min dag, er dag

Mors dag har passerat. Mors dag 2015. Det innebär att jag firat min fjärde(!) Mors dag och min första som tvåbarnsmor. Det är ju vansinne. Fyra stycken.

Jag vet att jag nästan tjatar om detta, men jag känner mig fortfarande så himla mycket som Maria att jag knappt fattar ibland att jag är mamma. När vi är hemma med barnen känns det fortfarande bara som att vi är barnvakter, för ingen ser ju vad vi gör här. Det är när vi kommer ut som det känns på riktigt. Och än är barnen så små att de inte vet/bryr sig om vad Mors dag är, så det är egentligen mer en prövning för Vikto. ”Hej, hallå, visa mig nu hur mycket barnen älskar mig, VISA MIG!!!”. Nädå. Eller?

Eftermiddagen tillbringades i alla fall på Aqua i Jönköping med hela Viktos familj och det var en riktigt trevlig stund. Fastän Aston genomlevde THE sockerrus av allt han tryckte i sig och fastän Dahlia inte riktigt ville komma till ro. Det var en härlig middag med riktigt god mat och trevliga samtalsämnen och jag kunde inte ha en bättre ”svärfamilj” någonsin. Det är inte bara Vikto jag älskar, det är dem – allihop.

Nu väntar en ganska körig vecka och när jag skriver det kommer jag på att ”så där tänker jag varje söndag”. Det är inte bra. Jag trivs med mycket att göra, på ett sätt. Men jag trivs inte med ”körigt”. Det får gå, lite till. Tills Försäkringskassan gets its shit together.

Hoppas att ni alla haft en fin Mors dag – oavsett om ni firat era mammor, har blivit firade själva eller både och.

_MG_8143

Den senaste. ❤

bildregn från ett dop

Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.

_MG_8095
Min storebror, Stefan, var där.

_MG_8097
Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.

_MG_8105
Vikto kommer i rätt stämning.

_MG_8133
Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.

_MG_8138
Och Vikto lyssnade.

_MG_8143
Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤

_MG_8167
Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.

_MG_8182
Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.

_MG_8201
Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.

_MG_8209
Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.

_MG_8219

Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.

_MG_8226
Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.

_MG_8231
Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.

_MG_8232
Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.

_MG_8245
Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤

_MG_8250
Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.

_MG_8263
Den mest lyckade bilden på oss alla fem…

_MG_8274
För dig. ❤

_MG_8286

_MG_8289

_MG_8293

Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.

Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).

Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.

  

Det verkar vara färdigammat här nu. Redan. Det är bara flaskan som duger, till och med när det gäller tröst. Förutom på natten, då funkar det bra med mig. (Typ då jag gärna skulle slippa…)

Det här känns väldigt dubbelt. Grinade förut till och med. Jag flaskmatar gärna, av flera skäl. Men jag ville väl kanske välja mer själv när det skulle vara över. För jag vet ju inte om det blir något mer nu. Och då känns det helt plötsligt så jävla sorgligt?

Nåväl. Mina känslor åt sidan – Dahlia mår bra. Och DET är det viktiga. ❤

slutet på april

 I dag käkar vi frukost (brunch/lunch?) i solen på framsidan, jag och Dahlia.

Vi har hunnit med att lämna Aston på förskolan, gått till Hemköp och handlat och hämtat paket, gått hem igen, tränat här på framsidan (jag) och sovit i vagnen (Dahlia) och jag känner bara att jävlar, vad jag älskar mitt liv. Vi har haft många ups and downs sedan i somras, men det är ju så livet är. Om det bara är upp för länge så kan man räkna med en offentlig kraschlandning till slut. Jag föredrar att ta lite i taget.
Hej!

 Plankanutmaningen går vidare… 

jag, en förälder

I dag hade Aston gympaavslutning. En riktig avslutning, med alla gymnastikgrupper. Astons grupp var den yngsta gruppen och uppträdde först. Aston gjorde tio kullerbyttor på raken på den långa, uppblåsta mattan och jag satt på läktaren och grät. Tårarna rann då och tårarna börjar rinna nu, när jag tänker på det.

Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är förälder. Någons mamma. Två små personers mamma. Så som min mamma är min. Så är jag för dem. Det är så svårt för mig att greppa mestadelen av tiden, för jag känner mig fortfarande så himla mycket som bara mig. Jag känner mig fortfarande som ett barn, som tycker att det är astråkigt att städa och laga mat och jag känner mig fortfarande som en tonåring, som kan sova till 13 om ingen stör och jag känner mig fortfarande som 23, då jag kunde kröka och festa till fem på morgonen om jag ville. Jag är fortfarande hon på något sätt, även om jag inte lever så längre. Även fast jag tar hand om två små människor varje dag, tillgodoser deras behov. Älskar dem, pussar dem.

Trots att jag gör det varje dag.

Så är det när jag sitter och tittar på en gympaavslutning eller på ett Lucia-tåg, eller går på ett föräldramöte på förskolan som jag känner mig som mest som en förälder. Och den känslan är så överväldigande, så stor, att då går tårarna inte att stoppa.

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta. Det är så nära magi man kan komma.

gooners

Mina små Gooners i dag. ❤

that’s how she rolls

 

Ovan ser ni hela mitt dagsintag av ”mat” under gårdagen. Magsjuka was in the house… Lyckligtvis gick det över fort och via feber i går är jag i dag ”frisk”. Dock inte pigg och helt utan matlust. Babysteps…

 

Den här skruttfian gör framsteg hela tiden! Förra veckan rullade hon ner på rygg när jag hade lagt henne på mage, ståendes på armarna, om ni förstår? Så det räknades inte riktigt, tyckte jag. Men i dag ställde hon sig själv upp på armarna från magliggande och rullade sen runt och DÅ räknas det, tamejfan.

Två månader och två veckor gammal är hon redan. Helt vansinnigt. ❤ 

dubbelt

 

Varje morgon vaknar jag av ett joller, ibland ett smackande ljud av en liten hand i en liten mun. Aldrig skrik. Och när jag tittar över kanten till vaggan så ligger hon alltid där och ler. Hon verkar liksom tänka ”Yes! Äntligen en ny dag!”.

 

Och så lägger jag henne bredvid storebrorsan, som alltid kommit in till oss under natten, och nuförtiden är det faktiskt ren och skär kärlek från honom till syrran. Klapp på huvudet, puss på pannan.

 

Och ömma(!) kramar, innan han drar iväg och tittar på ”Barnekalen”.

Jävlar, vad det är tungt ibland, men jävlar, vad kärlek man får tillbaka.

Jag älskar mina barn, så att jag vill skrika rakt ut, le upp till öronen och gråta på samma gång. Älskade, älskade barn. ❤ 

nya tider

 

I går blev ju den här donnan två månader. Herregud, två månader, hur gick det till? Märkligt hur relativ tiden är och ändå så konstant.

Av dessa två månader låg vi ju första veckan på Ryhov. Efter det har Viktor varit hemma varje måndag och fredag, samt jobbat halvdagar tisdag-torsdag medan Aston är på förskolan. Detta tack vare att han nyttjat de tio dagarna man får i samband med förlossning till halvdagarna och tagit vanligt föräldraledigt på måndagar och fredagar. Vi har fått väldigt mycket tid tillsammans under får första tid som fyra i familjen och det är jag vansinnigt tacksam för.

I morgon är det färdigt med det. I dag var sista halvdagen och från och med i morgon är det jag som kommer lämna och hämta Aston på förskolan och jag har bävat lite inför detta (pga antalet psykbryt jag och Aston beräknas få när han vägrar klä på sig på morgnarna), men nu känns det faktiskt bra. Det ska bli skönt att komma ut på morgonen och promenera en sväng med Dahlia i vagnen, speciellt nu när våren är här. (Påminn mig gärna om detta när jag lider av sömnbrist och hellre vill sovmysa i sängen med Dahlia hela förmiddagarna…)

Sen kommer ju Vikto fortsätta vara föräldraledig på måndagar och fredagar, så det blir ju ingen jätteskillnad. Mest detta med påklädning och trots som oroar lite. Men kom igen, det blir kul. Visst?

  

Storhjärtat.