ett farväl som ska tas

Om tolv timmar begravs min mormor. Jag ligger vaken i sängen i gästrummet hemma, gästrummet som blivit mer och mer mitt på senare tid eftersom Aston, aka Karate Kid kommer in till oss varje natt och lever rövare med siktet inställt på min mage.

Kan inte sova. Tänker, känner, letar. Vet inte hur det kommer kännas i morgon. Vilken känsla kommer ta överhanden?

Sorgen över att aldrig mer få klappa mormors kind? Lättnaden över att hon inte lider mer? Eller glädjen över att, trots de tråkiga omständigheterna, få träffa så gott som hela släkten på mammas sida?

Det är bara att vänta och se. Låta känslorna gå dit de vill. Det är inte upp till mitt medvetna jag att avgöra det.

Det får bli som det blir.

Det får bli som det blir.

i need to remind myself

DSC_0003

 

Vi två förrförra helgen. ❤

Jag vet inte om jag visar tillräckligt mycket uppskattning i livet. Jag säger allt jag känner för människor. Att jag älskar dem. Jag säger tack. Jag säger att jag är stolt över mitt barn och min älskade, älskade fästman och bästa vän. Men visar jag det? Jag vet inte. Säkert inte. Jag sitter för mycket med mobilen. Jobbar mycket från den, men gör annat onödigt också. Spelar spel. Kollar twitter. Facebook. Jag känner ofta behov av att vara ensam. Mer och mer nu under graviditeten. Kanske normalt, jag vet inte. Men ibland känns mina ord tomma. Inte inne i mitt hjärta, jag vet att de är sanna. Ingenting har varit mer sant i mitt liv. Men jag visar det ju inte. Jag är lat, städar ingenting typ, lagar knappt mat, bäddar inte sängen, sover så länge jag kan på förmiddagarna. Jag vet att jag är gravid och trött och allt det där, men jag måste kunna göra mer. Visa mer.

Jag skriver detta för att pressa mig själv lite. För att vara en bättre mamma, bättre fästmö, bättre människa över lag. Hör du det, Maria? Läs detta varje dag för att påminna dig själv om att de finaste i ditt liv är värda mer. Varje dag.

DSC_0061

Ni är de absolut finaste jag vet. 1:a advents-fika.

DSC_0065

Pepparkaksbak med mitt hjärta tidigare i kväll.

hej då, lilla mormor

IMG_3109.PNG

Min mormor. Gunvor. I går dog hon. ”Äntligen”, får man säga så? I nästan fem års tid har hon lidit. Och i början tänkte jag att ”lite till kan hon väl kämpa?”, men vem skulle hon kämpa för? Oss? Nej, det fick räcka nu. Det fick räcka för längesen. Hon blev 93 år och lite till och under dessa år har hon gett liv åt min mamma och hennes fyra bröder, mängder med barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn. Hon har bestigit Kebnekajse och tagit hand om oss varje sommar och varit precis en sån mormor varje barn förtjänar.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt aldrig mer kommer få klappa hennes hand eller se mamma fläta hennes hår. Aldrig mer höra hennes hostiga skratt eller se in i hennes ljusblå ögon. Men det onda lättar lite när jag frångår mitt egoistiska perspektiv och ser det från ett annat – hennes. Nu får hon äntligen, äntligen vila efter många års slit. Det har hon verkligen förtjänat.

Tack för alla bingo-stunder. Tack för all fläskkorv och potatis. Tack för all varm choklad, även den med skinn på. Tack för pannkakorna, även fast du gav oss lingonsylt till. Tack för klackskorna. Tack för allt.

Jag kommer alltid sakna dig, mormor. Sov så gott.

en låga

Är det inte det ena så är det det andra. Nu är livet verkligen, ja, vad ska jag säga? Allt händer. Inget händer. Känslor, känslor, överallt. Gråt. Skratt. Sorg…

Av hänsyn till familjemedlemmar kan jag inte skriva mer just nu, men det kommer längre fram. Jag kände bara att jag måste göra ett avtryck här, natten mellan 26-27 november 2014. För min egen skull. För att minnas.

IMG_3114.JPG

eyes on the price

IMG_9745

Längtar efter Minion i magen…

Nu är det inte så lätt att vara jag, faktiskt.

Sista veckan har jag haft det tungt. 1,5 vecka hemma med Aston slet visst hårt på mig, både psykiskt och fysiskt. Det är lite svårt ibland, att hålla isär vad som är psykiskt och vad som är fysiskt. Det ena påverkar gärna det andra och vice versa. Till slut vet man knappt hur det började.

Jag har haft ett ordentligt tryck över bröstet stundtals. Behövt stänga in mig på toaletten eller i sovrummet för att bara få koncentrera mig på att andas. Komma bort från ljud och rörelse. I går eskalerade det och jag fick ont i magen så att jag knappt kunde sitta, mjölksyra i benen så att jag tappade balansen och inte orkade stå och så väldigt svårt att få i mig syre när jag låg. Kul läge, liksom. Så jag låg och djupandades i säkert en timme, vilket i sin tur resulterade i huvudvärk. Oro. Samtal till 1177 och förlossningen i Värnamo. Gråt. Trötthet. Mer oro.

Jag vet ju inte om detta beror på att bebisen ligger högt och knasigt och trycker på tex lungorna eller och det är helt normalt eller om det är 100% ångestrelaterat. Jag har haft problem med ångest förr. När jag bodde i Västerås fick jag vid två tillfällen söka akut vård, ena gången hämtad av ambulans, pga smärtor i bröstet och andningsproblem. Man misstänkte först en propp, men kom fram till att det var ångestframkallat. Jag kan förstå att jag hade ångest då, men inte nu? Jag har letat djupt inom mig för att hitta vad det kan bero på i så fall, men jag finner ingenting. Visst, vi har haft kalas för Aston och mycket folk omkring oss, men jag har ingen gång känt att det är jobbigt eller att jag vill något annorlunda. Jag har inte lagat massa mat eller ens gjort Astons tårta, utan lejt bort ca allt för att inte ta på mig för mycket. Så har jag ångest så är det högst undermedveten.

Jag har även lugnat ner mitt tempo. Har väl 2-3 PT-kunder i veckan nu och några online-kunder. Jobbar 5-10 timmar i veckan med by airaM. Inte mer än så. Tränat har jag inte gjort sedan Aston blev sjuk. Jag har tagit det lugnt med promenaderna, för de få gånger jag har gått har jag fått jätteont i fogarna efteråt. Men även när jag inte gör något får jag ont. I helgen fick jag ont av att bara sitta och stå. Inget mer ansträngande än så. Ska jag behöva ligga ner resten av graviditeten? Det är tre månader kvar, det går ju inte…

Nej, det är riktigt pisstungt nu och det tänker jag vara fullständigt ärlig med. En vän blev glad (med lite reservation för dåligt samvete) när jag uttryckte att jag inte tycker om att vara gravid, för så känner hon med och så får man ju bara inte tycka. Enligt samhället. Men enligt mig får man det. Jag tycker att sparkarna är mysiga, men det är väl ungefär det enda. Resten är ett nödvändigt jävla ont för att i slutändan få det bästa priset man kan få – ett barn. Och jag har inte en enda gång sagt att det inte är värt det. Det vet jag att det är. Men för mig är det piss att vara gravid och så enkelt är det. Om det kan göra någon annan glad på det sätt att hon känner sig mindre ensam i sina förbjudna känslor, så gläder det mig. För det är så klart inte kul att känna så. Men allt är lättare när man är fler, det är sen gammalt.

Längtar till 2015…

höj kraven – på er själva och på andra

DSC_0178

Vikto är en otroligt bra pappa till Aston och tar mycket ansvar för de delar i vårt liv som rör Aston. Men det krävs också att jag lämnar ifrån mig. Vi når dit tillsammans.

Efter mitt inlägg i går, om hur jag är världens sämsta mamma, har jag fått mängder med peppande kommentarer om igenkänning i stil med ”Du är helt normal och verkligen inte ensam” vilket är oerhört värdefullt för mig att få läsa när jag inom mig känner att ”SÅ HÄR kan ju INGEN annan förälder någonsin ha känt gällande sitt barn”, för SÅ hemsk kände jag mig. Så det stödet är ovärderligt. Tack.

Ganska snart reagerade jag på facebook över att samtliga kommentarer kom från andra mammor (förutom en från min egen pappa). Andra mammor med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sitt föräldraskap. Inga pappor. Och det väckte frågor inom mig, frågor jag egentligen redan visste svaren på. Det gjorde mig förbannad.

Strukturer i Sverige och i världen gör att mammor fortfarande är de i ett heteronormativt familjeliv som tar störst ansvar för barnen. Det är mammorna som tar ut mest föräldraledighet, det är mammorna som köper kläder till barnen, bestämmer och lagar mat, som fixar matsäck till utflykter osv. Pappor är up and coming på många håll, vilket gläder mig enormt! Men i det stora hela är det fortfarande mammor som drar det tyngsta lasset när det gäller föräldraskap. Ändå är det mammorna som sitter där – med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sig själva.

Jag flippade lite av detta och ställde en fråga till pappor jag känner och jag använde mig då av facebook, för det går snabbt att nå ut till många där. Jag undrade om de aldrig får dåligt samvete eller om de helt enkelt inte pratar om det. Frågan missförstods, så klart. Pappor tog det personligt osv och tolkade frågan som att jag anser att alla måste ”gråta ut” på facebook, som en pappa tyckte att jag gjort.

Men nej. Det tycker jag så klart inte.

Jag känner pappor irl också, tro det eller ej. Pappor som varit långt mycket mer frånvarande i sina barns liv än barnens mammor. Pappor vars engagemang som längst sträcker sig till barnens idrottsintressen – det roliga. Resten är ”mammagrejer”. Pappor som aldrig yppat minsta ord om dåligt samvete. Kanske har de det, kanske inte. Oavsett så är det åt helvete. I’ll tell you why.

Har de inte dåligt samvete? Varför inte? För att förväntningarna på pappor är sorgligt låga. En pappa är en bra pappa om han låter mamman ”få lite egentid” och tar med sitt barn ut på en promenad och en stund på lekplatsen. En pappa är en bra pappa om han kommer ihåg barnens matsäck och om han lämnar och hämtar på förskolan mer än mamman. En pappa är en bra pappa om han lagar mat till sina barn. En pappa är en bra pappa om han är föräldraledig i mer än de dagar han ”måste”. För vissa människor är en pappa till och med ”barnvakt” till sina egna barn. Och ni tänker säkert att ”Va? Det där är ju självklarheter?”. Ja, det är det. Det tycker jag med. Och det är självklarheter, för varje mamma på denna jord. Ingen creddar en mamma för något av det jag nämnt ovan. Snarare är en mamma olämplig som förälder om hon inte uppfyller alla krav ovan.

Mammor ska av naturen vara vårdande och husliga, medan det hos pappor ses som stjärnegenskaper.

Vissa tror att det är biologiskt. I viss mån är det säkert så. Men den allra största delen har att göra med invant beteende. När flickor preppas med dockor och barnvagnar och nappflaskor från innan de lärt sig gå ska pojkar vara tuffa och starka och leka med bilar och monster och Batman. Inget vårdande där inte.

Och där kommer vi in på den andra delen. De pappor som har dåligt samvete, men inte pratar om det (för att de inte vågar?). För män ska inte prata om känslor, traditionellt sett. Det är inte heller biologiskt, tro det eller ej. För när flickor är ledsna som barn så pratas det med dem, man tröstar och nickar förstående, medan pojkar tidigt ska ”ta det som en man” och ”äh, kom igen nu, du är väl ingen kärring”.

Hur ska man våga prata om sina känslor och brister som stor och stark vuxen när man inte ens får göra det som litet och sårbart barn?

Jag ger mig inte på en enda enskild individ här, utan jag pratar generellt. Om strukturer och om det jag ser, hör och upplever. Observera även att jag inte vill klandra någon eller skuldbelägga vissa parter här, för det handlar om strukturer man oftast inte ser själv. Jag hade sett det som riktigt jävla befriande att se en enda peppande kommentar från en pappa som känner igen sig i mitt inlägg i går. Men det kom inte förrän jag uttryckte min ilska över det jag just skrivit här. En slump? Kanske. Men jag tror inte det.

Jag vill att mammor lämnar ifrån sig lite (inklusive jag själv) och att pappor börjar värdera sig själva högre som föräldrar. Ni är lika viktiga för era barn som deras mammor är. Nöj er inte med att hjälpa till. Ta för er – av både det praktiska och av känslorna och pratet. Alla i familjen mår bra av det, i synnerhet barnen. Och mammor – våga lämna ifrån er lite ansvar, för fan. Ta inte på er allt. Släpp kontrollen lite. Skitsvårt, jag vet, men att lämna ifrån sig ansvar till pappan talar om för honom att han behärskar uppgiften. Samarbeta. Prata. Prata. Prata.

*awaiting shit storm*

världens sämsta mamma

DSC_0530

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.

till aston

DSC_0267

Mitt barn. Vårt. Som skapats av oss, växt i mig, fostrats av oss.

Jag ser mig själv i dig, Aston, i dina läppar, i ditt hår och i din ansiktsform. Kanske mest i din personlighet, ditt otroliga humör. Jag ser din pappa också. I dina ögon, som lutar lite nedåt. Jag hör din pappa i dig. I din småländska som redan börjat höras. Jag måste prata mer göteborgska med dig.

Det är du som är total kärlek för mig. Det finns ingen på denna jord som kan göra mig så arg som du, men det finns ingen som kan göra mig så glad heller. Så lycklig. Inte i närheten. Det finns inget som kan få mig att känna så dåligt samvete, som när jag skrikit på dig för något djävulskap du gjort och jag sedan ser dig sova i dina Hello Kitty-lakan med Musis tätt intill. Blotta tanken på att du inte skulle finnas i mitt liv ger mig andnöd. Du får aldrig lämna mig, Aston. Hör du det?

Jag känner ofta att jag inte är god nog åt dig. Att jag gör fel val i vardagen. Att du får titta på iPaden för mycket, att du äter för lite grönsaker, att vi inte leker på lekplatsen tillräckligt ofta. Jag har dåligt samvete när du får vara på förskolan för mycket och när du får vara där för lite. Ja, hela dagarna är ett stort jävla nyårsfyrverkeri av dåligt samvete. För trots alla mina, enligt mig, tillkortatkommanden älskar du mig högt. Du söker min bekräftelse ständigt. Vill visa allt, säga allt, sjunga allt. Och jag tittar, jag ser, jag hör, jag lyssnar. Och ändå känns det inte tillräckligt. Ändå känns det som att du alltid, alltid förtjänar mer.

Det är väl det som är att vara förälder. Att ha dessa små liv – oavsett ålder – som man älskar så innerligt och villkorslöst att det aldrig kommer finnas något, eller någon, som är god nog. Inte ens en själv. Kanske allra minst en själv.

Men jag kommer alltid göra mitt bästa för dig, Aston. Och med det menar jag inte att jag kommer sopa bort smutsen framför dina fötter, nej, det får du göra själv. Men du ska känna dig älskad, stöttad och sedd. Varje dag, varje vecka, så länge jag lever. Säg ”mamma” och jag är där. Säg ”hjälp” och jag är där. Och när du ingenting vill säga är jag där ändå.

Alltid.

IMG_6777

hur det är just nu

Jag närmar mig något jag inte vill.

Den här graviditeten har varit olik min första på ungefär alla sätt som är möjliga. Första – inga problem what so ever, förutom oro. Halsbränna och foglossning sista månaden, men det kunde jag lätt stå ut med. Denna – illamående, foglossning från vecka 10, sammandragningar från vecka 14-15, illdåligt humör och lite därtill.

Det jag gjort bättre under denna graviditeten är att jag motionerat mer, vilket ju är bra både för mig och bebis i magen. Jag har inte toktränat, som vissa tror. Jag är utbildad inom träning och vet mycket väl vad som passar sig och inte när man är gravid och jag har hållit mig stenhårt till det. Gym 1-2 gånger i veckan och promenader på 1-2 km 2-3 gånger i veckan. Det är allt.

Så träningen är inte orsaken till mina problem. Problemen hade kommit ändå.

I går låg jag i en hög på golvet här hemma och grät. Jag insåg att det här inte kommer hålla ända in i mål. Jag har tänkt att viljan övervinner allt och att jag ska jobba så länge det bara går innan förlossning, men jag verkar snart vara där. Redan. Med 3,5 månad kvar. Vad fan…

I går var jag hemma på tredje vab-dagen med Aston och vi tog det lugnt hela dagen. Jag tvättade och dammsög lite. I övrigt rörde jag mig inte mycket. Ändå hade jag så ont i fogarna framåt eftermiddagen att jag knappt kunde sitta ner i bilen på väg in till Olympia Court för ett PT-pass. Och sen blev det ju inte direkt bättre efteråt. Jag provade lite vattenmassage som vi har på OC och det var grymt skönt, men efteråt hade jag såna sammandragningar att jag inte ens kunde stå upp. Så no more vattenmassage for me…

Om jag inte ens kan sitta, ligga, vad fan kan jag göra då?

Nej, i morgon är det jag som köper ett foglossningsbälte och på MVC-besöket på tisdag nästa vecka får jag se vad barnmorskan säger. Hade det bara handlat om mig hade jag kört på (ja, för sig själv kan man ju skita i…), men det finns en ofödd bebis med i bilden också. Är det någon gång jag ska lyssna på min kropp är det väl nu.

I dag tar jag det extremt lugnt här hemma. Orkar knappt röra mig och det är väl bra det, för jag vill inte röra mig. Det gör för ont.

Ömkliga, jävla jag.

To be continued…

en stor dag

I dag var det dags för två till ”första gången” för Aston.

IMG_0110.JPG
På med overallen…

IMG_0112.JPG
På med skridskorna…

IMG_0119.JPG
Och ut på isen i Skillingaryds ishall på Movalla.

IMG_0128.JPG
Den halvtimme han var ute på isen var 30 av de mäktigaste minuterna i mitt liv. Mitt hjärta bultade av stolthet, av kärlek. Av vördnad till relationen mellan mitt barn och hans far. Jag vet att detta var en väldigt stor stund för Vikto.

Efteråt åkte vi till Fågelforsskolan och gjorde vår medborgerliga plikt och röstade. Aston röstade naturligtvis inte, men det var ändå hans första riktigt konkreta möte med demokratin och det vackra med den. Folk var glada, hejade och var på ett allmänt gott humör och det gläder mig. Det är inte i alla länder det ser ut så på en valdag.

Jag är glad att jag bor i Sverige och jag är glad över människorna som finns här. Det är vi som, tillsammans, skapar ett av världens bästa länder.

inte utan dem

IMG_9628.JPG

Vi har haft en riktigt bra vecka, jag och mamma. Lugn, bra väder, kanonbra hotell med fantastisk personal. Det finns inte en enda punkt på själva resan som kunde varit bättre. Eller ja, jo, jag kunde ju fått slippa trampa på ett bi och få världens reaktion, men annars en perfekt resa.

Jag behövde väl detta, på flera sätt. Sova. Bry mig om bara mig själv. Det behöver alla föräldrar emellanåt. Men oj, vad halv jag kände mig. Å ena sidan njöt jag, å andra sidan saknade jag Aston så att det gjorde ont. Vikto också, så klart, men efter att ha startat vår resa tillsammans med ett års distansförhållande kan jag hantera det något bättre.

Men Aston. Att vara utan honom i en hel vecka. Det vill jag faktiskt inte göra om. Helst inte förrän han flyttar hemifrån ungefär. Kombinerat med min flygrädsla (som bara blir värre och värre för varje resa), så var det sista dygnet innan hemfärd nästan outhärdligt. Illamående, ja, en nästan paralyserande rädsla över att något skulle gå fel. Att jag kanske sett mitt barn för sista gången och att det då skulle vara pga min egoism. Pga min ”rätt att njuta”.

Jag vet att jag förtjänade denna resan, likväl som vilken annan välfungerande förälder som helst. Jag uppskattar min relation till min mamma mer än ord kan beskriva och jag är trots allt väldigt tacksam för de sju dagarna av ren kvalitet som vi fick åtnjuta tillsammans.

Men nästa gång blir det inte utan dem. Inte utan mina killar och inte utan den nya, vad det nu än är för individ som lever loppan där inne. Det är meningen att jag ska vara med dem. Genom trots och genom lust. Alltid. (Förutom kanske någon weekend eller så. Någon gång. I framtiden. Hehe.)

nu är den över

IMG_9260.JPG

Jag har nog haft årets hetsigaste vecka och nu är den över. Jag har stressat och jobbat, både som anställd och egenföretagare, jag har knappt hunnit med min familj alls. Men i helgen ställde jag in alla planer och bara var med min familj. Mamma kom hit helt spontant också och det behövdes verkligen även fast jag snart får en hel vecka med bara henne. På fredag åker vi till Turkiet. Hon och jag.

Lite saker har hänt som jag inte kan eller vill skriva om här. Inte än i alla fall. Men det är lite tungrott nu, livet. Så om jag glömmer bort dig eller är lite kort i tonen, alternativt frånvarande – ta det inte personligt. Ingen har gjort mig något fel. Det är ingens fel. Ibland händer saker ändå.

Sorry för kryptiskt blogginlägg, men jag vill inte bara låtsas att allt är som vanligt när det inte är det. Vill inte att någon ska missuppfatta. Men kan inte släppa på allt. Inte nu.

Vi hörs snart igen!

IMG_9273.JPG
Min mamma när hon försöker hitta sina solglasögon.

det här skrev jag 7 oktober 2010 och det gäller än

”sympati. att förstå hur någon känner.

empati. att känna hur någon känner.

många gånger, speciellt i valtider, har jag fått höra och läsa hur jag saknar empati för att jag sympatiserar med högerblocket. människor menar att 500 kr mindre i min plånbok varje månad väl inte spelar någon roll och om jag bryr mej om de cancersjuka, så röstar jag rött. annars saknar jag empati.

ni sårar mej när ni säger att jag saknar empati.

för ni vet inte någonting.

ni vet inte att jag ibland börjar gråta bara för att en gubbe på bussen ser ledsen och gammal ut. ni vet inte att jag gick till mcdonald’s och köpte hamburgare och cheeseburgare för flera hundra kronor och delade ut dem till hemlösa på stockholms gator. ni vet inte att jag började gråta bara för att en stupfull finne som knappt kunde stå upp köpte tre kronor-souvenirer (vad skulle han med dem till?) av mej för flera tusen kr på hockey-vm 2002 och jag blev helt knäckt för jag trodde att det var hans sista pengar. ni vet inte att jag erbjöd mej att ta hem en hemlös och bjuda henne på mat och en dusch och nya kläder, att jag stod där och väntade på henne i en timme, men att hon inte kom. ni vet inte att jag gråter för andra människor jämt och ständigt, även för de jag inte tycker om och som inte tycker om mej. ni vet inte att jag under en lång, lång tid varit världsförälder för unicef. nej, ni vet ingenting.

egoist. att bara tänka på sej själv.

egoism är något av det fulaste jag vet. att bara tänka på sej själv och inte det minsta på någon annan, det är ingen vacker egenskap.

ni sårar mej när ni säger att jag är en egoist.

genom hela mitt liv har jag gått och brytt om ungefär precis varenda människa mer än vad jag brytt mej om mej själv. jag har blivit utnyttjad, överkörd och tagen för givet pga det, men har envist fortsatt. alla andra är viktigare än jag. men det är inte så. alla andra är inte viktigare än jag. jag är precis lika viktig som alla andra. att jag tycker att jag förtjänar den pyttelilla ekonomiska framgång jag äntligen skaffat mej är inte egoistiskt. inte det minsta.

facebook är en stor kommunikationscentral för de flesta av oss i dag. bloggar likaså. vissa är mer aktiva än andra och delar med sej av glädje varje dag. de uppfattas av vissa människor som ”spammare” och tas ibland bort som vän för att de gör mer än en statusuppdatering om dagen. andra människor bara tar emot. folk skriver fem, tio, 15 kommentarer på en bild hur snygg en tjej är. hon bemödar sej inte ens att svara. en annan skriver på sin statusrad hur lycklig hon är för att hon äntligen fått ett jobb. någon förklarar för henne att ”ja, ja. kul för dej. en annan får leva på existensminimum, för för mej finns det inga jobb” och plockar snabbt ner alla glädjekänslor under jorden igen. min blogg. mina känslor och smärtor. mitt lidande. ca 500 unika läsare om dagen, varav kanske 1% beklagat hur jag mår och önskat mej att må bättre.

de här människorna – som inte är tacksamma. som inte vill ge någonting tillbaka. som inte unnar andra något för att de inte anser sej ha det lika bra själva. som i hemlighet är skadeglada när någon de inte gillar så mycket, men ändå är ”vän” med, råkar ut för något.  som inte kan sträcka sej så långt att de skriver ett ”krya på dej” till en människa vars blogg de läser varje jävla dag – de ska inte få ha ensamrätt på att vara empatiska och oegoistiska bara för att de kanske röstar rött. de ska inte få köpa sej fria för 500 spänn mer i månaden och sen inte bry sej om de människor de kommer i kontakt med varje dag. tänk om de kunde skita i de här jävla 500 kronorna och istället anstränga sej för att visa sympati och empati för människor i deras omvärld – varje dag. då skulle de pengarna inte behövas. det kan jag garantera. på samma vis som en upptagen mamma eller pappa inte behöver köpa dyra saker till sina barn i tid och otid om de istället visar dem kärlek varje dag.

jag säger inte att jag är bäst i världen. långt ifrån. jag jobbar med mej själv varje dag. får man säga att man jobbar med sej själv, eller är man präktig då? jag säger att jag bryr mej om andra människor. jag bryr mej om att skriva ”krya på dej” till någon, fastän jag vet att personen aldrig någonsin skulle bry sej om att skriva det till mej. jag bryr mej om andra människor – människor jag träffar och pratar med, för det är då jag känner att jag kan göra någon skillnad. jag vill inte skicka iväg 500 spänn som jag inte ser var de går till. de pengarna kommer ändå andra människor till hands, där jag får se människors glädje med mina egna ögon.

ta inte ifrån mej min rätt att känna empati för att jag råkar rösta blått. och förneka mej inte rätten till medkänsla av samma anledning. det är väldigt oempatiskt av er.

tack.”

himlen är alltid vår

20140521-235921-86361505.jpg

Lämnade tvn avstängd ända tills Aston somnade i kväll. Vikto spelade fotbollsmatch och jag och Aston hade en lugn och fin kväll där jag lagade god mat, han fick bada badkar och jag sen kunde sitta och titta på världens mest fulländade varelse och undra hur man egentligen kan bli så go.

Sen skulle han sova och då kom jag på att han visst inte är så jädra perfekt ändå…

Och sen stod jag länge. Stilla. Tittade ut på vår baksida. Vår gröna gräsmatta som Vikto gödslat och klipper så fin varje vecka. På vår studsmatta och lekstuga som gör vår son så glad varje dag. På våra växter som vi tillsammans valt ut och kärleksfullt planterat. Och på himlen. Den alltid lika vackra himlen, som alltid finns där för att ge oss någon slags tröst i att någonting alltid finns där även när allt annat vacklar.

Just nu vacklar ingenting i mitt liv, så i kväll njöt jag bara av vår vackra utsikt och så tänkte jag.

Vad lyckligt lottad jag är.

nu kan jag bara sitta här

20140515-191117.jpg

Jag sitter på bussen mot Göteborg för den näst sista PT-helgen (kan knappt fatta det!) och jag kan andas. Jag sitter här och kan inte mycket mer göra än att slappna av, surfa eller kanske sova lite. När jag skriver detta börjar jag nästan grina och det kanske säger lite om den inre stress jag nog haft i mig de sista månaderna.

En vän frågade mig i går hur jag mår och ”Jodå. Mycket att stå i. Ska räcka till överallt. Känns övermäktigt ibland. Men jag mår bra.”. Men ja, det är mycket att stå i och ja. Det känns övermäktigt ibland.

Det är märkligt det där, att jag känner att jag är lat och flitig på samma gång. Det är som att ju mer saker jag hinner med, ju fler saker jag får gjorda, desto mer dåligt samvete får jag av att sitta stilla. Slappna av.

Jag gör saker hela tiden. Jobbar, kör PT-timmar, planerar träningsprogram åt onlinekunder, leker med Aston (för lite), kramas med Vikto (ännu mer för lite), jag har PT-helger, jag tränar själv, jag umgås inte med vänner, för det har jag inga. Men trots allt jag gör så tänker jag alltid att det finns något annat jag borde göra och jag måste sluta plåga mig själv så. Jag måste se allt jag gör – för mig och min familj – och helt dissa allt jag inte hinner med. Var sak har sin tid osv.

Så nu sitter jag här, längst fram i ett förbokat säte på en go buss med gratis wi-fi och så tänker jag att nu har jag inget val, nu kan jag bara sitta här. Och det känns bra.

Det känns bra.

so close no matter how far

20140427-224108.jpg

Ännu en totalt prickfri helg läggs till handlingarna.

Matilda var ju här. Hemma i Sverige i bara några dagar och hon valde att komma just hit, till oss. Det värmer mitt hjärta så att jag saknar ord. Hon är, utan tvekan, en av de finaste människor jag haft äran att träffa. Att sen både Vikto och Aston trivs lika bra med henne som jag gör är ju bara en bonus.

Jag känner lycka över att ha kommit så nära någon så här ”sent” i livet, när alla ju redan har sitt. Det är inte lätt att skaffa nya vänner som vuxen. Långt ifrån. Men ibland klickar det. Nu har vi redan känt varandra i drygt 2,5 år.

En vän för livet. Oavsett var hon befinner sig.

20140427-224511.jpg

I dag valde vi att befinna oss i Ullared, jag, Matte och Aston, medan Vikto var hemma och målade huset. Nu är vi några tusenlappar fattigare, men behöver inte handla tråkgrejer på lång tid framöver.

Matilda har åkt hem och det är tråkigt, men hanterbart, för om 1,5 månad ses vi igen och då är det jävlar Paris som gäller. Satan, så fint.

God natt!

20140427-224833.jpg

jämställdhet inom familjen

20140416-215950.jpg
Vårt älskade barn.

Jag skrev följande i en grupp på Facebook, med vänner som har barn i samma ålder som Aston och kände att jag ville publicera det här med.

Aston är verkligen så mammig nu och har varit det sedan flera månader tillbaka. Speciellt på kvällarna, vid läggning. Är jag hemma är det bara jag som duger, men är jag inte hemma går det hur bra som helst med Viktor.

Eftersom jag (och Viktor) vill att båda Astons föräldrar ska vara lika viktiga för honom så kompromissar vi inte, utan vi tar varannan kväll, oavsett vad Aston tycker.

Men vad ont det gör ibland. För Viktor, så klart, när Aston hela tiden vill ha mamma, mamma, mamma och för mig som säger nej till mitt barn.

Men visst är det väl bra i längden? Visst gynnar det Aston som barn och oss som föräldrar att han känner sig lika trygg med båda?

Hur gör ni?

Tillägg: Vikto är verkligen världens bästa pappa. Jag kan inte tänka mig någon bättre att skaffa barn med än honom. ❤

Tillägg 2: Så fort jag lämnat Astons rum slutar han vara ledsen och ”nöjer sig” med pappa, så han ligger absolut inte och gråter för att jag inte är där.

när du kom behövde jag en vän, sanna vänner kommer alltid igen

20131108-134104.jpg

Matilda är en av de finaste människor jag vet. Rolig, glad, enkel och alldeles underbar. Dessutom är hon min vän. Det är jag så oerhört glad över. Hon är en sån vän som man kan sitta tyst med och göra varsin sak på sitt håll och det blir ändå inte konstigt. En sån vän man kan garva med tills man kissar på sig. En vän utan prestige, en vän som ställer upp och står på marknad med by airaM när det är typ sex grader varmt ute och som är modell så fort man ber henne. En äkta jävla underbar vän. För livet.

DSC_0133

DSC_0063

Just nu och sedan ca 1,5 år tillbaka bor Matilda i Norge. Det är tråkigt (för mig) eftersom jag får träffa henne så sällan, men ändå hanterbart. Norge är nära. Hon kommer hem då och då och vi har bl.a. firat midsommar tillsammans de två senaste åren. Men nu har hon fått för sig att hon ska dra till Australien…

Jag unnar henne det av hela mitt hjärta. Fan, vad hon kommer få roligt där. Men oh, jag börjar grina bara jag skriver detta, i mitt ego gör det så fruktansvärt ont. Fan, fan, fan, vad jag kommer sakna henne. För nu kommer hon inte komma hem lite då och då. Australien är inte Norge.

I juni kommer hon vara hemma i Sverige i några veckor innan hon och hennes vänner flyger ner till the land down under och då kommer vi så klart hänga sönder här hemma. Men vi har även pratat lite löst om att vi ska åka iväg någonstans, bara hon och jag. Och nu har vi pratat lite mindre löst och mer bestämt om att vi (om ekonomin tillåter) ska ta en weekend någonstans i juni.

Vi snackade först om Köpenhamn, men efter en titt på hotellpriserna så kikade vi vidare. Och när vi insåg att flyg+flygbuss+hotell två nätter i Paris är billigare än bara två hotellnätter i Köpenhamn, så lutar det åt Paris istället. Och vad är mer perfekt? Två läckra damer i höga klackar och fladdrande klänningar, två dagar, kvällar och nätter, och minst två tusen skratt. I Paris. I juni.

Jag tänkte skriva ”Kan man få ett bättre avsked?”. Men det är inget avsked. Det är ett ”ha det bra så länge”…

IMG_4924

IMG_5510Låt det bli så.

 

det blir bra

20140324-091229.jpg

Denna vackra vy passerade vi, jag och pappa, när vi i går kväll lämnade Uddevalla efter säsongens och karriärens sista handbollsmatch.

Vi spelade oavgjort mot Kroppskultur, 28-28, och det gick bra för mig, trots att jag blev punktad från start. Sju mål, varav ett på straff, var ett skönt avslut på en underbart rolig handbollskarriär. Bakåt gick det sämre, men man kan väl inte få allt…

Jag är oerhört glad att pappa följde med på min sista match. Stöttningen efteråt, från pappa och från mina lagkamrater, var viktig. Jag grinade väl ungefär oavbrutet från Uddevalla till Göteborg, där pappa hoppade av, och sen körde jag smått apatisk de ca 18 milen hem till Skillingaryd där jag missade Aston med en kvart. Han sov så sött när jag kom hem och jag och Vikto myste i soffan till El Classico.

Nu är jag ”hemma”. Nu är handbollslivet (snart) över. Dags för familjen att få ta mer plats och tid.

Det blir bra.

det här är slutet på resan och början på en ny

20140316-195638.jpg

Sitter i soffan efter en lång och tuff helg och tårarna trillar längs mina kinder.

Sista veckan har jag, och förmodligen resten av mina lagkamrater, varit fullt fokuserade på morgondagens hemmamatch mot Skara. Vår sista hemmamatch och näst sista match i serien. Två poäng där och vi skulle få till en direkt avgörande match mot Kroppskultur i sista omgången nästa helg. Om inte Partille tog mer än en poäng de sista två matcherna.

I dag vann Partille borta mot Caperiotumba med 24-21.

Detta innebär att vi som mest kan ta oss förbi Kroppskultur och det räcker inte, utan vi kommer sluta sist eller näst sist och åker då rakt ur serien.

Det känns så tomt nu att ni förstår inte. Jag har åkt ur serier förut och det är lika pissigt varje gång. Men nu är detta troligtvis min sista säsong i karriären och det är inte så här jag vill sluta.

Nästa helg har vi en viktig PT-helg i Göteborg. På söndag slutar vi kl 16.30. Samtidigt börjar vår match mot Kroppskultur, i Uddevalla. Hade matchen gällt något hade jag fått se till att ta mig dit i tid, om så på sekunden till matchstart. Nu vet jag inte hur det blir. Så hastigt och (o)lustigt kan det bli så att jag spelar min allra sista handbollsmatch i morgon kväll.

I takt med att jag skriver detta blir mina kinder allt blötare, tårarna svårare att stoppa. Mycket för egen del, för att mitt liv som handbollsspelare troligtvis snart är över, men även för lagets och klubbens skull. Klubben har behandlat oss bra i år, väldigt bra. Gjort allt de kunnat för att vi ska ha förutsättningar att lyckas. Jag önskar att vi, jag, kunde gjort mer. Fyra vinster, hittills, på 20 matcher är naturligtvis alldeles för klent. Och det spelar, som sagt, ingen roll att merparten av våra förlustmatcher förlorats med tre mål eller mindre – man får inga hederspoäng i handboll.

Jag vet att mitt liv har ett syfte ändå. Jag har två grabbar som jag älskar och som älskar mig och ett stabilt och fint liv i övrigt. Jag har ingenting att klaga på, så jag förstår om ni kallar mig bortskämd när jag säger att jag kommer känna mig halv utan handbollen. Jag är inte jag utan handboll. Inte nu i alla fall. Men jag får helt enkelt se till att skapa ett nytt jag. Hur fel det än känns.

Men först ska jag göra mitt livs match i morgon och som lag ska vi visa att vi inte är så dåliga som tabellen visar. Kom gärna och heja! Avkast 19.00 i Arenan i Jönköping.

Hej då.

hela vägen in

Det är ju skit med, att vi ska ha så svårt att knyta ihop säcken. Vet inte för vilken gång i ordningen det är som vi leder så gott som hela matchen för att sedan tappa greppet och förlora sista tio.

I dag var det borta mot OV Helsingborg som gällde. En kanoninsats bakåt, i typ 45 minuter, gjorde att vi ledde med 21-18 med ca tio kvar. Sen avslutar vi med 2-8 och allt är förgäves. Det känns så onödigt, så pissigt. Men egentligen inte orättvist, eftersom vi inte gör jobbet som krävs i slutet. Nej, vi har inte domarna med oss – vi får en straff, OV fem. Vi får fyra utvisningar, OV en. Det speglar inte matchen alls. Men hade vi använt huvudet sista tio hade vi vunnit ändå. Det gjorde vi inte.

Och nu ligger vi kvar på sistaplatsen, trots att väl ingen egentligen tycker att vi hör hemma där. Inte jag heller. Men det handlar om att ta poäng, inte leda i paus eller efter 50 minuter, utan efter 60 minuter. Vi får inga tröstpoäng för att vi i åtta av våra 13 förlustmatcher förlorat med tre mål eller mindre. Att fem av dem förlorats med bara ett enda mål.

Det spelar ingen roll.

Handboll handlar om att ta poäng, inte om att förtjäna dem. Så nu är det jävlar bara att släppa alla eventuella mentala handbromsar och köra hela vägen in i kaklet för att ta så många poäng som möjligt på de fem matcher vi har kvar. Varav jag tyvärr missar nästa match, hemma mot Tumba på lördag, pga PT-helg i Stockholm. Det suger, men denna gången har jag inget val…

Nu ska jag väl försöka sova, men det är svårt. Jag analyserar, grämer mig, funderar. Vill hitta en lösning, men tror att vi redan har svaret. Nu är det ”bara” jobbet som krävs.

För mig gick det bra i dag. Jag hade gott flyt framåt och gjorde ett fullt godkänt försvarsarbete. Tyvärr blev det punkt i dag igen, efter ca 20 minuter och sedan matchen ut. Surt! Men så är det.

God natt med er!

20140217-012653.jpg
Vänner var och tittade på matchen i dag och hade gjort detta plakat. Något av det gulligaste någon gjort för mig…

sorg

Klockan är 00.22 och jag sitter vaken framför datorn. Nätterna, lugnet. Älskar det. Men jag har en PT-kund i morgon kl 09, så jag bör snart pallra mig i säng.

Sitter och funderar över livet. Ett stort VARFÖR ekar inom mig nu. En vän förlorade sin pappa i natt. Från ingenstans. Ingen cancer, ingen annan långvarig sjukdom. Utan egentlig förvarning var han borta. Det är så tragiskt att det inte finns ord att beskriva.

Jag är så oerhört ledsen för hennes skull. Och givetvis resten av hennes familj. Ringde henne tidigare i kväll. Trodde inte att hon skulle svara, men jag tänker inte vara en av de som försvinner när jobbiga saker händer. Jag tänker stå där jag alltid står, bakom henne. Hon svarade. Och ur mig kom nästan ingenting. Tårar och skakningar blandat med några få ord som jag hoppas gav mer tröst än skada. Det finns ju absolut ingenting jag kan göra för att få henne att må bättre. Inga ord, inga handlingar. Inte nu. Men när hon känner sig redo ska vi ta oss vidare, tillsammans. För hennes liv tar inte slut här, även om det är oundvikligt att känna så just nu.

Jag gråter för dig, för er. För alla som förlorat en närstående alldeles för tidigt, alldeles i onödan.

Jag gråter för er.

IMG_6828

en natt mellan en onsdag och en torsdag

God afton! Eller god natt, är det nog. Klockan är 00:20 och här sitter jag. Skittrött, men ändå vid datorn. Fixar med jobbgrejer – by airaM, PT-grejer, kopplar in skrivaren jag fick av Vikto i julklapp (snabb, jag vet) och lite till. Jag är som mest effektiv på natten, så det är ingen idé att motarbeta det, utan bara att köra på.

Jag har många ämnen jag vill skriva om egentligen. Tunga, jobbiga ämnen. Men jag tvekar över om jag verkligen ska göra det. Jag hade ju en både tyngre och lättare blogg innan – ja, jag behandlade tyngre ämnen, så som politik, nyheter etc, men jag hade å andra sidan bara mig själv att svara för. Ingen annan. Så även om jag vill skriva om vissa grejer så är jag inte beredd att ta eventuellt näthat som kommer med det. För näthatet är så extremt utbrett och fullkomligt vidrigt nu att det inte är klokt någonstans.

Så vi får väl se om det blir något eller ej.

Tills vidare är det Aston, familjen, by airaM, handbollen, träningen och annat vardagligt som tar plats i bloggen. Och det är ju inte helt dumt det heller.

Och nu kom jag på att jag inte ens skrivit på bloggen att webbshopen öppnat igen! Hallåååå, vakna Maria! Ok, här; http://www.byairam.se. Varsågoda, in och shoppa!

Bye.

IMG_6911Sovande Aston häromdagen. Innan jag hann publicera inlägget vaknade Aston till och gnällde och jag var tvungen att lägga mig hos honom tills han somnade om. Och varje gång jag reste mig för att gå vaknade han igen. Trodde att han skulle hålla mig gisslan där hela natten, men nu är klockan 00:52 och jag är åter vid datorn.

Kanske dags att gå och lägga sig ändå…

Bye igen.

 

hat och kärlek

Vi förlorade i kväll. Igen. Ledde med bl.a. 11-7, men förlorar med 19-20. Vi måste kunna göra det bättre. Vilja mer, våga mer. Vi vågar ibland, men det måste gälla i 60 minuter.

Sen är det ju alltid domarnas fel när man förlorar, så klart. Men i kväll, det var det värsta jag varit med om. Domare med maktbegär och vilja att spela huvudroll är den värsta typen av domare och de förstörde vår kväll, punkt.

Jag mår så fruktansvärt dåligt över denna förlust. Jag mår alltid dåligt av förluster, men den här matchen var enormt viktig och vi tog noll poäng. Vi lägger ner så oerhört mycket tid och energi på denna idrott, jag lägger ner hela min själ och min kropp. Min kropp som snart inte längre bär mig. Det känns ovärdigt att det då ska bli så här.

Och folk får tycka att jag ska lugna mig eller whatever. Tyck det. Men då är det för att ni inte förstår hur mycket handbollen betyder för mig. Och förstår ni inte det så är det förmodligen för att ni inte älskar handboll lika mycket som jag. Och då kan ni aldrig döma mig.

Att älska att vinna är en sak. Att hata att förlora är en helt annan. Jag ger vad som helst (nästan) för att slippa förlora en enda match till. Det här är min sista säsong av mitt livs största passion och jag vill inte avsluta denna passion, denna kärlek, på det här sättet.

Det räcker nu.

jag är borta nu, så att jag inte ska behöva vara borta sen

Jag sitter på mitt kontor, mitt i stöket. Har just varit inne hos Aston, klappat honom över huvudet med det lenaste håret, hållit i hans fina, lilla hand och känt hur det dåliga samvetet pressade sig ut ur kroppen genom två våta tårar som sakta vandrade längs mina kinder.

I morgon vaknar han vid 06, ungefär samtidigt som Vikto. Jag kommer slumra halvt, men ändå tvinga mig upp för att klappa hans lena hår på hans söta lilla huvud och hålla i hans fina, lilla hand när han äter sin välling framför Bolibompa. För när de åkt till dagis och jobb dröjer det till sen söndagskväll innan jag får se mitt lilla yrväder igen. Och fyra dagar är ju ingenting i det stora hela, men det är mycket för mig.

Vad ska jag då göra som är så satans viktigt att jag negligerar mitt barn?

Jo, i morgon kring 15.20 åker jag mot Jönköping för samling inför match. Matchen spelas mot Partille, i Partille (Göteborg), klockan 19.30 och hade det bara varit den hade jag ju inte behövt gråta alls, men det kommer mer. Till helgen är det nämligen PT-helg igen, i Göteborg. Och det är ju roligt. Förstås. Jag trivs väldigt bra med utbildningen och med min klass, så det är ju inte det som är problemet. Jag älskar ju Göteborg och jag kommer få träffa både mamma och pappa och storebror och lillebror och ännu fler därtill, så det är ju inte heller ett problem. Jag ser ju allt jag vinner på denna helg. Men jag hade hellre gjort det med Aston där. Och Vikto, så klart.

Jag försöker se det så här dock – jag gör detta nu, tar denna tid ifrån mitt barn och min kärlek, för att vi ska vinna på det längre fram. För att jag ska ha ett jobb där jag trivs, och således mår bra och är trevlig att vara omkring, för att jag ska kunna bestämma över mina egna arbetstider, och således får mer tid tillsammans med min familj, och för att jag ska tjäna hyfsat bra med pengar, så att vi kan leva ett gott liv. Jag vet ju att dessa helger är så värda det i slutändan. Jag vet det.

Men Aston vet inte det.

Och han kommer gå här och ropa efter mig i helgen. Inte en gång, inte två, utan förmodligen hundra gånger. Och han är för liten för att förstå att mamma snart är hemma igen, för han vet inte att fyra dagar går fort. För han vet inte ens vad fyra dagar är. Han vet bara att mamma är borta och att han önskar att hon inte var det. Och det dödar mig just nu.

Jag inser när jag sitter här och skriver att jag aldrig varit borta så länge från Aston. Någon gång ska ju vara den första, så klart. Just nu önskar jag bara att den gången inte var nu.

DSC_0200

Mitt liv.