningsgränsen. Ja, i kväll har jag bannemej varit en flitig jävla Underbara Clara, trots allt. Men då försvann ju det där bloggandet istället. Ja, ja.

I morgon blir det inte heller mycket med bloggen, för i morgon är det match igen. 11:30 möter vi Cyrus i ett Jönköpings-derby på Kåken. Sen blir det hem och fixa fint här, för runt halv sju-sju kommer hela laget hit på lite lagfest. Så nu får ursäkta om ni inte kommer på förstaplatsen i morgon, men så brukar det ju vara på helgerna numera. Jag vet att ni har överseende med det.

Men jag önskar er en mycket trevlig helg och så hörs vi när vi hörs. Puss på er.

värdheten

Meningen med livet.

Ännu en dag har passerat och alla har blivit lite äldre, lite mer erfarna, upplevt lite till. För egen del var det väl inte den mest givande dagen i mitt liv, men vi har åtminstone hunnit med tre individuella samtal med olika spelare och det är, som jag skrivit tidigare, väldigt utvecklande att sitta på andra sidan. Jag har alltså varit in till Jönköping en sväng och det var enbart för samtalens skull. Det är så dumt på torsdagar, för träningen är från 20.45-22 och sista bussen hem går 21.55. Måste. Skaffa. Körkort.

Nu sitter jag i soffan och lyssnar till en liten trooper som ligger och gör diverse läten här bredvid. Han övar hela tiden och hittar nya ”ord” varje dag. Det är fantastiskt, alltihopa. Jag önskar att det gick att förklara hur stort det är att ha ett barn för någon som inte själv har det, utan att gå fullständigt Jehovas Vittne. Men det är liksom så stort att jag, nästan fyra månader efter hans intåg i våra liv, ännu inte riktigt fattat att jag är förälder. På riktigt. Vem godkände mej, liksom? Hur kan jag vara värdig detta underbara? Jag har ju inte ens någon högskoleutbildning.

Jag unnar alla denna fantastiskt livsomvälvande upplevelse och känsla. Även fast man inte hinner baka muffins eller göra sitt egna knäckebröd och fastän man hellre vill dunka huvudet i väggen än att gå upp klockan kvart över sex på morgonen.

Det är så värt det. Så jävla värt det.

God natt.

en klassiker

Beskåda Astons doppresent från sin farmor och farfar. En tripp trapp-stol, som vi var och hämtade ut i måndags.

Snart är det ju dags att börja smaka på lite mat och då vill man ju sitta med mamma och pappa vid stora matbordet.

Det fanns många olika mönster och färger att välja på textilen och valet föll på denna. Jag vill inte ha mega-killigt blått med bilar och inte heller mega-tjejigt rosa. Randigt med flera olika färger passar perfekt.

bakochfram

På tåget. På väg hem från träning. En bra träning. Börjar äntligen känna mej lite som en handbollsspelare igen. I alla fall i närheten. Löpsteget blir bättre och bättre i takt med att kilona försvinner och skotten placeras bättre när jag hoppar högre och blir hårdare när jag blir starkare i bålen. Det är roligt. Och det är roligt att all min handbollskunskap kan ta vägen någonstans. Att jag kan lära de yngre tjejerna sånt som mina tränare lärt mej genom åren. Det är en häftig känsla.

I dag hade vi dessutom de första individuella samtalen med spelarna. För första gången sitter jag på andra sidan. Kände mej lite som en medlem i Idol-juryn. Det är utvecklande, det också.

På tåget in till träningen var jag så trött, så ni förstår inte. Lillgrabben vaknade kvart över sex i morse och jag hann inte somna om under hans tupplur ett par timmar senare. Jag har alltså varit uppe sen 6.15 och då även varit på babysim under dagen. Så ni vet så där fin man är när man sitter med halvöppen mun och dreglar på tåget/bussen för att man inte kan hålla sej vaken? Ni känner igen er? Ja, alltså, jag brukar vara rätt bra på att hålla stilen. Men i dag. Icke. Stilen was nowhere to be found. Jag liksom sket i det, jag bara slocknade. Det var gött.

Och babysimmet då. Man kan säga att Aston var rätt så skräckslagen de första tio minuterna. Han var på väg att börja panikskrika hela tiden, men lät mest bara ”eeeehhh ööööhhhh uuuuhhhhh uuuhhhh”. Livrädd. Och jag kände mej som den elaka styvmodern i valfri Disney-film, samtidigt som jag gick sönder lite inombords eftersom jag gav min son men för livet. Men till slut sansade han sej och kunde ”slappna av” (om en vandrande pinne kan vara avslappnad). Nåja. Han skrek inte i alla fall. Nästa gång går det nog bättre.

Ja. Det var min dag, bakochfram. Och nu är jag slut som artist.

Om Aston kan vara snäll och vakna som allra tidigast klockan åtta i morgon får han en bil.

underbara, älskade

Mina fina killar. Aston var jätteduktig och skrek ingenting under hela dopet. Inte Vikto heller!

I söndags var vi ju på dop för härliga lilla F. Fs mamma är Viktos kusin och således är F och Aston sysslingar.

F kom till världen i maj förra året, men skulle egentligen ha kommit i juli. Hon kom således två hela månader för tidigt. Hon var liten, men väldigt stark, och nu, nio månader gammal, är hon en go och glad tjej med två små tänder i underkäken. Storleksmässigt är hon lite, lite större än Aston, som ju snart är fyra månader. Men hon tar sej! Och det gör mej så glad att se hur hon utvecklas, nästan som om hon vore min egen. Mot alla odds!

Jag fick äran att fotografera med Fs föräldrars kamera. Tog säkert 200 bilder på en halvtimme, hehe.

Dopet och mottagningen hölls i en vacker miljö vid Linnerydssjön.

Man blir trött av att alla ska titta på och hålla i en.

En bedårande tårta hade gjorts i Fs ära.

Aston fann sej i att han inte var huvudnummer denna gång.

Sen började det skymma och var så här vackert.

Och då var det dags att åka hem.

Och byta om till pyjamas och busa med Campino.

En bra söndag.

life of a mammaledig lunatic

Herregud, livet just nu. Inte mycket tid över till något, känns det som. Full rulle, around the clock.

Det blev en vit tripp trapp-stol med bygel och fina kuddar från Babyproffsen, sen vidare till Jysk där det blev fina underlägg till matbordet, träningsredskap såsom hopprep och dylikt, samt persienner i överflöd. Vidare till IKEA där det blev exakt 22 artiklar, vilket var dumt, eftersom vi efter lite överläggande och snabbräkning (som sa 15-16 artiklar) valde snabbkassan, där man scannar själv. Men det var okej, för vi hade ”veckans sötaste bebis” enligt personalen i kassorna.

Tack Aston, för att du presterar även när du är dyngtrött och hungrig!

Vidare till Kåken (Jönköpings Idrottshus) där det blev snabb-amning av Aston i omklädningsrummet innan pojkarna åkte hemåt och jag började träna.

Mycket spring blev det till en början och sen körde vi lite roligare grejer andra halvan av träningen, för att sedan runda av handbollskvällen med kvällsmat och snack om viktigt och oviktigt.

Väl hemma är jag helt slut. Mammaledig? Var fan är ledigheten?

God natt.

Ps. Aston smakade potatismos i dag. Oklart vad han tyckte. Känns som en viktig sak att informera om. Ds.

att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi

God morgon, kära läsare!

Nu har jag nyss varit uppe i drygt en timme med lillgrabben som har hunnit med både underbar smile, kramar med gosedjuren och en rejäl laddning av det dära illaluktande. Själv har jag hunnit med morgonkisset för att sedan göra veckans vägning och mätning (med bra resultat!) och sedan en tallrik yoghurt.

Och nu är pappan uppe. Så nu är det pappa-son-tid där ute i resten av huset. Men här i sovrummet är det mamma-egentid. Och här ska det sovas. I två timmar, minst.

Såg förresten Gomorron Sverige på SVT1 nu på morgonen och i soffan satt Molly Sandén, Sara Li och Björn Ranelid. Härliga personer, alla tre, men Björn är ju något utöver det vanliga. Folk kan säga vad de vill om honom, men jag tycker att han är en alldeles underbar varelse, någon vi behöver i detta land. Han må ha ett stort ego, men detta stora ego gör att han inte har några som helst problem med att höja även andra människor. Det är en bra egenskap.

Nähä. God natt då!

gameday

God morgon på er! Uppe med tuppen denna lördag! Önskar att jag fick sovmorgon, som jag brukar få på helgerna, men vid nio blir jag upphämtad för färd mot Ystad. Match är det som gäller, mot Pandora. Coolt namn.

Så i dag ska jag vara utan Aston hela dagen. Jobbigt och skönt i ett. Han har startat dagen på ett strålande humör. I går la han av sina första riktigt kluckande skratt, så känner jag Vikto rätt kommer han tillbringa hela dagen med att sitta och låta som en säl för att detta ska upprepas.

Jahopp, nehepp, dags att sätta fart. Wish me luck!

365 dagar

Alldeles nykläckt.

I dag är också den dagen då jag för precis ett år sedan hoppade jämfota i köket hemma i Göteborg och ringde min mamma och skrek ”JAG ÄR GRAVID!!! JAG ÄÄÄÄR GRAVIIIIID!!!”.

Och sen höll jag inne med den nyheten i ett helt dygn innan jag berättade för Vikto när han kom till Göteborg dagen efter. (Det har jag på film eftersom jag smygfilmade med webkameran när jag berättade!).

Och sen höll jag inne med det i 1,5 månad innan jag berättade för er bloggläsare.

Ett helt år sedan. Det året har varit fyllt av otroligt mycket känslor och finheter och det året har gått jäv-ligt fort.

Fantastiskt.

17 februari 2012

Dagen då det såg ut så här på vår framsida;

Så här på vår baksida;

Så här till vänster om mej på golvet där jag satt;

Så här till höger om mej där jag satt på golvet;

Och det var dagen då det inte stannade vid en halvsnurr till sidan utan slutade med att lilleman plötsligt låg på mage (vilket jag inte har på kort, men på film!);

Exakt tre månader och 15 dagar gammal fixade han det. Inte för att det är en tävling eller så, det är bara bra att jag skriver upp det här så att jag minns det, hehe. Heja Aston!