nya tider

 

I går blev ju den här donnan två månader. Herregud, två månader, hur gick det till? Märkligt hur relativ tiden är och ändå så konstant.

Av dessa två månader låg vi ju första veckan på Ryhov. Efter det har Viktor varit hemma varje måndag och fredag, samt jobbat halvdagar tisdag-torsdag medan Aston är på förskolan. Detta tack vare att han nyttjat de tio dagarna man får i samband med förlossning till halvdagarna och tagit vanligt föräldraledigt på måndagar och fredagar. Vi har fått väldigt mycket tid tillsammans under får första tid som fyra i familjen och det är jag vansinnigt tacksam för.

I morgon är det färdigt med det. I dag var sista halvdagen och från och med i morgon är det jag som kommer lämna och hämta Aston på förskolan och jag har bävat lite inför detta (pga antalet psykbryt jag och Aston beräknas få när han vägrar klä på sig på morgnarna), men nu känns det faktiskt bra. Det ska bli skönt att komma ut på morgonen och promenera en sväng med Dahlia i vagnen, speciellt nu när våren är här. (Påminn mig gärna om detta när jag lider av sömnbrist och hellre vill sovmysa i sängen med Dahlia hela förmiddagarna…)

Sen kommer ju Vikto fortsätta vara föräldraledig på måndagar och fredagar, så det blir ju ingen jätteskillnad. Mest detta med påklädning och trots som oroar lite. Men kom igen, det blir kul. Visst?

  

Storhjärtat.

saker med tyngd

Vi är i Göteborg och det kan inte bli bättre. Det är det bästa av allt, ungefär.



Där jag växte upp, på Runslingan.



De jag växte upp med.



Där allting började.



Cirkeln är (nästan) sluten.



Min kusin och förebild med Dahlia.



Vår och vinter, combined.



En till cirkel som slöts.







Två barnbarn och en mormor. Älskar er.

en vacker tid, en kämpig tid



Det är en härlig tid nu. Våren är här. Solen har lyst mer de sista dagarna än under hela december-februari tillsammans.

Dahlia mår bra och vi vuxna med. Aston har det jobbigare just nu. Trots och mycket, mycket känslor om precis allt. Inte en enda sak går oemotsagd här hemma. Det är energikrävande, ja, långt över gränsen här hemma många gånger. Många tårar, skrik och ledsna miner. Men de sista dagarna har vi hittat en väg. Genom att prata om vårt föräldraskap och bestämma oss för en gemensam linje, samarbeta mer och välja våra strider. Prata mer, läsa mer. Lyssna mer.

Det är så lätt att undra vad som är fel på barnen. Vi glömmer lätt vad som är fel på oss själva. Jag tror att vi hittade det och jag tror att det blir bättre nu.

Det måste jag tro.



Lillskrutt.



Storskrutt.



Vi. ❤

måndag

Kaffe!

I natt hade vi nog den jobbigaste natten sedan vi kom hem med Dahlia. Eller jag hade, för det är, av förståeliga skäl, ännu jag som tar nätterna här. Jag tror inte att jag sov en enda timme i sträck. Dahlia gruffade, knölade, åt, gnällde, bökade, ja, allt som går, och jag for upp och ner som om jag deltog i någon slags nattlig situps-tävling.

Så när kidsen vaknade i morse gick Vikto upp med båda två och jag fick sova ett par timmar – ensam i en dubbelsäng. Hur jävla gött som helst.

När Dahlia behövde käka kom han in med henne och så ligg-ammade jag henne. Hon åt tills hon somnade och sen låg hon där och tuttade så gött.



När jag sen gick upp (runt 11!) satt mina stora kärlekar så här på framsidan och hade vårfika. Jag log med varenda fiber av min kropp. Det blir ju inte finare än så här.

nothing less, nothing more

IMG_7828

Här har vi en stor liten lirare som just somnat i soffan i full Frost-mundering, med två Minions som kuddar, samtidigt som han tittade på Alvin och gänget sjungandes What does the fox say.

IMG_7825

Själv sitter jag en liten bit bort med en nacktränande rödtott på bröstet och jag känner just nu att livet är just precis exakt så spännande som jag vill ha det. Faktiskt.

I morgon ska jag försöka mig på att skriva en förlossningsberättelse. Jag lovar inget, men jag ska försöka.

Nu återgår jag till denna:

IMG_7830

dag för dag

IMG_7579

Åhåååå, vad jag bloggar dåligt. Men jag har verkligen inte kommit i fas än. Försöker landa lite och bara njuta av att vi faktiskt är fyra i familjen nu. Aston tar till sig Dahlia en millimeter i taget ungefär och det är en balansgång hela tiden för att inte Aston ska känna sig bortvald.

Inte helt en dans på rosor alltså. Men nästan. ❤

IMG_7559
Minion och Minion.

inte riktigt än

IMG_6688
Sista morgonen.

Aston och Vikto har just åkt iväg till förskola och jobb och kvar hemma sitter (halvligger) jag och äter två ostmackor och dricker rödbetsjuice. I dag har jag gått två veckor över tiden med Minion.

Igångsättning sker dock inte i dag, utan först i morgon. Jag trodde det skulle bli i dag, men jag hade fel. I morgon kl 08 ska vi befinna oss på förlossningen i Värnamo för att äntligen få träffa Minion in person. Om inget sker i dag, förstås, vilket jag inte tror. Men däremot hoppas. Det känns nämligen inte kul alls med tanken på igångsättning. Det känns inte ”på riktigt”. Jag vill ha värkar hemma och lite stress och nervositet och yiihaaaa, nu kör vi! Istället blir det lite fejk och framkallade värkar och ”kontrollerade former” osv. Men resultatet i slutändan blir ju detsamma, så egentligen ska jag inte klaga.

Så i kväll ska vi till sväronen och äta och umgås, sen ska Aston sova kvar där så att det inte blir för stressigt i morgon bitti, plus att han får bo in sig hos farmor och farfar i lugn och ro. Han kommer ha det kanon där när vi är borta.

Nu vet ni i alla fall att det inte blir igångsättning förrän i morgon, så ni kan vänta lite med lyckönskningarna (har redan fått några stycken, nämligen, och klockan är inte ens 07, så det är nog bra att jag är tydlig). Och tro mig – när allt är klart och vi känner oss redo, så kommer ni få veta. Jag lovar.

Hej!

ingenting än

IMG_6526
I går. ❤

Söndag och februari! Och ingen bebis… Det blir alltså en februari-bebis, som jag trott ända från början.

Dagarna går segt, men ändå fort på något sätt. Nätterna är sömnlösa, jag somnar aldrig före 03 längre. Både det psykiska och det fysiska sätter stopp. Istället får jag sova på förmiddagarna, men det blir hackigt med sömnen. Och alldeles för lite egentligen. Men det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Snart är Minion här. Snart.

i morgon klockan kvart över åtta

IMG_4840

Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.

Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.

Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.

Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.

Blåsljud. Hjärta. Jaha.

Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.

I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?

Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.

Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.

Vi hörs.

rader från instagram, om dig

2015/01/img_5867.jpg

Alla känslor du får mig att känna. Glädje, uppgivenhet, lycka, vansinne, stolthet, bubblande eufori. Men framför allt kärlek. Herregud, jag kan ha varit fullständigt tokig på dig innan läggdags, för ditt sätt att visa din starka vilja med dina vansinnesvrål och dunkahuvudetigolvet-infall. Men när du ligger i din säng och sover och jag ligger sömnlös i min, så saknar jag dig och vill inget hellre än att ha dig nära.

Att vara förälder, det är väl så det känns.

återhämtning

2015/01/img_5798.jpg

I dag sov Aston ända till tjugo över nio (eftersom han vägrade kasta in handduken förrän kl 23:23 i går kväll…) och efter välling och lite barnprogram lämnade jag honom på förskolan efter tre dagars vab.

Alltså det finns inget som får mig att känna mig som en sämre förälder än just vab. Herregud. Film och iPad och görvadfanduvill,jagorkarinte i dagarna tre. Inte blir det lättare när man är höggravid och otymplig som en jävla lastbil heller.

Nu hoppas jag att han får några roliga timmar på förskolan i dag, så att han är trött och glad när jag hämtar honom sen. Han var inte direkt överförtjust när jag lämnade honom, han ville hellre stanna hemma. Sånt gör alltid lite ont i mammahjärtat. Men jag är trots allt sjukskriven och har ont överallt, är skittrött och har en förlossning framför mig, så jag behöver lite återhämtning här nu…

2015/01/img_5803.jpg

Lite av den varan fick jag på vår fina lilla gårdsbutik här i Skillingaryd – Tina & Översten. Underbart ställe med butik och café i ett. Jag åkte dit och kikade lite, pratade med den trevliga ägaren och så fikade jag med varm choklad och morotskaka. I total tystnad.

Fantastiskt.

Nu har jag klarat av lite jobb här hemma, så nu vilar jag lite. Bra Maria.

festlig natt följd av vab

2015/01/img_5594.jpg

”God morgon”….

Alltså, jag vet inte. Aston kom in till oss i natt innan jag ens hunnit somna. Som om jag inte har tillräckligt svårt att sova som det är, så blev det extra svårt när Aston höll på och feber-böka från typ 02.30 tills Vikto till slut gick upp med honom vid 05.10. Inte ens efter det kunde jag somna om, för jag har haft småvärkar (onda som fan, men lindriga jämfört med riktiga) hela natten och morgonen och till slut var det ingen idé att försöka längre. 06.20 gick jag upp och jag vet inte hur många minuter jag sovit i natt, men jag hoppas verkligen att Aston snart blir lika trött som jag är och sover några timmar, för han har ju knappt sovit i natt han heller.

Så. GOD MORGON!

kärlek på insida och utsida

Min vän Frida fotade mig för 1,5 vecka sedan. Jag tog aldrig några gravidbilder med Aston i magen och ville så gärna göra det nu, fastän det kändes lite orättvist mot Aston. Men han fick ju i alla fall vara med på fotograferingen nu, så han känner sig förhoppningsvis inte försummad ändå…

Här får ni se några av bilderna.

_MG_9611

Den här bilden på mig är en av mina absoluta favoriter. Jag tycker väldigt mycket om den.

_MG_9666

Han jag redan har, den jag är och hen jag ska få. ❤

_MG_9709

Denna ska du få…

_MG_9793

Kallt mot huden, varmt i hjärtat.

_MG_9805

Dig, älskar jag.

Jag är så imponerad av vad Frida lyckades få fram genom denna fotografering. Jag går runt och känner mig som ett komplett vrak, varje dag nu. Och så lyckas hon få mig att se ut så här. Så att jag kan le och känna att jag är vacker.

Tack, Frida.

Om någon är intresserad av en fotograf till ett bröllop eller en fotografering som min eller något helt annat – skicka ett mail till mig på somenoppenblogg@hotmail.com, så förmedlar jag kontakt.

33 jordsnurr

DSC_0105

Nu är klockan en bra bit över midnatt, så jag är ju lite sen, men dagen som gått, alltså den 2/1-2015, var min livskamrats 33:e födelsedag. Och det måste ju så klart uppmärksammas här på bloggen. Så nu uppmärksammar jag det.

Vi har haft en väldigt lugn och fin dag, där Vikto fick ligga kvar några minuter extra i sängen för att få kaffe och presenter och Ja må han leva i sängen. Sen hjälpte Aston till att öppna hans paket. Och det var väl inget jättespeciellt han fick, direkt. Ett presentkort på Liveit.se, så att han kan göra något roligt på egen hand, eller vi två tillsammans. Det får han bestämma alldeles själv. Inte direkt som New York-resan han fick för tre år sedan, på sin 30-årsdag, men man kan ju inte slå på stora trumman varje födelsedag.

På eftermiddagen kom Viktos familj hit för att fira och äta våfflor och det var, som vanligt, väldigt mysigt.

I övrigt har vi passat på att packa BB-väskan, vilket omedelbart gjorde mig ca 1000% mer rastlös än tidigare, för nu är vi ju faktiskt så gott som startklara! Och det känns ju i det närmaste overkligt. Herregud, ska vi snart ha en bebis till? Makalöst.

Hepp, nu är klockan nästan två på natten, så det kan ju vara dags att slockna. Hörs!

nyårsafton

Nytt år! 2015 är här. Välkommen, säger jag, till det nya året.

Vi hade en alldeles förträffligt bra nyårsafton tillsammans med goda vänner. Vi var tio vuxna med sex barn i åldrarna 5 månader till tre år som var hemma hos Emilie och Andreas, i Vaggeryd. De båda är utomordentligt bra värdar och Emilie är grymt duktig i köket, så vi visste att vi skulle bli rejält nöjda redan på förhand. Och det blev vi alltså.

DSC_0301

Aston var så stilig i sin Aston Martin-skjorta och slips från Polarn o. Pyret. Slipsen åkte av rätt fort, innan jag hann få en ordentlig bild på honom, men här står han i alla fall stilla, haha!

DSC_0303

Dukningen var top notch!

DSC_0309

Jag fick pussa på Ines under misteln. ❤

DSC_0312

Maten var alltså fullkomligt superb! Förrätten bestod av jordärtskockssoppa med currytouch och skaldjur och smakade himmelskt!

DSC_0317

Aston nöjde sig dock med köttbullar och makaroner. Det gör han alltid.

DSC_0325

Jag blundade, som vanligt, på alla kort tagna med blixt, så detta är det enda vettiga kort med mig…

DSC_0328

Huvudrätten bestod av laxmedaljonger med champagnesås och ris och det var precis illgött, det också.

DSC_0340

Kvällens höjdpunkt var dock dessertfyrverkeriet! Alltså. Avokadosorbet, polkagrisfluff med krossade oreos, chokladmousse, blåbärspaj (var det väl?) och en klubba gjord på Ballerina kladdkada. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Mums.

DSC_0355

Gott nytt år, min kärlek. ❤

DSC_0356

Jag och Frida med lilla Ines strax efter tolvslaget. Frida kommer vara en av mina tärnor på vårt bröllop nästa år. Tycker så mycket om henne. ❤

DSC_0365

De höll ut imponerande länge, de små liven. Först strax innan två-tiden såg det ut så här inne i tv-rummet. (Ändå sov Aston bara till nio i dag…)

Tack, alla inblandade, för ett kanonfint nyårsfirande!

skidpremiär

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4879.jpg

Nyårsafton. Snö. En pigg unge som sov nästan till nio. Vad passar bättre än att gå ut på baksidan och testa nya skidorna och stoja loss i snön? Inget, I tell you.

Den stund vi hade där ute… Aston med sitt skratt och sin nyfikenhet. Viktos ögon med kärlek i blicken. En av de bästa stunderna under hela 2014.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4880.jpg

Ibland känns det snudd på omöjligt att jag ska kunna knö in en kärlek till i mitt hjärta, för de här två tar så väldigt stor plats. Men det ska nog gå, trots allt. Det finns plats för fler.

Jag älskar er. ❤

familj och släkt i mitt hjärta

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4716.jpg

Alltså, OJ, vilka fina dagar vi fick hemma i Göteborg (Härryda och Torslanda). Först firade vi julmed min familj hos storebror & co i Härryda och i går var vi i Hällsvik, Torslanda, hos min kusin med familj. Jag är nu fylld med så otroligt mycket kärlek och glädje att mitt hjärta är alldeles fullt.

Min energi är dock lika slut som hjärtar är fullt och mina fogar hatar mig på riktigt nu, så när vi kom hem till Skillet stöp jag rakt ner i sängen och här har jag legat nu i nästan två timmar. Känns inte kul, men jag har verkligen noll val…

Jag får ligga och lyssna på Astons och Viktos kommentarer till Frost, som de tittar på ute i vardagsrummet, istället. Aston fick den i julklapp och har nu tittat på den varje dag sedan dess. Han älskar den på riktigt. ❤

vad vi har gjort i dag?

Aa, typ detta.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4512.jpg

Julklappar, julklappar och åter julklappar. Vi får knappt ens plats med allt? Haha!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4511.jpg
Jag och Aston byggde ihop hans Flygplan-duplo!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4516.jpg
Det har ju blivit en del lek med (och i) Ferrari-bilen också, förstås.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4521-0.jpg
Och det har varit 100% mys i vår nya Zit Zack från Mio. Tack, sväronen, för den! Redan en succé.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4535.jpg
Nu vill jag att den livliga krabaten där inne ska komma ut. Typ nu, fast ändå inte precis exakt nu, utan kanske efter tolvslaget på nyår, men ok, SNART. Ok?

det som betyder något

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4490.jpg

Julafton är över och ur Astons perspektiv kunde den nog inte blivit mer perfekt. Han stod i centrum från start till mål och fick verkligen ut maximalt av sin dag, som startade kl 09 och slutade kl 23. Inget sovande under dagen, utan fullt fräs med morgonjulklappar, julmat, hela Kalles Jul, määääängder av julklappar och timmar av lek och bus.

Och det är ju egentligen allt som är viktigt. Så då är det rätt oväsentligt att jag själv hade foglossningen från Mordor efter att ha suttit på golvet och öppnat klappar med min favorit på jorden i 1,5 timme och sen knappt kunde andas utan smärta och låg i en soffa i två timmar innan vi gick hem.

Inte alls kul att jag inte kunde leka med mitt barn på julafton, men eftersom det fanns många andra som gjorde det så saknade han nog inte mig så mycket.

TACK till alla som gjorde vår julafton till en fin julafton.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4491.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4489.jpg
Höjdpunkten.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4488.jpg

tresiffrigt, sex månader och lekkompis

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4108.jpg
Med ganska precis en månad kvar spräckte jag 100 kg-gränsen. Skoj.

I dag är en riktigt jobbig dag. Ont i fogar redan när jag vaknade. OBESKRIVLIGT trött, men får inte vila för Aston. På riktigt, alltså. Jag får inte. Så himla snällt, verkligen. Sanslöst labil är jag, vill bara gråta hela tiden, men gör det inte för jag orkar faktiskt inte. Ingenting är bekvämt, trosorna skaver, byxorna skaver, till och med strumporna skaver. Vill helst gå naken, men vi har lite för mycket fönster på vårt hus, så det känns lite osjyst mot grannarna.

Nej, i dag är ingen bra dag. I morgon blir nog bättre.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4153.png

Det finns dock en stor ljuspunkt med denna dag (eller två, faktiskt). I dag är det precis ett halvår sedan Vikto gick ner på knä och friade till mig på en terrass vid havet, på Mallis. Jag sa, som bekant, ja och sedan dess har ringen suttit på mitt finger och påminner mig varje dag om hur lyckligt lottad jag är.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4140.jpg

Den andra ljuspunkten är att Aston fått leka av sig rejält med Karolins Fabian i dag. De hade otroligt roligt tillsammans och det var så mysigt att se.

Hoppas på fler gånger!

det vackraste världen har sett

Insomnia, som vanligt nattetid. Hur trött som helst på dagarna, men på natten kommer tankarna. Aston hostar och jag hålls vaken och jag kan inte sluta tänka då. Usch, jag orkar inte ens skriva om det senaste i raden av allt som går emot oss just nu, så jag fokuserar på det roliga. Det jobbiga kommer, tids nog.

IMG_3758.JPG

I dag hade Aston lussefirande på förskolan. Utomhus, som ni kanske förstår av bilderna att döma.

Han var pepparkakslucia, helt efter eget val. Först skulle han bergsäkert vara lucia, men i sista stund ändrade han sig och ville vara pepparkaka istället. Den finaste pepparkaka jag sett i hela mitt liv. ❤

Han sjöng inte ett enda ord, men han stod längst fram, gjorde lite rörelser, slickade på overallen och stannade kvar i lussetåget, så jämfört med förra året när han sprang gråtandes till mig och sen inte ville återvända om jag inte följde med och hade honom i knät så var det ett steg framåt, haha.

Märkligt egentligen, för här hemma sjunger han konstant. Lite scenskräck månne?

IMG_3753.JPG

Nu ligger han är bredvid mig, min älskade, älskade unge och fastän han är så nära, så är han inte nära nog.

God natt.

24 timmar av kärlek

IMG_3574.JPG

Det blev en dygnslång vistelse i Göteborg i helgen.

Vikto var där med vänner. Gick på hockey och så. Och då kände jag att jag lika gärna kunde åka dit med Aston och träffa delar av familjen.

Sagt och gjort! Mamma, Challe, Emelie och lillebror Jakob fick leka sig trötta med Aston medan jag tog det så lugnt som möjligt, haha. Jag och mamma hann även med ett 40+2-årskalas på lördagen. Mysigt!

Värdefulla 24 timmar för mig. ❤

Nu är det vardag igen här hemma. Dvs jobbiga nätter, sovande förmiddagar och så jobb mestadels med by airaM på eftermiddagarna.

Snart kommer mina kärlekar hem och i kväll börjar handbolls-EM för Sveriges del. Can’t wait!