min lillebror

IMG_1776

Det här är min lillebror, tillika gudfar till Aston, hållandes Aston och Vendela när de är runt halvåret gamla. 2,5 år sedan, således. Time flies.

I dag fyller lillebrordern, gudfadern, svågern – Jakob – 24 år. Vansinnigt. Det här är alltså min lillebror som trodde att det hette ”en bäv, flera bäver”, som inte kunde säga ”R” förrän han typ började skolan, som kunde göra ollies över tre brädor på skateboard när han var typ fem bast. Det här är Jake the Snake, Jakobi, you name it. Han har haft många smeknamn genom åren.

IMG_1701

Jakob var nog världens roligaste unge när han var liten. Seriöst. Helt omedvetet så klart. Han sa de roligaste sakerna, dansade de roligaste danserna och så skelade han rätt rejält innan han fick sina glasögon vid typ tre-fyra års ålder. Det var också ganska roligt (att ta kort på honom när han inte var med på det). En gång tryckte jag ner hans ansikte i en gräddtårta, för ”jag har alltid velat göra så”. Han skrattade. Tyckte att det var hur roligt som helst.

IMG_4962

Minstingen i familjen har inte alltid haft det lätt. Framför allt hans ”vuxna” år har varit lite jobbiga. Men nu är han äntligen på rätt köl och jag är så obeskrivligt stolt över honom för detta. Det är inte lätt att vända på skeppet, men han har gjort det. Åtminstone börjat.

Vi har haft våra duster, vi är ju syskon vad fan, men jag har sagt det förut och jag säger det igen – det finns få på denna jord jag kan ha så roligt med som Jakob. Hans humor är den mest twistade som finns och min ligger väl inte långt efter eftersom vi skrattar läppen av oss emellanåt när vi sätter igång.

IMG_9667

Jag älskar honom så och jag önskar att vi bodde närmare varandra, så vi kunde skratta mer och till och med tjafsa lite mer.

Grattis, lillebror. Jag älskar dig.

IMG_0595

inte utan dem

IMG_9628.JPG

Vi har haft en riktigt bra vecka, jag och mamma. Lugn, bra väder, kanonbra hotell med fantastisk personal. Det finns inte en enda punkt på själva resan som kunde varit bättre. Eller ja, jo, jag kunde ju fått slippa trampa på ett bi och få världens reaktion, men annars en perfekt resa.

Jag behövde väl detta, på flera sätt. Sova. Bry mig om bara mig själv. Det behöver alla föräldrar emellanåt. Men oj, vad halv jag kände mig. Å ena sidan njöt jag, å andra sidan saknade jag Aston så att det gjorde ont. Vikto också, så klart, men efter att ha startat vår resa tillsammans med ett års distansförhållande kan jag hantera det något bättre.

Men Aston. Att vara utan honom i en hel vecka. Det vill jag faktiskt inte göra om. Helst inte förrän han flyttar hemifrån ungefär. Kombinerat med min flygrädsla (som bara blir värre och värre för varje resa), så var det sista dygnet innan hemfärd nästan outhärdligt. Illamående, ja, en nästan paralyserande rädsla över att något skulle gå fel. Att jag kanske sett mitt barn för sista gången och att det då skulle vara pga min egoism. Pga min ”rätt att njuta”.

Jag vet att jag förtjänade denna resan, likväl som vilken annan välfungerande förälder som helst. Jag uppskattar min relation till min mamma mer än ord kan beskriva och jag är trots allt väldigt tacksam för de sju dagarna av ren kvalitet som vi fick åtnjuta tillsammans.

Men nästa gång blir det inte utan dem. Inte utan mina killar och inte utan den nya, vad det nu än är för individ som lever loppan där inne. Det är meningen att jag ska vara med dem. Genom trots och genom lust. Alltid. (Förutom kanske någon weekend eller så. Någon gång. I framtiden. Hehe.)

nu är den över

IMG_9260.JPG

Jag har nog haft årets hetsigaste vecka och nu är den över. Jag har stressat och jobbat, både som anställd och egenföretagare, jag har knappt hunnit med min familj alls. Men i helgen ställde jag in alla planer och bara var med min familj. Mamma kom hit helt spontant också och det behövdes verkligen även fast jag snart får en hel vecka med bara henne. På fredag åker vi till Turkiet. Hon och jag.

Lite saker har hänt som jag inte kan eller vill skriva om här. Inte än i alla fall. Men det är lite tungrott nu, livet. Så om jag glömmer bort dig eller är lite kort i tonen, alternativt frånvarande – ta det inte personligt. Ingen har gjort mig något fel. Det är ingens fel. Ibland händer saker ändå.

Sorry för kryptiskt blogginlägg, men jag vill inte bara låtsas att allt är som vanligt när det inte är det. Vill inte att någon ska missuppfatta. Men kan inte släppa på allt. Inte nu.

Vi hörs snart igen!

IMG_9273.JPG
Min mamma när hon försöker hitta sina solglasögon.

familjefredag

Fredag igen och klyschorna haglar i mitt huvud! ”Vad tiden går! Denna vecka flög verkligen iväg! Herregud, det var ju nyss måndag!”. Ja, men det är ju så. Trots väldigt lite att göra på jobbet så flyger veckorna iväg. Kvällarna är fulla med roligheter och nätterna flyger ju alltid iväg, som ni säkert vet…

I dag är det en extra bra fredag eftersom min käre far kommer på besök. Det blir en fantastiskt bra helg detta, det vet jag redan nu.

20130509-211015.jpg

Moffa och Aston förra våren/sommaren. Och en helt normal Jakob i bakgrunden…

det lilla hjärtat

20140526-213532-77732337.jpg

I går svängde vi förbi storebror med familj på vägen hem från Göteborg. Aston och Vendela lekte som två galningar och jag fick äntligen träffa familjens allra minsta medlem, som redan hunnit bli 18 dagar gammal nu. Fantastisk liten person som har en mycket stolt storasyster.

20140526-213737-77857745.jpg

Och det märks verkligen att Vendela blivit storasyster, hon är verkligen en liten miniboss. Haha! Alldeles fantastiskt härlig och rolig är hon.

20140526-213902-77942800.jpg

I dag var det tillbaka till verkligheten. Jobb 7-16 och sedan lek och mys med Aston i det underbara vädret medan Vikto var på fotbollsträning.

Livet är jävligt fint.

nu kan jag bara sitta här

20140515-191117.jpg

Jag sitter på bussen mot Göteborg för den näst sista PT-helgen (kan knappt fatta det!) och jag kan andas. Jag sitter här och kan inte mycket mer göra än att slappna av, surfa eller kanske sova lite. När jag skriver detta börjar jag nästan grina och det kanske säger lite om den inre stress jag nog haft i mig de sista månaderna.

En vän frågade mig i går hur jag mår och ”Jodå. Mycket att stå i. Ska räcka till överallt. Känns övermäktigt ibland. Men jag mår bra.”. Men ja, det är mycket att stå i och ja. Det känns övermäktigt ibland.

Det är märkligt det där, att jag känner att jag är lat och flitig på samma gång. Det är som att ju mer saker jag hinner med, ju fler saker jag får gjorda, desto mer dåligt samvete får jag av att sitta stilla. Slappna av.

Jag gör saker hela tiden. Jobbar, kör PT-timmar, planerar träningsprogram åt onlinekunder, leker med Aston (för lite), kramas med Vikto (ännu mer för lite), jag har PT-helger, jag tränar själv, jag umgås inte med vänner, för det har jag inga. Men trots allt jag gör så tänker jag alltid att det finns något annat jag borde göra och jag måste sluta plåga mig själv så. Jag måste se allt jag gör – för mig och min familj – och helt dissa allt jag inte hinner med. Var sak har sin tid osv.

Så nu sitter jag här, längst fram i ett förbokat säte på en go buss med gratis wi-fi och så tänker jag att nu har jag inget val, nu kan jag bara sitta här. Och det känns bra.

Det känns bra.

något större

20140509-112410.jpg

Här var det tyst och stilla som en kväll i Vätterns solnedgång. Varför? Jag hinner inte med. Och det grämer mig, förstås. Jag älskar att ha bloggen, för att kunna se tillbaka och minnas vad vi gjorde en gång. Det hål jag lämnat här den senaste veckan vittnar om ett fullspäckat schema och det är så det är. Jag är i alla fall vuxen nog att prioritera rätt, dvs jobb, plugg, familj och träning före blogg.

Det har hänt mycket den senaste veckan, men det allra viktigaste hände i går. Min bror och hans fru fick sitt andra barn, en andra flicka. Och jag blev faster för andra gången. Fantastiskt.

20140509-112831.jpg

Längtar så tills nästa helg då jag får träffa underverket. ❤

påsk 2014

20140422-101113.jpg

Denna påskhelg. Vädret, sällskapet, maten, godiset – perfekt påsk, perfekt helg. Som jag skrivit förr så är jag ganska obrydd av vädret. Kollar aldrig vädret i förväg om vi inte ska göra något speciellt och blir inte direkt deppig av regn och kyla. Men nog fan blir jag extra glad av bra väder! Linne och shorts var det som gällde i helgen och Aston rände runt i trädgården i sina fotbollskläder och bara njöt.

20140422-101515.jpg
Påskafton.

20140422-101723.jpg
Äntligen passar fotbollsskorna!

20140422-101851.jpg
Plocka blomma till ”mommoj”.

20140422-102016.jpg
Äntligen är skyddsnätet uppsatt! Jag och mamma fixade det, tjoho!

20140422-102458.jpg
Påskaftons-maten bestod av potatisgratäng, oxfilé, sparris och halloumi med bacon. Klassiker.

Tack. För en fantastisk helg och för att jag har så mycket att vara glad över.

långfredag är en lång fredag

20140418-160544.jpg
Mamma är här! ❤

Mamma står och förbereder kvällens middag, Vikto är och handlar och jag och Asse chillar i soffan. Livet känns riktigt gött.

Morgonen startade tidigt, som sig bör när det är långfredag, va? Aston gick upp 6.15, trots att han somnade typ halv elva i går. Nu är det bara ”mommoj” som gäller dock, så Vicke och jag kunde ligga kvar lite till i alla fall. Sen skulle V på fotbollsträning och jag hade två PT-kunder och ett eget gympass på schemat, så vi rivstartade verkligen dagen. Härligt!

20140418-161356.jpg

Nu har precis fina Frida, Ubbe och August varit här och fikat lite, det är alltid lika mysigt att träffa dem. Aston och August är typ som bröder. Antingen leker de jättebra eller så kivas de så tårarna sprutar, haha.

20140418-161551.jpg
Dessa två. Bästisar.

Titta gärna in på byairam.se där det är 25% påskrabbat hela helgen, om ni anger koden PÅSK25 innan ni betalar.

Jag önskar er alla en riktigt glad och trevlig påsk!

en dag i taget

Den sista månaden har verkligen inte varit min/vår månad. Sedan jag började mitt nya jobb för drygt en månad sedan har jag varit sjuk två gånger, Aston är inne på sin fjärde(!) sjukdom och nu i helgen fick jag åka akut till Göteborg då mormor var/är riktigt dålig och läkaren sa i söndags att hon troligtvis inte skulle överleva dagen. Det gjorde hon och i går, måndag, mådde hon mycket bättre. ”Vad härligt!” tänker ni och jag också i en kort, kort stund. Men innerst inne är det inte härligt. Mormor har varit riktigt dålig i fyra-fem år nu och hon kommer inte bli bättre. Hon är över 90 år gammal med ett huvud som är alldeles klart, men ögon och öron som inte fungerar. Hon är fånge i sin egen kropp och det är så tragiskt att jag börjar gråta rakt ut bara jag skriver det. Ingen förtjänar att leva så. Som i isolering, utan möjlighet till benådning.

Så, ja. Jag är glad att mormor inte lider exakt lika mycket i dag som i förrgår, men hur länge då? När ska det räcka? Kära, lilla mormor. Jag älskar dig.

I dag är jag hemma med Aston då han har ögoninflammation och har haft så sedan i torsdags. Det blir bara sämre och sämre, så i går var vi på vårdcentralen och fick ögondroppar. I morse tog det nog uppemot en halvtimme innan han ville öppna ögonen, inte för att de varar och är klibbiga (för det är de knappt), utan för att han är så ljuskänslig att det gör ont. Han grät och sa att han hade ont i min maktlöshet visste inga gränser. Kändes ju sådär kul att typ sätta mig på honom och tvinga upp ögonlocken för att ge honom dropparna. Usch, vad traumatiskt egentligen. Men det är ju för hans eget bästa.

Hoppas att ni har lite mer flyt i vardagen än vad vi har för tillfället.

 

IMG_3221

det blir bra

20140324-091229.jpg

Denna vackra vy passerade vi, jag och pappa, när vi i går kväll lämnade Uddevalla efter säsongens och karriärens sista handbollsmatch.

Vi spelade oavgjort mot Kroppskultur, 28-28, och det gick bra för mig, trots att jag blev punktad från start. Sju mål, varav ett på straff, var ett skönt avslut på en underbart rolig handbollskarriär. Bakåt gick det sämre, men man kan väl inte få allt…

Jag är oerhört glad att pappa följde med på min sista match. Stöttningen efteråt, från pappa och från mina lagkamrater, var viktig. Jag grinade väl ungefär oavbrutet från Uddevalla till Göteborg, där pappa hoppade av, och sen körde jag smått apatisk de ca 18 milen hem till Skillingaryd där jag missade Aston med en kvart. Han sov så sött när jag kom hem och jag och Vikto myste i soffan till El Classico.

Nu är jag ”hemma”. Nu är handbollslivet (snart) över. Dags för familjen att få ta mer plats och tid.

Det blir bra.

bara fyra månader

Gran Canaria, över nyårsafton 2012-2013.

DSC_0611

DSC_0529_2

DSC_0552_2

DSC_0778

IMG_7390Nu är det mindre än fyra månader kvar till vår efterlängtade resa till Mallorca, närmare bestämt Alcudia, med Viktos familj. Över midsommar blir det en härlig veckas all inclusive på Alcudia Pins med Bamse och hans vänner. Med tanke på att resan bokades redan i somras och vi redan längtat i över ett halvår förstår ni kanske varför fyra månader känns som ”bara”.

Det ska bli alldeles underbart.

 

family friday

20140215-000457.jpg

I dag kom lillebror med flickvän till Småland för att hälsa på. Efter mitt PT-pass i morse åkte jag in till Jönköping för att hämta dem och sen har vi haft hela dagen och kvällen tillsammans. Sverige vann mot Schweiz i OS-hockeyn och allt är frid och fröjd, men nu är det tydligen läggdags (klockan är 00.10) och jag är obstinat som en tonåring. Hatar läggdags. Men måste väl vara ”vuxen” nån jäkla gång i livet…

jag är borta nu, så att jag inte ska behöva vara borta sen

Jag sitter på mitt kontor, mitt i stöket. Har just varit inne hos Aston, klappat honom över huvudet med det lenaste håret, hållit i hans fina, lilla hand och känt hur det dåliga samvetet pressade sig ut ur kroppen genom två våta tårar som sakta vandrade längs mina kinder.

I morgon vaknar han vid 06, ungefär samtidigt som Vikto. Jag kommer slumra halvt, men ändå tvinga mig upp för att klappa hans lena hår på hans söta lilla huvud och hålla i hans fina, lilla hand när han äter sin välling framför Bolibompa. För när de åkt till dagis och jobb dröjer det till sen söndagskväll innan jag får se mitt lilla yrväder igen. Och fyra dagar är ju ingenting i det stora hela, men det är mycket för mig.

Vad ska jag då göra som är så satans viktigt att jag negligerar mitt barn?

Jo, i morgon kring 15.20 åker jag mot Jönköping för samling inför match. Matchen spelas mot Partille, i Partille (Göteborg), klockan 19.30 och hade det bara varit den hade jag ju inte behövt gråta alls, men det kommer mer. Till helgen är det nämligen PT-helg igen, i Göteborg. Och det är ju roligt. Förstås. Jag trivs väldigt bra med utbildningen och med min klass, så det är ju inte det som är problemet. Jag älskar ju Göteborg och jag kommer få träffa både mamma och pappa och storebror och lillebror och ännu fler därtill, så det är ju inte heller ett problem. Jag ser ju allt jag vinner på denna helg. Men jag hade hellre gjort det med Aston där. Och Vikto, så klart.

Jag försöker se det så här dock – jag gör detta nu, tar denna tid ifrån mitt barn och min kärlek, för att vi ska vinna på det längre fram. För att jag ska ha ett jobb där jag trivs, och således mår bra och är trevlig att vara omkring, för att jag ska kunna bestämma över mina egna arbetstider, och således får mer tid tillsammans med min familj, och för att jag ska tjäna hyfsat bra med pengar, så att vi kan leva ett gott liv. Jag vet ju att dessa helger är så värda det i slutändan. Jag vet det.

Men Aston vet inte det.

Och han kommer gå här och ropa efter mig i helgen. Inte en gång, inte två, utan förmodligen hundra gånger. Och han är för liten för att förstå att mamma snart är hemma igen, för han vet inte att fyra dagar går fort. För han vet inte ens vad fyra dagar är. Han vet bara att mamma är borta och att han önskar att hon inte var det. Och det dödar mig just nu.

Jag inser när jag sitter här och skriver att jag aldrig varit borta så länge från Aston. Någon gång ska ju vara den första, så klart. Just nu önskar jag bara att den gången inte var nu.

DSC_0200

Mitt liv.

trött i kubik

20131226-143214.jpg
Mina fina Hummel-shorts som jag fick i julklapp. Av mig själv.

Hemma igen! Kom i går eftermiddag och firade sedan julafton nr 2 hemma hos Viktos föräldrar. En mycket bra jul med finfin mat och massvis med fina och bra julklappar. Är så tacksam!

20131226-143421.jpg
Modig Aston skakar hand med tomten.

Något som jag däremot inte är tacksam över, utan snarare väldigt trött på, är att jag fortfarande är sjuk. Förra veckan var jag febrig, men det gick över fort. Sedan var jag frisk i en hel dag innan jag i söndags drog på mig en monsterförkylning som sedan inte lugnat ner sig det minsta. Snarare blivit värre.

Så himla tråkigt att må så här. Så himla tråkigt att inte kunna träna när jag hade världens tillfälle att köra rehab för mitt onda knä nu under uppehållet. Så himla tråkigt att mitt humör svajat betänkligt de senaste dagarna till en följd av detta.

Jag är så täppt i näsan och så ur form att jag blir andfådd av att ta på mig skorna. Fett…

Här hemma ser det dessutom ut som kriget nu, med halvt uppackade väskor och fem tusen julklappar utspridda över 150 m2. Haha. Ja, ”stackars oss”.

Färdiggnällt.

20131226-144106.jpg
Vendela och Aston på ”riktiga” julafton.

crazy little thing called life

20131121-080149.jpg

Intensiteten de tre senaste veckorna har verkligen varit brutal. Jag kommer på mig själv med att tänka ”nästa vecka, när det är lite lugnare, då ska jag…”. Men det blir ju aldrig lugnare och jag förstår mer och mer att lugnet inte kommer infinna sig förrän på andra sidan nyår.

– by airaM. Folk har börjat beställa julklappar och Hope-halsbandet säljer som smör. Webbshopen ska färdigställas, men när? Jag måste prioritera redan inkomna ordrar före eventuella nya ordrar.

– Extrajobb. Jag har visserligen bara jobbat en natt och en dag denna veckan, men det innebär ju ändå att två dagar ”försvunnit” från by airaMs tid. Och mer extrajobb kommer det bli, så det är bara att köra på. I går var jag på ett svarveri mitt ute i skogen, med en chef som påminde om SoA-bossen Clay Morrow och en kollega som var läskigt lik methkokande Walter White i Breaking Bad. Spännande dag som gav mig svarta händer fulla med stickor, svullna knän och en insikt om att mina luftrör är väldigt känsliga för damm från trä.

– Handboll. Inte mer handboll än vanligt, men många kvällar försvinner ju, helt klart. Kan ibland känna mig ledsen över att få så få kvällar ihop med Aston (och Vikto), samtidigt som handbollen gör mig lycklig.

PT-utbildningen. Nästa fredag har vi andra provet och sedan förra perioden har jag pluggat totalt kanske två timmar. Bedrövligt… Jag har helt enkelt prioriterat bort det när jag haft/har så mycket annat. Jag får helt enkelt lyfta det på priolistan nu sista veckan.

20131121-081340.jpg
För jag vill ju hemskt gärna göra så här bra ifrån mig igen.

– Socialt. Jag har inget socialt liv alls nuförtiden. Smällar man får ta emellanåt, jag försöker i alla fall ge tid till mina älskade killar.

Nu ska jag vila lite innan jag sätter igång med dagens bestyr, för sömn är inte heller något som prioriterats upp på sistone.

Hej på en stund!

allt som betyder något

20131009-231221.jpg
Kungen på Hemköp i dag.

De senaste dagarna har jag drabbats av ett hemskt dåligt samvete. Jag känner att jag är en dålig mamma av flera olika anledningar.

1. Aston går på dagis fastän jag är hemma hela dagarna. Ja, jag jobbar ju hemifrån, så jag får ju ha honom på dagis, men jag måste inte. Ändå har jag det. Som att jag typ inte vill träffa honom. Vilket jag självklart vill. Han har ju trivts på dagis sedan första sekund. Så därför har vi honom där. Han älskar ju det. Men sista veckan har han varit lite mer återhållsam när vi lämnat honom och då känns det värre.

2. Jag är borta mycket på kvällarna. Handbollen tar ju sin tid, så är det ju. Och handbollen gör mig hel. Lyckligare. Och då tänker jag att jag blir en bättre människa, en bättre mamma. Men Aston vet ju inte det. Han vet bara att jag lämnar honom varje kväll och det har börjat göra ont i hjärtat på mig. Han har aldrig varit särskilt mammig och det är/var jag glad för, för han är verkligen en självständig individ. Men på sistone är jag mer och mer central i hans liv och då känns det mer och mer som att jag sviker honom varje gång jag lämnar honom.

3. Denna jävla iPhone. Från och med i morgon är det jag som lägger ifrån mig denna djävul till apparat när Aston är i närheten. Så enkelt är det. Slutfjantat nu.

I kväll satt jag bredvid hans säng i en kvart och bara tittade på honom, pillade honom i håret och sa att jag älskar honom, om och om igen. Beundrade hur en mänsklig varelse kan vara så fulländad och skänka så oerhört mycket känslor. Hur han har gjort mitt liv komplett. Det finns ingenting som är viktigare än han. Ingenting.

20131009-232757.jpg

uppåt, framåt

Mamma är här. Hon kom i kväll och jag är lycklig ända in i själen.

Och i morgon är det seriepremiär, äntligen. Det vi tränat för sedan i maj. Alla mil vi sprungit, tyngder vi lyft, bollar vi passat. I morgon är det upp till bevis och min mage har åkt Balder hela dagen. Jag älskar det.

De svarta ögonen lär växa fram i natt. Handboll. Livet. Bra skit.

20130928-001610.jpg

den sjunde september

20130907-082605.jpg
Repost från instagram.

Den 7:e september 2011 var en väldigt speciell dag. Ett datum jag alltid kommer minnas. Det är dagen då vi stod i ösregnet och såg vårt hus komma på plats efter månader av mark- och grundarbete. Det är dagen då jag satt chockad framför text-tv och gång på gång förnekade att Stefan Liv faktiskt omkommit i en flygolycka. Men det är också dagen då älskade lilla (nu stora) Vendela kom till världen. Min storebrors första dotter, min och min lillebrors första brorsdotter, mina föräldrars första barnbarn. Hon skänkte glädje på en annars nattsvart dag, när hon kom, och hon har gjort det varenda dag under sina två första år. Grattis på 2-årsdagen, älskade barn. Faster med familj älskar dig!

kött, shopping och inventering

20130901-213850.jpg
Flygkillen.

Som vanligt levererade Göteborg en bra helg, det tackar vi för.

I går kväll var vi ute och åt på Sinclair’s Steakhouse i Linné. Det var jag, Vikto, Aston, mamma, lillebror och storebror med familj. Ett härligt gäng som alla blev mycket nöjda med maten. Dit lär vi gå igen och jag rekommenderar er att göra detsamma!

20130901-214100.jpg

På vägen hem åkte vi till Lager 157, lite så där spontant. Mitt första besök där, faktiskt. Vi hittade en hel del fint och några nödvändiga saker och åkte därifrån lite fattigare. Herregud, vi borde införa köpstopp pronto och spara pengar till en resa istället…

20130901-214313.jpg

Väl hemma har Vikto varit iväg och inventerat på Hemköp med fotbollslaget (haha, precis sånt man vill göra när man är 31 år gammal) medan jag och Aston har lekt och gjort matlådor här hemma. Inte ofta jag är så duktig kan jag tala om.

Nu lägger vi den här helgen till handlingarna och ser fram emot en ny vecka i morgon. Höst nu. September. September är månaden då alla handbollsserier sätter igång. Ni förstår ju att jag njuter. Älskar denna månad.

Hoppas att er helg varit kanoners. Kram!

tre fina dagar, två långa nätter

20130809-233755.jpg

Storebror med familj har varit här sedan i onsdags och vi har haft det så härligt, så roligt, så fint. Så mycket som barnen lekt med varandra dessa dagar har de inte gjort tidigare. De börjar bli stora, de två älskade.

20130809-234122.jpg

20130809-234146.jpg

20130809-234212.jpg

Snart igen, hoppas jag.

Nu är klockan snart midnatt och jag ska knoppa, för i morgon är det dags för första försäsongsmatchen. Sjukt taggad!

Peace out.