det onda i det goda och allt sånt

Livet är så tungt och så lätt. Så ljust och så mörkt. Allt det där essentiella – vi har det. Tak över huvudet, mat. Vi har varandra. Bilar. Kan betala räkningar och skämma bort oss med bra och fina kläder och leksaker. Men vi är ju inte immuna, så klart. Det finns mycket jobbigt här med. Det finns mycket vi inte behöver oroa oss över och det är jag så glad över. Men jag kan också bli trött, ha ont, må dåligt, känna att det får räcka någon jävla gång, även fast allt kunde vara ännu mycket jävla värre.

Det är så. Det mesta är bra. Men inte allt. Och det kommer det aldrig någonsin vara. För någon.

För det är det som är livet. Det händer inte bara dåliga saker. Det händer inte bara bra saker. I allas liv händer både bra och dåliga saker – vissa får mer av det som är bra medan andra får mer av det dåliga. Livet är ju, som bekant, inte rättvist.

Just nu pendlar mitt humör mellan ”Jag har det bästa livet i hela världen!” och ”Jag orkar inte en sekund till av den här skiten!” och det är så det är just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det, för jag vet inte vad som är fel (om något ens är fel?), men jag försöker tänka mycket medvetna tankar om att jag kunde haft det så oerhört mycket sämre. Oerhört mycket sämre. Tyvärr får de tankarna mig bara att känna mig ännu sämre emellanåt eftersom jag vet hur bra jag har det och att jag borde vara knallglad hela tiden, men inte är det. Så det är lite tufft, minst sagt.

Det jag dock försöker att inte rucka på är hur jag är mot andra. Jag försöker att vara snäll och glad och sprida kärlek och glädje till de jag pratar med och träffar. De som står mig närmst får ta lite skit, för jag vet ju att de älskar mig villkorslöst (men förlåt, jag älskar er), men det är ändå viktigt för mig att inte dra med mig någon ner. Jag vill inte det. Om jag gör det måste ni säga till, snälla.

Ja.

Livet är så tungt. Och så lätt. Jag har inga ”riktiga” problem. Jag orkar säkert vända detta snart. Det har jag gjort förut. Men jag ska inte tvinga mig själv. Det kommer när det kommer. Från en onsdag till en torsdag så är allt bra igen.

  

det känns bättre nu

_MG_9709

En bild för att ha en bild i inlägget och den där koftan har hon redan växt ur. ❤

Jag har läst alla era kommentarer till inlägget senast och jag tackar från djupet av mitt hjärta för ert stöd och era ord. Det känns bättre nu! Fastän ingenting egentligen förändrats. Jag har fortfarande inte fått svar – på prover, från Försäkringskassan – och jag är dessutom illförkyld, med världens hosta och rejält snorig och ont i luftrören. Ändå känns det bättre. Tack var den där grunden jag står på.

Jag jobbar mycket. Här hemma alltså. Det är ju Mors dag på söndag och beställningarna har rasat in på by airaM. Det är jätteroligt! Och även om det är stressande på sitt sätt, så är jag så väldigt glad över att mitt företag går bra och de där timmarna när jag sitter och pärlar och tillverkar, så får jag på ett sätt ”bara vara”. Ibland måste jag stänga dörren om mig, när de där andra i familjen stör lite för mycket, men för det mesta kan jag sitta med dörren öppen och höra på hur de leker och grejar där ute. Det är en ynnest. Ett privilegium. Att få jobba hemma, med den friheten, så nära de jag älskar. Ibland en förbannelse… Men oftast en ynnest. Och tänk att jag kan jobba på en dag som denna, då snoret bara rinner och jag knappast hade tagit mig iväg till ett jobb där jag varit anställd. Nu kan jag jobba så mycket eller lite som jag orkar och vila när jag behöver. Guld värt.

Jag sa till Vikto förut: ”Vilken fin dag vi har haft, ändå.”. Trots att jag är sjuk, trots att Dahlia varit jättegnällig, trots att Aston fått sina utbrott och trots att Vikto rensat garderoben. Eller kanske tack vare det.

Det är inte så dumt att vara en Svensson.

det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

nattsvart

Just nu är livet inte snällt mot mig. Det är för mycket nu. För mycket, i alla avseenden. Just i natt känner jag att jag kanske faktiskt inte orkar mer. Jag hoppas att jag känner annorlunda i morgon, men om jag inte gör det… Vill ni hjälpa mig upp då?

  

orden

Jag vill skriva.

Har alltid velat det, har alltid gjort det. Som barn ville jag bli författare, skrev böcker, dagböcker, dikter, you name it. Som ungdom var författardrömmarna borta, det kändes inte realistiskt. Men jag skrev fortfarande. Överallt. Och sen kom bloggen. Jag har flyttat runt på world wide web och lämnat spår lite överallt, men hur mycket jag än flyttat har kärnan i mitt skrivande varit konstant, inom mig.

Med åren har skrivandet blivit mindre och bilderna fler. iPhone kom och barnet kom. Instagram. Barnen. Och det är inget fel med det. Jag älskar foton med. Har flera gånger velat jobba med foto. (Ja. Jag har velat göra det mesta, tror jag.) Nej, inget fel med foton, bara en annan konstform. Och när det inte bara är jag längre, så fyller foton sin funktion, för det är klick, två rader, publicera – klart. Texterna skrivs inte mer. Inte åsikterna, inte händelserna. Inte känslorna. Och det är det något fel med. För jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Jag kommer alltid vilja det. Och på något sätt blir jag nu, i skrivande stund, förbannad över att jag inte gör det. Att jag lägger tid på så mycket annat, sånt jag är halvbra på, nej, knappt ens det. Jag har många strängar på min lyra och det är roligt, det är det. Men jag vill inte glömma vem jag är. Och jag är en skrivande person.

Så jag ska hitta det igen.

Jag ska verkligen jobba för att hitta det igen.

Mitt skrivande. Mina känslor. Lite för er, men mest för mig.

intet nytt

2015/01/img_6053.jpg

Just hemkommen efter ännu ett besök på MVC. Förhoppningsvis sista, men med säkerhet det näst sista i alla fall.

Till min besvikelse hade inget hänt ”där nere” sedan sist, för två veckor sedan. Egentligen inte så förvånande, eftersom jag inte haft några jättekänningar, men jag hoppades ändå på lite förändringar.

Känner mig helt hopplös, precis som förra gången. Vaknar med en tvärsäker känsla varje morgon: ”I dag blir det inte bebis.”. Den kan egentligen komma vilken dag eller natt som helst, men jag har varit inställd från första stund på att jag kommer gå över. Och det kommer jag. Det suger.

I natt har jag sovit ca fyra timmar, så nu är det jag som bäddar ner mig i soffan och somnar till Suits. Hej!

årsresumé 2014 – mars

Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.

IMG_8467

IMG_8447

Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.

IMG_8569

Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!

IMG_8655

IMG_8643

Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.

Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.

IMG_8694

Ljusår från dagens form, haha!

IMG_8757

Aston fick sin första cykel. ❤

IMG_8799

Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.

IMG_0047

Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.

IMG_0082

Vi umgicks mer och mer med Ireklints.

IMG_0172

Våren började komma… ❤

IMG_0333

Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.

Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.

Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.

IMG_0454

Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.

IMG_0519

Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.

IMG_0617

Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.

IMG_0635

IMG_0662

PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!

IMG_0678

Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.

IMG_0680

Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.

IMG_0720

Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.

IMG_0770

Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!

IMG_0812

Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)

IMG_1024

Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤

IMG_0956

Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.

IMG_0988

IMG_0995

IMG_0999

Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!

IMG_1045

IMG_1101

Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.

Med sikte mot ett bättre april!

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

IMG_6846

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

IMG_6934

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

IMG_7024

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

IMG_7158

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

IMG_7284

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

IMG_7311

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

IMG_7318

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

IMG_7332

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

IMG_7336

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

IMG_7396

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

IMG_7495

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

IMG_7592

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

IMG_7615

Aston spände musklerna ca hela tiden.

IMG_7644

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

IMG_7692

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

IMG_7805

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

IMG_7891

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

IMG_7893

…på lite blandade sätt.

IMG_7962

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

IMG_8079

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

IMG_8184

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

IMG_8199

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

IMG_8270

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

IMG_8309

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

årsresumé 2014 – januari

Jag tänkte göra som jag gjort några gånger tidigare i mitt bloggliv – sammanfatta det gångna året med ett inlägg för varje månad!

För att vi inte ska bli alldeles snurriga i kolan så börjar jag med januari och sen fortsätter jag med februari och sen, ja, ni vet hur det ser ut…

Året började här hemma. Vi stod för tak över huvudet till förra årets nyårsfest och då hade vi så här trevligt.

DSC_0303

Så här (plus Ubbe, som tog bilden) såg sällskapet ut då och det var nästan samma sällskap på årets firande, fast Karin och Daniel hade ”bytts ut” mot Ylva och Martin och hela tre stycken bebisar hade kommit till världen!

Jag började köra 100 nyttiga dagar igen och hade det här utgångsläget.

IMG_5507

Med blicken i backspegeln var det ju inte så värst illa direkt…

IMG_5519

Det var ingen snö och det var ganska varmt och Aston var illsöt.

IMG_5683

Jag var typ äckligt snygg i håret, hallå?

IMG_5971

Jag var mitt uppe i handbollssäsongen och såg ut så här most of the time.

IMG_6017

Jag skrev träningshistoria när jag gick upp 06.20 helt frivilligt för att åka och gymma.

IMG_6049

Då upptäckte jag att tidiga morgnar visst kan ha sina fördelar…

IMG_6143

Sen kom det lite snö ändå och då var jag alldeles säkert väldigt lycklig.

Jag jobbade lite nätter på Troax och trivdes bra med det.

IMG_6377

Aston gick på bio för allra första gången i sitt liv.

Jag skrev det här inlägget om att uppfostra en pojke.

IMG_6528

Jag var på gymmet och tränade vid varje tillfälle jag fick.

IMG_6530

Och jag började köra PT-kunder på prov, för att öva mig till min PT-examen som skulle tas i juni.

Jag hade dåligt samvete över att behöva vara borta så mycket från Aston pga handboll och PT-utbildning.

Vi förlorade två matcher på tre dagar med ett. Jävla. Mål.

IMG_6586

Jag hade kindben på en toalett på Hard Rock under en kväll med min härliga PT-klass.

IMG_6600

Jag ”roade” mig mycket med sånt här…

Jag gjorde en riktigt bra första månad med 100 nyttiga dagar och fick se fina resultat.

IMG_6710

Vi var och badade hela familjen i Vaggeryds simhall.

IMG_6822

Och sist, men inte minst, så påbörjade Hallby Dam en hel helgs resande för 60 minuters handboll mot Boden, i Boden.

Det var mitt januari 2014. När februari kommer är det ingen som vet, jag är ju lite oberäknelig…

i need to remind myself

DSC_0003

 

Vi två förrförra helgen. ❤

Jag vet inte om jag visar tillräckligt mycket uppskattning i livet. Jag säger allt jag känner för människor. Att jag älskar dem. Jag säger tack. Jag säger att jag är stolt över mitt barn och min älskade, älskade fästman och bästa vän. Men visar jag det? Jag vet inte. Säkert inte. Jag sitter för mycket med mobilen. Jobbar mycket från den, men gör annat onödigt också. Spelar spel. Kollar twitter. Facebook. Jag känner ofta behov av att vara ensam. Mer och mer nu under graviditeten. Kanske normalt, jag vet inte. Men ibland känns mina ord tomma. Inte inne i mitt hjärta, jag vet att de är sanna. Ingenting har varit mer sant i mitt liv. Men jag visar det ju inte. Jag är lat, städar ingenting typ, lagar knappt mat, bäddar inte sängen, sover så länge jag kan på förmiddagarna. Jag vet att jag är gravid och trött och allt det där, men jag måste kunna göra mer. Visa mer.

Jag skriver detta för att pressa mig själv lite. För att vara en bättre mamma, bättre fästmö, bättre människa över lag. Hör du det, Maria? Läs detta varje dag för att påminna dig själv om att de finaste i ditt liv är värda mer. Varje dag.

DSC_0061

Ni är de absolut finaste jag vet. 1:a advents-fika.

DSC_0065

Pepparkaksbak med mitt hjärta tidigare i kväll.

eyes on the price

IMG_9745

Längtar efter Minion i magen…

Nu är det inte så lätt att vara jag, faktiskt.

Sista veckan har jag haft det tungt. 1,5 vecka hemma med Aston slet visst hårt på mig, både psykiskt och fysiskt. Det är lite svårt ibland, att hålla isär vad som är psykiskt och vad som är fysiskt. Det ena påverkar gärna det andra och vice versa. Till slut vet man knappt hur det började.

Jag har haft ett ordentligt tryck över bröstet stundtals. Behövt stänga in mig på toaletten eller i sovrummet för att bara få koncentrera mig på att andas. Komma bort från ljud och rörelse. I går eskalerade det och jag fick ont i magen så att jag knappt kunde sitta, mjölksyra i benen så att jag tappade balansen och inte orkade stå och så väldigt svårt att få i mig syre när jag låg. Kul läge, liksom. Så jag låg och djupandades i säkert en timme, vilket i sin tur resulterade i huvudvärk. Oro. Samtal till 1177 och förlossningen i Värnamo. Gråt. Trötthet. Mer oro.

Jag vet ju inte om detta beror på att bebisen ligger högt och knasigt och trycker på tex lungorna eller och det är helt normalt eller om det är 100% ångestrelaterat. Jag har haft problem med ångest förr. När jag bodde i Västerås fick jag vid två tillfällen söka akut vård, ena gången hämtad av ambulans, pga smärtor i bröstet och andningsproblem. Man misstänkte först en propp, men kom fram till att det var ångestframkallat. Jag kan förstå att jag hade ångest då, men inte nu? Jag har letat djupt inom mig för att hitta vad det kan bero på i så fall, men jag finner ingenting. Visst, vi har haft kalas för Aston och mycket folk omkring oss, men jag har ingen gång känt att det är jobbigt eller att jag vill något annorlunda. Jag har inte lagat massa mat eller ens gjort Astons tårta, utan lejt bort ca allt för att inte ta på mig för mycket. Så har jag ångest så är det högst undermedveten.

Jag har även lugnat ner mitt tempo. Har väl 2-3 PT-kunder i veckan nu och några online-kunder. Jobbar 5-10 timmar i veckan med by airaM. Inte mer än så. Tränat har jag inte gjort sedan Aston blev sjuk. Jag har tagit det lugnt med promenaderna, för de få gånger jag har gått har jag fått jätteont i fogarna efteråt. Men även när jag inte gör något får jag ont. I helgen fick jag ont av att bara sitta och stå. Inget mer ansträngande än så. Ska jag behöva ligga ner resten av graviditeten? Det är tre månader kvar, det går ju inte…

Nej, det är riktigt pisstungt nu och det tänker jag vara fullständigt ärlig med. En vän blev glad (med lite reservation för dåligt samvete) när jag uttryckte att jag inte tycker om att vara gravid, för så känner hon med och så får man ju bara inte tycka. Enligt samhället. Men enligt mig får man det. Jag tycker att sparkarna är mysiga, men det är väl ungefär det enda. Resten är ett nödvändigt jävla ont för att i slutändan få det bästa priset man kan få – ett barn. Och jag har inte en enda gång sagt att det inte är värt det. Det vet jag att det är. Men för mig är det piss att vara gravid och så enkelt är det. Om det kan göra någon annan glad på det sätt att hon känner sig mindre ensam i sina förbjudna känslor, så gläder det mig. För det är så klart inte kul att känna så. Men allt är lättare när man är fler, det är sen gammalt.

Längtar till 2015…

världens sämsta mamma

DSC_0530

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.

hur det är just nu

Jag närmar mig något jag inte vill.

Den här graviditeten har varit olik min första på ungefär alla sätt som är möjliga. Första – inga problem what so ever, förutom oro. Halsbränna och foglossning sista månaden, men det kunde jag lätt stå ut med. Denna – illamående, foglossning från vecka 10, sammandragningar från vecka 14-15, illdåligt humör och lite därtill.

Det jag gjort bättre under denna graviditeten är att jag motionerat mer, vilket ju är bra både för mig och bebis i magen. Jag har inte toktränat, som vissa tror. Jag är utbildad inom träning och vet mycket väl vad som passar sig och inte när man är gravid och jag har hållit mig stenhårt till det. Gym 1-2 gånger i veckan och promenader på 1-2 km 2-3 gånger i veckan. Det är allt.

Så träningen är inte orsaken till mina problem. Problemen hade kommit ändå.

I går låg jag i en hög på golvet här hemma och grät. Jag insåg att det här inte kommer hålla ända in i mål. Jag har tänkt att viljan övervinner allt och att jag ska jobba så länge det bara går innan förlossning, men jag verkar snart vara där. Redan. Med 3,5 månad kvar. Vad fan…

I går var jag hemma på tredje vab-dagen med Aston och vi tog det lugnt hela dagen. Jag tvättade och dammsög lite. I övrigt rörde jag mig inte mycket. Ändå hade jag så ont i fogarna framåt eftermiddagen att jag knappt kunde sitta ner i bilen på väg in till Olympia Court för ett PT-pass. Och sen blev det ju inte direkt bättre efteråt. Jag provade lite vattenmassage som vi har på OC och det var grymt skönt, men efteråt hade jag såna sammandragningar att jag inte ens kunde stå upp. Så no more vattenmassage for me…

Om jag inte ens kan sitta, ligga, vad fan kan jag göra då?

Nej, i morgon är det jag som köper ett foglossningsbälte och på MVC-besöket på tisdag nästa vecka får jag se vad barnmorskan säger. Hade det bara handlat om mig hade jag kört på (ja, för sig själv kan man ju skita i…), men det finns en ofödd bebis med i bilden också. Är det någon gång jag ska lyssna på min kropp är det väl nu.

I dag tar jag det extremt lugnt här hemma. Orkar knappt röra mig och det är väl bra det, för jag vill inte röra mig. Det gör för ont.

Ömkliga, jävla jag.

To be continued…

i form att peppa andra

IMG_0234.JPG

I dag har jag kört tre PT-pass med fyra personer på bästa Olympia Court. Sista passet var med ett gift par i min ålder och det var extra roligt! Att göra ett pass som ska passa en lätt och smal tjej, men samtidigt vara tufft för en hyfsat vältränad och stor kille var en riktig utmaning, men det verkar som att jag lyckades ganska bra, för de var båda helt slut efteråt! De var dock glada ändå och verkade redan peppade inför nästa veckas pass.

Åh, vad jag älskar mitt jobb!

Jag han även med 45 minuters egen träning. Benen och ryggen körde jag i går, så i dag fick det bli armar, axlar och bröst. Jag är så klart svagare nu än för några månader sedan, men det finns fortfarande övningar jag klarar av riktigt bra. Jag är nöjd!

IMG_0241.JPG
Jag har inte mycket att klaga på.

en födelsedag

I dag har jag fyllt år. 29 stycken. Denna dag har innehållit det mesta – jobb, jobb, jobb, bilköp, sushi och bio. Och så kärlek. En jäkla massa kärlek. Och jag vet inte vem som är ansvarig för allt gott som händer mig, vem det är jag ska tacka, så jag säger det bara rakt ut – TACK. För allt och alla som förgyller mitt liv. Inte bara i dag, utan alla dagar. Tack.

IMG_9171.JPG

kärlek till en by, vår by

IMG_9063.JPG

Från instagram.

I dag när jag promenerade ner till gymmet dök en mening upp i mitt huvud när jag såg mig omkring medan jag gick.

”Jag älskar Skillingaryd.”

Jag tror aldrig att jag sagt det, eller ens tänkt det, känt det, förut. Men det är nog sant. Att jag älskar Skillingaryd.

Jag har bott här i tre år nu. Tre år av mina snart 29. Mitt barn har bott här i hela sitt liv. Han är uppväxt i denna trygga del av världen, med naturen runt hörnet och Sveriges bästa Hemköp, med ett dagis som heter Bullerbyn, med famo å faffa 400 meter bort och med en backe vid järnvägen som får honom att tjuta ”Mamma! Pappa! Wiiiiie!!!” varje gång vi åker i den.

Hur skulle jag inte kunna älska Skillingaryd?

det här skrev jag 7 oktober 2010 och det gäller än

”sympati. att förstå hur någon känner.

empati. att känna hur någon känner.

många gånger, speciellt i valtider, har jag fått höra och läsa hur jag saknar empati för att jag sympatiserar med högerblocket. människor menar att 500 kr mindre i min plånbok varje månad väl inte spelar någon roll och om jag bryr mej om de cancersjuka, så röstar jag rött. annars saknar jag empati.

ni sårar mej när ni säger att jag saknar empati.

för ni vet inte någonting.

ni vet inte att jag ibland börjar gråta bara för att en gubbe på bussen ser ledsen och gammal ut. ni vet inte att jag gick till mcdonald’s och köpte hamburgare och cheeseburgare för flera hundra kronor och delade ut dem till hemlösa på stockholms gator. ni vet inte att jag började gråta bara för att en stupfull finne som knappt kunde stå upp köpte tre kronor-souvenirer (vad skulle han med dem till?) av mej för flera tusen kr på hockey-vm 2002 och jag blev helt knäckt för jag trodde att det var hans sista pengar. ni vet inte att jag erbjöd mej att ta hem en hemlös och bjuda henne på mat och en dusch och nya kläder, att jag stod där och väntade på henne i en timme, men att hon inte kom. ni vet inte att jag gråter för andra människor jämt och ständigt, även för de jag inte tycker om och som inte tycker om mej. ni vet inte att jag under en lång, lång tid varit världsförälder för unicef. nej, ni vet ingenting.

egoist. att bara tänka på sej själv.

egoism är något av det fulaste jag vet. att bara tänka på sej själv och inte det minsta på någon annan, det är ingen vacker egenskap.

ni sårar mej när ni säger att jag är en egoist.

genom hela mitt liv har jag gått och brytt om ungefär precis varenda människa mer än vad jag brytt mej om mej själv. jag har blivit utnyttjad, överkörd och tagen för givet pga det, men har envist fortsatt. alla andra är viktigare än jag. men det är inte så. alla andra är inte viktigare än jag. jag är precis lika viktig som alla andra. att jag tycker att jag förtjänar den pyttelilla ekonomiska framgång jag äntligen skaffat mej är inte egoistiskt. inte det minsta.

facebook är en stor kommunikationscentral för de flesta av oss i dag. bloggar likaså. vissa är mer aktiva än andra och delar med sej av glädje varje dag. de uppfattas av vissa människor som ”spammare” och tas ibland bort som vän för att de gör mer än en statusuppdatering om dagen. andra människor bara tar emot. folk skriver fem, tio, 15 kommentarer på en bild hur snygg en tjej är. hon bemödar sej inte ens att svara. en annan skriver på sin statusrad hur lycklig hon är för att hon äntligen fått ett jobb. någon förklarar för henne att ”ja, ja. kul för dej. en annan får leva på existensminimum, för för mej finns det inga jobb” och plockar snabbt ner alla glädjekänslor under jorden igen. min blogg. mina känslor och smärtor. mitt lidande. ca 500 unika läsare om dagen, varav kanske 1% beklagat hur jag mår och önskat mej att må bättre.

de här människorna – som inte är tacksamma. som inte vill ge någonting tillbaka. som inte unnar andra något för att de inte anser sej ha det lika bra själva. som i hemlighet är skadeglada när någon de inte gillar så mycket, men ändå är ”vän” med, råkar ut för något.  som inte kan sträcka sej så långt att de skriver ett ”krya på dej” till en människa vars blogg de läser varje jävla dag – de ska inte få ha ensamrätt på att vara empatiska och oegoistiska bara för att de kanske röstar rött. de ska inte få köpa sej fria för 500 spänn mer i månaden och sen inte bry sej om de människor de kommer i kontakt med varje dag. tänk om de kunde skita i de här jävla 500 kronorna och istället anstränga sej för att visa sympati och empati för människor i deras omvärld – varje dag. då skulle de pengarna inte behövas. det kan jag garantera. på samma vis som en upptagen mamma eller pappa inte behöver köpa dyra saker till sina barn i tid och otid om de istället visar dem kärlek varje dag.

jag säger inte att jag är bäst i världen. långt ifrån. jag jobbar med mej själv varje dag. får man säga att man jobbar med sej själv, eller är man präktig då? jag säger att jag bryr mej om andra människor. jag bryr mej om att skriva ”krya på dej” till någon, fastän jag vet att personen aldrig någonsin skulle bry sej om att skriva det till mej. jag bryr mej om andra människor – människor jag träffar och pratar med, för det är då jag känner att jag kan göra någon skillnad. jag vill inte skicka iväg 500 spänn som jag inte ser var de går till. de pengarna kommer ändå andra människor till hands, där jag får se människors glädje med mina egna ögon.

ta inte ifrån mej min rätt att känna empati för att jag råkar rösta blått. och förneka mej inte rätten till medkänsla av samma anledning. det är väldigt oempatiskt av er.

tack.”

nu kan jag bara sitta här

20140515-191117.jpg

Jag sitter på bussen mot Göteborg för den näst sista PT-helgen (kan knappt fatta det!) och jag kan andas. Jag sitter här och kan inte mycket mer göra än att slappna av, surfa eller kanske sova lite. När jag skriver detta börjar jag nästan grina och det kanske säger lite om den inre stress jag nog haft i mig de sista månaderna.

En vän frågade mig i går hur jag mår och ”Jodå. Mycket att stå i. Ska räcka till överallt. Känns övermäktigt ibland. Men jag mår bra.”. Men ja, det är mycket att stå i och ja. Det känns övermäktigt ibland.

Det är märkligt det där, att jag känner att jag är lat och flitig på samma gång. Det är som att ju mer saker jag hinner med, ju fler saker jag får gjorda, desto mer dåligt samvete får jag av att sitta stilla. Slappna av.

Jag gör saker hela tiden. Jobbar, kör PT-timmar, planerar träningsprogram åt onlinekunder, leker med Aston (för lite), kramas med Vikto (ännu mer för lite), jag har PT-helger, jag tränar själv, jag umgås inte med vänner, för det har jag inga. Men trots allt jag gör så tänker jag alltid att det finns något annat jag borde göra och jag måste sluta plåga mig själv så. Jag måste se allt jag gör – för mig och min familj – och helt dissa allt jag inte hinner med. Var sak har sin tid osv.

Så nu sitter jag här, längst fram i ett förbokat säte på en go buss med gratis wi-fi och så tänker jag att nu har jag inget val, nu kan jag bara sitta här. Och det känns bra.

Det känns bra.

en dag tillsammans

20140511-225401.jpg

En söndag, en vilodag som var just det, på många sätt. En vilodag. Mys, lek och stoj här hemma, precis hela dagen. Grabben på bilden har genom hela dagen totalvägrat allt vad kläder heter och således levt loppan iklädd endast blöja från morgon till kväll.

20140511-225616.jpg

Jag var iväg i ett par timmar på eftermiddagen dock. Först ett PT-pass med en kund och sedan egen träning. Jag skulle bara värma upp på bandet och plötsligt hade jag kört backintervaller så hårt att jag spydde lite i min egen mun.

Vad är mitt jävla problem?

Jag skulle köra ett lugnt och fint gympass i dag, med lätta vikter och många reps. Istället kör jag backintervaller så hårt att jag mår illa och sen inte ens kan genomföra ett vettigt gympass! Bra, Maria.

Man ska ju inte ens köra cardio före styrketräning, utan efter, så det var ju lite kaka på kaka i dumhet kan man ju säga.

20140511-230003.jpg

Väl hemma blev det till att göra matlådor till kommande vecka då Vikto tidigare under dagen kom med det briljanta förslaget att vi ska äta ”jättenyttigt” fram till Mallis (vi åker 17:e juni) och jag är ju inte sen att haka på. Så nu jäklar kör vi #fitformallis (haha!) i fem veckor, med väldigt få undantag.

Nu är denna Marian precis illtrött, så vi hörs när vi hörs!

so close no matter how far

20140427-224108.jpg

Ännu en totalt prickfri helg läggs till handlingarna.

Matilda var ju här. Hemma i Sverige i bara några dagar och hon valde att komma just hit, till oss. Det värmer mitt hjärta så att jag saknar ord. Hon är, utan tvekan, en av de finaste människor jag haft äran att träffa. Att sen både Vikto och Aston trivs lika bra med henne som jag gör är ju bara en bonus.

Jag känner lycka över att ha kommit så nära någon så här ”sent” i livet, när alla ju redan har sitt. Det är inte lätt att skaffa nya vänner som vuxen. Långt ifrån. Men ibland klickar det. Nu har vi redan känt varandra i drygt 2,5 år.

En vän för livet. Oavsett var hon befinner sig.

20140427-224511.jpg

I dag valde vi att befinna oss i Ullared, jag, Matte och Aston, medan Vikto var hemma och målade huset. Nu är vi några tusenlappar fattigare, men behöver inte handla tråkgrejer på lång tid framöver.

Matilda har åkt hem och det är tråkigt, men hanterbart, för om 1,5 månad ses vi igen och då är det jävlar Paris som gäller. Satan, så fint.

God natt!

20140427-224833.jpg

när du kom behövde jag en vän, sanna vänner kommer alltid igen

20131108-134104.jpg

Matilda är en av de finaste människor jag vet. Rolig, glad, enkel och alldeles underbar. Dessutom är hon min vän. Det är jag så oerhört glad över. Hon är en sån vän som man kan sitta tyst med och göra varsin sak på sitt håll och det blir ändå inte konstigt. En sån vän man kan garva med tills man kissar på sig. En vän utan prestige, en vän som ställer upp och står på marknad med by airaM när det är typ sex grader varmt ute och som är modell så fort man ber henne. En äkta jävla underbar vän. För livet.

DSC_0133

DSC_0063

Just nu och sedan ca 1,5 år tillbaka bor Matilda i Norge. Det är tråkigt (för mig) eftersom jag får träffa henne så sällan, men ändå hanterbart. Norge är nära. Hon kommer hem då och då och vi har bl.a. firat midsommar tillsammans de två senaste åren. Men nu har hon fått för sig att hon ska dra till Australien…

Jag unnar henne det av hela mitt hjärta. Fan, vad hon kommer få roligt där. Men oh, jag börjar grina bara jag skriver detta, i mitt ego gör det så fruktansvärt ont. Fan, fan, fan, vad jag kommer sakna henne. För nu kommer hon inte komma hem lite då och då. Australien är inte Norge.

I juni kommer hon vara hemma i Sverige i några veckor innan hon och hennes vänner flyger ner till the land down under och då kommer vi så klart hänga sönder här hemma. Men vi har även pratat lite löst om att vi ska åka iväg någonstans, bara hon och jag. Och nu har vi pratat lite mindre löst och mer bestämt om att vi (om ekonomin tillåter) ska ta en weekend någonstans i juni.

Vi snackade först om Köpenhamn, men efter en titt på hotellpriserna så kikade vi vidare. Och när vi insåg att flyg+flygbuss+hotell två nätter i Paris är billigare än bara två hotellnätter i Köpenhamn, så lutar det åt Paris istället. Och vad är mer perfekt? Två läckra damer i höga klackar och fladdrande klänningar, två dagar, kvällar och nätter, och minst två tusen skratt. I Paris. I juni.

Jag tänkte skriva ”Kan man få ett bättre avsked?”. Men det är inget avsked. Det är ett ”ha det bra så länge”…

IMG_4924

IMG_5510Låt det bli så.

 

as i see it, we’ve only just begun

Åh, jag och ett par vänner har ett så himla roligt (och stort!) projekt på gång nu och jag är SÅ JÄVLA TAGGAD. Kan inte avslöja exakt vad det handlar om än, men om ni följer mitt pt-konto på instagram (@ptairam) så kommer ni få lite hints. Över huvud taget så är jag laddad för ett nytt liv som Personlig Tränare, kostrådgivare, HLR-instruktör och HBP-testledare. Shit, vad jag är glad att jag ganska spontant anmälde mig till denna PT-utbildning för ca ett år sedan. Jag kan inte fatta att vi bara har tre helger kvar av de nio man ska göra, sen är jag licensierad PT. Fantastiskt.

Handbollen kommer ju fattas mig, så klart. Jag älskar att gå ut på handbollsplanen, med hundratals ögon på mig och mitt lag, och att få ge allt och kanske eller kanske inte vara bäst på planen. Det har alltid varit min drivkraft – att bli bäst. Bäst blev jag aldrig, men jag tror aldrig att jag slutade utvecklas. Nu, när jag lägger av vid 28 års ålder, känner jag fortfarande att jag utvecklades som handbollsspelare och människa, ända in på sista veckan. Den drivkraften ska jag bära med mig i mitt nya liv. Aldrig nöja mig, aldrig sluta växa, aldrig sluta utvecklas.

Är ni med mig?

DSC_0001_2

det blir bra

20140324-091229.jpg

Denna vackra vy passerade vi, jag och pappa, när vi i går kväll lämnade Uddevalla efter säsongens och karriärens sista handbollsmatch.

Vi spelade oavgjort mot Kroppskultur, 28-28, och det gick bra för mig, trots att jag blev punktad från start. Sju mål, varav ett på straff, var ett skönt avslut på en underbart rolig handbollskarriär. Bakåt gick det sämre, men man kan väl inte få allt…

Jag är oerhört glad att pappa följde med på min sista match. Stöttningen efteråt, från pappa och från mina lagkamrater, var viktig. Jag grinade väl ungefär oavbrutet från Uddevalla till Göteborg, där pappa hoppade av, och sen körde jag smått apatisk de ca 18 milen hem till Skillingaryd där jag missade Aston med en kvart. Han sov så sött när jag kom hem och jag och Vikto myste i soffan till El Classico.

Nu är jag ”hemma”. Nu är handbollslivet (snart) över. Dags för familjen att få ta mer plats och tid.

Det blir bra.