den första morgonen

img_3390Taggade på första heldagen i Miami Beach.

Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.

img_3396En overklig och vacker bild, för mig.

Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!

img_3407

Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.

Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.

img_3408

img_3413”Titta!”

img_3418Syskonkärlek.

img_3426Min. ❤

img_3430

img_3470Min familj.

img_3475Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.

img_3500Och man kan ju faktiskt be om det.

img_5826Ingenting utan er.

img_3520

img_5949Älskade VanDahlia.

img_3540

Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.

 

en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

img_3950Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

img_3990Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

img_4003Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

img_4006Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

img_4013Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. :/ Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

img_4017Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

img_4022Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

img_4021Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

julafton 2015

  

En sen god jul-hälsning från oss! ❤

  
Julen firades hos min storebror med familj i Härryda och det var en väldigt lugn och mysig dag. Här tittar Aston på Kalle Anka med sin morfar och mormor.

  

Det var väldigt glädjande att min Matilda kom och gjorde oss sällskap och även agerade tomte.

  
Aston och kusin Vendela var väldigt nöjda med sina Frost-klappar!

  
Som familj gav vi julklappen ovan till oss själva – en resa till Dominikanska Republiken 14-29 januari. Det blir fint!

Hoppas att ni haft en riktigt härlig julafton! ❤

fyra år

  
I dag är det fyra år sedan du tog ditt sista andetag, farmor. Detta kommer för alltid att vara den sista bilden som togs på oss tillsammans. Den togs i ditt kök, i huset som bara varit ert, som nu sålts och totalrenoverats till oigenkännlighet.

Här åt vi dina hemlagade köttbullar, dina hembakta rabarberpajer, kakor och bullar, drack din hemgjorda saft och diskade tallrikar i mängder – INTE under rinnande vatten.

Jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag och Viktor valde att ta en spontantripp ner till Ronneby för att överraska er den där påskhelgen 2011, så att du i alla fall fick vara nära Aston när han fanns i min mage. Och jag kommer för alltid att sörja att du inte hann träffa Aston, som var 19 dagar gammal när du dog. Det var en av få saker du inte hann med under ditt långa, friska och lyckliga liv.

Jag saknar dig, farmor. Det gör jag. Och även denna jul lär jag komma på mig själv på väg att ringa dig för att önska god jul.

Jag hoppas att det dröjer länge än innan vi ses, men när vi gör det är det med stor kärlek och glädje. Hej så länge.

en andra dag och kväll

  
Andra dagen på Seven Seas Side inleddes förstås med frukost och sen var det äntligen dags för Bamseklubben!

  
Under tiden passade vi tjejer på att ta en hammam, massage och ansiktsmask.

  
Dalle tyckte att 37 grader i skuggan var rätt o-nice, så hon och jag vilade en stund i AC:n på hotellrummet på eftermiddagen.

  
Sen körde vi strandhäng ända till kl 18.

  
  
  
Det var nice-igare.

  
Mamma motionerade lite, haha.

  
Här skulle vi stanna varje gång. Varje gång.

  
Utsikten från vår balkong dög. Den dög väldigt.

Spegel-selfie. 

  
Inga kommentarer nödvändiga?

  
Skalman m.fl. underhöll oss på kvällen. Tyvärr hade vi missat att man var tvungen att vara med och öva tidigare på dagen för att få dansa med Bamse och hans vänner på kvällen. Aston blev lite ledsen över det.

  
Aston flippade som vanligt över något spel på iPaden, men han och Dalle matchade i alla fall väldigt fint i Surfing dogs från Molo!

  
Min älskade mamma och min älskade dotter. ❤

vi var i turkiet

  
Vi har varit iväg en sväng! I Turkiet. Side närmare bestämt. Eller en bit utanför, till och med. På Seven Seas Side. Ett all inclusive-hotell som visade sig vara kanonbra!

Jag ska lägga upp massvis med bilder från resan, för det tycker jag att såväl hotellet och resesällskapet förtjänar. Allt kommer inte få plats i samma inlägg, utan jag delar upp det lite. Första dagen och kvällen kommer nedan:

  
Vårt flyg från Göteborg blev försenat, så vi var framme på hotellet först vid 5-tiden på morgonen på måndagen. Så det blev bara 1-2 timmars sömn innan vi gav oss ner till poolen.

  
Min Matilda aka Jerrie var med på resan och var guld värd. Aston älskar henne.

  

Det var väldigt varmt för Dalle, speciellt de första dagarna, men hon härdade ut bra! Och så länge hon fick bada och komma in i aircondition emellanåt så gick det bra.

  
Lillebror, Vikto, Aston, Jerrie och så mamma i bakgrunden.

  
Underbart. Två stora poolområden med gott om solstolar. Vi behövde aldrig trängas.

  
Balkonghäng efter en varm och lång dag.

  
Jag, Jakob och mamma.

  

  
Goa.

Men nu måste jag laga mat till Astebaste här hemma. På återhörande!

min tur nu

  
Jag hade 30-årsfest i går!

  
Jag och Vikto bodde på Avalon Hotel.

  
Matte var med oss.

  
Jag hade en snyggdag, tackar som frågar.

  
Frida var ju också med, så klart.

  

Storebror hade fixat så bra åt oss på Hard Rock och Dahlia och Aston var med ända till 21.

 
Sen såg det ut ca så här hela tiden. Megadrag på karaoken. Livets grej.

  
I dag mötte vi upp sväronen och barnen på Heden.

  
Och så åt vi näringsrik kost på Texas Longhorn.

  
Och nu fikar vi hos storebror med familj innan vi åker till Turkiet. Om ganska precis tre timmar, faktiskt.

Bra liv!

min dag, er dag

Mors dag har passerat. Mors dag 2015. Det innebär att jag firat min fjärde(!) Mors dag och min första som tvåbarnsmor. Det är ju vansinne. Fyra stycken.

Jag vet att jag nästan tjatar om detta, men jag känner mig fortfarande så himla mycket som Maria att jag knappt fattar ibland att jag är mamma. När vi är hemma med barnen känns det fortfarande bara som att vi är barnvakter, för ingen ser ju vad vi gör här. Det är när vi kommer ut som det känns på riktigt. Och än är barnen så små att de inte vet/bryr sig om vad Mors dag är, så det är egentligen mer en prövning för Vikto. ”Hej, hallå, visa mig nu hur mycket barnen älskar mig, VISA MIG!!!”. Nädå. Eller?

Eftermiddagen tillbringades i alla fall på Aqua i Jönköping med hela Viktos familj och det var en riktigt trevlig stund. Fastän Aston genomlevde THE sockerrus av allt han tryckte i sig och fastän Dahlia inte riktigt ville komma till ro. Det var en härlig middag med riktigt god mat och trevliga samtalsämnen och jag kunde inte ha en bättre ”svärfamilj” någonsin. Det är inte bara Vikto jag älskar, det är dem – allihop.

Nu väntar en ganska körig vecka och när jag skriver det kommer jag på att ”så där tänker jag varje söndag”. Det är inte bra. Jag trivs med mycket att göra, på ett sätt. Men jag trivs inte med ”körigt”. Det får gå, lite till. Tills Försäkringskassan gets its shit together.

Hoppas att ni alla haft en fin Mors dag – oavsett om ni firat era mammor, har blivit firade själva eller både och.

_MG_8143

Den senaste. ❤

bildregn från ett dop

Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.

_MG_8095
Min storebror, Stefan, var där.

_MG_8097
Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.

_MG_8105
Vikto kommer i rätt stämning.

_MG_8133
Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.

_MG_8138
Och Vikto lyssnade.

_MG_8143
Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤

_MG_8167
Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.

_MG_8182
Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.

_MG_8201
Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.

_MG_8209
Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.

_MG_8219

Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.

_MG_8226
Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.

_MG_8231
Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.

_MG_8232
Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.

_MG_8245
Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤

_MG_8250
Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.

_MG_8263
Den mest lyckade bilden på oss alla fem…

_MG_8274
För dig. ❤

_MG_8286

_MG_8289

_MG_8293

Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.

Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).

Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.

saker med tyngd

Vi är i Göteborg och det kan inte bli bättre. Det är det bästa av allt, ungefär.



Där jag växte upp, på Runslingan.



De jag växte upp med.



Där allting började.



Cirkeln är (nästan) sluten.



Min kusin och förebild med Dahlia.



Vår och vinter, combined.



En till cirkel som slöts.







Två barnbarn och en mormor. Älskar er.

årsresumé 2014 – mars

Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.

IMG_8467

IMG_8447

Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.

IMG_8569

Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!

IMG_8655

IMG_8643

Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.

Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.

IMG_8694

Ljusår från dagens form, haha!

IMG_8757

Aston fick sin första cykel. ❤

IMG_8799

Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.

IMG_0047

Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.

IMG_0082

Vi umgicks mer och mer med Ireklints.

IMG_0172

Våren började komma… ❤

IMG_0333

Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.

Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.

Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.

IMG_0454

Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.

IMG_0519

Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.

IMG_0617

Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.

IMG_0635

IMG_0662

PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!

IMG_0678

Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.

IMG_0680

Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.

IMG_0720

Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.

IMG_0770

Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!

IMG_0812

Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)

IMG_1024

Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤

IMG_0956

Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.

IMG_0988

IMG_0995

IMG_0999

Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!

IMG_1045

IMG_1101

Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.

Med sikte mot ett bättre april!

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

IMG_6846

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

IMG_6934

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

IMG_7024

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

IMG_7158

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

IMG_7284

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

IMG_7311

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

IMG_7318

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

IMG_7332

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

IMG_7336

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

IMG_7396

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

IMG_7495

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

IMG_7592

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

IMG_7615

Aston spände musklerna ca hela tiden.

IMG_7644

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

IMG_7692

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

IMG_7805

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

IMG_7891

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

IMG_7893

…på lite blandade sätt.

IMG_7962

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

IMG_8079

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

IMG_8184

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

IMG_8199

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

IMG_8270

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

IMG_8309

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

familj och släkt i mitt hjärta

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4716.jpg

Alltså, OJ, vilka fina dagar vi fick hemma i Göteborg (Härryda och Torslanda). Först firade vi julmed min familj hos storebror & co i Härryda och i går var vi i Hällsvik, Torslanda, hos min kusin med familj. Jag är nu fylld med så otroligt mycket kärlek och glädje att mitt hjärta är alldeles fullt.

Min energi är dock lika slut som hjärtar är fullt och mina fogar hatar mig på riktigt nu, så när vi kom hem till Skillet stöp jag rakt ner i sängen och här har jag legat nu i nästan två timmar. Känns inte kul, men jag har verkligen noll val…

Jag får ligga och lyssna på Astons och Viktos kommentarer till Frost, som de tittar på ute i vardagsrummet, istället. Aston fick den i julklapp och har nu tittat på den varje dag sedan dess. Han älskar den på riktigt. ❤

ett farväl som ska tas

Om tolv timmar begravs min mormor. Jag ligger vaken i sängen i gästrummet hemma, gästrummet som blivit mer och mer mitt på senare tid eftersom Aston, aka Karate Kid kommer in till oss varje natt och lever rövare med siktet inställt på min mage.

Kan inte sova. Tänker, känner, letar. Vet inte hur det kommer kännas i morgon. Vilken känsla kommer ta överhanden?

Sorgen över att aldrig mer få klappa mormors kind? Lättnaden över att hon inte lider mer? Eller glädjen över att, trots de tråkiga omständigheterna, få träffa så gott som hela släkten på mammas sida?

Det är bara att vänta och se. Låta känslorna gå dit de vill. Det är inte upp till mitt medvetna jag att avgöra det.

Det får bli som det blir.

Det får bli som det blir.

24 timmar av kärlek

IMG_3574.JPG

Det blev en dygnslång vistelse i Göteborg i helgen.

Vikto var där med vänner. Gick på hockey och så. Och då kände jag att jag lika gärna kunde åka dit med Aston och träffa delar av familjen.

Sagt och gjort! Mamma, Challe, Emelie och lillebror Jakob fick leka sig trötta med Aston medan jag tog det så lugnt som möjligt, haha. Jag och mamma hann även med ett 40+2-årskalas på lördagen. Mysigt!

Värdefulla 24 timmar för mig. ❤

Nu är det vardag igen här hemma. Dvs jobbiga nätter, sovande förmiddagar och så jobb mestadels med by airaM på eftermiddagarna.

Snart kommer mina kärlekar hem och i kväll börjar handbolls-EM för Sveriges del. Can’t wait!

hej då, lilla mormor

IMG_3109.PNG

Min mormor. Gunvor. I går dog hon. ”Äntligen”, får man säga så? I nästan fem års tid har hon lidit. Och i början tänkte jag att ”lite till kan hon väl kämpa?”, men vem skulle hon kämpa för? Oss? Nej, det fick räcka nu. Det fick räcka för längesen. Hon blev 93 år och lite till och under dessa år har hon gett liv åt min mamma och hennes fyra bröder, mängder med barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn. Hon har bestigit Kebnekajse och tagit hand om oss varje sommar och varit precis en sån mormor varje barn förtjänar.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt aldrig mer kommer få klappa hennes hand eller se mamma fläta hennes hår. Aldrig mer höra hennes hostiga skratt eller se in i hennes ljusblå ögon. Men det onda lättar lite när jag frångår mitt egoistiska perspektiv och ser det från ett annat – hennes. Nu får hon äntligen, äntligen vila efter många års slit. Det har hon verkligen förtjänat.

Tack för alla bingo-stunder. Tack för all fläskkorv och potatis. Tack för all varm choklad, även den med skinn på. Tack för pannkakorna, även fast du gav oss lingonsylt till. Tack för klackskorna. Tack för allt.

Jag kommer alltid sakna dig, mormor. Sov så gott.

en låga

Är det inte det ena så är det det andra. Nu är livet verkligen, ja, vad ska jag säga? Allt händer. Inget händer. Känslor, känslor, överallt. Gråt. Skratt. Sorg…

Av hänsyn till familjemedlemmar kan jag inte skriva mer just nu, men det kommer längre fram. Jag kände bara att jag måste göra ett avtryck här, natten mellan 26-27 november 2014. För min egen skull. För att minnas.

IMG_3114.JPG

nu kan det väl ändå få räcka?

IMG_2350.JPG

I går var det dop för min fina brorsdotter, Hilda. Jag sjöng Mikael Wiehes ‘Den jag kunde va’ till henne och det var ett avslappnat och barnvänligt dop.

Efteråt en mysig mottagning med mycket släkt och vänner. God mat och maaaaassa tårta.

Men jag mådde inte bra. Var slö och mådde lite illa till och från. Tänkte att det berodde på att Minion i magen låg lite dumt och tryckte på fel ställen. Så vi åkte hem till Gbg-lägenheten och jag fick vila ett par timmar, men det blev bara värre…

Vi skulle egentligen ha gått ut och ätit en tidig fars dag-middag med min pappa, men han fick komma till oss istället. Under hela tiden fick jag ligga i sängen, nästan orörlig, för att jag mådde så illa. Det slog mig att jag knappt känt av några rörelser från Minion under dagen.

Jag spydde. En gång och två gånger. ”Jag vill bara försvinna” uttryckte jag om och om igen. Fick feber. Ont i ryggen, lederna. Huvudvärk.

Vi ringde 1177 och förlossningen på Sahlgrenska, rädd för typ havandeskapsförgiftning. ”Hoppades” på vanlig magsjuka, men vågade inte vifta bort värre tankar…

Sammandragningar hade jag. Tighta, hårda. Fyra stycken på 35 minuter. Ont upp mot revbenen.

Har knappt sovit i natt, men under förmiddagen fick jag i mig lite nyponsoppa och blåbärssoppa, vilket gjorde susen. Jag kunde sova lite. Lyckligtvis mådde jag ännu lite bättre när jag vaknade, avseende illamåendet – febern ökade, så jag kände att jag skulle klara att åka bil. Körde själv den första biten, till Borås, för att kunna sträcka ut kroppen lite, men sen orkade jag inte mer.

Ringde förlossningen på Ryhov i Jönköping och blev tillsagd att åka dit, till isoleringsdelen av förlossningen (pga att jag hade spytt), och där fick jag stanna i drygt tre timmar för olika undersökningar – CTG, olika ultraljud och blodprover. Inte allt såg helt bra ut, så jag ska göra nya blodprover i morgon och tillväxtultraljud om två veckor.

Nu mår jag i alla fall något bättre. Febern har gått ner, jag har ätit hela fyra stycken rostmackor och ligger nu nerbäddad i gästrummet och tar det lugnt. Fars dag- och födelsedagsmiddagen med Viktos fina pappa (+ resten av familjen) fick vi tyvärr hoppa, vilket känns skit, men jag vet att de förstår.

Har jag sagt att denna graviditeten är pissjobbig? Det är den. Låt mig bara få vara nu?

födelsedagshelg

Vilken helg! I morgon, måndag, fyller Aston tre år och det har vi verkligen firat i helgen.

Redan i fredags kväll kom pappa, Mariannesvensson och lillebror Jakob och vi satt uppe länge på kvällen och in i natten innan vi kom i säng. Under lördagen fylldes det sedan på med mamma, svägerskan Olivia och mina två brorsdöttrar Vendela och Hilda och på kvällen kom hela Viktos familj så då var närmsta familjen nästan komplett.

IMG_2152.JPG

Aston fick vansinnigt mycket paket och hur många bilar han än har finns det tydligen alltid plats i hans hjärta för fler. Haha, han är verkligen heeelt galen i bilar.

Förutom ett gäng bilar fick han tex en Frölunda-tröja med 9 ASTON på och då blev hans föräldrar mycket glada. Dessutom fick han många fina klädesplagg och massa annat roligt, som vi nu får ”portionera ut” med tiden.

IMG_2153.JPG
Temat gick i Dumma Mej, Bilar och Hello Kitty.

I dag var det dags för firande nummer två – barnkalaset.

Vi ville kunna bjuda hela Astons avdelning på förskolan, så vi hade hyrt sporthallen nere på Fåglabäcksskolan. Då kunde barnen röja hej vilt och det gjorde de verkligen. Förutom Aston och kusin Vendela kom det nio härliga ungar som lekte järnet under två timmar. Det hanns förstås med tårta, saft och fiskedammsgodis också, så det var nog ett gäng nöjda ungar som gick därifrån efteråt. Aston kramade och tackade alla barn för att de kom på hans kalas och det värmde verkligen i hjärtat.

IMG_2120.JPG

Till dagens kalas kom även min storebror Stefan som hade jobbat i natt. Det var jag väldigt glad över. ❤

IMG_2129-0.JPG

Väl hemma blev det ett välbehövligt bad för kusinerna som leker så oerhört bra ihop att jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag är SÅ glad att vi fick Vendela och Aston så nära i tid och att de kommer ha varandra genom hela livet, även om vi bor en bit ifrån varandra.

IMG_2142.JPG

Och snart kommer en åldersmässigt nära kusin till lilla Hilda också, även om det blir ca nio månader dem emellan istället för två.

TACK till alla som gjort detta till en fantastisk helg. Nu mår jag som en påse skit faktiskt, haha! Fogarna hatar mig, knän och fötter likaså. Men det är det värt.

I morgon är det Astons dag på riktigt. Då blir han tre år. Tre hela år. Svårt att greppa faktiskt.

IMG_2112.JPG

Min älskade lilla Batman…

fall outside, sunny inside

God middag på er! Fredag!

Ja, redan fredag, även fast denna vecka känts hur lång som helst. Aston är ju hemma med svinkoppor som inte ger med sig, så förskolan är ett big no no. ”Problemet” är ju att han är frisk som en nötkärna i övrigt. Jag, å andra sidan, är inte särskilt rörlig och inte heller särskilt pigg, vilket resulterar i en rätt understimulerad treåring som bara vill busa och det i sin tur ger en mamma som biter ihop och ler psykotiskt leende för att inte bryta ihop och kasta sig rakt igenom ett fönster.

Men i dag ska vi, om några timmar, packa in oss i bilen och plocka upp kära mor i Jönköping för att sedan styra kosan mot Göteborg. Jag och Aston och mamma. Vikto kommer nämligen befinna sig på annan ort i helgen. Han och hans grabbgäng åker på sin ”Kulturresa” i dag och kommer hem sent på söndag. Jag får inte lov att skriva var de ska, men jag kan garantera att de kommer få det riktigt roligt. Vi kommer sakna pappa Vikto när han är borta, men i Göteborg går tiden alltid i en rasande fart, så vi är snart tillsammans igen.

Ute är det höst på riktigt nu och det är ju så det ska vara så här dags på året. Jag klagar inte. Men det är alltid trevligt att se lite soliga bilder, så här får ni några stycken från min och mammas Turkiet-resa i månadsskiftet augusti-september.

DSC_0051_2

På strandpromenaden i Icmeler.

DSC_0052_2

Lunchdags i Icmeler.

DSC_0066_2

Snyggaste morsan. ❤

DSC_0067_2

Då var jag bara lite småtjock.

DSC_0094_2

Turkisk afton på hotellet iklädd halsband och klänning från by airaM.

DSC_0125_2

Marmaris.

slow down

IMG_1658.JPG

I går besökte jag stället ovan, Värnamo Sjukhus, avd Kvinnohälsovården. Mina fogar hatar mig och jag har sammandragningar lite väl ofta. Detta påverkar mitt arbete både på Hertz och som Personlig Tränare.

Besöket resulterade i en sjukskrivning på 25%. Det underlättar verkligen för mig, för då kan jag dra ner på tempot lite i alla fall.

Just nu är dock tempot rejält nerdraget ändå. Aston är hemma med svinkoppor sedan i går. Himla skoj, verkligen. Han har dock bara två stycken (än så länge!) och verkar inte lida så fasligt mycket, men han trivs ju så på förskolan och så missar han gympan i dag och det är verkligen jättetråkigt, för gympan är veckans höjdpunkt.

Men vi tvättar och smörjer om och om igen och så hoppas vi på att kopporna försvinner snart.

IMG_1663.JPG

Positivt är att mamma kom hit i går! Hon jobbar i Jönköping i veckan, så då bor hon hos oss. Underbart. Aston älskar sin mormor. ❤