Så här kan det bli om man är två vuxna personer som är för lata för att plocka ner studsmatta och parasoll innan hösten slår till ordentligt med sin blåst. Fint.
Just nu ser det ut som ovan här hemma vanDahlia går loss totalt på Astons lego och huset han byggde i morse är nu ett minne blott. Får väl se hur han reagerar på det sen.
I dag är en väldigt bra dag, av ingen anledning alls egentligen. Jag känner mig bara glad. Motiverad. Det är skönt!
Hoppas ni också mår bra! ❤
Mitt barn. Min förstfödda. Kolla på honom. Hur färgglad han är. Ja, ni kan se det. Det yttre färgglada. Vi ser det, vi med, men framför allt så känner vi det.
Det är alltid extra allt med Aston. Alltid 100% känslor – glada som ledsna, exalterade som arga. Ibland är det verkligen pissjobbigt. Alla som haft en 3-4-åring med trots och fem miljarder viljor inom sig vet vad jag pratar om. Dessa stunder då man seriöst undrar ”VARFÖR var det nu igen jag ville ha barn från första början?”.
Alla som haft en 3-4-åring över huvud taget vet att det är just denna lilla person som visar oss, just när vi behöver det som mest, varför vi ville ha barn från första början.
För det är tindrande ögon, det är sprickande stolthet, det är felböjda ord och skratt som aldrig tar slut. Det är rufsiga morgonfrisyrer, söta små ”oj då, förlåt mig” och det här ”Titta, jag kande lyfta Dahlia!”.
För varje grått hårstrå får jag fem gapskratt. Och hade det varit tvärtom hade det fortfarande varit lika värt.
Tack, Aston.
I dag hade Dalle-skrutt utomhuspremiär, dvs i overall och skor och inte sittandes i vagnen.
Först satt hon bara helt stilla och såg ut som ett fyllo i ca fem minuter. Men sen kröp hon iväg.
Och det gick ju hur bra som helst även fast overallen är en storlek för stor.
Gräset skulle också kännas på, så klart.
Älskade gullunge-bebis. Redan åtta månader. ❤
God middag på er! Fredag!
Ja, redan fredag, även fast denna vecka känts hur lång som helst. Aston är ju hemma med svinkoppor som inte ger med sig, så förskolan är ett big no no. ”Problemet” är ju att han är frisk som en nötkärna i övrigt. Jag, å andra sidan, är inte särskilt rörlig och inte heller särskilt pigg, vilket resulterar i en rätt understimulerad treåring som bara vill busa och det i sin tur ger en mamma som biter ihop och ler psykotiskt leende för att inte bryta ihop och kasta sig rakt igenom ett fönster.
Men i dag ska vi, om några timmar, packa in oss i bilen och plocka upp kära mor i Jönköping för att sedan styra kosan mot Göteborg. Jag och Aston och mamma. Vikto kommer nämligen befinna sig på annan ort i helgen. Han och hans grabbgäng åker på sin ”Kulturresa” i dag och kommer hem sent på söndag. Jag får inte lov att skriva var de ska, men jag kan garantera att de kommer få det riktigt roligt. Vi kommer sakna pappa Vikto när han är borta, men i Göteborg går tiden alltid i en rasande fart, så vi är snart tillsammans igen.
Ute är det höst på riktigt nu och det är ju så det ska vara så här dags på året. Jag klagar inte. Men det är alltid trevligt att se lite soliga bilder, så här får ni några stycken från min och mammas Turkiet-resa i månadsskiftet augusti-september.
På strandpromenaden i Icmeler.
Lunchdags i Icmeler.
Snyggaste morsan. ❤
Då var jag bara lite småtjock.
Turkisk afton på hotellet iklädd halsband och klänning från by airaM.
Marmaris.
I går var det höstmarknad här i Skillingaryd! Eller ”määääken” som infödingarna säger.
Hösten är här på riktigt nu. Härliga och varma färger förgyller mina dagar även om kylan tränger på mer och mer. Jag uppskattar verkligen det med Sverige, att vi har alla årstider. Det är få förunnat på denna jord.
Vi promenerade ner till samhället vid 11-tiden. Aston var riktigt förväntansfull och pratade framför allt om hästar och ballonger.
Och häst blev det ju, så klart. Lyckan i hans blick gick inte att fånga på bild, men jag bär med mig den i mitt hjärta för alltid från och med den stunden.
Vi hade mött upp mina fina svärföräldrar och efter en stund tog vi oss en gofika på Tina & Översten. Svärfar och svärmor samsades om en tallrik och det värmde mitt hjärta.
Lite lek…
…och lite marknadsshopping…
…sen promenerade vi i sakta mak hemåt. Väl hemma hade chefen somnat och vi tog igen oss i soffan en stund.
Sen följde en riktigt fin lördag med god mat (griskind med broccolipuré), lek och mys. Nog den bästa lördagen på länge, tror jag.
Min familj är verkligen bäst.
Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.
Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.
Det är här vi lever.
”Bra” morsa…
I dag är dagis stängt, så vi kör en dag like the good old times, jag och Aston. Bara han och jag. Tyvärr är jag inte bättre än att vi kollar på film. Dels för att han så gärna vill och vi ju har dragit ner på det på sistone, dels för att han vaknade 03.55 i natt och tvunget skulle ligga på soffan, så där har vi legat i ett par timmar innan det var morgon på riktigt = AJ i nacke och hej tröttheten från Mordor.
Och dels kanske för att det regnar åt precis vartenda håll ute. Vi går inte ut i dag.
Så i dag får jag stå ut med att jag är en shitty morsa. Det är hanterbart.
Har aldrig sett så många tomtar förut i mitt liv.
Denna handbollslediga helg har jag verkligen inte ansträngt mig i onödan. Viktos syster med fästman har köpt Viktos mormors gamla hus och det är mycket som ska rensas, så i helgen har alla kusiner varit här i byn och fått ta vad de vill ha. Himla roligt att träffa alla!
Denna oerhört vackra karaff(?) hamnade i vår ägo. Älskar den. Lite 15-årig whisky av väl utvald sort i denna så är de kalla vinterkvällarna kompletta.
Och så här såg jag ut i går, så nu vet ni det med. Hej!
Bild från i morse när jag lämnade Aston på dagis. Härliga, vackra höst.
Lika osugen som jag var på handboll i går (och i morse) lika översugen är jag nu. Känner en revanschlust nu, att jag vill träna ännu hårdare och bli bättre, så att jag kan prestera även mot utgrupperade försvar. Det här med gamla hundar och att lära dem sitta, ja, jag lär ju aldrig bli snabb i fötterna, men jag kan alltid bli snabbare. Sen kommer jag väl inte spela handboll så där fasligt länge till, tyvärr, men så länge jag spelar vill jag utvecklas.
I kväll är det många i laget som inte är med. Vi har ingen match i helgen och då blir det ofta så, det är helt naturligt. Rehab och annat måste också hinnas med. Själv hoppas jag därför att det blir massa individuell teknik på träningen i kväll, men det återstår att se.
Efter träning blir det bara hem och byta om för att sedan åka och jobba natt. Känner mig väldigt tillfreds med det jobbet och den nattiden, 00-06. Det passar mig hur bra som helst. Ingen ångest, bara roligt!
Nu laddar jag det sista här hemma med mina killar, sen är det dags att tuta och köra. Tjo!
Hösten är här och folk blir helt deppiga. Kallt, blött och mörkt. Ja, precis som alla år innan i våra liv. Jag kan verkligen inte säga att jag bryr mig nämnvärt. Visst, jag blir glad av vackert väder, men jag blir inte deppig av ”dåligt” väder. I dag är det blött, mulet och dimmigt, men löven på träden är så vackert röda och orangea och luften är aldrig så lätt att andas som nu.
Vi kan inte ändra på vädret hur mycket vi än vill, så för vårt eget välmående är det väl lika bra att se det från den ljusa sidan?
Mamma är här. Hon kom i kväll och jag är lycklig ända in i själen.
Och i morgon är det seriepremiär, äntligen. Det vi tränat för sedan i maj. Alla mil vi sprungit, tyngder vi lyft, bollar vi passat. I morgon är det upp till bevis och min mage har åkt Balder hela dagen. Jag älskar det.
De svarta ögonen lär växa fram i natt. Handboll. Livet. Bra skit.
En förmiddag i sängen blev till en eftermiddag hos Frida, Ubbe och August i fina Packebo. Vad jag älskar det stället.
Två grabbar som kommer så bra överens.
Vackert.
Äppelpaj med vaniljvisp, mums!
Lek i sandlådan i shorts i mitten på september = underbart!
Landet…
Innan han kom.
Herregud…
Livet. Det flyger förbi. Det ger, det tar. Mest ger, för tillfället. Det tog så mycket under mina ungdomsår, så nu ger det tillbaka. Det är oftast så – det går jämnt ut i slutändan.
I dag är en speciell dag.
I dag är dagen då jag (eller jag och Vikto) köpte min första bil. En Volkswagen. Golf. 97:a. Blå. Riktigt fin för sin ålder, faktiskt. Jag firade detta inköp med att köra från Barnarp till Jönköping, en sträcka på ca en mil, med handbromsen i. Hoppsan… Bilen överlevde lyckligtvis och jag är fortfarande bilägare. Dock till en bil med en handbroms som uppenbarligen inte vet att dess jobb är att bromsa…
I dag är också dagen då jag för precis ett år sedan gjorde mitt sista hela dygn som icke-mamma. Jag bloggade typ hela dagen. Här till exempel. ”Det känns som så nyss jag var ‘bara jag’, ändå känns det som att Aston varit en del av mig i hela mitt liv”. Den där meningen kan nog varenda förälder i världen skriva under på.
Ett år. I morgon blir han ett år. Jag börjar nog gråta snart.
Wihoo! Halkan avklarad!
Åh, vad jag är glad att man får göra sånt här. Det är verkligen viktigt att själv få känna på hur maktlös man är om man sätter sig i en skitsituation. Ta makten innan det är för sent!
Jag känner att jag minsann kommer bli en bra bilförare.
Nu halvligger jag i soffan och ber till gudarna att Aston behåller sitt lugna och goda humör för jag mår inte bra…
God morgon från bombnedslaget!
Det spelar ingen roll hur mycket vi städar och plockar, det ser alltid ut så här. Vilda unge.
Ute är det frost och jättekallt. Det stör mej inte det minsta, faktiskt. Jag gillar alla årstider, alla har sin charm. Men nej, jag gillar förstås inte när det regnar.
I dag är det visst fredag. Vad ska vi göra med den?
Aston somnade så klart i bilen dit och var så här rolig i början. Han fick sova en kvart innan jag väckte honom och då blev det en jäkla fart.
Frida, Ubbe och August har det så otroligt vackert hemma. De bor på landet, i ett hus de byggt själva. Kanske det vackraste total-huset (hus, inredning, omgivning) jag varit i.
Barnen lekte konstant…
Födelsedagsbarnet fick bl.a. en maracas och var glad!
Så vackert det är där ute. Och så kom två älgar på besök, men jag sköt dem inte. Ingen annan heller.
Jag hade gömt mina ärriga ben bakom prickar.
Aston sprudlade av glädje.
All good things come to an end och plötsligt var det dags att åka hem. Tack för att vi fick komma!
Vilken dag vi har haft! Det har varit bus och lek från tidig morgon till nu.
Jag sov inte bra i natt. I går fick jag en smäll på hakan/käken på träningen och fick ont i nacken. Eftersom jag har en whiplash sedan tidigare, så är jag extra känslig i nacken, så i natt vaknade jag och var stel. I dag känns det något bättre, men har tyvärr en del huvudvärk. Hanterbart dock, så jag ska träna i kväll.
I dag invigde jag både tröjan och byxorna jag köpte i går. Härligt höstig outfit, visst?
Vid strax innan tio bar det iväg ner till Småfolket där Aston dansat, klappat händerna, spelat ägg, åkt rutchbana och mycket mer. Huvudet före är visst grejen!
Efteråt gick flera av oss till Ted’s för att äta och då åt jag så här gott – strömming med potatismos och lingon. Mums!
Nu fortsätter buset här hemma. Jag är snortrött och hoppades på att Aston skulle somna efter gröten, så jag också kunde vila lite, men icke. Får väl slumra lite på bussen in till träningen sen.
Nu ska jag sätta mej och kolla igenom bilderna jag beställt hem från Fuji. Spännande!
Hoppas ni alla har en bra dag! Kramar.
Ni kanske minns att vi håller på och gör i ordning vår tomt? Eller vi. Vi gör inte ett skit, men byggkillarna/hantverkarna gör.
Det blir jättebra! Det blev ett litet uppehåll förra veckan pga sjukdom, annars hade de typ varit färdiga nu. De är noggranna och snabba och vi är mycket nöjda med resultatet.
Det kommer bli bra, det här!
Jag tog en paus i går. Från allt. Det behövdes.
Tyvärr förlorade vi matchen mot Helsingborg, med 27-20. Känns för jävligt att jag inte ens kunde bidra, men jag får ta revansch framöver helt enkelt.
Nu är vi nere på Movalla och kollar när pappa Vikto spelar match. Aston kryper runt i sitt regnställ och tappar vänsterstöveln hela tiden. Jätteskoj.
En underbar helg är till ända och vi har verkligen haft det bra i Göteborg. Firandet av pappa i lördags var nog höjdpunkten. Mitt i middagen gick jag iväg och hämtade ett 20-30-tal vänner som stod och väntade på våningen under inne på Hard Rock och så gick vi rakt in i rummet vi satt i och sjöng ”Ja må han leva!”.
Fågelholken då. Chocken. Tårarna.
Jag blev alldeles knäsvag.
Pappa hade önskat sej en livrem i 60-årspresent. En livrem. Så visst, han fick en livrem. Han blev glad för den. Sen fick han ett stort kort fyllt med namnen på alla de vänner som bidragit till den större presenten. Däri låg ett mindre kort med grattishälsningar från hans familj och sen ett ännu mindre kort som talade om för honom att han fått X antal tusen kronor som han ska resa för.
Då brast det. För flera av oss. Det är fantastiskt att se en människa så glad.
I går var det ännu ett firande, nämligen Astons kusin Vendelas ettårs-kalas. Det var så klart också väldigt roligt, speciellt för Aston. Fem barn mellan 10-18 månader var där och de lekte hej vilt. Underbart.
Den här helgen kommer jag bära med mej nu in i hösten, när det blir tidiga morgnar och sena kvällar, fyllda med både jobb och handboll och allt annat vardagligt.
Som nu, när klockan är efter halv elva och jag fortfarande sitter på bussen hem från kvällens träning. Det kanske inte är så jäkla kul, men det är jag som har valt det här och jag tycker att det äg värt det, för handbollen gör mej till en lyckligare människa när jag väl är hemma.
Kvalitet före kvantitet.
Bara tio minuter kvar nu. Och en kvarts promenad. Och fem minuters dusch. Och två minuters tandborstning. Sen sängen.
God kväll!
Påhälsning hos mormor på Skatteverket är roligt!
Så. Ungefär så här.
Typ en skitbra dag.
Jag älskar Göteborg.
Daggen ligger tätt runtomkring oss om morgnarna nu. Hösten är här på riktigt och det gör mej absolut ingenting.
Det är en bra höst jag har framför mej. Ännu en höst med handboll och min första höst som mamma, min första höst som husägare.
Det finns alltid något att omfamna. Kom bara, röda löv och blöta asfalt.
Hur pinsamt är det egentligen att vara totalt fast i Real Housewives of Atlanta. Typ 100% eller?
Min näsa bara rinner, bihålorna svider och hängigheten är total, så just nu ligger jag i sängen och gör så lite som möjligt. Vi skulle egentligen på någon info-träff på Folktandvården i Vaggeryd i dag, för Astons skull då. Men vi fick skjuta på det två veckor, jag vill inte utsätta små barn för mej just nu. Därför blir det inte heller någon öppna förskolan i dag.
Det blir innelek med bäst-Aston istället. Och just i detta nu kom jag på att jag glömt informera er;
ASTON KAN GÅ!
Han har ju gått några steg då och då tidigare, men sedan i lördags går han typ hela tiden. Han ser naturligtvis ut som ett riktigt brakfyllo än så länge, men det tar sej! Stoltheten som ringde.
Här med sin ratt som han fick i går.
God morgon!
I dag är det fullt ös som gäller. Först möte på banken kl halv elva, sen slutbesiktning på huset kl två. Strax efter fyra är det dags för avfärd till handbollsträningen och efter handbollen blir det gym. Plötsligt är det läggdags igen och hela världen har blivit en dag äldre. Så fort det kan gå.
Nu måste jag lägga på ett kol. Jag önskar er en bra dag!
Det här känns sÃ¥ längesen nu…
Vårt husbygge går väldigt mycket framåt och nu har vi kommit så långt att det är målarnas tur att fixa och trixa. Alla väggar och tak är spacklade och klara, så i dag har vi beställt hem tapet till Astons rum. Det är bara i Astons rum, samt gästrum och eventuellt kontoret som vi ska ha en fondtapet, resterande väggar ska vara vita.
Vi har beställt från Mr Perswall, där de har alldeles underbara tapeter, men jag funderar på att hålla det hemligt vilken tapet vi valt tills den sitter uppe på väggen. Blir ju lite roligare så.
Nu har vi precis varit hemma hos svärföräldrarna och käkat räkmacka och umgåtts lite och nu har vi en småtjurig bebis här hemma som jag måste vara till lags (även om Vikto gör ett väldigt bra jobb också). Så nu får jag omfokusera lite. Hej med er!
