en vacker 92-åring

Jag grämer mej över att vi inte tog en riktigt bra bild på Aston i dopklänningen. Den är ju nämligen väldigt speciell för oss.

Den första som hade den var min farfar. Sen har den använts av, i tur och ordning, min faster, min pappa, min storebror, min kusin, mej, min lillebror och nu Aston. Så det är en riktig släktklenod, hela 92 år gammal. Till mej och min faster har en rosa underklänning med rosa band använts, men själva klänningen är densamma till oss alla. Det var precis att jag fick igen den på Aston i kyrkan. Paniken då.

Här ser man lite av den i alla fall.

På den här bilden kan man ana broderierna på klänningen. Alla som döpts i den har fått sitt namn och dopdatum broderat på klänningen. Det är min farmor som broderat. Nu dog hon ju i november (saknar dej, farmor) och nu har vi ingen som kan brodera in Astons namn och datum. Mamma har frågat runt i så gott som hela Göteborg, men brodyr är en utdöende konst, ingen verkar kunna.

Kan du brodera? Och bor i typ Jönköpings-/Skillingarydstrakten eller Göteborgs-området? Maila mej i så fall på somenoppenblogg@hotmail.com.

tough love

Aston ligger i vår säng och har konsert denna morgon. ”Uuuuueeeåååååhhhhhh neeeeeiiiiihhhäääääää!” osv. Jag säger till honom att det inte låter så värst fint, men han är som en av de där värdelösa ”talangerna” som söker till Idol år efter år för att ”alla de känner har sagt att de sjunger bra, speciellt mamma”.

Men Aston, din mamma säger här och nu – det blir inget Idol för dej. Tyst nu!

paint the world in every colour

Ja, det blev ju lite shopping i Värnamo. Jag älskar att shoppa och nu har jag ju inte bara mej själv att shoppa till, utan även Aston. Dubbelt så roligt! Och äntligen, ÄNTLIGEN är det befogat att säga ”jag behööööver verkligen”, för lilleman växer ju så det knakar. Han måste ju ha nya kläder och det är fett kul att kunna säga så utan att veta att man bara ljuger för sej själv. Inget ljug!

Från H&M blev det ett par röda, stiliga chinos, en go ank-ring att slicka och tugga på samt en korallröd och beige-vitrandig body.

Från Lindex plockade jag hem dessa underbart söta plagg. Helt klart de sötaste plagg Asse äger. Dock är det ännu några veckor kvar tills 68-kläderna ska invigas.

Väl hemma låg ett paket från Villervalla i brevlådan. Tights och body i härliga färger. Goa shorts till sommaren och termobyxor till nästa höst/vinter.

Vi gillar färg!

upp with the tupp

God morgon!

Sitter i sängen och övar mej på att tänka positivt. Börjar sakta, men säkert, inse att mitt barn nu gjort det till rutin att vakna för dagen någon gång mellan 6.15-6.45.

Det jag kommer fram till är att vi ju har en unge som, trots allt, är jäkligt sjyst, på många sätt, så att man egentligen borde se mellan fingrarna när det kommer till denna fullständiga idioti. Att jag inte ska klaga eftersom jag faktiskt har ett väldigt snällt barn.

Men jag klagar. Lite i alla fall. Tur att han är en sån charmknutte.

monday, i’m in love

Asse-Basse vaknade vid sju i dag och ville upp och skoja. Jag var snäll och gick upp, fastän Vikto är pappaledig på måndagar. Så jag och lillpöjken satt och läste text-tv och tittade på Cartoon Network ett tag innan klockan blev åtta och jag tänkte att nu fick det vara nog, nu väcker jag pappan i huset.

Och nu ska jag somna om. Älska måndagar!

so many nice things

Min älsklings-bebis i går.

Min älsklings-karl i dag.

Mitt älsklings-hus i dag.

Mitt älsklings-jag i dag.

Mitt älsklings-par i dag.

Mycket fint har jag i mitt liv. Jag har även en älsklings-mamma och henne har jag just sagt hej då till. Om drygt en halvtimme lyfter hennes och karln hennes plan till Thailand. De ska var där i fyra veckor. Fy. Ra. Veck. Or. Det är inte det att jag inte unnar dem en resa till Thailand. Jag unnar dem verkligen en jävla resa till Thailand. Men fyra veckor känns väl lite väl mycket som ett hån mot oss vanliga dödliga, don’t you think?

Nä. Jag unnar dem det. Lovar. På heder och samvete. Men jag kommer sakna henne, fastän att det alltid är 18 mil emellan oss. 18 mil är bättre än typ tusen.

Vi hörs i morgon! Puss.

han gör som han vill och jag bara dansar med

God morgon, igen!

Nu sitter en halvdöd morsa på ett tåg mot Jönköping. Den morsan kan vara jag och halvdödheten kan bero på en kortväxt kille på 0,25 bast som vaknade varannan timme hela natten och typ grät. Det kan hända att mamman en gång i natt uttryckte sitt missnöje i form av ”Oooaachhhhoooohhh Aston!!!” innan hon insåg att det var lönlöst. Det är bara att ge grabben vad grabben vill ha.

Men okej. Vi låtsas att mamman är jag då. Jag är skittrött. Men kl 12:30 ska vi spela match och då kommer jag vara läskigt taggad. Jag ska ju inte spela, förstås, mitt finger är fortfarande inpackad, men jag ska coacha. Och jag ska coacha skiten ur Kävlinge, som är laget som ska stå på andra sidan.

Pappan i familjen ska spela fotbollsmatch i Värnamo, så lilleman ska passas av sin farmor och farfar i dag. Det gillar han. Det blir bra.

Hörs sen! Pis.

friday, i’m in love

God fredag på er!

En grej som inte funkar så bra i nya huset är internet. Det krånglar hela tiden. Jag blir alldeles tokig ibland (i dag till exempel) när jag försöker blogga och bara kastas ut hela tiden. Vi får nog ta och ringa vår leverantör och kolla upp det, för så här kan vi inte ha det.

Aston vaknade bara en gång för käk i natt. Förmodligen för att han har lite feber. Eller, det räknas inte som feber när bebisar har under 38, men han hade 37,6 i går kväll och hans normala temp är 36,1-36,2, så lite febrig var han allt. Och nu tänker jag vara en überdålig morsa och säga att fan, vad skönt det var att få sova lite längre pass. Kände mej till och med pigg på riktigt när det var dags att vakna för dagen vid halv åtta. Och Aston lider ju inte eller så, han är rätt pigg ändå.

I går var det byggstuga här igen. Vi byggde ihop ett Hemnes-skrivbord till kontoret och har nu sex möbler från Hemnes i huset, tre svartbruna, två vita och en gråbrun. Haha. Och då har vi ändå hållit igen lite och har en del kvar att köpa. Herregud. Ja, vi gillar Hemnes helt enkelt.

Aston låg bredvid och besiktigade bygget.

Kärlek.

Lek med pappa är kul.

Kolla in greppet. Häst!

jag överlevde! (aston också)

Titta! Kläder! Två dagar i rad! Säg bra.

Vaccinationen gick bra. Jag bad vår BVC-sköterska att ta in en till sköterska, så att de kunde ta båda sprutorna samtidigt, och det gick bra. Han satt där och såg glad ut, flörtade som vanligt, sen pang. Han skrek, jag slutade andas, han skrek, jag började andas, sansade mej, klappade honom, kramade honom och så var det över. På tio, max 15, sekunder var han lugn igen. Lite gnällig när jag satte på honom kläderna, men väl i vagnen somnade han nästan omgående. In på Apoteket och köpte Alvedon, stolpiller (påminn mej om att jag ska berätta en rolig historia om stolpiller), sen raka vägen hem. Han sov hela vägen hem, vaknade när vi kom innanför dörren, åt, somnade, vaknade, somnade igen. Tog tempen och den är 36,9, så ingen feber, även om hans normala temp är låg, ca 36,1-36,3, liksom min.

Han är helt klart hängig, men har bjudit på några leenden i alla fall, det känns skönt. Och lite gött är det ju att han sover, då hinner jag äta och vika tvätt och allt annat som behöver göras här hemma.

Just ja. Mätning och vägning var det ju också. Vid tvåmånaders-kontrollen vägde han 5720 g och var 60,3 cm lång. Huvudomfånget var 40,2 cm. Nu, vid tre månader, vägde han 6610 g, var 64 cm lång och hade ett huvudomfång på 42,4 cm. Han följer kurvan precis över medel och han följer den precis. Det känns riktigt bra att han växer precis i rätt takt. Han mår bra. Och mår han bra, så mår jag bra.

Trollungen tidigare i dag. Då anade han inte vad som komma skulle, lille gubben.

jag ska trösta honom, men vem ska trösta mej?

I går premiärbadade Aston i badkaret med sin far och det var visst väldigt upplyftande, då resten av kvällen gick i talets tecken.

I dag är en viktig dag. En lite jobbig dag. I dag är dagen då jag och Asse-Basse ska traska ner till BVC för att gå på hans tremånaders-besök. Väga, mäta, kolla upp. Men även vaccinera. Två stora nålar, en halvmeter, minst, ska rätt in i honom. En i vardera låret. Jag är naturligtvis helt lugn med det här. Kolugn, som ni märker. Men visst känns det som att det var bra att Aston hade en väldigt bra, rolig och snacksalig kväll i går, för kvällen i kväll lär väl inte bli fullt lika rolig.

Mvh ”Livrädd Morsa”.

finfrämmat

Gullungen i sin bumbo-stol som han fick i doppresent.

Aston somnade lyckligtvis om förut, om än bara för 45 minuter. Välbehövligt för mamman vill jag lova. Tur att jag har sömndryck i tuttarna.

Nu håller jag och lilleman (mest jag) på och röjer lite här, för vid lunch får jag besök av fyra fantastiska mammor och deras gullungar. Det är några av oss mammor som var med i föräldragruppen i höstas som ska ha en liten träff. Jag har fått nöjet att agera värdinna och det blir lite brunchmat i form av köttbullar, prinskövar och allt det där goda. Sen blir det lite melon och annat efteråt. Enkelt och gott.

Ska bli riktigt kul att träffa alla och Aston ser fram emot att träffa sina kompisar.

Vi hörs senare!

sakta, men säkert

Ansiktsformen är tillbaka.

Då så! Veckans siffror!

Förra veckan mätte jag mej inte, det var lite för meckigt med gipset. Men i dag gick det bra! I dag har jag kört i precis fem veckor, dvs 35 dagar av 100. Det är inte svårt alls, om jag ska vara ärlig, och det kan jag säga fastän att jag fuskat två gånger. Numera är det helt naturligt att inte äta godis, glass, skräpmat m.m. Jag är sugen någon gång då och då, men inte varje dag, nej, inte ens varje vecka. Det känns fantastiskt och det ger resultat.

Nu ska vi titta på resultaten, förrförra veckans siffror inom parentes;

Vikt; 88 kg (90,1 kg)
Midja; 81,5 cm (82 cm)
Höft, troskanten; 100 cm (101,5 cm)
Höft, höftkulorna; 114 cm (116, 7 cm)
Navelhöjd; 96 cm (96 cm)
Rumpa; 112 cm (113 cm)
Höger lår, längst upp; 67,4 cm (68,8 cm) Mitt på; 55,9 cm (56,5 cm)
Vänster lår, längst upp; 67,7 cm (68,8 cm) Mitt på; 55,7 cm (56 cm)
Höger vad; 39,7 cm (39,5 cm)
Vänster vad; 40 cm (40,2 cm)
Höger biceps; 31,8 cm (32,5 cm)
Vänster biceps; 31,3 cm (32 cm)
Bröst; 103 cm (102 cm)

På magen har det stannat av lite efter att ha gått riktigt fort i början. Nu börjar istället rumpa, höfter och lår komma ifatt. Jag är även väldigt nöj med att vikten rört lite mer på sej. 2,1 kg ner på två veckor – kanon! Men måtten är det viktiga och det märks att jag tappar cm efter cm, nu får jag på mej så gott som alla byxor jag hade innan graviditeten. Underbart. Bara tio kg kvar till vad jag vägde innan graviditeten. 20 kg tappade. Tjugo. Det är bra.

Hur går det för er andra som hakade på 100 dagars-tåget?

Ps. Det här inlägget tog mej nästan två timmar att skriva. Barn!

vansinne

Halv sju, Aston? Det tyckte du var en bra tid att starta dagen? Halv sju. Mamma uppskattar det inte, bara så du vet. En dag ska jag ge igen. När jag är gammal och pensionär och har blivit morgonpigg, som alla andra pensionärer, då ska jag ringa och väcka dej jämt, jämt, jämt. Passa dej.

kan aldrig tacka nog mycket

I bilen. Någonstans mellan Borås och Jönköping. Trött efter en helg utan möjligheter till sovmorgon. Lycklig efter en helg med alla möjligheter att skratta. En fredag med restaurangbesök, en lördag med familjemiddag, en söndag med dop och kalas och en måndag med shopping och besök på mitt gamla jobb. En helg fylld av kärlek, skratt, kramar och ännu mer kärlek.

Klockan 17 är det dags för handbollsträning. Jag tänkte inte alls på att vi skulle direkt dit och glömde packa med mej träningskläder i fredags, så i dag får jag träna tjejerna iklädd skinnbyxor och en guldstickad tröja. Men hey, det behövs lite lyx i vardagen också.

Vi är alltså inte hemma än, har ännu inte rört en ordentlig dator sedan i fredags, ifall ni undrar varför ett fint inlägg om dopet ännu inte dykt upp på bloggen. Det kommer, hav tålamod. Om ni inte haver något tålamod råder jag er att klicka in på emmasutsida.se så länge. Där finns mängder med bilder från själva dopet.

Kan så länge avslöja att vi knappt får plats i bilen nu då där är så mycket presenter inknödda överallt. Och då fick ändå svärföräldrarna ta en del när de åkte i går. Jag skämdes ju nästan lite över att han fick så mycket fint i går, lilleman.

Vi hörs i kväll. Puss på er.

slut som artist

En så fantastiskt underbar dag vi haft. En liten bit drama och många bitar kärlek. Ska naturligtvis skriva mer om denna dag, samt bomba er med bilder, men just nu är jag alldeles för trött.

Jag älskar mitt barn, jag älskar min sambo, min familj, släkt, vänner, alla. Åh, vad livet är fantastiskt.

Tack till varenda en som förgyllde Astons dopdag.

förresten…

I dag är Aston-bebisen tre månader gammal. Helt obegripligt, naturligtvis, men inte desto mindre sant.
Sköterskorna på sjukhuset i dag trodde att han var närmare året för att han kunde så mycket (världens minsta ett-åring?). Dutti kille.

Tiden går FÖR fort.

Grattis, bäst-ungen min!

i woke up this morning, smiled with the rising sun

God morgon!

Nu sitter den korte killen och jag på bussen mot Värnamo för att än en gång besöka Värnamo Sjukhus. Jag ska alltså göra en ny röntgen samt träffa en läkare. Förhoppningsvis kan jag få ta bort gipset, men så kul ska jag väl inte få ha. Dock har gipset jag har nu gått sönder lite, så de får gärna gipsa om i alla fall. Fattar inte hur det gått sönder, jag har ju varit extremt stilla och försiktig med handen…

När klockan ringde vid halv sju trodde jag inte att det var sant. Två snoozningar, sen var jag uppe. Hann in på toa innan Aston vaknade och ville ha käk. Smutt, smutt sen somnade han om. När jag var klar väckte jag honom för blöjbyte och påklädning och om man säger så här….. Grabben är inte lika förstående när jag väcker honom som jag är när han väcker mej. Ska också testa och skrika och veva med armarna samtidigt som jag gör sad face nästa gång han väcker mej, så ska vi se vad han säger. Ha! Eller ja.. Nä. Jag är ju alltid svintrött när jag än vaknar/blir väckt, men när jag ser det där strålande ansiktet med ett leende i Joker-style (fast utan det läskiga) så kan jag ju inte göra annat än att le och omfamna ännu en dag.

Hepp, nu ska jag inte sitta här och svamla. Håll tummarna för att det går bra för mej, så hörs vi sen. Förmodligen när vi sitter i bilen mot Götet. I helgen vankas det ju dop för Aston och han ska döpas i samma kyrka som jag döptes, Torslanda Kyrka. Mer om det sen, hejhej.

you are my everything, you are my dreams came true

Goddagens!

Det var inte en ”bra” natt, alltså. Det var inget gnäll eller så, inget skrik, men det var buff och stön varannan timme. En gång när han väckte oss låg han tvärs över spjälsängen, alltså på tvären. Mycket movement nu. Och sen när han fick käk vid tre-tiden låg han bara och flinade och gjorde söta grimaser och då kan man ju inte bli grinig, nej, då kan man bara le tillbaka.

Föräldraträffen i går gick bra. Trevligt att träffa lite nytt folk. Efteråt gick jag och handlade lite och promenerade sen hem. Köks-efterblivna jag gav mej på att laga mat – pasta och kräftstjärtar och räkor med chili och vitlök – och det gick så klart åt helvete. Smakade skit. Men det är väl bra, för då äter man ju inte mer än nödvändigt…

Resten av kvällen tillbringades på golvet med lilleman. På mage, på rygg, på alla möjliga sätt. Vikto intallerade sitt älskade Sonos, som han köpte för tio månader sen och inte kunnat använda förrän nu. Han var, så klart, väldigt lycklig över det.

Som ni ser så har vi inte riktigt kommit i ordning än, men vi tar det litegrann i taget, så att vi hinner få lite mys på kvällarna också. Sen är det ju lite meckigt att fixa allt småpill med gipset i vägen.

Just ja, i morgon ska jag till Värnamo Sjukhus igen och röntga handen, samt träffa en läkare. Undrar vad som ska ske? Blir kul att ta sej dit med buss med start 08.05. Med Aston. Med gipset. Utmaning!