ändå helt perfekt

DSC_0067

Helt ny.

Nej, det blev ingen förlossningsberättelse i dag. Känns som att det varit fullt ös här hemma hela dagen. Vikto och Aston har lekt som bara den, både inne och ute, och jag har antingen suttit klistrad vid Dahlia eller jobbat undan en hel del inne på kontoret. Känns bra att kunna få iväg en del ordrar med tanke på att jag fortfarande inte fått en godkänd SGI av Försäkringskassan och således inte får någon föräldrapenning. Story of an egenföretagare! Så känner ni för att underlätta lite för mig så är ni välkomna att handla på byairam.se, höhö.

IMG_6843

Här får ni en bild på Dahlia, mig och mamma på kvällen samma dag som Dahlia föddes. Direkt när mamma fick veta vad som hänt Dahlia åkte hon hem, packade en väska och satte sig i bilen för att köra de 13 milen från Göteborg till Jönköping. Hon fick träffa oss kanske totalt 1,5 timme på hela helgen, men tvekade ändå aldrig på att åka. För det är jag henne evigt tacksam. ❤

IMG_6851

Tänk att få se sitt bara timmar gamla barn i det här skicket. Det är ju… Ja. Jag har nog inte riktigt bearbetat detta än. Jag känner på mig att jag kommer få göra det lite när jag skriver min förlossningsberättelse. Den lär mynna ut i att jag även skriver om tiden efteråt. Jag behöver det, dels för att bearbeta, men även för att jag vill kunna läsa om det längre fram. Minnas hur det var. Varje detalj.

DSC_0060

När du kom.

årsresumé 2014 – mars

Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.

IMG_8467

IMG_8447

Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.

IMG_8569

Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!

IMG_8655

IMG_8643

Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.

Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.

IMG_8694

Ljusår från dagens form, haha!

IMG_8757

Aston fick sin första cykel. ❤

IMG_8799

Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.

IMG_0047

Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.

IMG_0082

Vi umgicks mer och mer med Ireklints.

IMG_0172

Våren började komma… ❤

IMG_0333

Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.

Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.

Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.

IMG_0454

Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.

IMG_0519

Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.

IMG_0617

Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.

IMG_0635

IMG_0662

PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!

IMG_0678

Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.

IMG_0680

Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.

IMG_0720

Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.

IMG_0770

Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!

IMG_0812

Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)

IMG_1024

Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤

IMG_0956

Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.

IMG_0988

IMG_0995

IMG_0999

Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!

IMG_1045

IMG_1101

Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.

Med sikte mot ett bättre april!

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

IMG_6846

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

IMG_6934

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

IMG_7024

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

IMG_7158

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

IMG_7284

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

IMG_7311

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

IMG_7318

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

IMG_7332

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

IMG_7336

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

IMG_7396

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

IMG_7495

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

IMG_7592

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

IMG_7615

Aston spände musklerna ca hela tiden.

IMG_7644

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

IMG_7692

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

IMG_7805

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

IMG_7891

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

IMG_7893

…på lite blandade sätt.

IMG_7962

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

IMG_8079

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

IMG_8184

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

IMG_8199

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

IMG_8270

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

IMG_8309

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

årsresumé 2014 – januari

Jag tänkte göra som jag gjort några gånger tidigare i mitt bloggliv – sammanfatta det gångna året med ett inlägg för varje månad!

För att vi inte ska bli alldeles snurriga i kolan så börjar jag med januari och sen fortsätter jag med februari och sen, ja, ni vet hur det ser ut…

Året började här hemma. Vi stod för tak över huvudet till förra årets nyårsfest och då hade vi så här trevligt.

DSC_0303

Så här (plus Ubbe, som tog bilden) såg sällskapet ut då och det var nästan samma sällskap på årets firande, fast Karin och Daniel hade ”bytts ut” mot Ylva och Martin och hela tre stycken bebisar hade kommit till världen!

Jag började köra 100 nyttiga dagar igen och hade det här utgångsläget.

IMG_5507

Med blicken i backspegeln var det ju inte så värst illa direkt…

IMG_5519

Det var ingen snö och det var ganska varmt och Aston var illsöt.

IMG_5683

Jag var typ äckligt snygg i håret, hallå?

IMG_5971

Jag var mitt uppe i handbollssäsongen och såg ut så här most of the time.

IMG_6017

Jag skrev träningshistoria när jag gick upp 06.20 helt frivilligt för att åka och gymma.

IMG_6049

Då upptäckte jag att tidiga morgnar visst kan ha sina fördelar…

IMG_6143

Sen kom det lite snö ändå och då var jag alldeles säkert väldigt lycklig.

Jag jobbade lite nätter på Troax och trivdes bra med det.

IMG_6377

Aston gick på bio för allra första gången i sitt liv.

Jag skrev det här inlägget om att uppfostra en pojke.

IMG_6528

Jag var på gymmet och tränade vid varje tillfälle jag fick.

IMG_6530

Och jag började köra PT-kunder på prov, för att öva mig till min PT-examen som skulle tas i juni.

Jag hade dåligt samvete över att behöva vara borta så mycket från Aston pga handboll och PT-utbildning.

Vi förlorade två matcher på tre dagar med ett. Jävla. Mål.

IMG_6586

Jag hade kindben på en toalett på Hard Rock under en kväll med min härliga PT-klass.

IMG_6600

Jag ”roade” mig mycket med sånt här…

Jag gjorde en riktigt bra första månad med 100 nyttiga dagar och fick se fina resultat.

IMG_6710

Vi var och badade hela familjen i Vaggeryds simhall.

IMG_6822

Och sist, men inte minst, så påbörjade Hallby Dam en hel helgs resande för 60 minuters handboll mot Boden, i Boden.

Det var mitt januari 2014. När februari kommer är det ingen som vet, jag är ju lite oberäknelig…

tio år

4413_113641150341_4462668_n

Phi Phi Island 2009.

Tio år. Minns tydligt denna dag för tio år sedan. En mycket känslosam dag redan från start, då jag precis flyttat hem till Göteborg från Eskilstuna och direkt skulle comebacka i Kärra, mot Polisen, i Angereds Sporthall.

Vi hade ingen tyst minut inför matchen, för fortfarande hade ingen här hemma i Sverige förstått vidden av den katastrof som höll på att utspela sig borta i Sumatra, Thailand m.fl. ställen. Men det skulle vi så klart bli varse om.

Dagarna som följde, veckorna, var ett ständigt följande av text-tv, nyhetssändningar och tidningsläsande och jag har nog aldrig gråtit så mycket under en så lång period som då.

Inför Frölundas första match efter tsunamin hölls två tysta minuter i ett fullsatt Scandinavium och det var de tystaste tysta minuter jag någonsin upplevt. Alla berördes, många grät öppet. Tystnaden avbröts till slut av att nationalsången spelades på trumpet och det var så fruktansvärt känslosamt och sorgligt att jag än i dag kan börja grina av blotta tanken.

Jag kände inte en enda människa som avled i tsunamin. Ändå känner jag så starkt. Därför går alla mina tankar till de som faktiskt drabbades på riktigt. Om det känns så svårt för mig kan jag knappt föreställa mig hur det är för dem.

Svenskar, thailändare, indonesier. Nationalitet spelar ingen roll. Alla mina tankar är med er i dag.

4413_113641390341_8196432_n

Ao Nang 2009.

tresiffrigt, sex månader och lekkompis

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4108.jpg
Med ganska precis en månad kvar spräckte jag 100 kg-gränsen. Skoj.

I dag är en riktigt jobbig dag. Ont i fogar redan när jag vaknade. OBESKRIVLIGT trött, men får inte vila för Aston. På riktigt, alltså. Jag får inte. Så himla snällt, verkligen. Sanslöst labil är jag, vill bara gråta hela tiden, men gör det inte för jag orkar faktiskt inte. Ingenting är bekvämt, trosorna skaver, byxorna skaver, till och med strumporna skaver. Vill helst gå naken, men vi har lite för mycket fönster på vårt hus, så det känns lite osjyst mot grannarna.

Nej, i dag är ingen bra dag. I morgon blir nog bättre.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4153.png

Det finns dock en stor ljuspunkt med denna dag (eller två, faktiskt). I dag är det precis ett halvår sedan Vikto gick ner på knä och friade till mig på en terrass vid havet, på Mallis. Jag sa, som bekant, ja och sedan dess har ringen suttit på mitt finger och påminner mig varje dag om hur lyckligt lottad jag är.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4140.jpg

Den andra ljuspunkten är att Aston fått leka av sig rejält med Karolins Fabian i dag. De hade otroligt roligt tillsammans och det var så mysigt att se.

Hoppas på fler gånger!

ett farväl som ska tas

Om tolv timmar begravs min mormor. Jag ligger vaken i sängen i gästrummet hemma, gästrummet som blivit mer och mer mitt på senare tid eftersom Aston, aka Karate Kid kommer in till oss varje natt och lever rövare med siktet inställt på min mage.

Kan inte sova. Tänker, känner, letar. Vet inte hur det kommer kännas i morgon. Vilken känsla kommer ta överhanden?

Sorgen över att aldrig mer få klappa mormors kind? Lättnaden över att hon inte lider mer? Eller glädjen över att, trots de tråkiga omständigheterna, få träffa så gott som hela släkten på mammas sida?

Det är bara att vänta och se. Låta känslorna gå dit de vill. Det är inte upp till mitt medvetna jag att avgöra det.

Det får bli som det blir.

Det får bli som det blir.

hej då, lilla mormor

IMG_3109.PNG

Min mormor. Gunvor. I går dog hon. ”Äntligen”, får man säga så? I nästan fem års tid har hon lidit. Och i början tänkte jag att ”lite till kan hon väl kämpa?”, men vem skulle hon kämpa för? Oss? Nej, det fick räcka nu. Det fick räcka för längesen. Hon blev 93 år och lite till och under dessa år har hon gett liv åt min mamma och hennes fyra bröder, mängder med barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn. Hon har bestigit Kebnekajse och tagit hand om oss varje sommar och varit precis en sån mormor varje barn förtjänar.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt aldrig mer kommer få klappa hennes hand eller se mamma fläta hennes hår. Aldrig mer höra hennes hostiga skratt eller se in i hennes ljusblå ögon. Men det onda lättar lite när jag frångår mitt egoistiska perspektiv och ser det från ett annat – hennes. Nu får hon äntligen, äntligen vila efter många års slit. Det har hon verkligen förtjänat.

Tack för alla bingo-stunder. Tack för all fläskkorv och potatis. Tack för all varm choklad, även den med skinn på. Tack för pannkakorna, även fast du gav oss lingonsylt till. Tack för klackskorna. Tack för allt.

Jag kommer alltid sakna dig, mormor. Sov så gott.

vaken om natten och drömmer på dagen

Jag är så obeskrivligt trött. Hela, hela tiden. Förutom ett par timmar sent på kvällen, typ nu. Då vaknar jag till liv lite och kan röja undan en del. Som nu, nu har jag fyllt i anmälan/ansökan om graviditetspenning från Försäkringskassan. Det är inte hållbart längre, att jag fortsätter ”kämpa på” med PT-jobbet. Min kropp grejar inte det. Jag gör det ändå, för jag måste ju dra in pengar, men det är ju i såna här lägen som F-kassan faktiskt får rycka in, jag inser det. Nu är bara frågan hur min SGI kommer bedömas. Mitt PT-företag är ju nytt, yngre än två år, och räknas som i uppbyggnadsskede. Då beräknas ens SGI på vad man hade haft som lön om man var anställd med samma uppgifter. Det borde ju inte vara några problem, men jag har hört rykten om att Försäkringskassan kan vara lite krångliga ibland, så vem vet…

I morgon bitti ska jag upp med tuppen (kommer må så dååååligt, the trötthet) för 8.30 är det dags för tillväxtultraljud. Jag är ganska säker på att allt är helt som det ska där inne, så jag är inte orolig. Det ska bara bli mysigt att se vår älskade Minion där inne. Det är alltid lika fint.

DSC_0901

Här på RUL med Aston i magen. ❤

DSC_0266

Första kvällen hemma med en ny Aston. Tänk att vi ska få göra detta igen.

innsbruck

Jag har ju inte direkt bombat upp bilderna från vår bilsemester i augusti. Det har helt enkelt legat för långt ner på priolistan. Men jag gillar att själv kunna gå tillbaka i bloggen och se vad vi gjort, så någon gång ska bilderna upp! Här är några från vårt lilla lunchstopp i Innsbruck, Österrike, efter ca 14 timmars bilkörning med endast ett avbrott på två timmar på färja.

DSC_0056

Blickar ut över floden som passerar genom staden.

DSC_0058

Oerhört vacker stad med fantastiska vyer.

DSC_0064

Selfie.

DSC_0065

Pizzalunch.

DSC_0079

Magiskt.

DSC_0087

Ett myller av människor…

DSC_0094

En gata och ett berg.

DSC_0097

Kontrasterna…

Jag vill verkligen besöka Österrike igen, under en längre tid. Så lär det nog bli i framtiden också. Både jag och Vikto blev väldigt förtjusta i de ställen vi stannade på i Österrike.

avsked

IMG_1094.JPG

I kväll sålde vi vår bil. Och det var jättejobbigt.

Jag inser hur fjantigt detta verkar, men alltså jag föll i gråt efter att paret som köpte den åkte härifrån. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – jag skulle aldrig ha sålt den om vi fick plats i den. Aldrig. Det är den skönaste bil jag någonsin (under mina två år med körkort, haha!) kört. Skodan och Volvon är också kanon, men Audin är i en klass för sig.

Dessutom finns det ju andra värden i en bil. Känslomässiga. Detta var vår första familjebil. Den bil Vikto köpte några månader innan Astons ankomst och som tog oss hem från BB när han äntligen kommit till världen. Hans första biltur. Och jag kommer aldrig glömma när vi satte in babyskyddet där Aston satt i sin vita, mjuka overall och inte hade någon aning om någonting. Jag kommer heller aldrig glömma hur den tog oss 400 mil genom Europa på nio dagar i somras och gav oss några av de bästa stunderna i våra liv.

Det är ju förbannat med, att man ska behöva känna så här mycket för en bil.

Jag är glad att de som köpte den verkade vara två riktigt härliga personer som förstod vilken jävla kanonbil de köpt.

IMG_1091.JPG

Hej då, Loke.

sommaren var lång

IMG_8273

Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.

Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.

Det är här vi lever.

IMG_8277

throwback thursday

DSC_0101

DSC_0092

I december 2012, hemma hos kompisen August i Hagshult. Så små de var, våra hjärtan. Och i sommar ska August bli storebror, så himla skoj!

DSC_0060_2

DSC_0057_2Go liten tjockis i sin fåtölj i november 2012, alltså ganska precis ett år gammal.

DSC_0971En liten tårtätarkille på sitt ettårskalas i november 2012, haha!

Tiden går…

 

 

bara fyra månader

Gran Canaria, över nyårsafton 2012-2013.

DSC_0611

DSC_0529_2

DSC_0552_2

DSC_0778

IMG_7390Nu är det mindre än fyra månader kvar till vår efterlängtade resa till Mallorca, närmare bestämt Alcudia, med Viktos familj. Över midsommar blir det en härlig veckas all inclusive på Alcudia Pins med Bamse och hans vänner. Med tanke på att resan bokades redan i somras och vi redan längtat i över ett halvår förstår ni kanske varför fyra månader känns som ”bara”.

Det ska bli alldeles underbart.

 

en riktigt jobbig vecka

20130914-222919.jpg

Jag har varit här två gånger. På Railay Beach i Krabi, Thailand. Den mest rogivande plats jag någonsin besökt. På riktigt. Skulle ge ungefär vad som helst för att vara där nu och slippa sånt som i nuläget är väldigt jobbigt. Men eftersom jag är en vuxen människa som inte flyr från saker (längre), så tänker jag tycka synd om mig själv i morgon också (kanske), sen på måndag är det jävlar hårda tag igen, hur jag än mår. Jag bestämmer över mitt liv. Ingen annan.

20130914-222951.jpg

den sjunde september

20130907-082605.jpg
Repost från instagram.

Den 7:e september 2011 var en väldigt speciell dag. Ett datum jag alltid kommer minnas. Det är dagen då vi stod i ösregnet och såg vårt hus komma på plats efter månader av mark- och grundarbete. Det är dagen då jag satt chockad framför text-tv och gång på gång förnekade att Stefan Liv faktiskt omkommit i en flygolycka. Men det är också dagen då älskade lilla (nu stora) Vendela kom till världen. Min storebrors första dotter, min och min lillebrors första brorsdotter, mina föräldrars första barnbarn. Hon skänkte glädje på en annars nattsvart dag, när hon kom, och hon har gjort det varenda dag under sina två första år. Grattis på 2-årsdagen, älskade barn. Faster med familj älskar dig!

kan du inte tala?

20130804-194923.jpg

Jag hade en sån här på mitt rum som barn. Minns att jag tyckte om den väldigt mycket och ofta satt och tittade på den och lekte med den. Så i dag när jag hittade en likadan på en loppis som vi kikade in på var jag så klart tvungen att köpa den till Aston, så att den framöver kan stå på hans rum, så han kan tycka om den, titta på den och leka med den. Det känns fint.

minnen

”Det är knappt att det är någon idé att blogga under sommaren, för det är knappt någon som läser” tänker jag ibland. Och ja, läsarantalet sjunker ju rejält under sommaren, så är det alltid. Och det är ju bara sunt, att ni har bättre saker för er än att sitta här och läsa om mitt, för tillfället, monotona liv.

Men jag skriver ju inte bara för er.

Jag vill ha denna bloggen för mig, för oss, vår familj. Kunna gå tillbaka och se ”vad gjorde vi då?” och se när Aston gjorde det där och det där för första gången, återuppleva resor, jular, somrar, ja, allt det där. Så även om inläggen ibland är ganska så innehållslösa, så är det fint för mig att få upp dem på bloggen. Så att jag kan se tillbaka sen och minnas. För minnen är ju något av det bästa vi har.

Någon gång, när Aston blir stor, ska jag nog ta och printa ut hela Aston-kategorin och göra en bok till honom. Sen om han vill läsa den eller ej, det vet jag ju inte, men det skulle vara roligt att ha.

DSC_0332Roligt att när jag nu satt och tittade tillbaka på vad vi gjorde för precis ett år sedan, så ser jag att då var Emma och Jacob här på middag! Rätt skoj eftersom vi faktiskt ska träffa dem i kväll också. I kväll nalkas det nämligen sommarfest med (nästan) hela Viktos grabbgäng (Skillingaryd- och Vaggerydskillar) med flickvänner, fästmöar och fruar. De två senaste åren har något av paren i gänget gift sig, men i år vart det inget bröllop, så då får vi festa på ”vanligt” vis. Alla bor ju så utspritt nu (Malmö, Värnamo, Skillingaryd, Göteborg, Jönköping, Stockholm, hej hej!), så det tillhör ovanligheterna att vi ses allihop. Nu är det ”bara” två par som inte kan medverka och det är ändå rätt bra jobbat.

DSC_0347De här två får dock inte hänga något i kväll, för i kväll är det barnfritt!

Nu ska jag nog lägga mig ute på baksidan och vila lite, för ungtuppen i familjen, som somnade 23.15 i går kväll, vaknade vid 04 i morse, somnade sen om, men vaknade redan 06.19. Och jag somnade vid 02, så pigg är jag inte nu. Måste ladda inför kvällen, haha.

Hej svej!

 

 

min barndoms somrar

20130722-134437.jpg

I dag tog vi bilen ut till vårt sommarställe i Spårhaga (precis på gränsen mellan Billdal och Kullavik) och promenerade en dryg kilometer ner till Örsviken. Här ligger vi nu och har det riktigt gött.

20130722-134741.jpg

Här är verkligen perfekt att vara med småbarn och för mig känns det i hjärtat att vara på det ställe där jag tillbringat varje sommar under min barndom. Här lärde jag mig simma, här badade jag tills jag var blå om läpparna, här hoppade jag från ”trean” för första gången. Det känns fint att kunna ta med min egen son hit.

20130722-134918.jpg
Långgrunt och bra.

20130722-135015.jpg
Men klippor och hopptorn finns också.

Jag klagar inte så värst mycket på livet nu, nej.

like the good old days

20130719-134332.jpg
Myskillen number one.

I dag hänger vi i mina gamla hoods, Torslanda, närmare bestämt Sillvik. Här har jag varit otaliga gånger under min uppväxt, så det kändes helt rätt att ta med min son och kärlek hit.

20130719-134522.jpg

Lite bad, lite lek på lekplatsen och massa spring efter Aston. Haha, han liksom bara vägrar sitta still. Suck! Nu är grabbarna iväg och köper glass, det ska bli gött.

Annars är jag rätt kass på det här med att ligga på stranden. Blir fort rastlös och skulle väl egentligen bara vilja lägga mig ner och somna i solen efter en bedrövlig natt. Men det går väl inte för sig när man har barn, va?

Är även rätt lack på några som ligger bredvid oss som slog sin hund för en stund sen. Blir arg på mig själv som inte säger till, men de är inte riktigt typerna man tjafsar med. Åtminstone inte med barn i närheten. Så jag fegar. Känns hemskt att tänka på hur de kanske behandlar hunden hemma om de är så här bland folk. Svin till människor…

Hoppas att ni har en riktigt fin fredag!