det onda i det goda och allt sånt

Livet är så tungt och så lätt. Så ljust och så mörkt. Allt det där essentiella – vi har det. Tak över huvudet, mat. Vi har varandra. Bilar. Kan betala räkningar och skämma bort oss med bra och fina kläder och leksaker. Men vi är ju inte immuna, så klart. Det finns mycket jobbigt här med. Det finns mycket vi inte behöver oroa oss över och det är jag så glad över. Men jag kan också bli trött, ha ont, må dåligt, känna att det får räcka någon jävla gång, även fast allt kunde vara ännu mycket jävla värre.

Det är så. Det mesta är bra. Men inte allt. Och det kommer det aldrig någonsin vara. För någon.

För det är det som är livet. Det händer inte bara dåliga saker. Det händer inte bara bra saker. I allas liv händer både bra och dåliga saker – vissa får mer av det som är bra medan andra får mer av det dåliga. Livet är ju, som bekant, inte rättvist.

Just nu pendlar mitt humör mellan ”Jag har det bästa livet i hela världen!” och ”Jag orkar inte en sekund till av den här skiten!” och det är så det är just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det, för jag vet inte vad som är fel (om något ens är fel?), men jag försöker tänka mycket medvetna tankar om att jag kunde haft det så oerhört mycket sämre. Oerhört mycket sämre. Tyvärr får de tankarna mig bara att känna mig ännu sämre emellanåt eftersom jag vet hur bra jag har det och att jag borde vara knallglad hela tiden, men inte är det. Så det är lite tufft, minst sagt.

Det jag dock försöker att inte rucka på är hur jag är mot andra. Jag försöker att vara snäll och glad och sprida kärlek och glädje till de jag pratar med och träffar. De som står mig närmst får ta lite skit, för jag vet ju att de älskar mig villkorslöst (men förlåt, jag älskar er), men det är ändå viktigt för mig att inte dra med mig någon ner. Jag vill inte det. Om jag gör det måste ni säga till, snälla.

Ja.

Livet är så tungt. Och så lätt. Jag har inga ”riktiga” problem. Jag orkar säkert vända detta snart. Det har jag gjort förut. Men jag ska inte tvinga mig själv. Det kommer när det kommer. Från en onsdag till en torsdag så är allt bra igen.

  

mood of the day

  
I dag tillbringar jag min stund för mig själv här nere på stranden. Lyssnar på vågorna, musiken, tugget. Tittar på alla härliga människor – glada och otvungna – på palmerna, på det turkosa vattnet.

Det är skönt att vara tyst en stund. Inte tjata, inte gnälla, inte försöka muntra upp, inte ens skratta. Bara vara lite tyst. Jag är ju inte det så ofta, hehe.

  
Och när Dahlia samtidigt börjar må lite bättre är det lättare att njuta. Så det gör jag. För stunden.

  
  
  
Fortfarande nästan en vecka kvar av tiden här. Det blir bra. ❤

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

fyra år

  
I dag är det fyra år sedan du tog ditt sista andetag, farmor. Detta kommer för alltid att vara den sista bilden som togs på oss tillsammans. Den togs i ditt kök, i huset som bara varit ert, som nu sålts och totalrenoverats till oigenkännlighet.

Här åt vi dina hemlagade köttbullar, dina hembakta rabarberpajer, kakor och bullar, drack din hemgjorda saft och diskade tallrikar i mängder – INTE under rinnande vatten.

Jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag och Viktor valde att ta en spontantripp ner till Ronneby för att överraska er den där påskhelgen 2011, så att du i alla fall fick vara nära Aston när han fanns i min mage. Och jag kommer för alltid att sörja att du inte hann träffa Aston, som var 19 dagar gammal när du dog. Det var en av få saker du inte hann med under ditt långa, friska och lyckliga liv.

Jag saknar dig, farmor. Det gör jag. Och även denna jul lär jag komma på mig själv på väg att ringa dig för att önska god jul.

Jag hoppas att det dröjer länge än innan vi ses, men när vi gör det är det med stor kärlek och glädje. Hej så länge.

den tredje november

  
Mitt färgglada, viljestarka, glada, trotsiga, underbara, envisa, påhittiga, aktiva och älskade barn. Aston. I dag blir du fyra år.

Det har varit de fyra bästa åren i mitt liv, det kan jag säga utan att tveka. Jag hade roligt innan du kom, absolut. Men med dig kom min mening och du har visat mig hur jag ska leva fullt ut. Om du gjort det med mig på bara fyra år, vad ska du då åstadkomma med resten av ditt liv?

Det finns inga gränser för hur långt du kan gå. Ingen väg är för lång, inget hinder för stort. Du kan bli och vara vad du vill. Vad du vill. Jag älskar dig. ❤

  
 

min dag, er dag

Mors dag har passerat. Mors dag 2015. Det innebär att jag firat min fjärde(!) Mors dag och min första som tvåbarnsmor. Det är ju vansinne. Fyra stycken.

Jag vet att jag nästan tjatar om detta, men jag känner mig fortfarande så himla mycket som Maria att jag knappt fattar ibland att jag är mamma. När vi är hemma med barnen känns det fortfarande bara som att vi är barnvakter, för ingen ser ju vad vi gör här. Det är när vi kommer ut som det känns på riktigt. Och än är barnen så små att de inte vet/bryr sig om vad Mors dag är, så det är egentligen mer en prövning för Vikto. ”Hej, hallå, visa mig nu hur mycket barnen älskar mig, VISA MIG!!!”. Nädå. Eller?

Eftermiddagen tillbringades i alla fall på Aqua i Jönköping med hela Viktos familj och det var en riktigt trevlig stund. Fastän Aston genomlevde THE sockerrus av allt han tryckte i sig och fastän Dahlia inte riktigt ville komma till ro. Det var en härlig middag med riktigt god mat och trevliga samtalsämnen och jag kunde inte ha en bättre ”svärfamilj” någonsin. Det är inte bara Vikto jag älskar, det är dem – allihop.

Nu väntar en ganska körig vecka och när jag skriver det kommer jag på att ”så där tänker jag varje söndag”. Det är inte bra. Jag trivs med mycket att göra, på ett sätt. Men jag trivs inte med ”körigt”. Det får gå, lite till. Tills Försäkringskassan gets its shit together.

Hoppas att ni alla haft en fin Mors dag – oavsett om ni firat era mammor, har blivit firade själva eller både och.

_MG_8143

Den senaste. ❤

det känns bättre nu

_MG_9709

En bild för att ha en bild i inlägget och den där koftan har hon redan växt ur. ❤

Jag har läst alla era kommentarer till inlägget senast och jag tackar från djupet av mitt hjärta för ert stöd och era ord. Det känns bättre nu! Fastän ingenting egentligen förändrats. Jag har fortfarande inte fått svar – på prover, från Försäkringskassan – och jag är dessutom illförkyld, med världens hosta och rejält snorig och ont i luftrören. Ändå känns det bättre. Tack var den där grunden jag står på.

Jag jobbar mycket. Här hemma alltså. Det är ju Mors dag på söndag och beställningarna har rasat in på by airaM. Det är jätteroligt! Och även om det är stressande på sitt sätt, så är jag så väldigt glad över att mitt företag går bra och de där timmarna när jag sitter och pärlar och tillverkar, så får jag på ett sätt ”bara vara”. Ibland måste jag stänga dörren om mig, när de där andra i familjen stör lite för mycket, men för det mesta kan jag sitta med dörren öppen och höra på hur de leker och grejar där ute. Det är en ynnest. Ett privilegium. Att få jobba hemma, med den friheten, så nära de jag älskar. Ibland en förbannelse… Men oftast en ynnest. Och tänk att jag kan jobba på en dag som denna, då snoret bara rinner och jag knappast hade tagit mig iväg till ett jobb där jag varit anställd. Nu kan jag jobba så mycket eller lite som jag orkar och vila när jag behöver. Guld värt.

Jag sa till Vikto förut: ”Vilken fin dag vi har haft, ändå.”. Trots att jag är sjuk, trots att Dahlia varit jättegnällig, trots att Aston fått sina utbrott och trots att Vikto rensat garderoben. Eller kanske tack vare det.

Det är inte så dumt att vara en Svensson.

det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

nattsvart

Just nu är livet inte snällt mot mig. Det är för mycket nu. För mycket, i alla avseenden. Just i natt känner jag att jag kanske faktiskt inte orkar mer. Jag hoppas att jag känner annorlunda i morgon, men om jag inte gör det… Vill ni hjälpa mig upp då?

  

orden

Jag vill skriva.

Har alltid velat det, har alltid gjort det. Som barn ville jag bli författare, skrev böcker, dagböcker, dikter, you name it. Som ungdom var författardrömmarna borta, det kändes inte realistiskt. Men jag skrev fortfarande. Överallt. Och sen kom bloggen. Jag har flyttat runt på world wide web och lämnat spår lite överallt, men hur mycket jag än flyttat har kärnan i mitt skrivande varit konstant, inom mig.

Med åren har skrivandet blivit mindre och bilderna fler. iPhone kom och barnet kom. Instagram. Barnen. Och det är inget fel med det. Jag älskar foton med. Har flera gånger velat jobba med foto. (Ja. Jag har velat göra det mesta, tror jag.) Nej, inget fel med foton, bara en annan konstform. Och när det inte bara är jag längre, så fyller foton sin funktion, för det är klick, två rader, publicera – klart. Texterna skrivs inte mer. Inte åsikterna, inte händelserna. Inte känslorna. Och det är det något fel med. För jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Jag kommer alltid vilja det. Och på något sätt blir jag nu, i skrivande stund, förbannad över att jag inte gör det. Att jag lägger tid på så mycket annat, sånt jag är halvbra på, nej, knappt ens det. Jag har många strängar på min lyra och det är roligt, det är det. Men jag vill inte glömma vem jag är. Och jag är en skrivande person.

Så jag ska hitta det igen.

Jag ska verkligen jobba för att hitta det igen.

Mitt skrivande. Mina känslor. Lite för er, men mest för mig.

  

Det verkar vara färdigammat här nu. Redan. Det är bara flaskan som duger, till och med när det gäller tröst. Förutom på natten, då funkar det bra med mig. (Typ då jag gärna skulle slippa…)

Det här känns väldigt dubbelt. Grinade förut till och med. Jag flaskmatar gärna, av flera skäl. Men jag ville väl kanske välja mer själv när det skulle vara över. För jag vet ju inte om det blir något mer nu. Och då känns det helt plötsligt så jävla sorgligt?

Nåväl. Mina känslor åt sidan – Dahlia mår bra. Och DET är det viktiga. ❤

jag, en förälder

I dag hade Aston gympaavslutning. En riktig avslutning, med alla gymnastikgrupper. Astons grupp var den yngsta gruppen och uppträdde först. Aston gjorde tio kullerbyttor på raken på den långa, uppblåsta mattan och jag satt på läktaren och grät. Tårarna rann då och tårarna börjar rinna nu, när jag tänker på det.

Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är förälder. Någons mamma. Två små personers mamma. Så som min mamma är min. Så är jag för dem. Det är så svårt för mig att greppa mestadelen av tiden, för jag känner mig fortfarande så himla mycket som bara mig. Jag känner mig fortfarande som ett barn, som tycker att det är astråkigt att städa och laga mat och jag känner mig fortfarande som en tonåring, som kan sova till 13 om ingen stör och jag känner mig fortfarande som 23, då jag kunde kröka och festa till fem på morgonen om jag ville. Jag är fortfarande hon på något sätt, även om jag inte lever så längre. Även fast jag tar hand om två små människor varje dag, tillgodoser deras behov. Älskar dem, pussar dem.

Trots att jag gör det varje dag.

Så är det när jag sitter och tittar på en gympaavslutning eller på ett Lucia-tåg, eller går på ett föräldramöte på förskolan som jag känner mig som mest som en förälder. Och den känslan är så överväldigande, så stor, att då går tårarna inte att stoppa.

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta. Det är så nära magi man kan komma.

gooners

Mina små Gooners i dag. ❤

dubbelt

 

Varje morgon vaknar jag av ett joller, ibland ett smackande ljud av en liten hand i en liten mun. Aldrig skrik. Och när jag tittar över kanten till vaggan så ligger hon alltid där och ler. Hon verkar liksom tänka ”Yes! Äntligen en ny dag!”.

 

Och så lägger jag henne bredvid storebrorsan, som alltid kommit in till oss under natten, och nuförtiden är det faktiskt ren och skär kärlek från honom till syrran. Klapp på huvudet, puss på pannan.

 

Och ömma(!) kramar, innan han drar iväg och tittar på ”Barnekalen”.

Jävlar, vad det är tungt ibland, men jävlar, vad kärlek man får tillbaka.

Jag älskar mina barn, så att jag vill skrika rakt ut, le upp till öronen och gråta på samma gång. Älskade, älskade barn. ❤ 

vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret. 

saker med tyngd

Vi är i Göteborg och det kan inte bli bättre. Det är det bästa av allt, ungefär.



Där jag växte upp, på Runslingan.



De jag växte upp med.



Där allting började.



Cirkeln är (nästan) sluten.



Min kusin och förebild med Dahlia.



Vår och vinter, combined.



En till cirkel som slöts.







Två barnbarn och en mormor. Älskar er.

en vacker tid, en kämpig tid



Det är en härlig tid nu. Våren är här. Solen har lyst mer de sista dagarna än under hela december-februari tillsammans.

Dahlia mår bra och vi vuxna med. Aston har det jobbigare just nu. Trots och mycket, mycket känslor om precis allt. Inte en enda sak går oemotsagd här hemma. Det är energikrävande, ja, långt över gränsen här hemma många gånger. Många tårar, skrik och ledsna miner. Men de sista dagarna har vi hittat en väg. Genom att prata om vårt föräldraskap och bestämma oss för en gemensam linje, samarbeta mer och välja våra strider. Prata mer, läsa mer. Lyssna mer.

Det är så lätt att undra vad som är fel på barnen. Vi glömmer lätt vad som är fel på oss själva. Jag tror att vi hittade det och jag tror att det blir bättre nu.

Det måste jag tro.



Lillskrutt.



Storskrutt.



Vi. ❤

ändå helt perfekt

DSC_0067

Helt ny.

Nej, det blev ingen förlossningsberättelse i dag. Känns som att det varit fullt ös här hemma hela dagen. Vikto och Aston har lekt som bara den, både inne och ute, och jag har antingen suttit klistrad vid Dahlia eller jobbat undan en hel del inne på kontoret. Känns bra att kunna få iväg en del ordrar med tanke på att jag fortfarande inte fått en godkänd SGI av Försäkringskassan och således inte får någon föräldrapenning. Story of an egenföretagare! Så känner ni för att underlätta lite för mig så är ni välkomna att handla på byairam.se, höhö.

IMG_6843

Här får ni en bild på Dahlia, mig och mamma på kvällen samma dag som Dahlia föddes. Direkt när mamma fick veta vad som hänt Dahlia åkte hon hem, packade en väska och satte sig i bilen för att köra de 13 milen från Göteborg till Jönköping. Hon fick träffa oss kanske totalt 1,5 timme på hela helgen, men tvekade ändå aldrig på att åka. För det är jag henne evigt tacksam. ❤

IMG_6851

Tänk att få se sitt bara timmar gamla barn i det här skicket. Det är ju… Ja. Jag har nog inte riktigt bearbetat detta än. Jag känner på mig att jag kommer få göra det lite när jag skriver min förlossningsberättelse. Den lär mynna ut i att jag även skriver om tiden efteråt. Jag behöver det, dels för att bearbeta, men även för att jag vill kunna läsa om det längre fram. Minnas hur det var. Varje detalj.

DSC_0060

När du kom.

dag för dag

IMG_7579

Åhåååå, vad jag bloggar dåligt. Men jag har verkligen inte kommit i fas än. Försöker landa lite och bara njuta av att vi faktiskt är fyra i familjen nu. Aston tar till sig Dahlia en millimeter i taget ungefär och det är en balansgång hela tiden för att inte Aston ska känna sig bortvald.

Inte helt en dans på rosor alltså. Men nästan. ❤

IMG_7559
Minion och Minion.

babysteps

IMG_7093

Från instagram (där jag uppdaterar varje dag under @airamsorb):

Två steg fram, ett steg bak.
Efter att specialister i Linköping granskat resultatet från EEG:t som sträckte sig från fredag kväll till söndag förmiddag visade det sig att Dahlia haft flertalet kramper under denna tid, dock av den arten att de inte synts på utsidan.

I morgon förmiddag tas beslut om hur man går vidare, troligtvis med ryggmärgsprov och magnetkameraundersökning på hjärnan. Vi hade förhoppningar om att hon äntligen skulle kopplas bort från maskiner och sladdar i kväll, men efter detta besked får vi vänta lite till.

Det svider.

Men mitt i allt verkar Dahlia vara alldeles obrydd, så hon får ge mig den kraft jag behöver tills hon blir friskförklarad även på pappret.

i morgon klockan kvart över åtta

IMG_4840

Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.

Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.

Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.

Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.

Blåsljud. Hjärta. Jaha.

Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.

I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?

Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.

Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.

Vi hörs.

rader från instagram, om dig

2015/01/img_5867.jpg

Alla känslor du får mig att känna. Glädje, uppgivenhet, lycka, vansinne, stolthet, bubblande eufori. Men framför allt kärlek. Herregud, jag kan ha varit fullständigt tokig på dig innan läggdags, för ditt sätt att visa din starka vilja med dina vansinnesvrål och dunkahuvudetigolvet-infall. Men när du ligger i din säng och sover och jag ligger sömnlös i min, så saknar jag dig och vill inget hellre än att ha dig nära.

Att vara förälder, det är väl så det känns.

årsresumé 2014 – mars

Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.

IMG_8467

IMG_8447

Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.

IMG_8569

Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!

IMG_8655

IMG_8643

Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.

Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.

IMG_8694

Ljusår från dagens form, haha!

IMG_8757

Aston fick sin första cykel. ❤

IMG_8799

Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.

IMG_0047

Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.

IMG_0082

Vi umgicks mer och mer med Ireklints.

IMG_0172

Våren började komma… ❤

IMG_0333

Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.

Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.

Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.

IMG_0454

Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.

IMG_0519

Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.

IMG_0617

Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.

IMG_0635

IMG_0662

PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!

IMG_0678

Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.

IMG_0680

Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.

IMG_0720

Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.

IMG_0770

Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!

IMG_0812

Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)

IMG_1024

Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤

IMG_0956

Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.

IMG_0988

IMG_0995

IMG_0999

Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!

IMG_1045

IMG_1101

Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.

Med sikte mot ett bättre april!

med en månad kvar

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4692.jpg

I dag har jag och Aston varit hos goda vännerna Ireklints. Aston och August har lekt (och bråkat) och Frida har fotat mig och magen (och lite Aston).

Vi tog ett gäng bilder inne innan vi gick ut och fotade i snön – i samma outfit som ovan! Även några bilder utan koftan, dvs i bh, trosor och raggsockar, haha! Kallt var det, men vackert blev det.

Jag har fått se lite smakprover och blev alldeles tagen när jag såg dem. Frida är så duktig på att fota. Trodde aldrig att jag, som känner mig så oerhört sliten och ful nu, kunde se så fin ut.

Bilderna här i inlägget har jag dock tagit själv, med telefonen. De riktiga bilderna får vi vänta på.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4670.jpg