tills nästa gång

20131215-004005.jpg
Innan avfärd i kväll.

Det gick inte bra att sjunga i kväll. Men det gick. Jag grät och samlade mig säkert tio gånger om innan sången var slut. Mikael Wiehes. Den jag kunde va. Han skrev den till Björn Afzelius när han dog och den är en av de absolut finaste sånger jag vet. Det var självklart att det skulle vara den.

Och trots att jag halvt bröt ihop så vet jag att det var uppskattat. Det räcker för mig. Det kändes bra.

Och att träffa Bodil, Karins fantastiska mamma, och prata och skratta och gråta i lugn och ro gav mig livsglädje för ett helt år. Vilken stark människa hon är. Vilken förebild.

Inte konstigt att Karin var som hon var.

20131215-004433.jpg

robbie och lisse

20130721-233713.jpg
Livet.

Vi tänkte egentligen gå på Liseberg i morgon, men det blev en spontanare i dag istället. Vilken perfekt och underbar dag med några av mina favoritmänniskor i världen.

20130721-233853.jpg
Lycka.

20130721-233958.jpg
Lillsyrran och jag.

Och i går. Robbie Williams, han är verkligen one of a kind. Älskar honom faktiskt.

20130721-234104.jpg

Får man verkligen lov att ha det så bra som vi har det?

God natt!

jag tror att livet just har börjat och det blir vad jag gör det till

Ligger längst bak i bussen, i min soffa. Har det ganska fint, faktiskt.

Har Melissa Horn i lurarna. Herregud, jag har inte lyssnat ordentligt på henne på typ tre år. Och för tre år sedan var jag ganska (väldigt) olycklig singel och varje låtrad satte sig som en nålspets rakt i hjärtat och klappade mig ömt på ryggen om vartannat. Det är så klart helt oundvikligt att hamna precis i de känslorna nu, fastän jag i dag är lyckligare än någonsin förut.

Musik är en fantastisk grej på det viset.

Jag blir inte ledsen på riktigt nu, bara på låtsas. Och det är lite skönt att få vara så där lite låtsas-ledsen och minnas tillbaka när jag vet att allt är bra igen så fort jag stänger av.

Gud, jag har varit så olycklig i mitt liv. Så halv, så trasig. Till och med när jag trott att jag varit lycklig så har jag varit olycklig. Osäker, destruktiv, en tickande bomb. Och jag är så glad att jag varit så stark genom allt det svaga och att det aldrig gick värre än det faktiskt gjorde.

Och sen är jag tacksam för allt. För hade jag gjort en enda grej annorlunda så hade jag inte varit där jag är i dag.

Att all denna skit kunde leda mig rätt. Är det inte fantastiskt ändå?

Håll ut, ni som inte är där än. Ju krokigare vägen dit är, desto bättre är det att komma fram.

central park

Meeeer New York!

Efter att vi hade varit inne på Central Park Zoo gick vi ju vidare in i Central Park. Ganska snart kom vi till en delning av vägarna där två killar stod/satt och spelade gitarr och basfiol och sjöng. Det är något av det bästa jag hört i mitt liv. Jag överdriver inte nu. Den talangen, den ser man inte varje dag. Vi köpte båda deras CD-skivor de sålde och har lyssnat på dem nästan oavbrutet sen vi kom hem. Jag får rysningar så fort jag hör musiken starta, för på en gång upplever jag den känslan jag hade där och då.

Det enda dumma när jag lyssnar på skivorna eller på något av youtube-klippen är att det var bättre live. Så avskalat och vackert som det var då, det blir inte det när alla andra instrument kommer in i bilden.

Men här kan ni i alla fall höra på ett ungefär;

[youtubeplay id=”RntuIejPLpg” size=”large”]

Här har vi Freddie Stevenson och Bennett Miller. ”I’ll make you famous in Sweden” sa jag. Nu gör jag ett försök!

Efter en stunds total njutning gick vi vidare och kom till en mindre damm, där barn körde med radiostyrda segelbåtar och där folk satt och njöt av vårvädret.

Det var så fint där.

När jag blundar och låtsas kan jag fortfarande känna att jag är där. Då kändes det så overkligt.

Världens bästaste killar.

Vi stannade för att återställa vätskebalansen och äta en sensationellt god glass. Men bara jag åt glassen. Vikto är ju allergisk mot nötter (mer till mej!).

Aston ”kan själv”.

Efter ett blöjbyte på Aston (som fick ske utomhus i brist på skötbord inne på toaletterna) gick vi vidare.

Det var så vackert. Överallt.

Sen trodde folk, både turister och New York-bor, att det var sommar, av någon outgrundlig anledning. Folk gick liksom i shorts och t-shirt, flip-flop och kjolar. Vansinnigt!

Vackert var ordet.

En fontän som var väldigt populär att hänga vid.

Jag tog väl kort ungefär hela tiden. Mycket med miniatyrfunktionen, som synes.

Resten av biten inne i Central Park fotade jag bara med Viktos iPhone och de bilderna är ännu inte inlagda på datorn.

Suite 1A. Den skulle man ha. Precis vid Central Park South, alltså vid Central Parks södra ände. Egen hiss, ja!

Vi valde att äta på Mickey Mantle’s restaurang och där åt vi nog den godaste maten under hela vistelsen. Hit måste ni gå om ni ska till New York! Ligger på Central Park South. Här säljer de också massa olika idrottsgrejer, typ skor och tavlor, med autografer på. Det var fräckt att se. Längst ner här ovan är Michael Jordans enorma skor.

Vi gick in på Apple Store en sväng och typ dog. Vidrigt, vad folk. Hej migränattack, typ.

Sen blev det ett besök på affären ovan, samt en kik in på Bloomingdale’s innan vi tog en taxi tillbaka till hotellet.

Denna kvällen orkade vi åter igen inte gå ut och käka, utan somnade typ vid 21. Ahhh, blir tokig när jag tänker på att vi ”slösade” med tiden i New York, men vi hade inte fungerat om vi inte fick sova de där extra timmarna. New York är fräckt. Så fräckt att man blir helt slut.

Det var fredagen det. Bara lördag, söndag och lite måndag kvar.

my love is your love

En av min barndoms allra största idoler har lämnat oss. Whitney Houston har till slut fått ro. På ett sätt inte det minsta förvånande. Ändå sitter jag här chockad och i allra högsta grad oförstående. Samma typ av känsla som när jag fick beskedet om Michael Jacksons död – fullt förståeligt, ändå alldeles omöjligt att ta in. Människor som MJ och Whitney Houston har, på något sätt, fått oss att tro att de är odödliga. Nu har vi än en gång fått bevisat att de inte är det.

Whitney är en av de artister som haft allra störst inverkan på mej, i hela mitt liv. Som barn satt jag ofta på golvet hemma i vårt radhus, med LP-fodralet i händerna, och lyssnade på Where do broken hearts go, eller One moment in time. Jag beundrade bilderna av henne på fodralen. Såg hur vacker hon var. Hörde hur fantastiskt begåvad hon var. Lyssnade om och om igen. Tröttnade aldrig. Har fortfarande inte tröttnat.

För oss som växte upp på 80- och början av 90-talet är Whitney en av de absolut största, hon präglade starten av våra musikliv, och att se hennes förfall har varit smärtsamt. Det finns många sorgliga adjektiv att ta till när man ska beskriva de sista tio åren i hennes liv. Och det är sorgligt när man tänker på att många av dagens ungdomar aldrig upplevt hur fantastisk hon var, kanske inte ens vet vem hon var. Alla borde veta vem hon var.

Jag hatar det här. Vill inte vara med om stjärnor som går bort. Speciellt inte såna som jag älskat så. Speciellt inte de som format en del av min uppväxt. När jag möttes av alla RIP-statuera på Facebook i amningsnatten tog jag det personligt. Tårarna rann utan att jag bad dem. Tårarna rann tills de var klara. Sen kunde jag inte lägga mej och sova igen förrän jag skrivit detta blogginlägg.

Det är tragiskt att hon är borta. Men det var än mer tragiskt att se henne stapla omkring i ett helvete på jorden de sista åren i hennes liv.

Nu behöver du inte lida inför ögonen på hela världen mer. Nu kan du sluta kämpa. Nu kan du vila i frid.

still a little bit of your face i haven’t kissed

Jag sitter och har nostalgi-dag här borta i min hörna av världen, med en sovande Aston i knät. Jag lyssnar på Damien Rice. Damien, som jag lyssnat på åtskilliga timmar i livet, framför allt kanske under de år då jag inte mådde särskilt bra. Det är ju typisk melankoli-musik, både melodi och texter är ledsna och passar bra när man vill ligga hemma och tycka synd om sej själv. Vilket jag alltså gjort i åratal.

Trots att det inte är några roliga känslor som kommer tillbaka, så är det ändå riktigt skönt och fint att lyssna på de vackra låtarna, för när jag känner de gamla känslorna, vid sidan av de nya, så blir det så tydligt hur långt jag kommit på bara några år. Det är en mäktig känsla.

[youtubeplay id=”3yqM–IMkX4″ size=”medium”]

tanke nummer tre och fyra

Efter att alla artister nu gjort sitt för att hylla Tomas Ledin kan jag konstatera att det nog kommer bli Så Mycket Bättre längre fram. Det var bra i kväll, men inte jättebra. Framför allt är jag besviken på låtvalen de andra gjorde. Ledin har gjort så många sköna låtar och så väljer de typ Never again och Blå blå känslor. Herregud, hur kunde ingen köra En del av mitt hjärta? Nästan skamligt.

Men! Kul att höra E-type sjunga på svenska. Det har jag aldrig hört förut. Har nog inte hört Eva Dahlgren sjunga på engelska heller, nu när jag tänker efter.

Well! Nu är det slut och nästa vecka är det dags att hylla Eva Dahlgren. Spännande.

Nu går vi ut på en promenad. Hej!

nästa tanke…

Jag snackar alltså om Så mycket bättre här nu, bara så ni vet.

Lena PH kör Sensuella Isabella och man (jag i alla fall) vet redan innan att den kommer låta precis som originalet, fast av en tjej.

Så kommer Laleh och kör Just nu. En helt annan version, helt annan stil. Lalehfierar låten, helt enkelt.

Och det är där och då som man än en gång ser skillnaden mellan någon som är musikalisk och någon som ”bara” är artist.

av glädje (och hjärtesorg) bygger man musik

Ohhhh! Nu börjar det! Så mycket bättre. Och genast blir lördagkvällarna så mycket bättre.

Först ut att hyllas är Tomas Ledin. Jag älskar Tomas Ledin. Jag kommer rysa, njuta och gråta. Åh, vad jag älskar musik.

Apropå Tomas Ledin, så är det ju inte bara jag som älskar honom, han är ju väldigt poppis. Så poppis att när han ska spela är det så mycket folk där att man måste stå på led-in.