vaken om natten och drömmer på dagen

Jag är så obeskrivligt trött. Hela, hela tiden. Förutom ett par timmar sent på kvällen, typ nu. Då vaknar jag till liv lite och kan röja undan en del. Som nu, nu har jag fyllt i anmälan/ansökan om graviditetspenning från Försäkringskassan. Det är inte hållbart längre, att jag fortsätter ”kämpa på” med PT-jobbet. Min kropp grejar inte det. Jag gör det ändå, för jag måste ju dra in pengar, men det är ju i såna här lägen som F-kassan faktiskt får rycka in, jag inser det. Nu är bara frågan hur min SGI kommer bedömas. Mitt PT-företag är ju nytt, yngre än två år, och räknas som i uppbyggnadsskede. Då beräknas ens SGI på vad man hade haft som lön om man var anställd med samma uppgifter. Det borde ju inte vara några problem, men jag har hört rykten om att Försäkringskassan kan vara lite krångliga ibland, så vem vet…

I morgon bitti ska jag upp med tuppen (kommer må så dååååligt, the trötthet) för 8.30 är det dags för tillväxtultraljud. Jag är ganska säker på att allt är helt som det ska där inne, så jag är inte orolig. Det ska bara bli mysigt att se vår älskade Minion där inne. Det är alltid lika fint.

DSC_0901

Här på RUL med Aston i magen. ❤

DSC_0266

Första kvällen hemma med en ny Aston. Tänk att vi ska få göra detta igen.

tre år med aston

IMG_1141

Här var han alldeles ny. Alldeles färsk och uppkommen på mitt bröst. 22.52 3/11 2011 kom Aston Martin Broström Lindblad och det var starten på det bästa vi varit med om i våra liv.

IMG_1109

Jag skrev en förlossningsberättelse uppdelad i två inlägg för snart tre år sedan – ni hittar första inlägget här och andra här. Vissa tycker att det är helt ointressant att läsa, men många gillar det och jag själv grinar floder varje gång jag sätter mig ner och läser om hur Aston kom till jorden. Tyvärr verkar en del bilder ha fallit bort, så jag lägger in några här istället.

Tänk att jag ska gå igenom detta (minst) en gång till. Aj…

IMG_1112Badet var inte dumt…

IMG_1220Den munnen.

Det känns som att jag vill tacka någon för att vi fick just Aston, men jag vet inte vem. Så jag ska nog faktiskt tacka Aston själv när han kommer hem från förskolan sen. ”Tack, för att du är du”. Det behöver nog alla höra då och då.

Mamma älskar dig, Aston.

IMG_1583

DSC_0164_2

lite lugn, lite ro

IMG_1536Denna bild, på mig och en tre veckor gammal Aston, får illustrera min trötthet denna helg.

Ännu en PT-helg är avklarad, den tredje i ordningen. Sex stycken kvar, sedan är jag utbildad Personlig Tränare, kostrådgivare och HLR-instruktör. Fantastiskt! I helgen hade vi alltså vårt andra och sista anatomiprov. Det var svårare än det första, så ett MVG blir det inte denna gång. VG om jag har tur. Jag vet att jag klarade det i alla fall, men mina krav är ju lite högre satta än så. Nåja, inget jag kan påverka nu.

I lördags fick jag återigen ta lite ledigt från utbildningen för att åka till Jönköping och spela match. Denna gång stod Partille för motståndet och det var jävlarimig dags för oss att visa att vi inte hör hemma i botten av tabellen. Det tycker jag verkligen att vi visade, framför allt genom ett riktigt bra försvars- och målvaktsspel, och vi vann matchen på ett kontrollerat sätt med 22-17. Deras två bästa målskyttar under säsongen hade vi mycket bra koll på och de gjorde bara ett spelmål tillsammans. Kanonjobb av oss! Framåt var det inte lika bra, men tillräckligt, och vi hade stor nytta av inlånade Ellinore Jörgensén. Hon är ju från Jönköping från början, men spelar nu i Eslöv i elitserien. Under deras uppehåll nu i december ska hon vara med oss i tre matcher, alltså två matcher till. Mycket välkommet! Fyra mål fick hon till. För egen del blandade och gav jag, minst sagt.

Onödigast av allt var min satsning på högersidan med två minuter kvar där jag visserligen gjorde mål, men gav allt fokus till satsningen och inget alls på landningen, vilket gjorde att huvudet dunkades i golvet och nacken fick sig ännu en rejäl törn. En ”stukad” nacke enligt min lärare, som även är naprapat. Ska till vårdcentralen strax så får vi se vad som sägs där. Jag har i alla fall mycket ont i hals, nacke, runt höger skuldra och ner i ländryggen och i natt har jag vaknat flertalet gånger med bortdomnade armar, vilket inte känns så bra. Typiskt mig. Så typiskt mig.

I dag har jag i alla fall fått sova ut, vilket var nödvändigt efter en tung helg. Jag har kört ca 70 mil ensam i bil under helgen, sovit lite så där halvt för lite, varit fokuserad både psykiskt och fysiskt och i går när jag kom hem till Skillet vid 16-tiden ville jag helst gå och lägga mig på en gång. Trots det somnade jag inte förrän vid midnatt, så efter att ha varit uppe med Aston och Vikto i morse vid 06 så somnade jag om och sov till 10. Väldigt, väldigt skönt.

Nu ska jag jobba lite till här, sen bär det alltså av till vårdcentralen. Wish me luck.

barnens högtid och således min

IMG_0733

 

Förra julen – Astons första.

Om bara några minuter är det ”dagen före julafton”. Oj, så många långa sådana dagar man upplevt genomlidit genom åren. Olidligt långa, de har känts som tortyr, ja, men GE MIG BARA JULAFTON ALREADY! Typ. Men nu är jag vuxen. Då ”känner man inte så”. Nej, då känner man bara stress över julen. Känner sig otillräcklig osv. Så ska man känna. Har jag förstått. Men jag vägrar.

Är det någon gång som jag aldrig kommer släppa barnet inom mig, så är det på julen. Konsumtionshets i all ära, folk kan vara hur medvetna och duktiga de vill. För mig är julen något större än så. Det finns många andra saker under året som jag kan offra, och även gör det, för att få fira julen som jag vill. Jag vill ge julklappar och gärna få några stycken, jag vill äta god julmat (köttbullar och prinskorvar, helst) och jag vill se på Kalle Anka. GUD FÖRBJUDE att man äter samtidigt som Kalle Anka – AVGÅ ALLA. ”Det där har du väl växt ifrån?” NEJ DET HAR JAG INTE.

Ingenting någonsin, som har med julen att göra, har jag växt ifrån förutom att jag inte längre tror att tomten finns. Så långt kan jag sträcka mig.

Julen är barnens högtid, definitivt. Men jag är också ett barn. Således är julen även min högtid.

Nu mår jag. Nu mår jag jävligt fint.

Och ni som visst inte är barn längre, utan vuxna – bli barn igen då? Det är väl inte så jävla viktigt med allt? Tagga ner. Chilla. Sänk kraven och var lite barn igen. Jul är kul, eller? Kul! Kom ihåg det ordet när det bara susar kring huvudena på er. Ta det lugnt. Sätt dig ner en stund. Titta på någon du älskar och när den tittar tillbaka – LE. Le utan att säga något.

Dina ögon kommer säga allt.

God natt.

för ett år sen

God dag på er!

Sitter vid datorn, med Aston i knät, och kollar på youtube-klipp (Aston) och gamla bilder (jag). Klickade mig in på en bild på Aston och såg att den är på dagen ett år gammal.

Vår skruttplutt, elva dagar gammal.

Hallå skelkillen, 17 dagar gammal!

Far och son på pappa Viktos 30-årsdag. Son två månader gammal (minus en dag).

Nu sitter Aston här och skrattar när han ser bilder på sig själv. Vart tog tiden vägen?

den vackraste stunden i livet var den när du kom

20121026-081309.jpg

God morgon, gott folk! Fredag är här, än en gång. Fint!

I går satt jag och Aston och kikade på bilder från när han föddes. Jag tänker mig att han väl inte kan fatta att det är han på bilderna, men han log, skrattade och pekade i alla fall. Det var gulligt.

20121026-081448.jpg

Herremingud, det är snart ett år sedan han kom. Det går bara inte att förstå.

Jag blir aldrig densamma från och med du.

365 dagar

Alldeles nykläckt.

I dag är också den dagen då jag för precis ett år sedan hoppade jämfota i köket hemma i Göteborg och ringde min mamma och skrek ”JAG ÄR GRAVID!!! JAG ÄÄÄÄR GRAVIIIIID!!!”.

Och sen höll jag inne med den nyheten i ett helt dygn innan jag berättade för Vikto när han kom till Göteborg dagen efter. (Det har jag på film eftersom jag smygfilmade med webkameran när jag berättade!).

Och sen höll jag inne med det i 1,5 månad innan jag berättade för er bloggläsare.

Ett helt år sedan. Det året har varit fyllt av otroligt mycket känslor och finheter och det året har gått jäv-ligt fort.

Fantastiskt.

30-årskalas

Eftersom i bor rätt trångt här nu, i vår tvåa, innan vi flyttar till huset, så hade vi Viktos 30-årsfirande hemma hos hans fina syster Stina.

 

 

Vi började med lite bubbel.

Stina har de fina ljusstakarna från Bengt och Lotta som vi också har. Jag gillar dem.

En stund var det kramkalas istället för 30-årskalas.

En och annan puss blev det också. ❤

Far och son var lika som bär.

Vi hade ett stort berg med kyckling, vindruvor, kiwi, olika typer av melon, skinka, rostbiff, brieost m.m. Man kunde tro att vi var 15 pers som skulle äta. Inte fem.

Det var mysigt.

Jag passade på att äta. Fast det mesta av det där får jag ju fortfarande äta, kom jag på.

Bästunge!

Aston med sina patenterade raka armar upp i luften.

Ett bra kalas. En bra kväll.

(Bilderna tagna med vår Canon G12 Powershot, inställning ”Nostalgi” på alla utom en, där det är inställning ”Miniatyr”.)

det är ingen vanlig dag

…för det är Viktos födelsedag. Hurra! Hurra! Hurra!

Och inte vilken födelsedag som helst, nej, i dag fyller mitt livs kärlek 30 år!

Jag önskar att jag kunde ge honom hela världen, men med den ekonomi jag har nu får han nöja sej med det lilla. Jag har gjort så gott jag kunnat. Han fick i alla fall lie skönsång av både mej och Aston i morse.

Dagen till ära gör också Vikto sin första pappalediga dag (förutom de man får i samband med förlossningen). Han ska vara hemma varje måndag hela vägen fram till och med juni. Underbart! Så i dag ska jag jobba en del, det behövs.

Hej med er!

hej då 2011, vi välkomnar dej, 2012

Dagens Aston.

Sista dagen på året är här.

Jag behöver väl knappast tala om för er att året 2011 varit det bästa året i mitt liv? Det finns ju ingenting annat. Vår lilla skatt kom till jorden den tredje november och resten av årets dagar hade jag kunnat vara fastspänd i en spikstol framför en evighetssändning av Dansbandskampen och det hade ändå varit mitt livs bästa år. Ni förstår?

Förutom lill-skattens ankomst har jag/vi bl.a. köpt och byggt hus, varit i Hemsedal och åkt skidor, varit i Thailand, haft sköna sommardagar i Skillet och Göteborg, jobbat och slutat på Skatteverket, haft en totalt alkoholfri sommar, varit i Tyskland, flyttat från Göteborg till Skillingaryd, varit i Paris, blivit faster, varit på bröllop i Malmö och börjat träna handboll igen.

Det har även hänt jobbiga grejer i slutet av året. Först dog min farmor, vilket väl var ganska väntat, dock inte desto mindre ledsamt, men sen dog även min vän Karin i en trafikolycka i mitten av december och det var, och är, förstås väldigt smärtsamt. Tragiskt. Orättvist. Men livet får inte vara för bra, visst. Man får inte gå runt och må för bra, för då uppskattar man det fina allt mindre, för var dag som går. Vi måste gå igenom dessa hemskheter, som vi inte vet om vi ska överleva – förlorade viktiga matcher, förlorade kärlekar, förlorade liv, för om vi aldrig förlorar något, så känns det inte lika fint att vinna.

Så även om året avslutas något i moll, så har det varit ett år i dur. Om året vore en låt, så vore det en blandning mellan Hon kommer från främmande vidder och För dig, båda med Lars Winnerbäck.

Jag är glad för det här året och jag hoppas att det, även om det varit bra, inte är omöjligt att toppa det med ett ännu bättre 2012.

Gott nytt år på er, mina fantastiska läsare. Jag håller av er.

vuxenkväll på ingång

Ett stycke naken-tomte på julafton. ❤

Hey ho!

Nu håller vi på och gör oss i ordning, för i kväll blir det hockey i Kinnarps Arena. HV71 tar emot vårt älskade Frölunda, så jag och Vikto tar med oss Emma och Jacob och åker dit. Aston får vara hos farmor och farfar så länge, det tycker han om. Värre för mej som saknar honom så fort han är i ett annat rum. Men egentid är bra!

Vad gör ni i kväll? Är hemma och vilar upp er inför morgondagens festligheter?

resultat

Vi två i går, före avfärd till Jönköping. Jag är lika bra som vanligt på att inte blinka när jag fotas med blixt.

Hallå där, härliga fredag!

Här startade jag och Aston dagen med att gå ut en sväng på byn. Nästan två timmar var vi ute och hann med både det ena och det andra. Det kändes bra att inte bara sitta inne och dega.

Kroppen är det lite si och så med efter gårdagens träning och konstigt vore det väl annars. Jag har lite träningsvärk och är även lite öm här och var, eftersom jag körde samma spelstil (nåja, försökte i alla fall) som jag alltid gjort, dvs slängde mej mycket. Men ska jag spela handboll ska jag göra det fullt ut, jag vill inte ändra min spelstil för att kunna spela, då kan det lika gärna vara.

Hur gick det då? Ja, första halvan, när vi mest bara sköt och körde lite tre-mot-tre-övningar på en sida gick det hur bra som helst. Vartenda skott satt i krysset och jag bara njöt. Sista halvtimmen spelade vi, U-lag mot A-lag (jag spelade med U-laget), och då gick det kanonbra för laget, men sämre för mej. Haha, man kan väl säga som så att jag inte är så snabb. Spelsinnet är det inget fel på dock, så några inspel blev det, men jag satte väl bara ett av sju-åtta skott eller så. Släggan är inte vad den varit… Men det kommer!

Förresten, ni kanske minns att jag tog mina mått för några veckor sen? Närmare bestämt 1:a december. Jag har mätt mej en gång på vägen, men har slarvat bort siffrorna och i dag mätte jag mej igen. Under tiden har jag vägt mej många gånger, men bara gått ner ett par kilo och väger nu ca 91,5 (108 vid förlossning, 78 innan graviditet). Den svaga viktnedgången fick mej att tänka att måtten nog inte heller ändrats så mycket, men så fel jag hade.

På 29 dagar har jag ändrats så här i cm;

Midja; 84,5 cm (90 cm)
Rumpa; 117 cm (118 cm)
Bröst; 103 cm (104 cm)
Höger lår; 70 cm (71 cm)
Vänster lår; 70 cm (71 cm)
Höger biceps; 32,5 cm (32 cm)
Vänster biceps; 31,5 cm (31 cm)
Höfter; 119 cm (121 cm)
Mage navelhöjd; 99 cm (105 cm)
Höger vad; 40 cm (mättes ej förra gången)
Vänster vad; 40,5 cm (mättes ej förra gången)

På biceps har jag ökat, men det är väl bra det, jag vet att det är muskler. De ställen där jag minskat mest är midjan (5,5 cm) och magen i navelhöjd (6 cm), vilket är helt fantastiskt bra och alldeles underbart överraskande eftersom jag inte gått ner så mycket viktmässigt. I takt med att handbollspassen ökar hoppas jag att det tunga lasset där bak också ska försvinna.

Vad har jag gjort för att nå detta resultat då? Inte mycket. Jag har ätit lite mindre, men det är knappt medvetet, utan mest för att jag numera äter när jag måste och när jag är mätt slutar jag äta. Man hinner inte sitta och ”gotte-äta” när man har en bebis. Det är en bra grej, det. Sen har jag rört på mej lite mer i vardagen, gjort lite små-fys-övningar här hemma då och då. Jag har väl gått någon promenad mer än tidigare, samt har kört två handbollspass, men that’s it. Det är nog mest kosten som är förändringen. Jag har heller inte ätit så mycket godis och annat ”gott” på sistone, men inte heller här är det så värst medvetet. Det är inte så att jag känt att jag gått miste om något, jag har bara inte velat ha så mycket.

Heja mej, visst?

Aston säger hej!

den där glädjen

Hallå ja!

Om max en halvtimme kommer Vikto hem från jobbet och då ska hela lilla familjen sätta sej i bilen och åka in till Jönköping. Det är dags för mej att träna handboll igen, yaaay! Jag skulle egentligen ha tränat redan i går, men den där satans migränen satte stopp för det. Men nu är det alltså dags! 17-19 är det som gäller. Två timmar. Jag hoppas att jag inte pressar mej själv för hårt, men det blir förmodligen precis tvärtom. Jag kommer vara totalt slutkörd efter de där två timmarna. Vad Vikto och Aston hittar på under tiden vet jag inte. Kanske blir det lite shopping eller kanske tittar de på träningen, vi får se.

Åhhhhh, längtan!

Later.

Sötaste tomten som finns. ❤

alla dessa klappar

Hallå där ute!

Fasen, vad mycket bilder jag har från julen. Tar en jäkla tid att gå igenom och lägga upp. Men fina är de! Märker dock att jag nästan inte tagit några bilder på julklapparna, men några blev det i alla fall.

Pippi-tröja, som min mamma stickat till Aston! Så fin.

Gåbil och gunghäst! Gåbilen fick han från sin farfar och gunghästen från faster Stina.

Väldigt roliga, som synes… Haha.

Onepiece från sin mormor och Uggs från faster Stina.

iPad2 från sin pappa.

Och mina egna julklappar har jag inte tagit en enda bild på. Får nog fixa det… Ivilket fall så är vi oerhört nöjda och glada över varenda liten grej. Jag är speciellt extraglad över hoppgungan vi fick till Aston. Jag själv älskade min hoppgunga när jag var liten och det lär han också göra.

Själv fick jag bl.a. målargrejer av Vikto. Canvas-duk, penslar, staffli olje- och vattenfärg. Jag kan inte måla för fem öre, men jag tänkte lära mej! Sen fick jag två pyjamasar (av pappa och svärfar!), jag som inte använt pyjamas sen jag var fem, typ. Men nu har jag haft byxorna på mej i två dagar i rad och de är skitsköna. Soft! Jag fick även ett muffinsställ och muffinsformar av svärmor. En Nike-träningsväska, också av svärmor. Presentkort på såväl A6, Länna Möbler och Fiorucci. Träningskläder av mamma. Vinglas av bror och svägerska. Och en jättefin guldig tröja av fina Stina. Detta och en hel del till, det är ju så att man skäms…

Nu ska jag mata bebis, hej hej!

mer jul, ge mej mer jul

Vi kör lite mer bilder från julafton så här på kvällskvisten, tycker jag. Bloggen är ju min säkerhetskopia ifall något händer med alla mina bilder. Typ.

Vi tittade, så klart, på Kalle Anka och skrattade, så klart, åt den rutiga målarfärgen.

Pappa tog på sej lillemannens tomteluva. Det var roligt.

Mys med moffa.

Jag kände mej manad att ta kort på maten med båda kamerorna. Viktigt!

Underbara, vackra Olivia med lilla Wendy.

Älskade bebis myser på fällen framför julklapparna.

Nu är det snart sovdags här. Det har varit en flitig bloggdag, känner mej lite sliten. Vi hörs i morgon!

lite bilder från en julafton

Julafton firade vi i år hos min bror och hans lilla familj i deras nyinköpta och nyinflyttade hus i Härryda.

När vi kom dit möttes vi av julklappsberget ovan. Då hade vi inte lagt dit våra klappar än…

Aston var så här julfin.

Gudfar/morbror Jakob var snabb med att roffa åt sej lilleman.

Vikto hade så klart sin jultröja på sej (vi köpte varsin förra året, på Beyond Retro). Min har dock gått sönder, så jag fick ha en reserv.

Mamma och lilla Vendela var på gott humör. Vendela är min brorsdotter och alltså Astons kusin.

Svägerskan/värdinnan/Vendelas mamma – fina Ollie.

Många bilder togs. Lillebror, Aston, jag och plastfarsan.

Lagbild! Endast storebror saknas. Han tar bilden.

Julklappshögen är komplett! Och enorm.

Vår första jul som en egen liten familj. ❤

född 1921, född 2011

I fredags var vi och flängde runt halva Göteborg för att inhandla de sista julklapparna, men vi hann även med ett besök hos min fina mormor, som återhämtat sej efter en dålig höst.

Hon fullkomligen lyste när hon fick träffa Aston och det värmde mitt hjärta att se henne så glad. Jag har inte sett henne så levande någonsin förut, tror jag. Det var fint.

Det betyder mycket för mej att Aston nu fick träffa sin gammelmormor, speciellt eftersom min farmor gick bort när Aston bara var ett par veckor gammal och inte hann träffa henne.

dan före dan före dopparedan

Det var en kort, men lång och intensiv julhelg. Vi tar den från början…

I torsdags, efter att Vikto slutat jobba, åkte vi mot Götet. Första anhalt (förutom avlämning av julklappar hos bror och svägerska, där julen skulle firas, samt upphämtning av mor och lillebror) var Torslanda och Hällsvik, där vi skulle äta middag hemma hos min kusin Camilla och hennes familj.

Även min kusin Ulle och nästan hela hennes familj var bjudna!

Värdinnan!

Aston sov i vanlig ordning.

Liten syssling håller mindre syssling.

”Tomten” kom förbi en sväng.

Mmm, kladdkaka…

Kusin och kusinbarn. ❤

Det var en kanonfin kväll, som jag uppskattar mycket. Det är inte ofta vi kusiner ses nu för tiden och det är så synd, för mina kusiner är bannemej grymma och deras familjer likaså.

Det var en bra start på julfirandet!

tomten, jag vill ha en riktig jul

Jösses, det är mycket att göra nu i juletider! Svårt att hinna med bloggen. Sedan vi hördes i går har jag hunnit med följande…

Varit uppe vid huset och kollat läget.

Där har de både tapetserat och lagt golv nu. Så fint är det. Tapeten med världskartan är i Astons rum och den blommiga Laura Ashley-tapeten är i gästrummet (där kommer jag hänga en del…).

Köket är uppe! Nu fattas bara vitvarorna.

Vecka fyra är det dags för inflyttning, jag längtar så…

Jag har hunnit slå in ännu fler julklappar, med Aston i knät.

Jag har även hunnit göra mej av med fulburret och skaffa fint mörkt hår igen! Underbart!

Nu håller jag och Aston på och packar för fulla muggar, för i dag beger vi oss till härliga Göteborg för att fira jul. Det ska bli alldeles underbart. Vi får se hur mycket bloggande det blir, men om vi inte hörs vill jag önska Sveriges bästa läsare en fantastiskt fin jul. Ni är bäst. ❤

(Aston hälsar också.)

can someone, please, press on pause?

Vill ni veta något knäppt?

Jag har länge sett tvÃ¥ vita pluppar pÃ¥ Astons nedre tandkött. Antydan till tänder, har jag trott. Men sÃ¥ tidigt fÃ¥r man väl inte tänder? JodÃ¥. PÃ¥ BVC i mÃ¥ndags fick jag det bekräftat, tänder är pÃ¥ väg. Han är ju bara sju veckor, för bövelen! Jag är glad för att han växer och utvecklas sÃ¥ tidigt, men det känns vemodigt att han blir stor sÃ¥ fort…

Så nu är det lite extra gnälligt vissa kvällar och det är väldigt mycket tuggande på de söta tassarna, plus en hel del dregglande.

I övrigt hade lilleman växt både på längden och bredden och var nu 59 cm lång och vägde 5275 gram, 6,5 vecka gammal. Vid en månad var han 57 cm lång och vägde 4785 gram, så två cm och nästan precis ett halvkilo på två veckor har han växt. Nu har han redan invigt några 62-plagg. Jeezes.