orden

Jag vill skriva.

Har alltid velat det, har alltid gjort det. Som barn ville jag bli författare, skrev böcker, dagböcker, dikter, you name it. Som ungdom var författardrömmarna borta, det kändes inte realistiskt. Men jag skrev fortfarande. Överallt. Och sen kom bloggen. Jag har flyttat runt på world wide web och lämnat spår lite överallt, men hur mycket jag än flyttat har kärnan i mitt skrivande varit konstant, inom mig.

Med åren har skrivandet blivit mindre och bilderna fler. iPhone kom och barnet kom. Instagram. Barnen. Och det är inget fel med det. Jag älskar foton med. Har flera gånger velat jobba med foto. (Ja. Jag har velat göra det mesta, tror jag.) Nej, inget fel med foton, bara en annan konstform. Och när det inte bara är jag längre, så fyller foton sin funktion, för det är klick, två rader, publicera – klart. Texterna skrivs inte mer. Inte åsikterna, inte händelserna. Inte känslorna. Och det är det något fel med. För jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Jag kommer alltid vilja det. Och på något sätt blir jag nu, i skrivande stund, förbannad över att jag inte gör det. Att jag lägger tid på så mycket annat, sånt jag är halvbra på, nej, knappt ens det. Jag har många strängar på min lyra och det är roligt, det är det. Men jag vill inte glömma vem jag är. Och jag är en skrivande person.

Så jag ska hitta det igen.

Jag ska verkligen jobba för att hitta det igen.

Mitt skrivande. Mina känslor. Lite för er, men mest för mig.

tack för allt

Det som känns i kroppen i dag, efter knappa fem timmars sömn, är inte framför allt trötthet, utan uppgivenhet. Tomhet. En slags total facepalm över att en för stor del av Sveriges befolkning drabbats av ett kollektivt hjärnsläpp/dåligt samvete och röstat bort en av världens mest framgångsrika och respekterade regeringar.

Jag vet inte hur många avgrundsdjupa suckar jag dragit sedan efter kl 20 i går kväll då jag började få svart på vitt varthän det bärgade. Jag hade det så klart på känn under hela valrörelsen, men det är inte en mindre besvikelse för det. Nu är det definitivt att Alliansens tid är över, trots åtta år vid makten som inget annat parti i Sverige hade rett ut bättre. Istället är det en helt oerfaren Stefan Löfven som ska leda detta land och tillsammans med vilka då? Det vet han knappt själv.

Att SD rönte stora framgångar är jag ca noll procent förvånad över. Inget parti har på allvar försökt vinna tillbaka de oroliga väljarna. Det har gapats ”rasist”, ”fascist” och andra glåpord tills luften tagit slut och inte en enda gång har ett parti satt sig ner och lyssnat. Och då menar jag inte på SD’s företrädare, som i flera fall betett sig på sätt som inte lämpar sig när man företräder ett parti på riksdagsnivå. Jag pratar om väljarna. De som själva är arbetslösa, har familjemedlemmar som är arbetslösa, föräldrar, far- och morföräldrar som lever på en låg pension och som undrar hur de ska prioriteras när vi, precis som vi bör, tar hand om tusentals människor från andra länder. Jag kan förstå deras oro. Deras välfärd står på spel. Då är det ibland svårt att tänka på andra. Att nu fortsätta i samma riktning och än en gång dumförklara en stor del av Sveriges röstberättigade är inte rätt väg att gå. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tro mig.

Jag förstår att folk vill distansera sig från SD och dess väljarkrets på det sättet att ingen vill bli kallad rasist. Själv har jag blivit kallad rasist otaliga gånger pga att jag själv inte slänger ur mig ordet till alla som inte kallar alla som röstar på SD rasister. Ja, ni ser ju själva. Rasist-inception. Men det är. Inte. Rätt. Väg.

Jag hoppas att Löfven lyckas med det som just nu känns omöjligt – att skapa en vettig regering, utan inflytande från extrema personer, men det ser inte ljust ut. Som husägare (och därmed naturligtvis med bolån), två bilar (som körs relativt mycket eftersom vi bor ”på landet”), två egna småföretag (jag) och delägare i ett större företag (Viktor) är denna valutgång det sämsta som kunde hända för oss. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad för vår skull. Vi löser detta ändå, det gör vi alltid. Men jag lider med de som hade det lite knapert redan med Alliansen, kanske en ensamstående förälder med tre barn med stora behov, som eventuellt förlorar en tusenlapp eller två, tillsammans med högre utgifter på olika håll. Hur ska det gå för dem?

Nu ska jag jobba hårdare. Visa de rödgröna och deras anhängare att deras väg inte är den väg jag vill gå. Det vet jag redan. De som tyckte att ”det var dags för en förändring” blir kanske nöjda, kanske inte. Sen får vi se om det är ”dags för förändring” igen om fyra år.

Det tror jag.

Själv vill jag tacka Alliansen för det enorma arbete de gjort de åtta senaste åren. Framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är politiker som fler borde tacka och respektera, för att vi i det fina landet i norra Europa knappt kände av den ekonomiska kris som lamslagit stora delar i andra europeiska länder. Men denna respekt har visats från rödgröna sympatisörer först efter att Reinfeldt deklarerat att han avgår som partiledare för Moderaterna i vår. Så dags för respekt nu.

Båsen är tomma och vi börjar sakna kossorna om tre, två, ett…..

kärlek till en by, vår by

IMG_9063.JPG

Från instagram.

I dag när jag promenerade ner till gymmet dök en mening upp i mitt huvud när jag såg mig omkring medan jag gick.

”Jag älskar Skillingaryd.”

Jag tror aldrig att jag sagt det, eller ens tänkt det, känt det, förut. Men det är nog sant. Att jag älskar Skillingaryd.

Jag har bott här i tre år nu. Tre år av mina snart 29. Mitt barn har bott här i hela sitt liv. Han är uppväxt i denna trygga del av världen, med naturen runt hörnet och Sveriges bästa Hemköp, med ett dagis som heter Bullerbyn, med famo å faffa 400 meter bort och med en backe vid järnvägen som får honom att tjuta ”Mamma! Pappa! Wiiiiie!!!” varje gång vi åker i den.

Hur skulle jag inte kunna älska Skillingaryd?

det här skrev jag 7 oktober 2010 och det gäller än

”sympati. att förstå hur någon känner.

empati. att känna hur någon känner.

många gånger, speciellt i valtider, har jag fått höra och läsa hur jag saknar empati för att jag sympatiserar med högerblocket. människor menar att 500 kr mindre i min plånbok varje månad väl inte spelar någon roll och om jag bryr mej om de cancersjuka, så röstar jag rött. annars saknar jag empati.

ni sårar mej när ni säger att jag saknar empati.

för ni vet inte någonting.

ni vet inte att jag ibland börjar gråta bara för att en gubbe på bussen ser ledsen och gammal ut. ni vet inte att jag gick till mcdonald’s och köpte hamburgare och cheeseburgare för flera hundra kronor och delade ut dem till hemlösa på stockholms gator. ni vet inte att jag började gråta bara för att en stupfull finne som knappt kunde stå upp köpte tre kronor-souvenirer (vad skulle han med dem till?) av mej för flera tusen kr på hockey-vm 2002 och jag blev helt knäckt för jag trodde att det var hans sista pengar. ni vet inte att jag erbjöd mej att ta hem en hemlös och bjuda henne på mat och en dusch och nya kläder, att jag stod där och väntade på henne i en timme, men att hon inte kom. ni vet inte att jag gråter för andra människor jämt och ständigt, även för de jag inte tycker om och som inte tycker om mej. ni vet inte att jag under en lång, lång tid varit världsförälder för unicef. nej, ni vet ingenting.

egoist. att bara tänka på sej själv.

egoism är något av det fulaste jag vet. att bara tänka på sej själv och inte det minsta på någon annan, det är ingen vacker egenskap.

ni sårar mej när ni säger att jag är en egoist.

genom hela mitt liv har jag gått och brytt om ungefär precis varenda människa mer än vad jag brytt mej om mej själv. jag har blivit utnyttjad, överkörd och tagen för givet pga det, men har envist fortsatt. alla andra är viktigare än jag. men det är inte så. alla andra är inte viktigare än jag. jag är precis lika viktig som alla andra. att jag tycker att jag förtjänar den pyttelilla ekonomiska framgång jag äntligen skaffat mej är inte egoistiskt. inte det minsta.

facebook är en stor kommunikationscentral för de flesta av oss i dag. bloggar likaså. vissa är mer aktiva än andra och delar med sej av glädje varje dag. de uppfattas av vissa människor som ”spammare” och tas ibland bort som vän för att de gör mer än en statusuppdatering om dagen. andra människor bara tar emot. folk skriver fem, tio, 15 kommentarer på en bild hur snygg en tjej är. hon bemödar sej inte ens att svara. en annan skriver på sin statusrad hur lycklig hon är för att hon äntligen fått ett jobb. någon förklarar för henne att ”ja, ja. kul för dej. en annan får leva på existensminimum, för för mej finns det inga jobb” och plockar snabbt ner alla glädjekänslor under jorden igen. min blogg. mina känslor och smärtor. mitt lidande. ca 500 unika läsare om dagen, varav kanske 1% beklagat hur jag mår och önskat mej att må bättre.

de här människorna – som inte är tacksamma. som inte vill ge någonting tillbaka. som inte unnar andra något för att de inte anser sej ha det lika bra själva. som i hemlighet är skadeglada när någon de inte gillar så mycket, men ändå är ”vän” med, råkar ut för något.  som inte kan sträcka sej så långt att de skriver ett ”krya på dej” till en människa vars blogg de läser varje jävla dag – de ska inte få ha ensamrätt på att vara empatiska och oegoistiska bara för att de kanske röstar rött. de ska inte få köpa sej fria för 500 spänn mer i månaden och sen inte bry sej om de människor de kommer i kontakt med varje dag. tänk om de kunde skita i de här jävla 500 kronorna och istället anstränga sej för att visa sympati och empati för människor i deras omvärld – varje dag. då skulle de pengarna inte behövas. det kan jag garantera. på samma vis som en upptagen mamma eller pappa inte behöver köpa dyra saker till sina barn i tid och otid om de istället visar dem kärlek varje dag.

jag säger inte att jag är bäst i världen. långt ifrån. jag jobbar med mej själv varje dag. får man säga att man jobbar med sej själv, eller är man präktig då? jag säger att jag bryr mej om andra människor. jag bryr mej om att skriva ”krya på dej” till någon, fastän jag vet att personen aldrig någonsin skulle bry sej om att skriva det till mej. jag bryr mej om andra människor – människor jag träffar och pratar med, för det är då jag känner att jag kan göra någon skillnad. jag vill inte skicka iväg 500 spänn som jag inte ser var de går till. de pengarna kommer ändå andra människor till hands, där jag får se människors glädje med mina egna ögon.

ta inte ifrån mej min rätt att känna empati för att jag råkar rösta blått. och förneka mej inte rätten till medkänsla av samma anledning. det är väldigt oempatiskt av er.

tack.”

så kallade dubbla känslor

20140326-192343.jpg

Sitter i lilla badrummet och tittar på när Aston duschar. Det är så mycket leksaker i duschen att jag undrar hur han ens får plats att sitta. Dags att rensa lite, kanske.

Redan onsdag kväll och jag vet inte hur det är med er, men det känns som att tiden flyger och står stilla på samma gång? Typ dagarna går jättefort, men veckorna står still. Jag försöker att alltid få ut maximalt av min tid, men på sistone har jag fått pausa lite. Tror att min kropp behövt/behöver det. Känner mig klen och stark på samma gång. Tänker att alla väl har fullt med saker i vardagslivet samtidigt som de undrar hur jag hinner med. Men jag gör ju knappt något alls, känns det som. Vet inte om jag tappat bort perspektiven någonstans på vägen…

Oj, vad flummigt. Haha! Nåja. I morgon har vi lite avslutningsträning med handbollen, sen är det över. Finito. Då väntar bara en lagfest som förhoppningsvis blir legendarisk.

Hepp, nu ska jag kika vidare på Asse-Basse. Min skatt.

20140326-193153.jpg
Högst omotiverad bild på mig.

hela vägen in

Det är ju skit med, att vi ska ha så svårt att knyta ihop säcken. Vet inte för vilken gång i ordningen det är som vi leder så gott som hela matchen för att sedan tappa greppet och förlora sista tio.

I dag var det borta mot OV Helsingborg som gällde. En kanoninsats bakåt, i typ 45 minuter, gjorde att vi ledde med 21-18 med ca tio kvar. Sen avslutar vi med 2-8 och allt är förgäves. Det känns så onödigt, så pissigt. Men egentligen inte orättvist, eftersom vi inte gör jobbet som krävs i slutet. Nej, vi har inte domarna med oss – vi får en straff, OV fem. Vi får fyra utvisningar, OV en. Det speglar inte matchen alls. Men hade vi använt huvudet sista tio hade vi vunnit ändå. Det gjorde vi inte.

Och nu ligger vi kvar på sistaplatsen, trots att väl ingen egentligen tycker att vi hör hemma där. Inte jag heller. Men det handlar om att ta poäng, inte leda i paus eller efter 50 minuter, utan efter 60 minuter. Vi får inga tröstpoäng för att vi i åtta av våra 13 förlustmatcher förlorat med tre mål eller mindre. Att fem av dem förlorats med bara ett enda mål.

Det spelar ingen roll.

Handboll handlar om att ta poäng, inte om att förtjäna dem. Så nu är det jävlar bara att släppa alla eventuella mentala handbromsar och köra hela vägen in i kaklet för att ta så många poäng som möjligt på de fem matcher vi har kvar. Varav jag tyvärr missar nästa match, hemma mot Tumba på lördag, pga PT-helg i Stockholm. Det suger, men denna gången har jag inget val…

Nu ska jag väl försöka sova, men det är svårt. Jag analyserar, grämer mig, funderar. Vill hitta en lösning, men tror att vi redan har svaret. Nu är det ”bara” jobbet som krävs.

För mig gick det bra i dag. Jag hade gott flyt framåt och gjorde ett fullt godkänt försvarsarbete. Tyvärr blev det punkt i dag igen, efter ca 20 minuter och sedan matchen ut. Surt! Men så är det.

God natt med er!

20140217-012653.jpg
Vänner var och tittade på matchen i dag och hade gjort detta plakat. Något av det gulligaste någon gjort för mig…

en natt mellan en onsdag och en torsdag

God afton! Eller god natt, är det nog. Klockan är 00:20 och här sitter jag. Skittrött, men ändå vid datorn. Fixar med jobbgrejer – by airaM, PT-grejer, kopplar in skrivaren jag fick av Vikto i julklapp (snabb, jag vet) och lite till. Jag är som mest effektiv på natten, så det är ingen idé att motarbeta det, utan bara att köra på.

Jag har många ämnen jag vill skriva om egentligen. Tunga, jobbiga ämnen. Men jag tvekar över om jag verkligen ska göra det. Jag hade ju en både tyngre och lättare blogg innan – ja, jag behandlade tyngre ämnen, så som politik, nyheter etc, men jag hade å andra sidan bara mig själv att svara för. Ingen annan. Så även om jag vill skriva om vissa grejer så är jag inte beredd att ta eventuellt näthat som kommer med det. För näthatet är så extremt utbrett och fullkomligt vidrigt nu att det inte är klokt någonstans.

Så vi får väl se om det blir något eller ej.

Tills vidare är det Aston, familjen, by airaM, handbollen, träningen och annat vardagligt som tar plats i bloggen. Och det är ju inte helt dumt det heller.

Och nu kom jag på att jag inte ens skrivit på bloggen att webbshopen öppnat igen! Hallåååå, vakna Maria! Ok, här; http://www.byairam.se. Varsågoda, in och shoppa!

Bye.

IMG_6911Sovande Aston häromdagen. Innan jag hann publicera inlägget vaknade Aston till och gnällde och jag var tvungen att lägga mig hos honom tills han somnade om. Och varje gång jag reste mig för att gå vaknade han igen. Trodde att han skulle hålla mig gisslan där hela natten, men nu är klockan 00:52 och jag är åter vid datorn.

Kanske dags att gå och lägga sig ändå…

Bye igen.

 

det är visst nån som är tillbaka

Bild

Helt omotiverad bild på Aston från i går.

Jobbade natten till i dag och sov därför till strax innan 15. Till en följd av det sitter jag nu vaken vid 01 och fixar med julklappar över nätet. Match i morgon, i och mot Tumba. En mittiveckan-match, älskar såna. Känner ingen stress över att jag inte sover än, för jag har ingen tid att passa i morgon bitti. Visst, jag har en del jobb att ta itu med och ska hinna till A6 innan samling vid 13.25, men det finns gott om tid (säger jag nu)…

Och där fick jag skrivkramp. Typ. Jag bloggar ju så sällan nu att när jag väl bloggar finns det så mycket jag vill ha med. Omöjligt, förstås. Att vi var i Stockholm i helgen, att vi förlorade mot Tyresö med 24-27, att vi var på en kanontrevlig fest i lördags, att Vikto till slut tyckte att det var dags att gå hem och jag tyckte ”Redan? Vad tråkig du är?” och han svarade ”Ehh, klockan är halv fyra?”, att jag plötsligt känner att handboll är roligare än på länge, att allt känns lätt och svårt på samma gång. Ja, exakt vad ska jag skriva?

Jag sitter vid datorn nu, det har ni nog förstått vid det här laget. Låter fingrarna svepa över tangenterna och sen är jag där. Där. Vill hitta dit igen, där jag skrev – varje dag – öppet och ärligt och jäkligt naket. Jag trillade in på min gamla blogg häromkvällen och kunde sakna hur jag skrev då. Livet var sämre, men bloggen var bättre. Men det är inte samma nu. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – hellre bra liv än bra blogg. På något sätt vill jag ändå skriva av mig på samma sätt som förr, men jag vet inte hur. Inte samma sak med dagbok, för mig. Jag vill ändå ha utbytet med andra människor, men utan att det blir alldeles för nära. Det ät ju inte bara jag i mitt liv nu, inte bara upp till mig.

Men om jag plötsligt börjar skriva på ett annat sätt, i mer dikt- än dagboksformat, så vet ni varför.

God natt.

Bild

det är bra så här, ja, mer än bra

För en gångs skull sitter jag vid datorn och bloggar! Det händer inte ofta. När jag väl sitter vid datorn är det för att jag jobbar och då jobbar jag verkligen konstant. Inköp, bokföring, ekonomi m.m. Men i kväll är Vikto på avslutningsfest med fotbollen och Aston har just somnat, så jag tänkte att jag skulle passa på och skriva ett gammalt hederligt blogginlägg.

Bloggen har ju verkligen blivit sämre sedan jag skaffade iPhone. Så enkelt är det. Det är så lätt och smidigt att blogga via telefonen, men samtidigt jobbigt att skriva några längre inlägg, så det blir småbloggande hela tiden. Inga längre texter, inget innehållsrikt. Bara dagboksbloggande och mer och mer sporadiskt. Om man jämför min blogg nu med för fyra år sedan kan man undra om det ens är samma människa som skriver. På sätt och vis är det ju i och för sig inte det. Det har hänt så mycket på 3,5 år att jag ju nästan är en helt ny människa. Men ändå alltid densamma. Ändå alltid den uppmärksamhetssökande, osäkra och öppenhjärtliga lilla flicka jag alltid varit. Hej hej.

På sätt och vis kan jag sakna mitt gamla bloggande. Provokativt. Svart humor. Politiskt. Ohämmat. Oftast saknar jag det dock inte alls. Jag kan sakna att säga vad jag tycker, men jag saknar inte klumpen i magen över vilka hatiska kommentarer jag kommer få se denna gång när jag loggar in på bloggen. Folk på internet är hemska och när man skriver en lulllullig dagboksblogg är det ingen som bryr sig längre. Ingen som hatar. Och det är skönt. Det får mig dock ibland att känna att ”de” har vunnit. De fick tyst på mig. Men jag vet att det inte är så. De har inte vunnit. De sitter – osäkra, hatiska och småaktiga – och hatar på någon annan stackars människas blogg istället medan jag lever ett väldigt fint liv, där jag varje dag känner mig lycklig. De har inte vunnit. Jag har vunnit.

I dag har jag vunnit extra mycket. Vi har haft tvåårskalas för Aston. Ett väldigt litet sådant, med bara tre andra barn. Vi lärde oss från förra året då vi hade över tio barn + föräldrar på förmiddagen och sedan vuxenkalas på eftermiddagen – aldrig igen. I dag blev det lagom och alldeles perfekt.

DSC_0128Och när vi har fiskedamm och alla barnen hoppar och skrattar (och liggeer på golvet och skriker…..) så är det svårt att känna någon annan känsla än att jag har det så mycket bättre nu än då. Jag kanske bloggar mindre, men jag lever mer.

DSC_0101

Men visst är det dags att börja blogga från datorn igen? Det är ju så roligt att låta fingrarna fladdra över tangenterna utan att veta vart det bär hän. Jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna med det här inlägget. Nu blev det så här. Och det får väl duga.

Til we meet again…

 

 

finns det pojk-cm och flick-cm?

IMG_9126

Stålmannen i sina rosa klackar.

Läser än en gång om det här med pojkkläder och flickkläder. Denna gång handlar det om Angry Birds, som på ”flicktröjan” är en Sweetie Bird istället. Med rosetter. Och på en rosa t-shirt. Självklart.

Jag vet att vissa går väldigt långt i det här med genus och har klänning och glitter m.m. på sina pojkar. Det är inte dit jag vill komma. Men snälla, rara. Kan vi inte landa någonstans mittemellan?

När vi envisas med att flickor endast ska ha rosa och rosetter och glitter och paljetter och spets och hårspännen (fast de knappt har något hår än) och allt ska vara så satans, jävla gulligt, så säger vi till flickorna att ”Så här ska du vara. Söt och gullig. Inte låta för mycket eller leka så att kläderna går sönder. Inte vara arg.” Och när killar ska ha monster och krig och tufft och förstärkta knän på jeansen och argt och sportigt så säger vi till pojkarna att ”Så här ska du vara. Tuff och stark. Aldrig svag och känslig. Du måste gilla sport och häftiga aktiviteter och du ska leka tills du inte orkar mer. Sitt aldrig still och våga inte vara söt – du ska vara TUFF.”

Och så står vi här som vuxna och undrar var alla känsliga män finns.

Nej, kläder är naturligtvis inte den enda anledningen till det, men de är en större del än man tror. Kläderna säger så mycket, om vi bara tar oss tid att tänka till. Det är ju till och med så att en t-shirt från flickavdelningen i stl 104  är mindre än en t-shirt från pojkavdelningen i stl 104. Trots att en flicka och en pojke som är ca 104 cm långa rimligtvis borde vara lika långa. Eller finns det pojk- och flickcentimeter? Varför? Jo, för att tjejers kläder ska sitta tight och tjejer ”leker inte på samma sätt som killar”. Nej, killar klättrar ju i träd och leker krig, medan tjejerna lägger pärlplattor och ritar hästar på parfymdoftande papper.

Jag säger inte att vi ska göra revolution och klä alla killar i tighta rosa kläder och flickor i baggy militärbyxor, men varför ska det ens finnas olika avdelningar i klädbutikerna? Åtminstone för de minsta barnen? När vi blir äldre skiljer ju sig kvinnors och mäns kroppar åt, avsevärt, men inte när de är små. Varför ska vi behöva se massa rosa och sött och gulligt under flick och allt det ”coola” under pojk? Skulle det vara helt jäkla otänkbart att bara kalla det BARNKLÄDER? Sen kan ju folk fortsätta välja rosa till sina flickor och blått till pojkarna, men butikerna har i alla fall tagit sitt ansvar.

”Men min flicka älskar rosa!” säger ni. Javisst gör hon det! Jag älskar också rosa. Men så länge ni som föräldrar bara pumpar in rosa från födseln så vet hon ju ingenting annat. Klart att hon älskar det.

Jag bestämde mig tidigt för att, så gott jag kan, inte köna Aston. Dvs förutbestämma vad han ska gilla. Jag har köpt kläder i alla färger, en hel del på flickavdelningar. Färgglada kläder, helst. Aldrig något med bilar, monster, Star Wars, Spindelmannen eller annat typiskt killigt. Inte heller Hello Kitty, nattlinnen med hästar eller annat typiskt flickigt. Mer neutralt. Jag har undanbett folk att köpa dylika kläder också, men leksaker har han av alla slag – dockor, bilar, köksgrejor, lego, you name it. Nu är Aston alldeles frälst i bilar och bussar och allt annat med hjul ändå. Och det är helt okej. Mer än okej. För han har valt det själv. Han har haft allt att välja på och han föll för det typiskt killiga. Och jag kan med handen på hjärtat säga att han valde det själv.

Kan du det?

från instagram with love

20130612-142304.jpg

I dag är en oerhört bra dag. Inte för att något hänt, inte för att jag och @lajndblow har treårsjubileum, utan för att jag bara känner mig oerhört tacksam över de liv jag lever, det land jag bor i och de möjligheter som finns här. Jag kan verkligen, med handen på hjärtat, säga att jag lever ett mycket bra liv och att jag är lycklig. Dåliga dagar kommer alltid komma, då får man tycka att världen är åt helvete och att livet suger, men så länge de dåliga dagarna är färre än de bra kan vi väl enas om att vi har det rätt bra ändå? Och har man för många dåliga dagar är det dags för en förändring. För alla vill väl må bra, egentligen?

Jag har skapat mitt välmående genom de val jag gjort i livet. Visst har människor i min närhet hjälp till, men det är mina val som tagit mig till dessa människor och mina val att ta tillvara på det folk i min närhet bidrar med.

Motivation och inspiration från andra i all ära – det är du själv som kan förändra ditt liv. Jag läser ofta kommentarer som ”jag önskar jag hade ditt driv/din vilja/din karaktär etc”. Sluta önska, börja göra! There is no try, just do! Varför skulle jag eller någon annan vara bättre än dig? Kaxa upp dig lite, få lite Zlatan-feeling! Du är inte sämre än någon annan! Jag är nog världens lataste människa egentligen, men jag vinner över min lathet varje (nåja!) dag, annars skulle jag fortfarande varit fast i det sorgliga träsk av självömkan och mascaratårar där jag var för drygt tre år sedan.

Var inte så blygsam. Ta över världen. Annars gör jag det.

handboll, träning och 2,1 mil

Handboll? Nästa säsong?

Jag vill spela handboll nästa säsong och jag kommer troligtvis göra det. Vi hade möte med damansvarige i klubben i dag och det är fortfarande en del oklarheter, men jag har till 95% säkerhet bestämt mig för att köra. Min kropp hatar mig för det, men mitt hjärta har aldrig älskat mig mer. Handboll är fortfarande en alldeles för stor del av mitt liv för att jag ska släppa den.

Så det lär väl bli försäsong ganska snart. Antar jag. Men tills vidare ska jag träna på egen hand. Med påskutflykter och följande sjukdom för Aston och sen för mig så blev det ett ofrivilligt uppehåll. Igen! Men i morgon ska jag ta mig till gymmet igen. Och även ut för en springtur. För om en månad och nio dagar är det dags för Göteborgsvarvet. Haha! Herregud. Jaja. Tur jag är i hyfsad form i alla fall.

20130409-213906.jpg

20130409-213923.jpg
Det är spegeln som är skitig, inte kläderna, hehe.

De här två löpartröjorna från Soc köpte jag i går, på Stadium. Två för 299:-. Billigt, tycker jag! Soc är bra.

Tjofadderittanlambo!

vägen tillbaka

20130124-201109.jpg

ÄNTLIGEN!

Tid. Familj. Handboll. Pendla. Under sommaren, hösten och vintern har det varit ganska mycket pusslande för att få ihop allt. Då har det fått bli så att jag kört fys hemma, med kroppen som redskap, för att kunna vara med på så många handbollspass som möjligt utan att vara borta alltför mycket från familjen. Det har funkat bra. Men jag älskar verkligen att gymma och i dag märkte jag hur mycket jag saknat det.

I dag är det två veckor sedan min operation och egentligen skulle jag slängt kryckorna först i dag, men som vanligt när det gäller mig så skyndar jag på (lite för mycket?). Så jag är redan en bit på väg.

På väg mot vad?

Ja, jag hoppas ju på att jag ska kunna spela de sista matcherna på säsongen. Serien är otroligt jämn, tre poäng från sista kvalplats nedåt till sista kvalplats uppåt. Helt galet. Och kan jag komma i form så vet jag att jag har något att tillföra, så jag vill verkligen ge det en chans.

Men då är det viktigt att jag får köra ordentlig rehab, så den närmsta tiden blir det färre besök på träningarna inne i Jönköping och fler besök på gymmet här i Skillingaryd. Tur då att jag alltså tycker att det är så roligt att gymma.

En sak som dock är sjukt jobbig för mitt psyke är att gymma bland folk jag inte känner när jag är skadad, för det enda jag kan tänka är ”TÄNK OM DE TROR ATT JAG ÄR SÅ HÄR SVAG!!!”. Haha. Ja, tänk…

Nu var jag dock inte bara svag i benen (eller svag och svag, det gör ju ont om jag kör tyngre), utan även i resten av kroppen, men det kan ju bara bli bättre. Nu är jag i alla fall rätt slut.

Dock skulle jag vilja hålla en grundkurs i hur man gymmar med typ 75% av de som var på gymmet i kväll (5% hade koll, övriga 20% var svårbedömda då de bara stod och pratade hela tiden).

Men alltså, folks teknik är skrämmande dålig. Någon stod och körde marklyft med böjd rygg. En annan (självutnämnd expert som tränat i en månad?) skulle lära sin kompis massa övningar, fastän hon inte kunde göra dem rätt själv och JAG BLIR GALEN. Det är kan ju rentav vara farligt, med risk för skador. Och jag vet att jag har en käft som jag kan öppna och säga detta till dem istället, men vem tror jag att jag är då, liksom? Jag är ju knappast någon coach. Men jag är ändå en sån som vill hjälpa när jag ser att någon gör fel.

Hur skulle ni gjort? Hur tänker ni om ni ser någon göra något helt fel, var det än är?

Ps. Jag har fått mail från ett par stycken som undrar om man inte kan kommentera mina inlägg längre. Det kan man, så klart. Ni gör det genom att klicka på pratbubblan längst upp till höger, alltså ovanför inlägget. Så nu vet ni det!

i will not give up before i even start

20121227-001816.jpg

Gosh, jag är så trött på att folk talar om för mig vad som går och inte går, vad jag kan och inte kan. Kräks snart.

Hade jag startat eget om jag lyssnat på folk? Nej. Hade jag levt lycklig med Vikto i vårt underbara hus med vår fantastiska son om jag lyssnat på folk? Nej. Hade jag över huvud taget varit där jag är i dag om jag lyssnat på folk? NEJ.

Råd och tips i peppande former är alltid välkomna, men skit som trycker ner, nay-sayers, ni gör mig bara ännu mer motiverad att visa att ni har fel.

Jag är grymt bra. Tro fan att jag inte ger upp redan innan jag börjat.

God natt!

bloggens bästa sida

På tåget, igen. Hemåt nu. En bra, givande träning. Känner mej slut i kroppen. Det är skönt. Satte typ inga skott, men jag kom rätt, satsade bra och gav allt bakåt, så jag vore dum om jag inte var nöjd. Jag gjorde det bra i dag.

Sitter nu och läser igenom alla kommentarer jag fick på ett inlägg jag skrev i början på förra veckan. Ett ganska blottande inlägg. Då var det här stället verkligen som en öppen blogg

Alla dessa kommentarer (som ni kan läsa här) gör att jag blir alldeles tårögd. Jag får rysningar och tänker först att ”oj, vad snälla de är som skriver så för att peppa mej”, men så skärper jag till mej, läser en gång till och så gör jag mitt allra bästa för att suga i mej och förstå att det kanske faktiskt finns folk som tycker att jag är bra.

Min ”valda sanning” (något man bestämt sej för, men som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten) är att jag är en jobbig jävel som ingen vill vara med egentligen och som man alltid snackar skit om så fort jag lämnar rummet.

Klart att det säkerligen händer att folk snackar skit om mej. Men det kanske är dags att välja en ny sanning nu.

Tack.

tankar på en buss

Jag vet inte hur ni, mina bloggläsare, som inte känner mej i verkligheten, uppfattar mej.

Jag vet att de som känner till mej, men inte verkligen känner mej, uppfattar mej som ganska tuff och stark, förmodligen kopplat till att jag inte har svårt att säga vad jag tycker. Detta gäller även de som känner mej litegrann, men inte på djupet.

Jag vet att de som verkligen känner mej tycker att jag är snäll, nästan för snäll. Att jag alltid sätter andra människor först och att jag lider av det själv, då jag anstränger mej alldeles för mycket för att göra andra glada och sen blir ledsen när jag inte får samma bemötande tillbaka.

Jag vet att jag försöker för mycket ibland. Att jag inte behöver vara vän med alla. Att jag inte kan vara vän med alla. Den som vill vara vän med alla blir vän med ingen. Så känns det ofta för mej. Jag hade aldrig någon bästis när jag var liten och tycker att det mest är ett dåligt betingat ord. Bästis. Så uteslutande mot alla andra, liksom. Så jag försöker vara lite vän med alla istället, för jag vill inte att någon, någonsin, ska känna sej utanför.

Och medan jag bryr mej så satans mycket om alla andra och att alla ska ”komma med”, så hittar alla andra någon eller några de kommer riktigt nära.

Och kvar står jag och tittar på. Precis som när jag var liten.

Det är inte kul och gångerna är många då jag tänkt ”ge upp” och skita i alla andra, bara bry mej om mej själv. Men det är ju inte så jag vill att världen ska vara.

Jag önskar att alla gick och la sej på kvällarna med gott samvete, att man varit en bra medmänniska i dag. Att folk rannsakade sej själva och blev medvetna. Men inte så medvetna som jag själv, för det är fan bara jobbigt. Så som jag går igenom mina möten med andra människor och försöker försäkra mej om att jag aldrig sårar någon – i grunden är det bra, går det till överdrift är det destruktivt.

Men det är så sjukt, det här, att ju mer man anstränger sej för att vara en glad människa som får andra människor att må bra, ju mindre uppskattning får man. Det är både tragiskt och skrattretande.

Nej, det är visst bäst att hålla sej till en eller ett par stycken vänner och sen skita i alla andra. Så har man det trevligt i sin egna lilla värld.

Jag orkar inte.

say it isn’t so

Dessa jäkla knän…

God dag på er.

Jag är lite ledsen i dag.

Ni som känner mej, alternativt har läst mina bloggar genom åren, vet att jag haft stora problem med mina knän. Det är ju bland annat därför jag en gång la av med handbollen. Nu har det känts bra hela tiden sedan jag började träna vid årsskiftet och trots en successivt ökad träningsdos så har jag inte fått några problem. Förrän nu.

I fredags gjorde jag något med mitt vänsterknä. Vet inte vad, men plötsligt kände jag bara, mitt mellan två övningar på träningen, att allt inte kändes helt hundra. Men jag körde på, tänkte att det släpper. På lördagen spelade vi match mot Kärra (förlust med 20-32, men ändå en ganska okej insats av oss) och jag kände av knät då också, men inte mer än att jag kunde köra 100%.

I går var det sämre, i dag katastrof. Stelt, svullet och väldigt mycket smärta. Eftersom jag fortfarande vill tappa vikt och komma i bättre form så mäter mej på många ställen varje vecka, bland annat kring vaderna. Min vänstervad är nu två cm tjockare än för en vecka sen. När jag tittade efter såg jag att benet är helt tjockt ända ner till foten.

Jag vill typ inte säga detta till någon, för att någonstans i min lilla värld, så tror jag att så länge jag inte berättar för någon så har det inte hänt. Men det har ju hänt och något är inte bra. Det är skit. Jag vet ju att när jag gjorde min senaste knäoperation, i oktober 2010, sa min läkare att mitt korsband var lite skadat. Jag vet ju det, även om jag försöker ignorera det.

Nu hoppas jag på att alla problem är hux flux borta i morgon, samtidigt som jag förväntar mej det allra värsta. Att det är över innan det ens har börjat. Men så jävla illa kan det väl ändå inte vara? Så illa får det inte vara…

Kan vi hålla tummarna tillsammans?

hur länge ”ska” vi vara hemma med våra barn?

Jag oc h Aston lånade Vendelas Babybjörn i lördags. Aston var nöjd, men jag tyckte den var ganska obekväm, eftersom jag är van vid mer stöd i ryggen från vår Dreamy Dot.

Lördag. Sista semester-lördagen. På måndag är det tillbaka till verkligheten. Jag ska ju fortfarande vara hemma, förstås, men Vikto börjar jobba och jag får ensam ta hand om Aston igen, på dagarna. Det blir en omställning, helt klart. Aston har blivit mycket mer pappig de sista veckorna, då han fått mer tid med Vikto. Nu är det gråt och ledsna, putande underläppar som gäller så fort pappa går ut genom dörren eller bara går på toa. Låt oss hoppas att det inte ska bli några jätteproblem med det framöver, utan att han snabbt anpassar sej till vardagen igen. Vi får väl se.

Just denna måndagen som kommer ska Vikto jobba som vanligt, men från och med måndagen efter kommer han, likt tidigare, vara pappaledig varje måndag. Det passar oss utmärkt, för då får de två killarna lite mer tid tillsammans och jag får en utpräglad jobbdag, vilket verkligen kommer behövas under hösten. Fram till strax efter årsskiftet kommer vi köra så, så får vi se hur vi gör sen. Vår förhoppning är att inte behöva sätta Aston på dagis förrän till nästa höst. Våra föräldra-dagar kommer knappast räcka till det, men lyckligtvis har vi något som kallas vårdnadsbidrag i vår kommun, så det tillsammans med min inkomst från by airaM och så Viktos lön, förstås, hoppas vi ska räcka. Jag är i alla fall glad att vi genom att jag är egenföretagare har möjligheten att testa!

Vad tycker och tänker ni kring era barn och dagis? Jag förstår ju att inte alla har möjligheten att vara hemma länge, men om ni fick välja helt fritt, hur skulle ni göra då?

bara massa handboll

På tåget, mot träningen. Tid för mej själv. Tid för tankar, mest på handboll.

I kväll är det dags för handbollsträning för mej. Det första, riktiga handbollspasset efter min nystart. Efter sex säsonger i elitserien och 1,5 i division ett är det nu en, för mej, helt ny serie som väntar, nämligen allsvenskan.

Jag vet inte riktigt vad folk har för förväntningar på mej, varken i mitt eget lag, i motståndarlagen eller runt omkring. Jag vet inte ens vad jag förväntar mej från mej själv.

Vissa kanske tror att jag kommer dominera, framförallt de som följt mej under några framgångsrika år i elitserien. Andra kanske tror (och vill?) att jag ska floppa. Jag har, trots allt, inte spelat på två säsonger.

Hur det kommer gå har jag ingen aning om, men jag vet att jag har rätt inställning inför det som komma skall. Jag vet vad jag har kunnat en gång i tiden och även om jag blivit äldre och kroppen gått igenom både skador och barnafödande de sista åren, så tror jag att åtminstone ska kunna närma mej en nivå som räcker gott och väl till allsvenskan.

För där kroppen kanske brister framöver får huvudet ta till, för rutin har jag och tänka handboll kan jag. Så kan jag bara hålla huvudet kallt och hålla viljan i schack, så ska jag absolut kunna bidra på ett bra sätt och förhoppningsvis även kunna vara något av en ledare. För ansvar är något jag bör och ska ta, som äldst och mest rutinerad i laget.

Det gäller dock att jag inte heller överskattar min roll, att jag fokuserar på mej själv och inte bara på laget. Att jag förstår att man kan visa vägen bara genom att uppträda på ett sätt som drar med sej de andra åt rätt håll. Uppträder jag på rätt sätt, så löser det sej både för mej individuellt och för laget, för så pass bra är jag.

Tid för tankar var det, ja…

I kväll kl 22.15 spelar Sveriges damer mot Norge. Både vi och norskorna förlorade inlednings-matcherna och båda lagen är piskade att vinna, speciellt Sverige. För visst känns det väl ändå som att Norge reder ut det till slut.

Inför matchen vet jag inte riktigt vart jag har vårt kära landslag. Det vet jag sällan nu för tiden. Det var skönare innan EM-silvret, när man fortfarande inte förväntade sej vinst och bra spel i varje match, utan blev positivt överraskad gång på gång.

Efter Danmarks-matchen har mina förväntningar sjunkit något och därför skulle man kunna överraska mot Norge i dag, OM inte Norge förlorat mot Frankrike. Nu kommer de nig vara lite för revanschsugna och det kommer Sverige få lida för.

Det som skulle kunna rädda Sverige i dag (och detta är ingen omöjlighet) är om en viss vänsternia, som skjuter hårdast i världen, är än mer revanschsugen än norskorna. Är hon det, så kan det bli riktigt trevligt. Och kan älskade AWF på H6 skoja lite med Lunde, som i EM, så blir det än trevligare.

Låt det bli så. Och låt Sulland m.fl. griniga primadonnor få syna golvet mer än en gång. Så blir det bra.

Ska vi säga så?

har jag blivit sjuk?


Jag in action i går.

God morgon!

Jag tror att jag har blivit galen. Jag sitter här, kl 07.21, och vill bara ut och springa. Det är inte så värst normalt för att vara jag.

Men jag kan ju inte springa, åtminstone inte förrän Vikto kommer hem. Jag får väl köra lite fys här hemma i brist på annat.

Fast helst av allt skulle jag vilja sova. I typ fem timmar och en kvart. Ungefär. Då skulle jag varit nöjd!

Ha en bra dag! Peace.

jag gjorde det igen

Ja, det blev ju något fint av den här dagen också till slut. Det blir oftast det om man inte ger upp och bestämmer sej för att dagen är skit, utan istället ger sej fan på att vända upp och ner på allt och inse att det oftast är saker man själv kan påverka som får en att må lite skit.

Träningen var rätt jobbig i dag, men vadå då? Nu är den gjord och jag är lite, lite starkare än jag var innan. Tumme upp!

Nu är klockan snart ett, kan vara dags att sova…

20120606-004105.jpg

JVH och cykelställ vid Skillingaryds ”Station”. Fint place.

jag älskar er

Vet ni att jag är så lycklig att jag ibland blir livrädd? Att jag ibland tänker att jag knappt orkar med fler bra grejer, för att för varje bra grej kommer jag närmre en pissgrej, en hemsk grej? Att jag ibland känner att jag borde lämna allt och flytta ut i en hydda i skogen bara för att inte bry mej om någon och därför inte har någon eller något att förlora? Ingen som kan lämna mej, ingen som kan såra mej. Ingen som kan dö.

Jag är så fullkomligt livrädd för allt det hemska ibland att jag blir i det närmaste lamslagen.

Men så ser jag de där två tillsammans, världens två bästa pojkar. Jag ser min mamma och min pappa. Mina bröder. Mina svärföräldrar och min svägerska. Jag tänker på handbollen, på våren, på sommaren, till och med på hösten och vintern, och jag tänker att det är värt all rädsla i världen. Jag skulle kunna skita ner mej av rädsla varje dag för resten av mitt liv och det skulle ändå vara värt det.

Varje dag får de mej att le. Varje dag får de mej att känna mej som en värdefull människa och när jag känner mej som en värdefull människa vill jag inte lämna allt och flytta ut i en hydda i skogen.

Hemska saker kommer alltid att hända. Döden kommer alltid att drabba oss, det är det enda vi säkert vet på denna jord. Det sämsta jag kan göra är att se på livet som om det redan är förlorat. Det finns ingen som vinner mot döden i slutändan, nej, men så länge vi lever så kan vi väl ändå ta och leva till 110 jävla procent?

Nu kanske ni tror att jag ska dö eller så och det ska jag väl, som sagt, men inte nu. Inte vad jag vet i alla fall. Men man kan väl tänka på sånt här ändå, antar jag.

Och nu vill jag samla alla jag älskar, alla jag ens tycker om, och så vill jag bara titta var och en i ögonen och säga hur mycket jag uppskattar att de är en del av mitt liv. För det säger vi nog inte tillräckligt ofta, visst? Jag försöker, till de närmsta, men det kanske inte alltid når fram. Kanske är jag för pms-ig, kanske för ironisk. Jag skulle vilja samla alla och göra det på riktigt. Men rent praktiskt så går ju inte det alls. Så jag skriver detta inlägg istället. Och jag skriver så att alla kan se och kan läsa detta närhelst livet känns tråkigt eller jobbigt eller värdelöst, att jag uppskattar er, mina nära och kära. Ni är värdefulla för mej. Utan er är jag ingenting. Utan er kan jag lika gärna flytta ut i en hydda i skogen.

Och jag tycker faktiskt inte så värst bra om småkryp. (De finns i skogen.)

”vad ska jag göra när björnen kommer?”

Ja, men då kör vi!

Jag blev faktiskt på aningen bättre humör när jag fick komma ut i det fina vårvädret och slapp höra på gnäll-VM, så jag tänkte att ni som kanske inte fått chansen att vara ute i det fina vädret eller inte ens har haft fint väder kan få halvnjuta av mina bilder i alla fall.

Här är vår gata. Vårt hus är bakom mej. Det är en fin gata. Bred.

Någon liten somnade innan någon större hade gått tio meter.

Vi (jag) gick upp mot Grönelund, där det finns olika slingor man kan gå, och där uppe är det ju massvis med skog. Riktig trollskog en bit in. Och jag bara ”Okej, vad gör jag om det kommer en björn nu då?”. Och vet ni vad jag tänkte? Jag tänkte så här; ”Men då skjuter jag den med min pistol.”. ?????? Måste skaffa en pistol, tydligen. Men alltså, det var faktiskt skitjobbigt. Jag är ju en sån där som skapar sina egna verkligheter ibland och från att det möjligtvis, kanske, förmodligen inte skulle komma en björn eller i alla fall en älg, så var jag efter en stund tvärsäker på att nu kommer vi bli uppätna eller ihjältrampade, både jag och Aston.

Det blev vi inte.

Men vad gör man när en björn kommer och vill fightas? Spelar död? När en älg kommer ska man i alla fall inte sätta ner sitt barn på marken, några meter från älgen, och sen springa därifrån. Eller hur mamma?

Ser ni någon björn?

Hej hej, här är jag!

Ute på slingan var det cool natur. En stor myr med massvis av träd bredde ut sej i öst. Jag gillar sånt.

Jag hittade julgranar! Någon som vill köpa?

Det var lite fjällen-känsla där ett tag.

Det är synd att det inte går att fånga känslan, hur bra kamera man än har. Den här vyn var vacker.

Ingen björn? Ingen älg?

Hej uppförsbacken!

Om någon frågar mej vad jag tycker är typiskt svenskt, så ska jag visa dem den här bilden.

Eller den här.

Snart är all is borta.

På vägen hem gick vi förbi Karros hus och hon och hennes kottar var ute och lekte på gatan. De tittade på Aston, som hade vaknat efter en timmes promenad, och han fick scenskräck och körde skrikfest allan. Då var det dags att knata hemåt.