ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

den tredje november

  
Mitt färgglada, viljestarka, glada, trotsiga, underbara, envisa, påhittiga, aktiva och älskade barn. Aston. I dag blir du fyra år.

Det har varit de fyra bästa åren i mitt liv, det kan jag säga utan att tveka. Jag hade roligt innan du kom, absolut. Men med dig kom min mening och du har visat mig hur jag ska leva fullt ut. Om du gjort det med mig på bara fyra år, vad ska du då åstadkomma med resten av ditt liv?

Det finns inga gränser för hur långt du kan gå. Ingen väg är för lång, inget hinder för stort. Du kan bli och vara vad du vill. Vad du vill. Jag älskar dig. ❤

  
 

mitt färgglada barn

  
Mitt barn. Min förstfödda. Kolla på honom. Hur färgglad han är. Ja, ni kan se det. Det yttre färgglada. Vi ser det, vi med, men framför allt så känner vi det.

Det är alltid extra allt med Aston. Alltid 100% känslor – glada som ledsna, exalterade som arga. Ibland är det verkligen pissjobbigt. Alla som haft en 3-4-åring med trots och fem miljarder viljor inom sig vet vad jag pratar om. Dessa stunder då man seriöst undrar ”VARFÖR var det nu igen jag ville ha barn från första början?”.

Alla som haft en 3-4-åring över huvud taget vet att det är just denna lilla person som visar oss, just när vi behöver det som mest, varför vi ville ha barn från första början.

För det är tindrande ögon, det är sprickande stolthet, det är felböjda ord och skratt som aldrig tar slut. Det är rufsiga morgonfrisyrer, söta små ”oj då, förlåt mig” och det här ”Titta, jag kande lyfta Dahlia!”.

 

För varje grått hårstrå får jag fem gapskratt. Och hade det varit tvärtom hade det fortfarande varit lika värt.

Tack, Aston.

ur tryggheten

  

Jag lyckas fylla livet hela tiden. Varje gång det kommer en ”lugn vecka”, så är den snart inte lugn längre. Tillsammans med mina nära och kära lyckas jag alltid se till att ha något att göra, något att se fram emot. Livet blir aldrig, aldrig tråkigt.

Och medan tiden går utvecklas Dahlia i en rasande takt. Hon har inte riktigt än listat ut att hon ska gå med gå-vagnen, den är mest god att äta, men hon står där i alla fall – flera gånger dagligen.

  
De här fyra. De gör livet extra spännande (och nerv-vrakigt). Och jag är så glad för dem och för oss vuxna, för den trygghet vi lyckats skapa tillsammans.

Ur trygghet skapas stora ting.

måndagsbarn

  
Under hela våren har Vikto varit föräldraledig varje måndag och fredag och eftersom Aston går på förskolan 9-14, tisdag-torsdag, så har jag inte behövt vara hemma själv hela dagar med båda barnen särskilt mycket. Men nu efter sommaren är han bara föräldraledig på fredagar, så varje måndag blir en reality check för mig nu. För jag inser ju hur bra jag haft det i ett halvårs tid. Och Vikto med, förstås.

I dag var andra måndagen efter semestern och det har varit en mysig dag. Förmiddagen var lugn och fin, sen åkte vi och överraskade Vikto på jobbet och tog med honom på utelunch (så då var jag ju iofs inte själv med barnen). Sen åkte vi till lekplatsen vid Movalla och Aston lekte loss som tusan i prick en timme innan vi åkte hem och njöt av finvädret på vår baksida istället. Och plötsligt var Vikto hemma och jag hade överlevt denna måndagen också, haha.

  
Om ett par timmar åker jag och Aston in till Jönköping för handbollsträning. Ekorrhjulet är igång.

min dag, er dag

Mors dag har passerat. Mors dag 2015. Det innebär att jag firat min fjärde(!) Mors dag och min första som tvåbarnsmor. Det är ju vansinne. Fyra stycken.

Jag vet att jag nästan tjatar om detta, men jag känner mig fortfarande så himla mycket som Maria att jag knappt fattar ibland att jag är mamma. När vi är hemma med barnen känns det fortfarande bara som att vi är barnvakter, för ingen ser ju vad vi gör här. Det är när vi kommer ut som det känns på riktigt. Och än är barnen så små att de inte vet/bryr sig om vad Mors dag är, så det är egentligen mer en prövning för Vikto. ”Hej, hallå, visa mig nu hur mycket barnen älskar mig, VISA MIG!!!”. Nädå. Eller?

Eftermiddagen tillbringades i alla fall på Aqua i Jönköping med hela Viktos familj och det var en riktigt trevlig stund. Fastän Aston genomlevde THE sockerrus av allt han tryckte i sig och fastän Dahlia inte riktigt ville komma till ro. Det var en härlig middag med riktigt god mat och trevliga samtalsämnen och jag kunde inte ha en bättre ”svärfamilj” någonsin. Det är inte bara Vikto jag älskar, det är dem – allihop.

Nu väntar en ganska körig vecka och när jag skriver det kommer jag på att ”så där tänker jag varje söndag”. Det är inte bra. Jag trivs med mycket att göra, på ett sätt. Men jag trivs inte med ”körigt”. Det får gå, lite till. Tills Försäkringskassan gets its shit together.

Hoppas att ni alla haft en fin Mors dag – oavsett om ni firat era mammor, har blivit firade själva eller både och.

_MG_8143

Den senaste. ❤

a och a

 De här två. Kontrasterna mellan deras värsta och bästa stunder är ENORMA. En retsticka och en lipsill, det faller inte alltid väl ut. I dag packade jag ihop oss ögonaböj och åkte raka vägen hem utan att passera gå när de inte behandlade varandra bra. ”Nu fick ni lära er lite om konsekvenstänkande” sa jag. Ja. Det gjorde de säkert.

  

Det verkar vara färdigammat här nu. Redan. Det är bara flaskan som duger, till och med när det gäller tröst. Förutom på natten, då funkar det bra med mig. (Typ då jag gärna skulle slippa…)

Det här känns väldigt dubbelt. Grinade förut till och med. Jag flaskmatar gärna, av flera skäl. Men jag ville väl kanske välja mer själv när det skulle vara över. För jag vet ju inte om det blir något mer nu. Och då känns det helt plötsligt så jävla sorgligt?

Nåväl. Mina känslor åt sidan – Dahlia mår bra. Och DET är det viktiga. ❤

jag, en förälder

I dag hade Aston gympaavslutning. En riktig avslutning, med alla gymnastikgrupper. Astons grupp var den yngsta gruppen och uppträdde först. Aston gjorde tio kullerbyttor på raken på den långa, uppblåsta mattan och jag satt på läktaren och grät. Tårarna rann då och tårarna börjar rinna nu, när jag tänker på det.

Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är förälder. Någons mamma. Två små personers mamma. Så som min mamma är min. Så är jag för dem. Det är så svårt för mig att greppa mestadelen av tiden, för jag känner mig fortfarande så himla mycket som bara mig. Jag känner mig fortfarande som ett barn, som tycker att det är astråkigt att städa och laga mat och jag känner mig fortfarande som en tonåring, som kan sova till 13 om ingen stör och jag känner mig fortfarande som 23, då jag kunde kröka och festa till fem på morgonen om jag ville. Jag är fortfarande hon på något sätt, även om jag inte lever så längre. Även fast jag tar hand om två små människor varje dag, tillgodoser deras behov. Älskar dem, pussar dem.

Trots att jag gör det varje dag.

Så är det när jag sitter och tittar på en gympaavslutning eller på ett Lucia-tåg, eller går på ett föräldramöte på förskolan som jag känner mig som mest som en förälder. Och den känslan är så överväldigande, så stor, att då går tårarna inte att stoppa.

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta. Det är så nära magi man kan komma.

gooners

Mina små Gooners i dag. ❤

nya tider

 

I går blev ju den här donnan två månader. Herregud, två månader, hur gick det till? Märkligt hur relativ tiden är och ändå så konstant.

Av dessa två månader låg vi ju första veckan på Ryhov. Efter det har Viktor varit hemma varje måndag och fredag, samt jobbat halvdagar tisdag-torsdag medan Aston är på förskolan. Detta tack vare att han nyttjat de tio dagarna man får i samband med förlossning till halvdagarna och tagit vanligt föräldraledigt på måndagar och fredagar. Vi har fått väldigt mycket tid tillsammans under får första tid som fyra i familjen och det är jag vansinnigt tacksam för.

I morgon är det färdigt med det. I dag var sista halvdagen och från och med i morgon är det jag som kommer lämna och hämta Aston på förskolan och jag har bävat lite inför detta (pga antalet psykbryt jag och Aston beräknas få när han vägrar klä på sig på morgnarna), men nu känns det faktiskt bra. Det ska bli skönt att komma ut på morgonen och promenera en sväng med Dahlia i vagnen, speciellt nu när våren är här. (Påminn mig gärna om detta när jag lider av sömnbrist och hellre vill sovmysa i sängen med Dahlia hela förmiddagarna…)

Sen kommer ju Vikto fortsätta vara föräldraledig på måndagar och fredagar, så det blir ju ingen jätteskillnad. Mest detta med påklädning och trots som oroar lite. Men kom igen, det blir kul. Visst?

  

Storhjärtat.

vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret. 

en vacker tid, en kämpig tid



Det är en härlig tid nu. Våren är här. Solen har lyst mer de sista dagarna än under hela december-februari tillsammans.

Dahlia mår bra och vi vuxna med. Aston har det jobbigare just nu. Trots och mycket, mycket känslor om precis allt. Inte en enda sak går oemotsagd här hemma. Det är energikrävande, ja, långt över gränsen här hemma många gånger. Många tårar, skrik och ledsna miner. Men de sista dagarna har vi hittat en väg. Genom att prata om vårt föräldraskap och bestämma oss för en gemensam linje, samarbeta mer och välja våra strider. Prata mer, läsa mer. Lyssna mer.

Det är så lätt att undra vad som är fel på barnen. Vi glömmer lätt vad som är fel på oss själva. Jag tror att vi hittade det och jag tror att det blir bättre nu.

Det måste jag tro.



Lillskrutt.



Storskrutt.



Vi. ❤

växer och frodas



Vår blomma fortsätter växa och må bra! 4720 gram och 58,2 cm efter fyra veckor och fyra dagar. Det innebär 820 g och 4,2 cm ökning sedan födsel. Bra jobbat för en skrutt som hade en skakig start!

Strax är det dags för Dahlia att få en pappa även på pappret – eftersom vi inte är gifta än är det ju långt ifrån självklart att Vikto är pappan (suck…). Tid på Soc kl 14!




Älskar att vårt babyskydd och vagnchassi är kompatibla. Så smidigt!

måndag

Kaffe!

I natt hade vi nog den jobbigaste natten sedan vi kom hem med Dahlia. Eller jag hade, för det är, av förståeliga skäl, ännu jag som tar nätterna här. Jag tror inte att jag sov en enda timme i sträck. Dahlia gruffade, knölade, åt, gnällde, bökade, ja, allt som går, och jag for upp och ner som om jag deltog i någon slags nattlig situps-tävling.

Så när kidsen vaknade i morse gick Vikto upp med båda två och jag fick sova ett par timmar – ensam i en dubbelsäng. Hur jävla gött som helst.

När Dahlia behövde käka kom han in med henne och så ligg-ammade jag henne. Hon åt tills hon somnade och sen låg hon där och tuttade så gött.



När jag sen gick upp (runt 11!) satt mina stora kärlekar så här på framsidan och hade vårfika. Jag log med varenda fiber av min kropp. Det blir ju inte finare än så här.

babysteps

IMG_7093

Från instagram (där jag uppdaterar varje dag under @airamsorb):

Två steg fram, ett steg bak.
Efter att specialister i Linköping granskat resultatet från EEG:t som sträckte sig från fredag kväll till söndag förmiddag visade det sig att Dahlia haft flertalet kramper under denna tid, dock av den arten att de inte synts på utsidan.

I morgon förmiddag tas beslut om hur man går vidare, troligtvis med ryggmärgsprov och magnetkameraundersökning på hjärnan. Vi hade förhoppningar om att hon äntligen skulle kopplas bort från maskiner och sladdar i kväll, men efter detta besked får vi vänta lite till.

Det svider.

Men mitt i allt verkar Dahlia vara alldeles obrydd, så hon får ge mig den kraft jag behöver tills hon blir friskförklarad även på pappret.

i morgon klockan kvart över åtta

IMG_4840

Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.

Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.

Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.

Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.

Blåsljud. Hjärta. Jaha.

Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.

I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?

Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.

Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.

Vi hörs.

rader från instagram, om dig

2015/01/img_5867.jpg

Alla känslor du får mig att känna. Glädje, uppgivenhet, lycka, vansinne, stolthet, bubblande eufori. Men framför allt kärlek. Herregud, jag kan ha varit fullständigt tokig på dig innan läggdags, för ditt sätt att visa din starka vilja med dina vansinnesvrål och dunkahuvudetigolvet-infall. Men när du ligger i din säng och sover och jag ligger sömnlös i min, så saknar jag dig och vill inget hellre än att ha dig nära.

Att vara förälder, det är väl så det känns.

återhämtning

2015/01/img_5798.jpg

I dag sov Aston ända till tjugo över nio (eftersom han vägrade kasta in handduken förrän kl 23:23 i går kväll…) och efter välling och lite barnprogram lämnade jag honom på förskolan efter tre dagars vab.

Alltså det finns inget som får mig att känna mig som en sämre förälder än just vab. Herregud. Film och iPad och görvadfanduvill,jagorkarinte i dagarna tre. Inte blir det lättare när man är höggravid och otymplig som en jävla lastbil heller.

Nu hoppas jag att han får några roliga timmar på förskolan i dag, så att han är trött och glad när jag hämtar honom sen. Han var inte direkt överförtjust när jag lämnade honom, han ville hellre stanna hemma. Sånt gör alltid lite ont i mammahjärtat. Men jag är trots allt sjukskriven och har ont överallt, är skittrött och har en förlossning framför mig, så jag behöver lite återhämtning här nu…

2015/01/img_5803.jpg

Lite av den varan fick jag på vår fina lilla gårdsbutik här i Skillingaryd – Tina & Översten. Underbart ställe med butik och café i ett. Jag åkte dit och kikade lite, pratade med den trevliga ägaren och så fikade jag med varm choklad och morotskaka. I total tystnad.

Fantastiskt.

Nu har jag klarat av lite jobb här hemma, så nu vilar jag lite. Bra Maria.

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

IMG_6846

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

IMG_6934

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

IMG_7024

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

IMG_7158

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

IMG_7284

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

IMG_7311

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

IMG_7318

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

IMG_7332

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

IMG_7336

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

IMG_7396

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

IMG_7495

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

IMG_7592

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

IMG_7615

Aston spände musklerna ca hela tiden.

IMG_7644

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

IMG_7692

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

IMG_7805

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

IMG_7891

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

IMG_7893

…på lite blandade sätt.

IMG_7962

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

IMG_8079

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

IMG_8184

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

IMG_8199

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

IMG_8270

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

IMG_8309

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

det vackraste världen har sett

Insomnia, som vanligt nattetid. Hur trött som helst på dagarna, men på natten kommer tankarna. Aston hostar och jag hålls vaken och jag kan inte sluta tänka då. Usch, jag orkar inte ens skriva om det senaste i raden av allt som går emot oss just nu, så jag fokuserar på det roliga. Det jobbiga kommer, tids nog.

IMG_3758.JPG

I dag hade Aston lussefirande på förskolan. Utomhus, som ni kanske förstår av bilderna att döma.

Han var pepparkakslucia, helt efter eget val. Först skulle han bergsäkert vara lucia, men i sista stund ändrade han sig och ville vara pepparkaka istället. Den finaste pepparkaka jag sett i hela mitt liv. ❤

Han sjöng inte ett enda ord, men han stod längst fram, gjorde lite rörelser, slickade på overallen och stannade kvar i lussetåget, så jämfört med förra året när han sprang gråtandes till mig och sen inte ville återvända om jag inte följde med och hade honom i knät så var det ett steg framåt, haha.

Märkligt egentligen, för här hemma sjunger han konstant. Lite scenskräck månne?

IMG_3753.JPG

Nu ligger han är bredvid mig, min älskade, älskade unge och fastän han är så nära, så är han inte nära nog.

God natt.

i need to remind myself

DSC_0003

 

Vi två förrförra helgen. ❤

Jag vet inte om jag visar tillräckligt mycket uppskattning i livet. Jag säger allt jag känner för människor. Att jag älskar dem. Jag säger tack. Jag säger att jag är stolt över mitt barn och min älskade, älskade fästman och bästa vän. Men visar jag det? Jag vet inte. Säkert inte. Jag sitter för mycket med mobilen. Jobbar mycket från den, men gör annat onödigt också. Spelar spel. Kollar twitter. Facebook. Jag känner ofta behov av att vara ensam. Mer och mer nu under graviditeten. Kanske normalt, jag vet inte. Men ibland känns mina ord tomma. Inte inne i mitt hjärta, jag vet att de är sanna. Ingenting har varit mer sant i mitt liv. Men jag visar det ju inte. Jag är lat, städar ingenting typ, lagar knappt mat, bäddar inte sängen, sover så länge jag kan på förmiddagarna. Jag vet att jag är gravid och trött och allt det där, men jag måste kunna göra mer. Visa mer.

Jag skriver detta för att pressa mig själv lite. För att vara en bättre mamma, bättre fästmö, bättre människa över lag. Hör du det, Maria? Läs detta varje dag för att påminna dig själv om att de finaste i ditt liv är värda mer. Varje dag.

DSC_0061

Ni är de absolut finaste jag vet. 1:a advents-fika.

DSC_0065

Pepparkaksbak med mitt hjärta tidigare i kväll.

höj kraven – på er själva och på andra

DSC_0178

Vikto är en otroligt bra pappa till Aston och tar mycket ansvar för de delar i vårt liv som rör Aston. Men det krävs också att jag lämnar ifrån mig. Vi når dit tillsammans.

Efter mitt inlägg i går, om hur jag är världens sämsta mamma, har jag fått mängder med peppande kommentarer om igenkänning i stil med ”Du är helt normal och verkligen inte ensam” vilket är oerhört värdefullt för mig att få läsa när jag inom mig känner att ”SÅ HÄR kan ju INGEN annan förälder någonsin ha känt gällande sitt barn”, för SÅ hemsk kände jag mig. Så det stödet är ovärderligt. Tack.

Ganska snart reagerade jag på facebook över att samtliga kommentarer kom från andra mammor (förutom en från min egen pappa). Andra mammor med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sitt föräldraskap. Inga pappor. Och det väckte frågor inom mig, frågor jag egentligen redan visste svaren på. Det gjorde mig förbannad.

Strukturer i Sverige och i världen gör att mammor fortfarande är de i ett heteronormativt familjeliv som tar störst ansvar för barnen. Det är mammorna som tar ut mest föräldraledighet, det är mammorna som köper kläder till barnen, bestämmer och lagar mat, som fixar matsäck till utflykter osv. Pappor är up and coming på många håll, vilket gläder mig enormt! Men i det stora hela är det fortfarande mammor som drar det tyngsta lasset när det gäller föräldraskap. Ändå är det mammorna som sitter där – med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sig själva.

Jag flippade lite av detta och ställde en fråga till pappor jag känner och jag använde mig då av facebook, för det går snabbt att nå ut till många där. Jag undrade om de aldrig får dåligt samvete eller om de helt enkelt inte pratar om det. Frågan missförstods, så klart. Pappor tog det personligt osv och tolkade frågan som att jag anser att alla måste ”gråta ut” på facebook, som en pappa tyckte att jag gjort.

Men nej. Det tycker jag så klart inte.

Jag känner pappor irl också, tro det eller ej. Pappor som varit långt mycket mer frånvarande i sina barns liv än barnens mammor. Pappor vars engagemang som längst sträcker sig till barnens idrottsintressen – det roliga. Resten är ”mammagrejer”. Pappor som aldrig yppat minsta ord om dåligt samvete. Kanske har de det, kanske inte. Oavsett så är det åt helvete. I’ll tell you why.

Har de inte dåligt samvete? Varför inte? För att förväntningarna på pappor är sorgligt låga. En pappa är en bra pappa om han låter mamman ”få lite egentid” och tar med sitt barn ut på en promenad och en stund på lekplatsen. En pappa är en bra pappa om han kommer ihåg barnens matsäck och om han lämnar och hämtar på förskolan mer än mamman. En pappa är en bra pappa om han lagar mat till sina barn. En pappa är en bra pappa om han är föräldraledig i mer än de dagar han ”måste”. För vissa människor är en pappa till och med ”barnvakt” till sina egna barn. Och ni tänker säkert att ”Va? Det där är ju självklarheter?”. Ja, det är det. Det tycker jag med. Och det är självklarheter, för varje mamma på denna jord. Ingen creddar en mamma för något av det jag nämnt ovan. Snarare är en mamma olämplig som förälder om hon inte uppfyller alla krav ovan.

Mammor ska av naturen vara vårdande och husliga, medan det hos pappor ses som stjärnegenskaper.

Vissa tror att det är biologiskt. I viss mån är det säkert så. Men den allra största delen har att göra med invant beteende. När flickor preppas med dockor och barnvagnar och nappflaskor från innan de lärt sig gå ska pojkar vara tuffa och starka och leka med bilar och monster och Batman. Inget vårdande där inte.

Och där kommer vi in på den andra delen. De pappor som har dåligt samvete, men inte pratar om det (för att de inte vågar?). För män ska inte prata om känslor, traditionellt sett. Det är inte heller biologiskt, tro det eller ej. För när flickor är ledsna som barn så pratas det med dem, man tröstar och nickar förstående, medan pojkar tidigt ska ”ta det som en man” och ”äh, kom igen nu, du är väl ingen kärring”.

Hur ska man våga prata om sina känslor och brister som stor och stark vuxen när man inte ens får göra det som litet och sårbart barn?

Jag ger mig inte på en enda enskild individ här, utan jag pratar generellt. Om strukturer och om det jag ser, hör och upplever. Observera även att jag inte vill klandra någon eller skuldbelägga vissa parter här, för det handlar om strukturer man oftast inte ser själv. Jag hade sett det som riktigt jävla befriande att se en enda peppande kommentar från en pappa som känner igen sig i mitt inlägg i går. Men det kom inte förrän jag uttryckte min ilska över det jag just skrivit här. En slump? Kanske. Men jag tror inte det.

Jag vill att mammor lämnar ifrån sig lite (inklusive jag själv) och att pappor börjar värdera sig själva högre som föräldrar. Ni är lika viktiga för era barn som deras mammor är. Nöj er inte med att hjälpa till. Ta för er – av både det praktiska och av känslorna och pratet. Alla i familjen mår bra av det, i synnerhet barnen. Och mammor – våga lämna ifrån er lite ansvar, för fan. Ta inte på er allt. Släpp kontrollen lite. Skitsvårt, jag vet, men att lämna ifrån sig ansvar till pappan talar om för honom att han behärskar uppgiften. Samarbeta. Prata. Prata. Prata.

*awaiting shit storm*

världens sämsta mamma

DSC_0530

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.