födelsedagshelg

Vilken helg! I morgon, måndag, fyller Aston tre år och det har vi verkligen firat i helgen.

Redan i fredags kväll kom pappa, Mariannesvensson och lillebror Jakob och vi satt uppe länge på kvällen och in i natten innan vi kom i säng. Under lördagen fylldes det sedan på med mamma, svägerskan Olivia och mina två brorsdöttrar Vendela och Hilda och på kvällen kom hela Viktos familj så då var närmsta familjen nästan komplett.

IMG_2152.JPG

Aston fick vansinnigt mycket paket och hur många bilar han än har finns det tydligen alltid plats i hans hjärta för fler. Haha, han är verkligen heeelt galen i bilar.

Förutom ett gäng bilar fick han tex en Frölunda-tröja med 9 ASTON på och då blev hans föräldrar mycket glada. Dessutom fick han många fina klädesplagg och massa annat roligt, som vi nu får ”portionera ut” med tiden.

IMG_2153.JPG
Temat gick i Dumma Mej, Bilar och Hello Kitty.

I dag var det dags för firande nummer två – barnkalaset.

Vi ville kunna bjuda hela Astons avdelning på förskolan, så vi hade hyrt sporthallen nere på Fåglabäcksskolan. Då kunde barnen röja hej vilt och det gjorde de verkligen. Förutom Aston och kusin Vendela kom det nio härliga ungar som lekte järnet under två timmar. Det hanns förstås med tårta, saft och fiskedammsgodis också, så det var nog ett gäng nöjda ungar som gick därifrån efteråt. Aston kramade och tackade alla barn för att de kom på hans kalas och det värmde verkligen i hjärtat.

IMG_2120.JPG

Till dagens kalas kom även min storebror Stefan som hade jobbat i natt. Det var jag väldigt glad över. ❤

IMG_2129-0.JPG

Väl hemma blev det ett välbehövligt bad för kusinerna som leker så oerhört bra ihop att jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag är SÅ glad att vi fick Vendela och Aston så nära i tid och att de kommer ha varandra genom hela livet, även om vi bor en bit ifrån varandra.

IMG_2142.JPG

Och snart kommer en åldersmässigt nära kusin till lilla Hilda också, även om det blir ca nio månader dem emellan istället för två.

TACK till alla som gjort detta till en fantastisk helg. Nu mår jag som en påse skit faktiskt, haha! Fogarna hatar mig, knän och fötter likaså. Men det är det värt.

I morgon är det Astons dag på riktigt. Då blir han tre år. Tre hela år. Svårt att greppa faktiskt.

IMG_2112.JPG

Min älskade lilla Batman…

världens sämsta mamma

DSC_0530

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.

fall outside, sunny inside

God middag på er! Fredag!

Ja, redan fredag, även fast denna vecka känts hur lång som helst. Aston är ju hemma med svinkoppor som inte ger med sig, så förskolan är ett big no no. ”Problemet” är ju att han är frisk som en nötkärna i övrigt. Jag, å andra sidan, är inte särskilt rörlig och inte heller särskilt pigg, vilket resulterar i en rätt understimulerad treåring som bara vill busa och det i sin tur ger en mamma som biter ihop och ler psykotiskt leende för att inte bryta ihop och kasta sig rakt igenom ett fönster.

Men i dag ska vi, om några timmar, packa in oss i bilen och plocka upp kära mor i Jönköping för att sedan styra kosan mot Göteborg. Jag och Aston och mamma. Vikto kommer nämligen befinna sig på annan ort i helgen. Han och hans grabbgäng åker på sin ”Kulturresa” i dag och kommer hem sent på söndag. Jag får inte lov att skriva var de ska, men jag kan garantera att de kommer få det riktigt roligt. Vi kommer sakna pappa Vikto när han är borta, men i Göteborg går tiden alltid i en rasande fart, så vi är snart tillsammans igen.

Ute är det höst på riktigt nu och det är ju så det ska vara så här dags på året. Jag klagar inte. Men det är alltid trevligt att se lite soliga bilder, så här får ni några stycken från min och mammas Turkiet-resa i månadsskiftet augusti-september.

DSC_0051_2

På strandpromenaden i Icmeler.

DSC_0052_2

Lunchdags i Icmeler.

DSC_0066_2

Snyggaste morsan. ❤

DSC_0067_2

Då var jag bara lite småtjock.

DSC_0094_2

Turkisk afton på hotellet iklädd halsband och klänning från by airaM.

DSC_0125_2

Marmaris.

slow down

IMG_1658.JPG

I går besökte jag stället ovan, Värnamo Sjukhus, avd Kvinnohälsovården. Mina fogar hatar mig och jag har sammandragningar lite väl ofta. Detta påverkar mitt arbete både på Hertz och som Personlig Tränare.

Besöket resulterade i en sjukskrivning på 25%. Det underlättar verkligen för mig, för då kan jag dra ner på tempot lite i alla fall.

Just nu är dock tempot rejält nerdraget ändå. Aston är hemma med svinkoppor sedan i går. Himla skoj, verkligen. Han har dock bara två stycken (än så länge!) och verkar inte lida så fasligt mycket, men han trivs ju så på förskolan och så missar han gympan i dag och det är verkligen jättetråkigt, för gympan är veckans höjdpunkt.

Men vi tvättar och smörjer om och om igen och så hoppas vi på att kopporna försvinner snart.

IMG_1663.JPG

Positivt är att mamma kom hit i går! Hon jobbar i Jönköping i veckan, så då bor hon hos oss. Underbart. Aston älskar sin mormor. ❤

till aston

DSC_0267

Mitt barn. Vårt. Som skapats av oss, växt i mig, fostrats av oss.

Jag ser mig själv i dig, Aston, i dina läppar, i ditt hår och i din ansiktsform. Kanske mest i din personlighet, ditt otroliga humör. Jag ser din pappa också. I dina ögon, som lutar lite nedåt. Jag hör din pappa i dig. I din småländska som redan börjat höras. Jag måste prata mer göteborgska med dig.

Det är du som är total kärlek för mig. Det finns ingen på denna jord som kan göra mig så arg som du, men det finns ingen som kan göra mig så glad heller. Så lycklig. Inte i närheten. Det finns inget som kan få mig att känna så dåligt samvete, som när jag skrikit på dig för något djävulskap du gjort och jag sedan ser dig sova i dina Hello Kitty-lakan med Musis tätt intill. Blotta tanken på att du inte skulle finnas i mitt liv ger mig andnöd. Du får aldrig lämna mig, Aston. Hör du det?

Jag känner ofta att jag inte är god nog åt dig. Att jag gör fel val i vardagen. Att du får titta på iPaden för mycket, att du äter för lite grönsaker, att vi inte leker på lekplatsen tillräckligt ofta. Jag har dåligt samvete när du får vara på förskolan för mycket och när du får vara där för lite. Ja, hela dagarna är ett stort jävla nyårsfyrverkeri av dåligt samvete. För trots alla mina, enligt mig, tillkortatkommanden älskar du mig högt. Du söker min bekräftelse ständigt. Vill visa allt, säga allt, sjunga allt. Och jag tittar, jag ser, jag hör, jag lyssnar. Och ändå känns det inte tillräckligt. Ändå känns det som att du alltid, alltid förtjänar mer.

Det är väl det som är att vara förälder. Att ha dessa små liv – oavsett ålder – som man älskar så innerligt och villkorslöst att det aldrig kommer finnas något, eller någon, som är god nog. Inte ens en själv. Kanske allra minst en själv.

Men jag kommer alltid göra mitt bästa för dig, Aston. Och med det menar jag inte att jag kommer sopa bort smutsen framför dina fötter, nej, det får du göra själv. Men du ska känna dig älskad, stöttad och sedd. Varje dag, varje vecka, så länge jag lever. Säg ”mamma” och jag är där. Säg ”hjälp” och jag är där. Och när du ingenting vill säga är jag där ändå.

Alltid.

IMG_6777

you put a smile on my face everyday

IMG_1425.JPG

Kolla in min underbara unge. Som skriker ”MAMMA!!!” och börjar springa mot grinden när jag kommer till dagis för att hämta honom. Som är så härligt färgglad jämt att jag blir lycklig bara av hans uppenbarelse. Som säger ”Det va faktiskt jättevarmt” och tar av sig mössan fastän det faktiskt är ganska kallt ute. Som börjat sätta ”jätte” framför varje adjektiv på sistone.

Han är fan fantastisk.

Själv har jag varit på MVC i dag, på morgonen. Allt såg finfint ut! Hb-värdet var högt (det är bättre när jag har gravid och inte har mens), glukosvärdet likaså. Förra graviditeten gjorde jag ju misstaget att dricka juice precis innan ett MVC-besök och fick till följd av det ett skyhögt glukosvärde och en glukosbelastning till följd av det. Så det misstaget gjorde jag inte om. Även SF-måttet såg perfekt ut och hjärtslagen låg på 140. Fint att höra.

Skönt med något som faktiskt gått bra under denna graviditet, för det har ju varit rätt mycket skit denna gång. Dock fick jag en tid till läkare på måndag nästa vecka. Foglossning och sammandragningar ger inte med sig, så barnmorskan tyckte att det var bra med en läkarkoll.

The fight goes on…

att göra ingenting är också att göra något

Jag är en ganska rastlös människa. Tänker att vi är ”tråkiga” om vi inte umgås med folk och ”tar vara” på helgerna. Men de två senaste helgerna har vi haft kvällar där vi bara varit hemma och umgåtts, haft mysigt och tittat på Idol m.m. och fan, vad härligt det är ändå. Jag vill inte ha det så varje fredag-lördag, varje helg, hela året, men man måste ju kanske inte vara i farten precis jämt.

Denna fredag har känts som en lördag, tycker jag. Vikto slutade tidigt och jag hämtade Aston på dagis redan vid ett-tiden, sen åkte vi tillsammans till Huskvarna där Vikto äntligen skulle nyttja sin 29-årspresent (han är 32 nu!) han fick av mig – att köra sportbil. Så i dag har han rattat en Lamborghini och det är väl lite av en pojkdröm han haft, så han var nöjd efteråt. Sen blev det lite shopping på Solåsen innan vi åkte hemåt och sen har det alltså inte blivit många knop gjorda. Fin dag, fin kväll.

I morgon lämnar vi Aston hos fammo och faffa tidigt på förmiddagen och sen åker jag och Vikto söderut, mot Skånea. Närmare bestämt med slutdestination Mölle, där vi ska tillbringa natten på Grand Hotel. Bara jag och Vikto (och några andra gäster då, förstås). Det ska bli riktigt fint. Aston kommer få kvalitetstid med sin farmor och farfar, så honom går det ingen nöd på. På söndagen sen blir det ett stop utanför Falkenberg och sedan via Ullared och hem igen. Då kommer vi vara fulla av energi och vilja pussa och krama Aston så mycket att han i sin tur kommer behöva en weekend on his own…

Bra helg detta. Bra familj.

DSC_0435

Helt oväsentlig bild på mig och Aston från stranden i Lido di Jesolo i augusti.

mitt i natten

Klockan är 00.23 och Aston har just somnat. Eller ja. En hel halvtimme sedan är det ju nu. Han har feber och har varit hemma med mig i dag och när han somnade en stund efter 13 fick han sedan sova tills han vaknade. Han sov till strax efter 17… Så det var ju inte så där väldans konstigt att han hade svårt att somna i kväll. Men det gör ju ingenting heller, eftersom han ska vara hemma i morgon med. Vår lilla sjukling.

Jag passar på och jobbar lite nu i natten, för det är då min hjärna funkar bäst. Eller brukar funka bäst. Nu är jag faktiskt så trött att även jag hoppar i säng strax. Så tar vi nya tag i morgon.

DSC_0296

Jag och min allra största kärlek på balkongen i Lido di Jesolo i somras.

en lördag i skillingaryd

IMG_0834.JPG

I går var det höstmarknad här i Skillingaryd! Eller ”määääken” som infödingarna säger.

Hösten är här på riktigt nu. Härliga och varma färger förgyller mina dagar även om kylan tränger på mer och mer. Jag uppskattar verkligen det med Sverige, att vi har alla årstider. Det är få förunnat på denna jord.

IMG_0840.JPG

Vi promenerade ner till samhället vid 11-tiden. Aston var riktigt förväntansfull och pratade framför allt om hästar och ballonger.

IMG_0848.JPG

Och häst blev det ju, så klart. Lyckan i hans blick gick inte att fånga på bild, men jag bär med mig den i mitt hjärta för alltid från och med den stunden.

IMG_0858.JPG

Vi hade mött upp mina fina svärföräldrar och efter en stund tog vi oss en gofika på Tina & Översten. Svärfar och svärmor samsades om en tallrik och det värmde mitt hjärta.

IMG_0860.JPG

Lite lek…

IMG_0866.JPG

…och lite marknadsshopping…

IMG_0872.JPG

…sen promenerade vi i sakta mak hemåt. Väl hemma hade chefen somnat och vi tog igen oss i soffan en stund.

Sen följde en riktigt fin lördag med god mat (griskind med broccolipuré), lek och mys. Nog den bästa lördagen på länge, tror jag.

Min familj är verkligen bäst.

en helt vanlig tisdag

IMG_0186.JPG

Det är en strålande vacker dag i Skillingaryd i dag! Solen inte bara skiner, den värmer rejält också, så min promenad nerifrån samhället efter ett kort ärende blev ganska svettig i mina svarta leggings.

IMG_0190.JPG

Hämtade Aston på förskolan och hann ca 20 meter innan jag skulle ”BÄJA!!” och det är lite jobbigt för mina sammandragningar att bära honom vanligt, så efter halva vägen fick han hoppa upp på axlarna istället. Det gick bättre och var så klart mycket roligare också.

IMG_0195.JPG

Nu har han just hämtat så gott som alla sina bilar och sitter i soffan på baksidan och leker medan jag andas i mig sensommarluften.

Det är verkligen fantastiskt att bo här.

IMG_0009.PNG

Förresten så har jag ju glömt att visa er reportaget som skrevs om mig förra veckan. Ett mycket fint och nästan rörande reportage. Ni kan läsa det här.

en smak av europa

Jag sitter och ömsom jobbar (gör träningsprogram, svarar på mail, marknadsför, betalar räkningar) och ömsom försöker få ihop någon slags vettig fotobok på vår bilsemester genom Europa som vi gjorde i augusti. Väldigt spretig tisdag, som ni märker. Men med lite här och lite där blir i alla fall lite undanröjt.

Det är så otroligt svårt att välja vilka foton som platsar och inte. Ska jag välja bilder på skön natur, vackra byggnader eller på oss, människorna, familjen, som hela resan handlar om? Jag försöker få med alltihop, men vill samtidigt hålla någon slags röd tråd genom boken så att det även blir estetiskt snyggt. Nåja, det blir nog bra till slut.

Här på bloggen har jag ju helt stagnerat i min Bilsemester-redovisning. Ett inlägg blev det innan det tog stopp. Haha. För mycket annat som kom emellan. Men här har ni litegrann i alla fall.

DSC_0094Innsbruck. Staden och bergen i en fantastisk symbios.

DSC_0114Utsikt från vår balkong på Panoramahotel Post i St. Andrea, Italien.

DSC_0151Uppe bland molnen i St. Andrea, med utsikt över majsfälten i slätten.

DSC_0232En fullt fokuserad filmtittande Aston i bilen på väg mot Venedig.

IMG_8558På en bro i Venedig.

 

 

 

 

en stor dag

I dag var det dags för två till ”första gången” för Aston.

IMG_0110.JPG
På med overallen…

IMG_0112.JPG
På med skridskorna…

IMG_0119.JPG
Och ut på isen i Skillingaryds ishall på Movalla.

IMG_0128.JPG
Den halvtimme han var ute på isen var 30 av de mäktigaste minuterna i mitt liv. Mitt hjärta bultade av stolthet, av kärlek. Av vördnad till relationen mellan mitt barn och hans far. Jag vet att detta var en väldigt stor stund för Vikto.

Efteråt åkte vi till Fågelforsskolan och gjorde vår medborgerliga plikt och röstade. Aston röstade naturligtvis inte, men det var ändå hans första riktigt konkreta möte med demokratin och det vackra med den. Folk var glada, hejade och var på ett allmänt gott humör och det gläder mig. Det är inte i alla länder det ser ut så på en valdag.

Jag är glad att jag bor i Sverige och jag är glad över människorna som finns här. Det är vi som, tillsammans, skapar ett av världens bästa länder.

första gången som

Det är stora dagar nu, stora happenings. Nej, inte stora generellt, men stora för vår familj. Första gången-grejer. I går var Aston på gymnastik första gången. Bara två ledare och så barnen. Inga föräldrar.

IMG_9960.JPG

När jag satt där på golvet i entrén till sport-/simhallen och väntade på att de skulle bli klara kände jag mig oerhört mycket som en mamma. En så stark känsla av föräldraskap. Så starkt har jag känt en gång innan och det var för ett år sedan när Aston började förskola. En magisk känsla. Hämta, lämna, vänta. Barnet gör sitt.

När han till slut kom ner för trappan var det en svettig och alldeles rödmosig unge jag fick se. Det bara märktes på hela honom att detta var hans grej. Att han gett järnet. Och jag längtar redan till nästa vecka. Säkert han med.

IMG_9988.JPG

I kväll var det dags för en annan första gången-grej. Föräldramöte på förskolan har vi haft en gång innan, men denna gång hade Vikto fotbollsmatch och hans föräldrar är på utlandsresa. Ingen som kunde vara hemma med Aston således. What to do?

Bästisen August at our service. Eller snarare hans fantastiska mamma Frida. Utan att tveka svarade hon ja på frågan om ifall Aston kunde vara där ett par timmar medan jag gick på mötet och det var alltså första gången Aston var hemma hos en kompis och lekte själv en längre stund.

Och det hade gått hur bra som helst när jag kom tillbaka. Två galna ungar hade sprungit skiten ur varandra (och underhållit lilla Ines, knappt två månader gammal) och efter hemkomst tog det knappt tio minuter innan Aston tvärsomnade.

Det är en av de bästa delarna med att vara förälder, alla ”första gången”. Och vi har knappt börjat.

sommaren var lång

IMG_8273

Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.

Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.

Det är här vi lever.

IMG_8277

inte utan dem

IMG_9628.JPG

Vi har haft en riktigt bra vecka, jag och mamma. Lugn, bra väder, kanonbra hotell med fantastisk personal. Det finns inte en enda punkt på själva resan som kunde varit bättre. Eller ja, jo, jag kunde ju fått slippa trampa på ett bi och få världens reaktion, men annars en perfekt resa.

Jag behövde väl detta, på flera sätt. Sova. Bry mig om bara mig själv. Det behöver alla föräldrar emellanåt. Men oj, vad halv jag kände mig. Å ena sidan njöt jag, å andra sidan saknade jag Aston så att det gjorde ont. Vikto också, så klart, men efter att ha startat vår resa tillsammans med ett års distansförhållande kan jag hantera det något bättre.

Men Aston. Att vara utan honom i en hel vecka. Det vill jag faktiskt inte göra om. Helst inte förrän han flyttar hemifrån ungefär. Kombinerat med min flygrädsla (som bara blir värre och värre för varje resa), så var det sista dygnet innan hemfärd nästan outhärdligt. Illamående, ja, en nästan paralyserande rädsla över att något skulle gå fel. Att jag kanske sett mitt barn för sista gången och att det då skulle vara pga min egoism. Pga min ”rätt att njuta”.

Jag vet att jag förtjänade denna resan, likväl som vilken annan välfungerande förälder som helst. Jag uppskattar min relation till min mamma mer än ord kan beskriva och jag är trots allt väldigt tacksam för de sju dagarna av ren kvalitet som vi fick åtnjuta tillsammans.

Men nästa gång blir det inte utan dem. Inte utan mina killar och inte utan den nya, vad det nu än är för individ som lever loppan där inne. Det är meningen att jag ska vara med dem. Genom trots och genom lust. Alltid. (Förutom kanske någon weekend eller så. Någon gång. I framtiden. Hehe.)

sverige till danmark

Fredag den 1/8, runt 16.45, kom vi iväg från Värnamo och påbörjade vår resa som skulle pågå i ganska precis nio dygn. På dessa nio dygn skulle vi ta oss ner genom Sverige, igenom Danmark, Tyskland och Österrike, genom norra Italien, upp igen genom Österrike, via Prag, Lübeck, Danmark och hem igen. Ingen kort resa direkt. Runt 400 mil och ca en arbetsveckas tid i bil. Lätt som en plätt!

DSC_0007

Det vi var mest ”oroliga” över, vad gäller så många timmar i bil, var Aston. Hur skulle han reagera? Vi har ju en iPad som han behärskar mycket bra, men skulle det räcka? Vi tvivlade, så vi köpte en bärbar dvd som gick att fästa på nackstödet och så hade vi med oss 10-15 filmer och så hoppades vi på det bästa.

Det gick galant. Vi hade behövt inte ens hälften så många filmer. ”Springspelet” (Dumma mej), Bamse, Nicke Nyfiken, Meckar-Micke och Simpson-filmen gick varma på spelaren och antalet gnällutbrott från Astons sida var lätträknade.

För egen del kunde så många timmar i bil lätt bli ett helvete med min skadehistoria. Whiplash och problem med nacke och rygg tillsammans med ett knä som svullnar upp vid för mycket eller för lite rörelse PLUS långa ben. Det är inget bra utgångsläge. Men jag gjorde ett genidrag strax innan jag var färdigpackad kvällen innan avfärd. ”Jag ska fan ta med mig spikmattan!”. Och det gjorde jag. Den var min bästa vän under resan. Både när jag körde och när jag satt där bak med Aston.

DSC_0011

”Titta! Vatten!” utbrast Aston när vi åkte över Öresundsbron.

DSC_0019

 

DSC_0029

Vi hade valt att ta färjan Gedser-Rostock på vägen ner, för det passade oss bäst med planeringen, plus att det är roligare att åka olika vägar. Färjan avgick 22.15 från Gedser i Danmark och anlände två timmar senare i Rostock, Tyskland. 00.30 började vi vår färd genom den kolsvarta natten, på en ändå väldigt lugn Autobahn. Aston sov hela natten.

nu är den över

IMG_9260.JPG

Jag har nog haft årets hetsigaste vecka och nu är den över. Jag har stressat och jobbat, både som anställd och egenföretagare, jag har knappt hunnit med min familj alls. Men i helgen ställde jag in alla planer och bara var med min familj. Mamma kom hit helt spontant också och det behövdes verkligen även fast jag snart får en hel vecka med bara henne. På fredag åker vi till Turkiet. Hon och jag.

Lite saker har hänt som jag inte kan eller vill skriva om här. Inte än i alla fall. Men det är lite tungrott nu, livet. Så om jag glömmer bort dig eller är lite kort i tonen, alternativt frånvarande – ta det inte personligt. Ingen har gjort mig något fel. Det är ingens fel. Ibland händer saker ändå.

Sorry för kryptiskt blogginlägg, men jag vill inte bara låtsas att allt är som vanligt när det inte är det. Vill inte att någon ska missuppfatta. Men kan inte släppa på allt. Inte nu.

Vi hörs snart igen!

IMG_9273.JPG
Min mamma när hon försöker hitta sina solglasögon.

gotta keep my goals set high

Nu ska jag ta mig en promenad ner till Viktos jobb och hämta bilen (för fram till i morgon har vi fortfarande bara en bil) och åka in till Huskvarna för att jobba lite på Olympia Court. Nu är det ju bara två dagar kvar till invigningen, så det finns en hel del att göra.

Dagen har jag tillbringat här hemma med lite administrativt jobb. T.ex. har jag skrivit ihop lite blad jag ska ha på invigningen, med priser, erbjudanden och tävlingar. Liten smygtitt här:

1979764_10152576536430342_1300109019703802130_n

Det ska verkligen bli så kul att äntligen komma igång!

Någon gång framöver, när jag får lite mer tid, ska jag så klart skriva lite mer om vår bilsemester och då även komplettera med bilder från nya kameran. Än så länge är det ju bara iPhone-bilder som delats.

DSC_0155

Här har jag och Aston på en liten promenad i Italienska bergsbyn St. Andrea.

Gotta go!

kärlek till en by, vår by

IMG_9063.JPG

Från instagram.

I dag när jag promenerade ner till gymmet dök en mening upp i mitt huvud när jag såg mig omkring medan jag gick.

”Jag älskar Skillingaryd.”

Jag tror aldrig att jag sagt det, eller ens tänkt det, känt det, förut. Men det är nog sant. Att jag älskar Skillingaryd.

Jag har bott här i tre år nu. Tre år av mina snart 29. Mitt barn har bott här i hela sitt liv. Han är uppväxt i denna trygga del av världen, med naturen runt hörnet och Sveriges bästa Hemköp, med ett dagis som heter Bullerbyn, med famo å faffa 400 meter bort och med en backe vid järnvägen som får honom att tjuta ”Mamma! Pappa! Wiiiiie!!!” varje gång vi åker i den.

Hur skulle jag inte kunna älska Skillingaryd?

rader från instagram om en sommar som lider mot sitt slut

IMG_8931.JPG

Jag har knappt ord. Inga som räcker, som är bra nog.

Denna sommaren. Mina fyra jobbveckor som föll samman med tre av Viktors semesterveckor och ändå fick vi ut så mycket av sommaren, eller kanske just därför. Denna avslutande vecka som vi tillbringat runtom i Europa har varit en av höjdpunkterna i mitt liv. Tack.

I morgon är det dags för jobb och dagis igen och jag har inte en tillstymmelse till ångest. För denna sommaren har gett mig allt och lite till. Hur kan jag någonsin be om mer?

från prag till lübeck

Vilken jäkla dag vi har haft… En bilfärd från Prag till Lübeck, som skulle ta 6-7 timmar, tog istället TIO timmar pga köer och bilproblem. Herregud, stackars Vikto höll nog på att få en panikångestattack mitt på en rastplats vid Autobahn när vi inte fick ordning på grejerna, men till slut, med hjälp av lösningarnas moder – SILVERTEJPEN – löste Vikto problemet (i alla fall tillfälligt) och vi kunde ta oss hela vägen till Lübeck.

Det var dock nära att det inte blev Lübeck alls, eftersom det inte fanns ett enda ledigt hotellrum i staden. Underbara svärfar drog dock i lite trådar och lyckades lösa ett rum åt oss på finfina Radisson Senator, vilket ju var vår förhoppning från början då vi bodde här även när vi var här för tre år sen. Tack, Lasse!

IMG_8880.JPG

Prag var förresten alldeles underbart. Sjukt lyxigt hotell och ett Prag som var på sitt bästa humör.

Det blev inte så många bilder med mobilen, men jag kommer ändå bomba er med kamerabilder från resan framöver, så håll ut.

IMG_8840.JPG
Fantastiska Gamla stan.

IMG_8858.JPG

På kvällen var vi allt för trötta för att ge oss ut på stan igen, så då blev det room service istället. Riktigt jäkla gött.

IMG_8866.JPG

Det tyckte Aston med…

Nu är det sovdags här i Lübeck. I morgon ska vi köra de sista 57 milen hem och, som vanligt, ska det faktiskt bli riktigt fint att komma hem.

God natt!

seewalchen am attersee

20140807-214154-78114503.jpg

Vid ganska prick halv fyra i eftermiddags rullade vi in till Pension Reiter-Moravec, vårt boende för natten. Ett underbart litet ställe med utsikt över sjön och ett lugn som bara trängde in i och tog över hela vårt väsen.

GUD, så vackert här är.

Ägarinnan av hotellet var visst iväg och spelade tennis när vi kom, så hennes gamla och nästan döva föräldrar tog emot oss och visade oss in, haha! Fantastiskt. Vi fick ett jättefint rum på översta våningen, med egen balkong och kanonutsikt.

20140807-214514-78314496.jpg
Aston beundrar utsikten från balkongen.

20140807-214632-78392289.jpg

Eftersom det inte finns restaurang på hotellet tog vi bilen 4 km bort till Attersee och åt middag där framåt kvällen. Och där var inte utsikten direkt sämre. Sjön låg väl fem meter bort och jag sa till Viktor att ”det här är topp tre på hela resan” innan jag tillade att det faktiskt var nummer ett.

20140807-214844-78524985.jpg
Aston busade och kastade sten.

20140807-214942-78582964.jpg

Jag är så lyckligt lottad som inte bara har en så fin familj, utan som också får möjligheten att göra en sån här resa. Jag är så tacksam.

Hit vill jag definitivt åka igen.

20140807-215116-78676577.jpg

en dag på stranden

20140806-232152-84112149.jpg

Jag var ju bara tvungen att ta bilden ovan så att ni skulle få se hur snygga uniformer servitörerna har på hotellet. Haha, det är som om tiden stått stilla här sedan chartern tog sin början på typ 70-talet(?). Stoooooora växter överallt, guld och krås och hovmästare i vit frack och Gud vet allt. Väldigt överflådigt och smaklöst och gulligt. Servicen är ju brutalt bra, så de tar i alla fall sitt jobb på allvar och det går inte att vantrivas.

20140806-232434-84274005.jpg

I dag blev det en dag på stranden och jag skojar inte när jag säger att detta är den i särklass största strand jag någonsin sett. Tror fan den är närmare 300 meter bred, om inte mer, och så flera km lång, förstås. Det är helt sjukt. De har värsta systemet med olika sektioner på stranden, med olika hotell i olika sektioner. Helt galet. Men välorganiserat, så klart!

20140806-232710-84430883.jpg

Aston stormtrivs på stranden. Han badade först som en galning i havet, som är hur skönt som helst, och simmade långt ut med sin Spiderman (badring). Sen lekte han med sina bilar i skuggan mellan solstolarna och var på ovanligt gott humör hela dagen.

20140806-232940-84580513.jpg
Vårt hotell sett från strandpromenaden.

I och med att denna dag är över har vi gjort våra ”sol- och baddagar” denna semester. I morgon sätter vi oss i bilen igen och åker drygt 40 mil innan vi stannar i byn Seewalchen, som ligger ett par mil utanför Salzburg. Det ska bli mysigt att ge sig ut på vägarna igen.

God natt från oss!