ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

15 turns 16

  
2015 närmade sig slutet. 2016 stod på glänt. Dags att plocka fram rödtjutet för att fira allt som hänt. Vi bjöd upp till fest hos oss tillsammans med goda vänner. Vi åt och drack och festade loss och stor tacksamhet vi känner.

  
  
  
  
  
Garage-loungen. Min karl är sjuk…

  

  
Somnade långt, långt före tolvslaget.

  

Älskar dig. I år ska du bli min man. ❤

  

Skål!

  
  
Livets vänner. ❤

  

Och så vi två i morse, 06.45, efter knappt två timmars sömn. Det var det värt!

God fortsättning!

kvalitetstid

  
Aston hade önskat sig lego i julklapp. Smålego. ”Så man kan bygga bilar, flygplan och båtar!”. Han fick det!

Helikoptern med tillbehör som syns på bilden byggde vi i dag, han och jag. Det var för åldern 6-12 år, så det var väldigt pilligt för en fyraåring. Över tre timmar tog det, men till slut var vi färdiga!

Förutom en kort macka-paus mitt i satt han stilla hela tiden. Han hade ett sånt otroligt tålamod! Mycket bättre än mitt, haha.

Jag är så stolt över honom, varje dag.

en milstolpe

  
Efter lång förberedelse, många snack och påminnelser, så var dagen slutligen här. När tomten kom i dag sa Aston omgående: ”Men nu ska jag lämna nappen då, till tomtebebisarna.” och så la han nappen i tomtens säck.

Vid läggdags frågade han efter nappen, men då påminde vi honom om att tomten fått den, varpå han försökte charma till sig att ”låna en av Dahlia då?”, men det blev inget med det. Och så somnade han. Med en Hot Wheels-bil i handen, men utan napp i munnen.

En seger. För honom. ❤

julafton 2015

  

En sen god jul-hälsning från oss! ❤

  
Julen firades hos min storebror med familj i Härryda och det var en väldigt lugn och mysig dag. Här tittar Aston på Kalle Anka med sin morfar och mormor.

  

Det var väldigt glädjande att min Matilda kom och gjorde oss sällskap och även agerade tomte.

  
Aston och kusin Vendela var väldigt nöjda med sina Frost-klappar!

  
Som familj gav vi julklappen ovan till oss själva – en resa till Dominikanska Republiken 14-29 januari. Det blir fint!

Hoppas att ni haft en riktigt härlig julafton! ❤

större än så

  
I dag var vi här. Där vi bodde under Dahlias sex första dygn i livet. Neonatalen på Ryhov i Jönköping. Återbesök nummer två och allting såg hur bra ut som helst. Mer än bra till och med.

Dahlia går nu. Inte hursomhelst, så klart. Men 3-4-5-6 steg, flera gånger i dag. Om det hade varit en tävling hade jag vrålat ”VI VANN!!!”, men det är det ju visst inte och hade det varit det hade ju någon annan liten jäkel ändå varit snabbare, så skit samma. Nä. Helt ärligt så är det ju fantastiskt att hon redan går, 74,5 cm lång och 9010 g tung. Men det finns ju ändå ingen värdering i det, mer än att det är kul. Alla utvecklas olika.

  
Aston är inne i en smålego-period. I dag köpte vi Lego Friends för första gången och det var mycket populärt! Han är så tålmodig och pillig där han sitter med alla dessa små, små delar och sätter ihop dem efter bildinstruktionerna. Klart bättre än hans far läser IKEA-instruktioner…

  
På gympan i dag körde vi med Zlatans PSG-ställ. Det kändes passande med tanke på det hemska som hände i Paris i helgen och att Zlatan i kväll ska hjälpa Sverige till EM. Jag är så glad att idrotten finns och att de onda krafterna aldrig kan ta den ifrån oss. Aldrig.

den tredje november

  
Mitt färgglada, viljestarka, glada, trotsiga, underbara, envisa, påhittiga, aktiva och älskade barn. Aston. I dag blir du fyra år.

Det har varit de fyra bästa åren i mitt liv, det kan jag säga utan att tveka. Jag hade roligt innan du kom, absolut. Men med dig kom min mening och du har visat mig hur jag ska leva fullt ut. Om du gjort det med mig på bara fyra år, vad ska du då åstadkomma med resten av ditt liv?

Det finns inga gränser för hur långt du kan gå. Ingen väg är för lång, inget hinder för stort. Du kan bli och vara vad du vill. Vad du vill. Jag älskar dig. ❤

  
 

mitt färgglada barn

  
Mitt barn. Min förstfödda. Kolla på honom. Hur färgglad han är. Ja, ni kan se det. Det yttre färgglada. Vi ser det, vi med, men framför allt så känner vi det.

Det är alltid extra allt med Aston. Alltid 100% känslor – glada som ledsna, exalterade som arga. Ibland är det verkligen pissjobbigt. Alla som haft en 3-4-åring med trots och fem miljarder viljor inom sig vet vad jag pratar om. Dessa stunder då man seriöst undrar ”VARFÖR var det nu igen jag ville ha barn från första början?”.

Alla som haft en 3-4-åring över huvud taget vet att det är just denna lilla person som visar oss, just när vi behöver det som mest, varför vi ville ha barn från första början.

För det är tindrande ögon, det är sprickande stolthet, det är felböjda ord och skratt som aldrig tar slut. Det är rufsiga morgonfrisyrer, söta små ”oj då, förlåt mig” och det här ”Titta, jag kande lyfta Dahlia!”.

 

För varje grått hårstrå får jag fem gapskratt. Och hade det varit tvärtom hade det fortfarande varit lika värt.

Tack, Aston.

ur tryggheten

  

Jag lyckas fylla livet hela tiden. Varje gång det kommer en ”lugn vecka”, så är den snart inte lugn längre. Tillsammans med mina nära och kära lyckas jag alltid se till att ha något att göra, något att se fram emot. Livet blir aldrig, aldrig tråkigt.

Och medan tiden går utvecklas Dahlia i en rasande takt. Hon har inte riktigt än listat ut att hon ska gå med gå-vagnen, den är mest god att äta, men hon står där i alla fall – flera gånger dagligen.

  
De här fyra. De gör livet extra spännande (och nerv-vrakigt). Och jag är så glad för dem och för oss vuxna, för den trygghet vi lyckats skapa tillsammans.

Ur trygghet skapas stora ting.

vännerna

  
I dag var det äntligen dags för förskolan igen efter en vecka i Turkiet och sen sjukdom förra veckan.

”Vad ska du göra på förskolan i morgon?” frågade jag Aston när han låg i sin säng och skulle sova sent i går kväll. ”Leka med mina vänner.” fick jag till svar. Just detta användande av ordet ‘vänner’, jag gillar det. Det är så fint.

Och han är så fin, från sitt allra innersta och ända ut på sin nya skaljacka från Molo.

När vi så kom till förskolan och flera barn ropade ”Aston!!!” och sprang och mötte oss vid grinden, så förstod jag att vännerna tycker precis som jag. ❤

en andra dag och kväll

  
Andra dagen på Seven Seas Side inleddes förstås med frukost och sen var det äntligen dags för Bamseklubben!

  
Under tiden passade vi tjejer på att ta en hammam, massage och ansiktsmask.

  
Dalle tyckte att 37 grader i skuggan var rätt o-nice, så hon och jag vilade en stund i AC:n på hotellrummet på eftermiddagen.

  
Sen körde vi strandhäng ända till kl 18.

  
  
  
Det var nice-igare.

  
Mamma motionerade lite, haha.

  
Här skulle vi stanna varje gång. Varje gång.

  
Utsikten från vår balkong dög. Den dög väldigt.

Spegel-selfie. 

  
Inga kommentarer nödvändiga?

  
Skalman m.fl. underhöll oss på kvällen. Tyvärr hade vi missat att man var tvungen att vara med och öva tidigare på dagen för att få dansa med Bamse och hans vänner på kvällen. Aston blev lite ledsen över det.

  
Aston flippade som vanligt över något spel på iPaden, men han och Dalle matchade i alla fall väldigt fint i Surfing dogs från Molo!

  
Min älskade mamma och min älskade dotter. ❤

vi var i turkiet

  
Vi har varit iväg en sväng! I Turkiet. Side närmare bestämt. Eller en bit utanför, till och med. På Seven Seas Side. Ett all inclusive-hotell som visade sig vara kanonbra!

Jag ska lägga upp massvis med bilder från resan, för det tycker jag att såväl hotellet och resesällskapet förtjänar. Allt kommer inte få plats i samma inlägg, utan jag delar upp det lite. Första dagen och kvällen kommer nedan:

  
Vårt flyg från Göteborg blev försenat, så vi var framme på hotellet först vid 5-tiden på morgonen på måndagen. Så det blev bara 1-2 timmars sömn innan vi gav oss ner till poolen.

  
Min Matilda aka Jerrie var med på resan och var guld värd. Aston älskar henne.

  

Det var väldigt varmt för Dalle, speciellt de första dagarna, men hon härdade ut bra! Och så länge hon fick bada och komma in i aircondition emellanåt så gick det bra.

  
Lillebror, Vikto, Aston, Jerrie och så mamma i bakgrunden.

  
Underbart. Två stora poolområden med gott om solstolar. Vi behövde aldrig trängas.

  
Balkonghäng efter en varm och lång dag.

  
Jag, Jakob och mamma.

  

  
Goa.

Men nu måste jag laga mat till Astebaste här hemma. På återhörande!

min tur nu

  
Jag hade 30-årsfest i går!

  
Jag och Vikto bodde på Avalon Hotel.

  
Matte var med oss.

  
Jag hade en snyggdag, tackar som frågar.

  
Frida var ju också med, så klart.

  

Storebror hade fixat så bra åt oss på Hard Rock och Dahlia och Aston var med ända till 21.

 
Sen såg det ut ca så här hela tiden. Megadrag på karaoken. Livets grej.

  
I dag mötte vi upp sväronen och barnen på Heden.

  
Och så åt vi näringsrik kost på Texas Longhorn.

  
Och nu fikar vi hos storebror med familj innan vi åker till Turkiet. Om ganska precis tre timmar, faktiskt.

Bra liv!

livet nu, en torsdag

 

Kurragömma… 
Vi har haft en sån där go dag. Trots att jag momsdeklarerat (åtta dagar för sent!) i tre timmar har vi haft en kanondag.

Aston har lekt av sig på förskolan, jag och Dalle har gått på promenad i solen och kollat ett avsnitt av The Fall på Netflix och sen åkte vi allihop hem till Alex och Morris efter förskolan och där blev vi bjudna på gofika i form av hemmagjord paj och vaniljsås.

  
Fast Aston insåg inte pajens storhet och åt bara chokladkex. Morris med.

  

Aston på sin sten.

Vädret gör sitt jobb nu. Det är inte svårt att leva.

Och förresten, vet ni vad?

  
Det här är jag precis innan jag får veta att jag fått en resa till New York i 30-årspresent. I maj åker vi. Fan, vad gött.

måndagsbarn

  
Under hela våren har Vikto varit föräldraledig varje måndag och fredag och eftersom Aston går på förskolan 9-14, tisdag-torsdag, så har jag inte behövt vara hemma själv hela dagar med båda barnen särskilt mycket. Men nu efter sommaren är han bara föräldraledig på fredagar, så varje måndag blir en reality check för mig nu. För jag inser ju hur bra jag haft det i ett halvårs tid. Och Vikto med, förstås.

I dag var andra måndagen efter semestern och det har varit en mysig dag. Förmiddagen var lugn och fin, sen åkte vi och överraskade Vikto på jobbet och tog med honom på utelunch (så då var jag ju iofs inte själv med barnen). Sen åkte vi till lekplatsen vid Movalla och Aston lekte loss som tusan i prick en timme innan vi åkte hem och njöt av finvädret på vår baksida istället. Och plötsligt var Vikto hemma och jag hade överlevt denna måndagen också, haha.

  
Om ett par timmar åker jag och Aston in till Jönköping för handbollsträning. Ekorrhjulet är igång.

det är visst nån som är tillbaka

grönelund

Hej! Hej.

Mer än två månader har passerat. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att det gått lång tid. Så här länge har jag aldrig tidigare bloggpausat.

Först försvann jag lite för att mitt bloggutrymme tog slut. Hade ingen lust att betala 99$ för att uppgradera till Premium, så jag lät det vara och så tänkte jag att jag skulle starta en ny blogg, med ett nytt namn. Och i dag skulle jag göra det. Jag satt där med mitt nya bloggnamn – En blomma, en bil – ett klick ifrån att börja om från början. Men nej. Som en öppen blogg har varit med mig sedan 2008 nu och så ska det förbli. Så jag uppgraderade och nu har jag massvis med plats igen. Fint så!

Då ska jag ”bara” ta mig tid att blogga också. Och det kan ju vara nog så svårt. Instagram har tagit över lite (airamsorb heter jag där). Det är så smidigt, går så fort. Men som jag tidigare uttryckt tycker jag om, nej, jag älskar att skriva och jag vill ha möjligheten att göra det, även om det inte blir så ofta.

I morgon blir Dahlia ett halvår gammal. Sex månader har gått, bara så där! Det är ingenting annat än rent vansinne, hur fort denna tid har passerat och Dahlia är nu en drygt 7,5 kilo tung och nästan 79 cm lång skrutta som både sitter och ålar sig lite lätt framåt, samt med en envishet som bara jag förtjänar. På sätt och vis känns det tråkigt att ha missat att skriva om hennes första halvår på samma sätt som jag gjorde med Aston, men å andra sidan har hon nog blivit mer fotad än han blev, så det jämnar väl ut sig. Eller nåt.

Jag ska ge mig på att skriva om förlossningen också. En berättelse om det vackra och det jobbiga. Det mycket smärtsamma och jobbiga. Före, under och efter. Jag tror att jag är redo för det nu, men det kommer nog bli jobbigt ändå. Tänk att hon lika gärna inte hade kunnat finnas kvar här hos oss? Ogreppbart.

Så. Vi hörs! Vi ses. Jag lovar.

min dag, er dag

Mors dag har passerat. Mors dag 2015. Det innebär att jag firat min fjärde(!) Mors dag och min första som tvåbarnsmor. Det är ju vansinne. Fyra stycken.

Jag vet att jag nästan tjatar om detta, men jag känner mig fortfarande så himla mycket som Maria att jag knappt fattar ibland att jag är mamma. När vi är hemma med barnen känns det fortfarande bara som att vi är barnvakter, för ingen ser ju vad vi gör här. Det är när vi kommer ut som det känns på riktigt. Och än är barnen så små att de inte vet/bryr sig om vad Mors dag är, så det är egentligen mer en prövning för Vikto. ”Hej, hallå, visa mig nu hur mycket barnen älskar mig, VISA MIG!!!”. Nädå. Eller?

Eftermiddagen tillbringades i alla fall på Aqua i Jönköping med hela Viktos familj och det var en riktigt trevlig stund. Fastän Aston genomlevde THE sockerrus av allt han tryckte i sig och fastän Dahlia inte riktigt ville komma till ro. Det var en härlig middag med riktigt god mat och trevliga samtalsämnen och jag kunde inte ha en bättre ”svärfamilj” någonsin. Det är inte bara Vikto jag älskar, det är dem – allihop.

Nu väntar en ganska körig vecka och när jag skriver det kommer jag på att ”så där tänker jag varje söndag”. Det är inte bra. Jag trivs med mycket att göra, på ett sätt. Men jag trivs inte med ”körigt”. Det får gå, lite till. Tills Försäkringskassan gets its shit together.

Hoppas att ni alla haft en fin Mors dag – oavsett om ni firat era mammor, har blivit firade själva eller både och.

_MG_8143

Den senaste. ❤

a och a

 De här två. Kontrasterna mellan deras värsta och bästa stunder är ENORMA. En retsticka och en lipsill, det faller inte alltid väl ut. I dag packade jag ihop oss ögonaböj och åkte raka vägen hem utan att passera gå när de inte behandlade varandra bra. ”Nu fick ni lära er lite om konsekvenstänkande” sa jag. Ja. Det gjorde de säkert.

det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

bildregn från ett dop

Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.

_MG_8095
Min storebror, Stefan, var där.

_MG_8097
Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.

_MG_8105
Vikto kommer i rätt stämning.

_MG_8133
Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.

_MG_8138
Och Vikto lyssnade.

_MG_8143
Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤

_MG_8167
Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.

_MG_8182
Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.

_MG_8201
Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.

_MG_8209
Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.

_MG_8219

Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.

_MG_8226
Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.

_MG_8231
Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.

_MG_8232
Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.

_MG_8245
Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤

_MG_8250
Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.

_MG_8263
Den mest lyckade bilden på oss alla fem…

_MG_8274
För dig. ❤

_MG_8286

_MG_8289

_MG_8293

Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.

Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).

Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.

jag, en förälder

I dag hade Aston gympaavslutning. En riktig avslutning, med alla gymnastikgrupper. Astons grupp var den yngsta gruppen och uppträdde först. Aston gjorde tio kullerbyttor på raken på den långa, uppblåsta mattan och jag satt på läktaren och grät. Tårarna rann då och tårarna börjar rinna nu, när jag tänker på det.

Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är förälder. Någons mamma. Två små personers mamma. Så som min mamma är min. Så är jag för dem. Det är så svårt för mig att greppa mestadelen av tiden, för jag känner mig fortfarande så himla mycket som bara mig. Jag känner mig fortfarande som ett barn, som tycker att det är astråkigt att städa och laga mat och jag känner mig fortfarande som en tonåring, som kan sova till 13 om ingen stör och jag känner mig fortfarande som 23, då jag kunde kröka och festa till fem på morgonen om jag ville. Jag är fortfarande hon på något sätt, även om jag inte lever så längre. Även fast jag tar hand om två små människor varje dag, tillgodoser deras behov. Älskar dem, pussar dem.

Trots att jag gör det varje dag.

Så är det när jag sitter och tittar på en gympaavslutning eller på ett Lucia-tåg, eller går på ett föräldramöte på förskolan som jag känner mig som mest som en förälder. Och den känslan är så överväldigande, så stor, att då går tårarna inte att stoppa.

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta. Det är så nära magi man kan komma.

gooners

Mina små Gooners i dag. ❤

dubbelt

 

Varje morgon vaknar jag av ett joller, ibland ett smackande ljud av en liten hand i en liten mun. Aldrig skrik. Och när jag tittar över kanten till vaggan så ligger hon alltid där och ler. Hon verkar liksom tänka ”Yes! Äntligen en ny dag!”.

 

Och så lägger jag henne bredvid storebrorsan, som alltid kommit in till oss under natten, och nuförtiden är det faktiskt ren och skär kärlek från honom till syrran. Klapp på huvudet, puss på pannan.

 

Och ömma(!) kramar, innan han drar iväg och tittar på ”Barnekalen”.

Jävlar, vad det är tungt ibland, men jävlar, vad kärlek man får tillbaka.

Jag älskar mina barn, så att jag vill skrika rakt ut, le upp till öronen och gråta på samma gång. Älskade, älskade barn. ❤