det onda i det goda och allt sånt

Livet är så tungt och så lätt. Så ljust och så mörkt. Allt det där essentiella – vi har det. Tak över huvudet, mat. Vi har varandra. Bilar. Kan betala räkningar och skämma bort oss med bra och fina kläder och leksaker. Men vi är ju inte immuna, så klart. Det finns mycket jobbigt här med. Det finns mycket vi inte behöver oroa oss över och det är jag så glad över. Men jag kan också bli trött, ha ont, må dåligt, känna att det får räcka någon jävla gång, även fast allt kunde vara ännu mycket jävla värre.

Det är så. Det mesta är bra. Men inte allt. Och det kommer det aldrig någonsin vara. För någon.

För det är det som är livet. Det händer inte bara dåliga saker. Det händer inte bara bra saker. I allas liv händer både bra och dåliga saker – vissa får mer av det som är bra medan andra får mer av det dåliga. Livet är ju, som bekant, inte rättvist.

Just nu pendlar mitt humör mellan ”Jag har det bästa livet i hela världen!” och ”Jag orkar inte en sekund till av den här skiten!” och det är så det är just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det, för jag vet inte vad som är fel (om något ens är fel?), men jag försöker tänka mycket medvetna tankar om att jag kunde haft det så oerhört mycket sämre. Oerhört mycket sämre. Tyvärr får de tankarna mig bara att känna mig ännu sämre emellanåt eftersom jag vet hur bra jag har det och att jag borde vara knallglad hela tiden, men inte är det. Så det är lite tufft, minst sagt.

Det jag dock försöker att inte rucka på är hur jag är mot andra. Jag försöker att vara snäll och glad och sprida kärlek och glädje till de jag pratar med och träffar. De som står mig närmst får ta lite skit, för jag vet ju att de älskar mig villkorslöst (men förlåt, jag älskar er), men det är ändå viktigt för mig att inte dra med mig någon ner. Jag vill inte det. Om jag gör det måste ni säga till, snälla.

Ja.

Livet är så tungt. Och så lätt. Jag har inga ”riktiga” problem. Jag orkar säkert vända detta snart. Det har jag gjort förut. Men jag ska inte tvinga mig själv. Det kommer när det kommer. Från en onsdag till en torsdag så är allt bra igen.

  

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

mitt färgglada barn

  
Mitt barn. Min förstfödda. Kolla på honom. Hur färgglad han är. Ja, ni kan se det. Det yttre färgglada. Vi ser det, vi med, men framför allt så känner vi det.

Det är alltid extra allt med Aston. Alltid 100% känslor – glada som ledsna, exalterade som arga. Ibland är det verkligen pissjobbigt. Alla som haft en 3-4-åring med trots och fem miljarder viljor inom sig vet vad jag pratar om. Dessa stunder då man seriöst undrar ”VARFÖR var det nu igen jag ville ha barn från första början?”.

Alla som haft en 3-4-åring över huvud taget vet att det är just denna lilla person som visar oss, just när vi behöver det som mest, varför vi ville ha barn från första början.

För det är tindrande ögon, det är sprickande stolthet, det är felböjda ord och skratt som aldrig tar slut. Det är rufsiga morgonfrisyrer, söta små ”oj då, förlåt mig” och det här ”Titta, jag kande lyfta Dahlia!”.

 

För varje grått hårstrå får jag fem gapskratt. Och hade det varit tvärtom hade det fortfarande varit lika värt.

Tack, Aston.

ur tryggheten

  

Jag lyckas fylla livet hela tiden. Varje gång det kommer en ”lugn vecka”, så är den snart inte lugn längre. Tillsammans med mina nära och kära lyckas jag alltid se till att ha något att göra, något att se fram emot. Livet blir aldrig, aldrig tråkigt.

Och medan tiden går utvecklas Dahlia i en rasande takt. Hon har inte riktigt än listat ut att hon ska gå med gå-vagnen, den är mest god att äta, men hon står där i alla fall – flera gånger dagligen.

  
De här fyra. De gör livet extra spännande (och nerv-vrakigt). Och jag är så glad för dem och för oss vuxna, för den trygghet vi lyckats skapa tillsammans.

Ur trygghet skapas stora ting.

livet nu, en torsdag

 

Kurragömma… 
Vi har haft en sån där go dag. Trots att jag momsdeklarerat (åtta dagar för sent!) i tre timmar har vi haft en kanondag.

Aston har lekt av sig på förskolan, jag och Dalle har gått på promenad i solen och kollat ett avsnitt av The Fall på Netflix och sen åkte vi allihop hem till Alex och Morris efter förskolan och där blev vi bjudna på gofika i form av hemmagjord paj och vaniljsås.

  
Fast Aston insåg inte pajens storhet och åt bara chokladkex. Morris med.

  

Aston på sin sten.

Vädret gör sitt jobb nu. Det är inte svårt att leva.

Och förresten, vet ni vad?

  
Det här är jag precis innan jag får veta att jag fått en resa till New York i 30-årspresent. I maj åker vi. Fan, vad gött.

svennebanan-planeten varvad

Just nu känns Svensson-nivån skyhög, faktiskt.

  
Här satt vi nyss, i godan ro. Jag vek tvätt (ett par kalsonger vek jag, sen kollade jag instagram i en kvart) och Vikto kollade bilar på blocket.

  

Så vaknade Dahlia i sin vagn, jätteledsen. Hungrig. Och nu soväter hon.

  
Så vi Svensson:ar på. Gött liv, faktiskt. Och i morgon blir det tjejhelg i Malmö, med två av mina tre blivande tärnor. Woop woop!

det känns bättre nu

_MG_9709

En bild för att ha en bild i inlägget och den där koftan har hon redan växt ur. ❤

Jag har läst alla era kommentarer till inlägget senast och jag tackar från djupet av mitt hjärta för ert stöd och era ord. Det känns bättre nu! Fastän ingenting egentligen förändrats. Jag har fortfarande inte fått svar – på prover, från Försäkringskassan – och jag är dessutom illförkyld, med världens hosta och rejält snorig och ont i luftrören. Ändå känns det bättre. Tack var den där grunden jag står på.

Jag jobbar mycket. Här hemma alltså. Det är ju Mors dag på söndag och beställningarna har rasat in på by airaM. Det är jätteroligt! Och även om det är stressande på sitt sätt, så är jag så väldigt glad över att mitt företag går bra och de där timmarna när jag sitter och pärlar och tillverkar, så får jag på ett sätt ”bara vara”. Ibland måste jag stänga dörren om mig, när de där andra i familjen stör lite för mycket, men för det mesta kan jag sitta med dörren öppen och höra på hur de leker och grejar där ute. Det är en ynnest. Ett privilegium. Att få jobba hemma, med den friheten, så nära de jag älskar. Ibland en förbannelse… Men oftast en ynnest. Och tänk att jag kan jobba på en dag som denna, då snoret bara rinner och jag knappast hade tagit mig iväg till ett jobb där jag varit anställd. Nu kan jag jobba så mycket eller lite som jag orkar och vila när jag behöver. Guld värt.

Jag sa till Vikto förut: ”Vilken fin dag vi har haft, ändå.”. Trots att jag är sjuk, trots att Dahlia varit jättegnällig, trots att Aston fått sina utbrott och trots att Vikto rensat garderoben. Eller kanske tack vare det.

Det är inte så dumt att vara en Svensson.

det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

nattsvart

Just nu är livet inte snällt mot mig. Det är för mycket nu. För mycket, i alla avseenden. Just i natt känner jag att jag kanske faktiskt inte orkar mer. Jag hoppas att jag känner annorlunda i morgon, men om jag inte gör det… Vill ni hjälpa mig upp då?

  

slutet på april

 I dag käkar vi frukost (brunch/lunch?) i solen på framsidan, jag och Dahlia.

Vi har hunnit med att lämna Aston på förskolan, gått till Hemköp och handlat och hämtat paket, gått hem igen, tränat här på framsidan (jag) och sovit i vagnen (Dahlia) och jag känner bara att jävlar, vad jag älskar mitt liv. Vi har haft många ups and downs sedan i somras, men det är ju så livet är. Om det bara är upp för länge så kan man räkna med en offentlig kraschlandning till slut. Jag föredrar att ta lite i taget.
Hej!

 Plankanutmaningen går vidare… 

vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret. 

saker med tyngd

Vi är i Göteborg och det kan inte bli bättre. Det är det bästa av allt, ungefär.



Där jag växte upp, på Runslingan.



De jag växte upp med.



Där allting började.



Cirkeln är (nästan) sluten.



Min kusin och förebild med Dahlia.



Vår och vinter, combined.



En till cirkel som slöts.







Två barnbarn och en mormor. Älskar er.

nothing less, nothing more

IMG_7828

Här har vi en stor liten lirare som just somnat i soffan i full Frost-mundering, med två Minions som kuddar, samtidigt som han tittade på Alvin och gänget sjungandes What does the fox say.

IMG_7825

Själv sitter jag en liten bit bort med en nacktränande rödtott på bröstet och jag känner just nu att livet är just precis exakt så spännande som jag vill ha det. Faktiskt.

I morgon ska jag försöka mig på att skriva en förlossningsberättelse. Jag lovar inget, men jag ska försöka.

Nu återgår jag till denna:

IMG_7830

babysteps

IMG_7093

Från instagram (där jag uppdaterar varje dag under @airamsorb):

Två steg fram, ett steg bak.
Efter att specialister i Linköping granskat resultatet från EEG:t som sträckte sig från fredag kväll till söndag förmiddag visade det sig att Dahlia haft flertalet kramper under denna tid, dock av den arten att de inte synts på utsidan.

I morgon förmiddag tas beslut om hur man går vidare, troligtvis med ryggmärgsprov och magnetkameraundersökning på hjärnan. Vi hade förhoppningar om att hon äntligen skulle kopplas bort från maskiner och sladdar i kväll, men efter detta besked får vi vänta lite till.

Det svider.

Men mitt i allt verkar Dahlia vara alldeles obrydd, så hon får ge mig den kraft jag behöver tills hon blir friskförklarad även på pappret.

i morgon klockan kvart över åtta

IMG_4840

Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.

Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.

Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.

Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.

Blåsljud. Hjärta. Jaha.

Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.

I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?

Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.

Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.

Vi hörs.

återhämtning

2015/01/img_5798.jpg

I dag sov Aston ända till tjugo över nio (eftersom han vägrade kasta in handduken förrän kl 23:23 i går kväll…) och efter välling och lite barnprogram lämnade jag honom på förskolan efter tre dagars vab.

Alltså det finns inget som får mig att känna mig som en sämre förälder än just vab. Herregud. Film och iPad och görvadfanduvill,jagorkarinte i dagarna tre. Inte blir det lättare när man är höggravid och otymplig som en jävla lastbil heller.

Nu hoppas jag att han får några roliga timmar på förskolan i dag, så att han är trött och glad när jag hämtar honom sen. Han var inte direkt överförtjust när jag lämnade honom, han ville hellre stanna hemma. Sånt gör alltid lite ont i mammahjärtat. Men jag är trots allt sjukskriven och har ont överallt, är skittrött och har en förlossning framför mig, så jag behöver lite återhämtning här nu…

2015/01/img_5803.jpg

Lite av den varan fick jag på vår fina lilla gårdsbutik här i Skillingaryd – Tina & Översten. Underbart ställe med butik och café i ett. Jag åkte dit och kikade lite, pratade med den trevliga ägaren och så fikade jag med varm choklad och morotskaka. I total tystnad.

Fantastiskt.

Nu har jag klarat av lite jobb här hemma, så nu vilar jag lite. Bra Maria.

årsresumé 2014 – mars

Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.

IMG_8467

IMG_8447

Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.

IMG_8569

Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!

IMG_8655

IMG_8643

Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.

Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.

IMG_8694

Ljusår från dagens form, haha!

IMG_8757

Aston fick sin första cykel. ❤

IMG_8799

Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.

IMG_0047

Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.

IMG_0082

Vi umgicks mer och mer med Ireklints.

IMG_0172

Våren började komma… ❤

IMG_0333

Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.

Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.

Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.

IMG_0454

Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.

IMG_0519

Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.

IMG_0617

Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.

IMG_0635

IMG_0662

PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!

IMG_0678

Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.

IMG_0680

Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.

IMG_0720

Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.

IMG_0770

Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!

IMG_0812

Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)

IMG_1024

Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤

IMG_0956

Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.

IMG_0988

IMG_0995

IMG_0999

Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!

IMG_1045

IMG_1101

Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.

Med sikte mot ett bättre april!

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

IMG_6846

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

IMG_6934

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

IMG_7024

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

IMG_7158

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

IMG_7284

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

IMG_7311

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

IMG_7318

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

IMG_7332

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

IMG_7336

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

IMG_7396

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

IMG_7495

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

IMG_7592

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

IMG_7615

Aston spände musklerna ca hela tiden.

IMG_7644

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

IMG_7692

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

IMG_7805

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

IMG_7891

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

IMG_7893

…på lite blandade sätt.

IMG_7962

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

IMG_8079

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

IMG_8184

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

IMG_8199

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

IMG_8270

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

IMG_8309

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

årsresumé 2014 – januari

Jag tänkte göra som jag gjort några gånger tidigare i mitt bloggliv – sammanfatta det gångna året med ett inlägg för varje månad!

För att vi inte ska bli alldeles snurriga i kolan så börjar jag med januari och sen fortsätter jag med februari och sen, ja, ni vet hur det ser ut…

Året började här hemma. Vi stod för tak över huvudet till förra årets nyårsfest och då hade vi så här trevligt.

DSC_0303

Så här (plus Ubbe, som tog bilden) såg sällskapet ut då och det var nästan samma sällskap på årets firande, fast Karin och Daniel hade ”bytts ut” mot Ylva och Martin och hela tre stycken bebisar hade kommit till världen!

Jag började köra 100 nyttiga dagar igen och hade det här utgångsläget.

IMG_5507

Med blicken i backspegeln var det ju inte så värst illa direkt…

IMG_5519

Det var ingen snö och det var ganska varmt och Aston var illsöt.

IMG_5683

Jag var typ äckligt snygg i håret, hallå?

IMG_5971

Jag var mitt uppe i handbollssäsongen och såg ut så här most of the time.

IMG_6017

Jag skrev träningshistoria när jag gick upp 06.20 helt frivilligt för att åka och gymma.

IMG_6049

Då upptäckte jag att tidiga morgnar visst kan ha sina fördelar…

IMG_6143

Sen kom det lite snö ändå och då var jag alldeles säkert väldigt lycklig.

Jag jobbade lite nätter på Troax och trivdes bra med det.

IMG_6377

Aston gick på bio för allra första gången i sitt liv.

Jag skrev det här inlägget om att uppfostra en pojke.

IMG_6528

Jag var på gymmet och tränade vid varje tillfälle jag fick.

IMG_6530

Och jag började köra PT-kunder på prov, för att öva mig till min PT-examen som skulle tas i juni.

Jag hade dåligt samvete över att behöva vara borta så mycket från Aston pga handboll och PT-utbildning.

Vi förlorade två matcher på tre dagar med ett. Jävla. Mål.

IMG_6586

Jag hade kindben på en toalett på Hard Rock under en kväll med min härliga PT-klass.

IMG_6600

Jag ”roade” mig mycket med sånt här…

Jag gjorde en riktigt bra första månad med 100 nyttiga dagar och fick se fina resultat.

IMG_6710

Vi var och badade hela familjen i Vaggeryds simhall.

IMG_6822

Och sist, men inte minst, så påbörjade Hallby Dam en hel helgs resande för 60 minuters handboll mot Boden, i Boden.

Det var mitt januari 2014. När februari kommer är det ingen som vet, jag är ju lite oberäknelig…

ett farväl som ska tas

Om tolv timmar begravs min mormor. Jag ligger vaken i sängen i gästrummet hemma, gästrummet som blivit mer och mer mitt på senare tid eftersom Aston, aka Karate Kid kommer in till oss varje natt och lever rövare med siktet inställt på min mage.

Kan inte sova. Tänker, känner, letar. Vet inte hur det kommer kännas i morgon. Vilken känsla kommer ta överhanden?

Sorgen över att aldrig mer få klappa mormors kind? Lättnaden över att hon inte lider mer? Eller glädjen över att, trots de tråkiga omständigheterna, få träffa så gott som hela släkten på mammas sida?

Det är bara att vänta och se. Låta känslorna gå dit de vill. Det är inte upp till mitt medvetna jag att avgöra det.

Det får bli som det blir.

Det får bli som det blir.

hej då, lilla mormor

IMG_3109.PNG

Min mormor. Gunvor. I går dog hon. ”Äntligen”, får man säga så? I nästan fem års tid har hon lidit. Och i början tänkte jag att ”lite till kan hon väl kämpa?”, men vem skulle hon kämpa för? Oss? Nej, det fick räcka nu. Det fick räcka för längesen. Hon blev 93 år och lite till och under dessa år har hon gett liv åt min mamma och hennes fyra bröder, mängder med barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn. Hon har bestigit Kebnekajse och tagit hand om oss varje sommar och varit precis en sån mormor varje barn förtjänar.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt aldrig mer kommer få klappa hennes hand eller se mamma fläta hennes hår. Aldrig mer höra hennes hostiga skratt eller se in i hennes ljusblå ögon. Men det onda lättar lite när jag frångår mitt egoistiska perspektiv och ser det från ett annat – hennes. Nu får hon äntligen, äntligen vila efter många års slit. Det har hon verkligen förtjänat.

Tack för alla bingo-stunder. Tack för all fläskkorv och potatis. Tack för all varm choklad, även den med skinn på. Tack för pannkakorna, även fast du gav oss lingonsylt till. Tack för klackskorna. Tack för allt.

Jag kommer alltid sakna dig, mormor. Sov så gott.

en låga

Är det inte det ena så är det det andra. Nu är livet verkligen, ja, vad ska jag säga? Allt händer. Inget händer. Känslor, känslor, överallt. Gråt. Skratt. Sorg…

Av hänsyn till familjemedlemmar kan jag inte skriva mer just nu, men det kommer längre fram. Jag kände bara att jag måste göra ett avtryck här, natten mellan 26-27 november 2014. För min egen skull. För att minnas.

IMG_3114.JPG

födelsedagshelg

Vilken helg! I morgon, måndag, fyller Aston tre år och det har vi verkligen firat i helgen.

Redan i fredags kväll kom pappa, Mariannesvensson och lillebror Jakob och vi satt uppe länge på kvällen och in i natten innan vi kom i säng. Under lördagen fylldes det sedan på med mamma, svägerskan Olivia och mina två brorsdöttrar Vendela och Hilda och på kvällen kom hela Viktos familj så då var närmsta familjen nästan komplett.

IMG_2152.JPG

Aston fick vansinnigt mycket paket och hur många bilar han än har finns det tydligen alltid plats i hans hjärta för fler. Haha, han är verkligen heeelt galen i bilar.

Förutom ett gäng bilar fick han tex en Frölunda-tröja med 9 ASTON på och då blev hans föräldrar mycket glada. Dessutom fick han många fina klädesplagg och massa annat roligt, som vi nu får ”portionera ut” med tiden.

IMG_2153.JPG
Temat gick i Dumma Mej, Bilar och Hello Kitty.

I dag var det dags för firande nummer två – barnkalaset.

Vi ville kunna bjuda hela Astons avdelning på förskolan, så vi hade hyrt sporthallen nere på Fåglabäcksskolan. Då kunde barnen röja hej vilt och det gjorde de verkligen. Förutom Aston och kusin Vendela kom det nio härliga ungar som lekte järnet under två timmar. Det hanns förstås med tårta, saft och fiskedammsgodis också, så det var nog ett gäng nöjda ungar som gick därifrån efteråt. Aston kramade och tackade alla barn för att de kom på hans kalas och det värmde verkligen i hjärtat.

IMG_2120.JPG

Till dagens kalas kom även min storebror Stefan som hade jobbat i natt. Det var jag väldigt glad över. ❤

IMG_2129-0.JPG

Väl hemma blev det ett välbehövligt bad för kusinerna som leker så oerhört bra ihop att jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag är SÅ glad att vi fick Vendela och Aston så nära i tid och att de kommer ha varandra genom hela livet, även om vi bor en bit ifrån varandra.

IMG_2142.JPG

Och snart kommer en åldersmässigt nära kusin till lilla Hilda också, även om det blir ca nio månader dem emellan istället för två.

TACK till alla som gjort detta till en fantastisk helg. Nu mår jag som en påse skit faktiskt, haha! Fogarna hatar mig, knän och fötter likaså. Men det är det värt.

I morgon är det Astons dag på riktigt. Då blir han tre år. Tre hela år. Svårt att greppa faktiskt.

IMG_2112.JPG

Min älskade lilla Batman…

slow down

IMG_1658.JPG

I går besökte jag stället ovan, Värnamo Sjukhus, avd Kvinnohälsovården. Mina fogar hatar mig och jag har sammandragningar lite väl ofta. Detta påverkar mitt arbete både på Hertz och som Personlig Tränare.

Besöket resulterade i en sjukskrivning på 25%. Det underlättar verkligen för mig, för då kan jag dra ner på tempot lite i alla fall.

Just nu är dock tempot rejält nerdraget ändå. Aston är hemma med svinkoppor sedan i går. Himla skoj, verkligen. Han har dock bara två stycken (än så länge!) och verkar inte lida så fasligt mycket, men han trivs ju så på förskolan och så missar han gympan i dag och det är verkligen jättetråkigt, för gympan är veckans höjdpunkt.

Men vi tvättar och smörjer om och om igen och så hoppas vi på att kopporna försvinner snart.

IMG_1663.JPG

Positivt är att mamma kom hit i går! Hon jobbar i Jönköping i veckan, så då bor hon hos oss. Underbart. Aston älskar sin mormor. ❤