ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

höst i kubik

  
Så här kan det bli om man är två vuxna personer som är för lata för att plocka ner studsmatta och parasoll innan hösten slår till ordentligt med sin blåst. Fint.

  
Just nu ser det ut som ovan här hemma vanDahlia går loss totalt på Astons lego och huset han byggde i morse är nu ett minne blott. Får väl se hur han reagerar på det sen.

  

I dag är en väldigt bra dag, av ingen anledning alls egentligen. Jag känner mig bara glad. Motiverad. Det är skönt!

Hoppas ni också mår bra! ❤

tack för allt

Det som känns i kroppen i dag, efter knappa fem timmars sömn, är inte framför allt trötthet, utan uppgivenhet. Tomhet. En slags total facepalm över att en för stor del av Sveriges befolkning drabbats av ett kollektivt hjärnsläpp/dåligt samvete och röstat bort en av världens mest framgångsrika och respekterade regeringar.

Jag vet inte hur många avgrundsdjupa suckar jag dragit sedan efter kl 20 i går kväll då jag började få svart på vitt varthän det bärgade. Jag hade det så klart på känn under hela valrörelsen, men det är inte en mindre besvikelse för det. Nu är det definitivt att Alliansens tid är över, trots åtta år vid makten som inget annat parti i Sverige hade rett ut bättre. Istället är det en helt oerfaren Stefan Löfven som ska leda detta land och tillsammans med vilka då? Det vet han knappt själv.

Att SD rönte stora framgångar är jag ca noll procent förvånad över. Inget parti har på allvar försökt vinna tillbaka de oroliga väljarna. Det har gapats ”rasist”, ”fascist” och andra glåpord tills luften tagit slut och inte en enda gång har ett parti satt sig ner och lyssnat. Och då menar jag inte på SD’s företrädare, som i flera fall betett sig på sätt som inte lämpar sig när man företräder ett parti på riksdagsnivå. Jag pratar om väljarna. De som själva är arbetslösa, har familjemedlemmar som är arbetslösa, föräldrar, far- och morföräldrar som lever på en låg pension och som undrar hur de ska prioriteras när vi, precis som vi bör, tar hand om tusentals människor från andra länder. Jag kan förstå deras oro. Deras välfärd står på spel. Då är det ibland svårt att tänka på andra. Att nu fortsätta i samma riktning och än en gång dumförklara en stor del av Sveriges röstberättigade är inte rätt väg att gå. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tro mig.

Jag förstår att folk vill distansera sig från SD och dess väljarkrets på det sättet att ingen vill bli kallad rasist. Själv har jag blivit kallad rasist otaliga gånger pga att jag själv inte slänger ur mig ordet till alla som inte kallar alla som röstar på SD rasister. Ja, ni ser ju själva. Rasist-inception. Men det är. Inte. Rätt. Väg.

Jag hoppas att Löfven lyckas med det som just nu känns omöjligt – att skapa en vettig regering, utan inflytande från extrema personer, men det ser inte ljust ut. Som husägare (och därmed naturligtvis med bolån), två bilar (som körs relativt mycket eftersom vi bor ”på landet”), två egna småföretag (jag) och delägare i ett större företag (Viktor) är denna valutgång det sämsta som kunde hända för oss. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad för vår skull. Vi löser detta ändå, det gör vi alltid. Men jag lider med de som hade det lite knapert redan med Alliansen, kanske en ensamstående förälder med tre barn med stora behov, som eventuellt förlorar en tusenlapp eller två, tillsammans med högre utgifter på olika håll. Hur ska det gå för dem?

Nu ska jag jobba hårdare. Visa de rödgröna och deras anhängare att deras väg inte är den väg jag vill gå. Det vet jag redan. De som tyckte att ”det var dags för en förändring” blir kanske nöjda, kanske inte. Sen får vi se om det är ”dags för förändring” igen om fyra år.

Det tror jag.

Själv vill jag tacka Alliansen för det enorma arbete de gjort de åtta senaste åren. Framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är politiker som fler borde tacka och respektera, för att vi i det fina landet i norra Europa knappt kände av den ekonomiska kris som lamslagit stora delar i andra europeiska länder. Men denna respekt har visats från rödgröna sympatisörer först efter att Reinfeldt deklarerat att han avgår som partiledare för Moderaterna i vår. Så dags för respekt nu.

Båsen är tomma och vi börjar sakna kossorna om tre, två, ett…..

från prag till lübeck

Vilken jäkla dag vi har haft… En bilfärd från Prag till Lübeck, som skulle ta 6-7 timmar, tog istället TIO timmar pga köer och bilproblem. Herregud, stackars Vikto höll nog på att få en panikångestattack mitt på en rastplats vid Autobahn när vi inte fick ordning på grejerna, men till slut, med hjälp av lösningarnas moder – SILVERTEJPEN – löste Vikto problemet (i alla fall tillfälligt) och vi kunde ta oss hela vägen till Lübeck.

Det var dock nära att det inte blev Lübeck alls, eftersom det inte fanns ett enda ledigt hotellrum i staden. Underbara svärfar drog dock i lite trådar och lyckades lösa ett rum åt oss på finfina Radisson Senator, vilket ju var vår förhoppning från början då vi bodde här även när vi var här för tre år sen. Tack, Lasse!

IMG_8880.JPG

Prag var förresten alldeles underbart. Sjukt lyxigt hotell och ett Prag som var på sitt bästa humör.

Det blev inte så många bilder med mobilen, men jag kommer ändå bomba er med kamerabilder från resan framöver, så håll ut.

IMG_8840.JPG
Fantastiska Gamla stan.

IMG_8858.JPG

På kvällen var vi allt för trötta för att ge oss ut på stan igen, så då blev det room service istället. Riktigt jäkla gött.

IMG_8866.JPG

Det tyckte Aston med…

Nu är det sovdags här i Lübeck. I morgon ska vi köra de sista 57 milen hem och, som vanligt, ska det faktiskt bli riktigt fint att komma hem.

God natt!

den smärtan

20131106-214657.jpg
Sugigt pissknä från helvetet.

Jag har nog aldrig haft så fullt upp i mitt liv som jag har nu.

Det är plugg och by airaM och handboll och vanligt jobb och så, just det, de där två kärlekarna i mitt liv, som sorgligt nog kommer i sista hand just nu. Usch, det känns så fel, men jag får trösta mig med att det är tillfälligt.

Denna vecka har det varit ovanligt många fars dag-beställningar och jag har fått jobba häcken av mig för att bli klar med allihop, vilket jag är nu. Heja mig! Kvar är dock en hel del annat och när jag då, som natten till i dag, jobbar natt så försvinner ju en stor del av dagen efteråt, så tiden bara flyger iväg.

Handbollen känns sorglig just nu, för min del. Mitt knä mår verkligen jättedåligt. Jag har ont precis hela tiden och jag försöker bita ihop, men ibland, som i kväll, hugger det till och knät bara ”försvinner” under mig och då går det inte att fejka sig frisk.

Jag inser ju så klart att jag är dum i huvudet som bara kör på, om än med lite vila. Jag är ju dum i huvudet på riktigt när det gäller skador. Kör alltid på tills det är precis omöjligt. Och nu, när jag är i slutet av min karriär och inte har något att förlora längre, så är det väl en sak. Men att jag gjorde så här som yngre, pressade kroppen till det yttersta. Det förstörde nog min karriär. Och det kan jag verkligen känna mig ledsen över. Att aldrig riktigt ha fått nå min fulla potential pga skador.

Att bita ihop är bra på många sätt. Men att vara en idiot är aldrig bra. Mitt råd till alla unga tjejer (och killar) som idrottar är att våga låta kroppen återhämta sig. Våga rehaba. Den tid ni ”förlorar” nu får ni tillbaka i slutet av er karriär i form av att den blir längre. Att inte kunna gå utan smärta eller ens sitta på huk, vid 28 års ålder… Det är inte kul. Jag ska inte säga att det inte varit värt det, men hade jag fått göra om hade jag gjort annorlunda.

Hej.

nu bestämmer jag så här

Förra veckan var ju en tämligen usel vecka, som den blev. Allt gick emot, eller, ja. Mycket i alla fall. Det är ok, man måste ha såna ibland. Men i lördags bestämde jag mig för att skita i allt jobbigt och börja om ”på måndag”. Dessa måndagar…

Börjat om har jag även gjort! Men jag började redan i går. Bara för att jag kan.

Dagen har gått åt till jobb. Skrivandet på kantspel.se tar sin lilla tid, men den mesta tiden går till att bygga upp by airaM igen. Min webbshop har ju försvunnit och jag måste bygga en ny. Det tar sin lilla tid… Samtidigt rullar det in beställningar som, förstås, måste prioriteras. Vad som inte prioriteras är bloggen, men det är smällar man får ta.

20130916-231812.jpg
En läcker nyhet…

I kväll slapp vi även vår sena måndagsträning och det var, i ärlighetens namn, jäkligt skönt. Det har blivit lite rehab här hemma istället och nu är jag och knät redo för en go träning i morgon istället. Då är det även fotografering och Aston ska hänga med eftersom pappa Vikto ska till Göteborg och kolla hockey. Det är han värd.

20130916-232100.jpg
Sliten jag i går. Räddad av ett filter.

Nu är det sovdags. Vi hörs när vi hörs!

idyll och dramatik

20130804-234727.jpg

Om jag visar er den här bilden så förstår ni nog att vi haft en riktigt bra dag.

Först och främst sov vi till typ elva, haha. Sen låg vi kvar i sängen till ett innan vi pallrade oss upp och iväg. Bort till svärföräldrarna som hade Aston över natten. Det är fint, det där, att träffa sitt barn igen efter att ha sovit på skilda håll.

Sen åkte vi till platsen ni ser på bilden – Kroatorpet i Huskvarna utanför Jönköping.

Mycket vackert och härligt ställe. Kändes som vi var där i flera timmar och det var vi nog också.

20130804-235124.jpg
Titta på bilar på E4:an som går nedanför var nog dagens höjdpunkt.

Vid ett tillfälle hörde vi en kraftig smäll. Alltså riktigt hög var den. Folk blev typ rädda, flög upp från stolar och bänkar där man satt och åt och sprang bort till kanten, mot vägen. Ett lastbilsdäck hade exploderat, det var inget värre än så, men jävlar, det var typ den högsta smällen jag hört. Min första instinkt sa bara ”Bomb!”. På riktigt. Jag blev nog faktiskt rädd, innerst inne. Obehagligt, var det, och jag är glad att det inte var något värre som hände.

Jag ringde till radion och trafikupplysningen för att informera, då det låg däckrester på typ hela vägbanan och alla fordon som kom fick bromsa häftigt, medan Vikto ringde Polisen, så vi gjorde i alla fall vad vi kunde. En kille ville dock vara mer hjälte än så och sprang ner till vägkanten, klättrade över räcket och sprang ut på vägen och drog undan däcket som låg kvar. Fullständig idioti, så klart, men det gick bra.

20130804-235850.jpg

Precis efteråt blev jag stucken av världshistoriens största humla och skrek som en stucken gris. Haha, fy fan, vad ont det gjorde! Och gör fortfarande! Jäkla as till humla alltså…

20130805-000017.jpg

Efter all dramatik åkte vi ner till Piren och åt glass. Svårt att må annat än jäkligt bra när Jönköping bjuder på sin bästa sida. Jäkla fin stad, det där.

20130805-000134.jpg

Jäkla fint land.

Tack för en kanondag! Nu är det sovdags. I morgon ska jag på jobbintervju. Wish me luck.

att vara samlade

20130729-211438.jpg
Astons första badaivattenspridaren. Först läskigt, sen roligt!

Seriöst grym dag (med ett stort minus). Aston vaknade åtta och det var min tur att gå upp, så vi gick upp och hade en fin, ganska gnällfri, morgon. Precis när vi skulle gå ut på promenad vaknade Vikto, så vi gick hela familjen (med Aston i vagnen, förstås) ner till byn och åt frukost på Ted’s.

20130729-211741.jpg
Älska frukosten på Ted’s.

Sen gick vi en lite längre promenad på vägen hem för att röra lite på fläsket. Himla mysigt att gå och prata, bara vi. Det är ofta en iPhone eller tv i vägen när vi är hemma. Något att bli bättre på.

20130729-212049.jpg

På gymmet sen lyckades jag återigen paja ryggen (minuset här alltså) när jag körde marklyft. Jag hade inte kört det på ett tag och körde därför med lägre vikter, men det hjälpte tydligen inte. Och eftersom jag körde marklyft redan som andra övning så blev det inte mycket av monster-ben/ryggpasset jag skulle köra. Grymt besviken. Lyckades köra ett fåtal övningar till, men de flesta gjorde ont i ryggen.

Cykel hem till Viktos föräldrar där Vikto var och tvättade bilen medan Aston lekte. Där fick vi hamburgare till lunch innan vi begav oss hemåt.

20130729-212416.jpg

Sen var det bara att vila och det gjorde faktiskt susen. Ryggen repade sig lite i alla fall. Sen fick jag den briljanta idén att klippa rosenbuskarna och rensa i rabatten! Ärligt talat, hur jävla dum i huvudet får man vara? Så där gick det ju åt helvete med ryggen igen. Testade med spikmatta för en timme sen och det hjälpte i alla fall för stunden, men tyvärr flyttar den ju inte tillbaka disken som jag gissar har hamnat lite snett. Tråkigt så här nära inpå att handbollen sätter igång igen (om en vecka).

20130729-213003.jpg

Men den här dagen har varit hur bra som helst trots min töntiga rygg och denna himmel ute just nu gör det knappast sämre.

Det gäller att hitta saker att glädjas åt när vissa grejer är skit.

de va ju röva

God morgon på er!

Här tyckte Aston att det var morgon 06.15. Så störigt att han börjat vakna så tidigt igen efter ett par veckor där han sov till typ åtta. Men nä, nu är vi tillbaka till 9-9,5 timmar per natt igen. För Aston alltså. Själv ligger jag på 6-6,5.

I går på väg till träningen fick jag motorstopp (Golf-jävel) på motorvägen! Haha. Paniken då liksom? Varningsblinkers på och ut på vägrenen. Fick lyckligtvis igång den igen och vände tillbaka hem för att byta bil, jag hade bara kommit till Vaggeryd. På vägen tillbaka dog den igen och nu vågade jag inte gasa ordentligt, utan låg och puttrade i 50-60 på vägrenen. Nästan hemma dog den en tredje gång, i en uppförsbacke och då höll jag på och inte få den av vägen. Det var tur att jag fick det, för nu gick den inte igång mer. Så tråkigt. Vi måste köpa ny bil, det här funkar inte…

Nu har vi startat dagen med att köra Vikto till jobbet och ligger nu i sängen och kollar på Barnkanalen och youtube. Ha en bra dag!

20130529-071633.jpg

inte en lugn stund

Sicken dag vi har haft här hittills! Sitter nu ner och tar det lite chill för första gången i dag.

20130528-131227.jpg
För det har ritats på golvet…

20130528-131305.jpg

20130528-131321.jpg
Och det har hällts ut vatten över stolar och golv…

20130528-131403.jpg
Det har rymts bort bakom grannens garage…

20130528-131501.jpg

20130528-131526.jpg
Och det har lekts och gungats i lekparken.

20130528-131603.jpg
Sen avslutades allihopa med att Aston fick den stora gungan ovan först i huvudet och sen rakt i ansiktet. En spräckt överläpp och ett mindre blodbad blev resultatet där. Stackars älskade barn.

Nu sover han gott, så jag ska fortsätta plantera lite fint som jag köpte ute på Fagerhults i söndags och i går. Japp, värsta trädgårdsproffset har jag blivit på sistone. Bra, Maria!

vår lille sjukling

Hej där! Vi har inte kolat vippen eller så, men den där Aston är verkligen förföljd av drama.

Nu är vi just tillbaka på hotellet efter att ha tillbringat ett dygn på sjukhus här i Turkiet. Infektioner i både öron och hals (öroninflammation och halsfluss?) och över 40 graders feber resulterade i att han blev inlagd med dropp och massa olika mediciner. Nu är han mycket piggare och vi är alltså tillbaka på vårt hotell.

Så klart väldigt tråkigt när sånt här händer på semestern, men vilket fantastiskt sjukhus vi kom till. Ett privatsjukhus med tolkar och mycket bra service i övrigt. Vi kunde inte bett om mer. Att vårt försäkringsbolag Trygg-Hansa dessutom täcker allt är ju bara en bonus. Viktigast av allt är att Aston mår bra och nu mår han i alla fall bättre.

20130503-162716.jpg
Promenad med droppställningen förut.

Bara i kväll och i morgon kvar nu. Den här resan gick lite för fort…

20130503-162829.jpg

Kul är det i alla fall att vår älskade unge blir 1,5 år i dag! Vi älskar dig så, din lille buse.

på en sekund

20130418-101111.jpg

Har just genomlidit något av det värsta i mitt liv. Aston, Mästerklättraren, trillade ner baklänges från sin tripptrapp-stol och landade på bakhuvudet. Efteråt försvann han bort flera gånger så jag ringde vårdcentralen. Rådet där; ”Ring ambulans nu.”.

Rädslan då… Tårar. Aston som somnade om och om igen. Fruktansvärt. 112. De skickar ambulans. Vikto kommer hem.

Väntan och Aston blir lite piggare. Tittar på saker, pekar. Och när ambulanspersonalen kommer in bjuder han på leenden och flört. Syresättning och puls är bra. Aston är godkänd. Skönt.

20130418-101537.jpg

För en stund sedan somnade han ändå. Det gick inte att hålla honom vaken längre. Det är skrämmande som fan, men jag vet inte om det bara är smällen som gör honom trött, han skulle ändå sova om en stund. Så han får sova, men jag väcker honom var tionde minut.

Min älskade skatt…

sjötomt

20130412-151925.jpg

Alltså, så här ser det ut på vår baksida nu. Deprimerande… En från början blöt tomt, där jobbet sen inte utförts korrekt. Nu är det för lite dränering och för mycket matjord och dessutom lutar allting MOT huset, så när snön smälter eller när det regnar (eller båda på samma gång!) så rinner allt vatten mot huset. Katastrof.

Vi måste ta tag i det här, för så här kan vi inte ha det. Pengarna tillbaka?

den här morgonen

20121116-103834.jpg

Vilken morgon vi har haft! Haha! Herregud, allt som kan gå fel i kiss- och bajsväg har gått fel och jag har inte ens blivit arg, jag kan bara skratta åt det. Aston är verkligen en skitunge i dag, så mycket kan jag ju säga.

20121116-104516.jpg

Men lite vanlig lek vid keyboarden har det i alla fall blivit. Han gillar den där anordningen. Bra julklapps-tips till er där ute!

20121116-104650.jpg

Soffan var visst bättre så här.

Nu ska jag se om ligisten vill sova lite, för det finns ”en del” att göra här, om man säger så…

a few seconds is all it takes

20121006-212702.jpg
Mycket god middag, bestående av hasselbackspotatis, ryggbiff och chilibea.

Sicket drama vi haft här i dag…

Aston och jag gick upp i morse, strax före sju. Pappa Vikto fick sova, för han var ute i går. Själv sov jag dock också väldigt lite då Vikto väsnades en del i natt, så jag slumrade till lite på soffan medan Aston lekte.

Så hörde jag honom gnälla till och ser hur han kommer gåendes emot mej med en maskindisktablett i munnen. Paniken…

Vitt pulver som smält i hela munnen, jag som skriker på Vikto rakt ut samtidigt som jag springer till kranen i köket och rensar både mun och hals på Aston. Aston som skriker, förmodligen mest av rädsla för sin mamma.

En kaskadspya blev det efter någon minut, men redan innan jag kom fram till Giftcentralen var lilleman vid gott mod och skrattade. Sen har resten av dagen varit hur bra som helst.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Som tur var hade jag agerat rätt och kvinnan på Giftcentralen var mycket lugnande och snäll och när hon svarade nej på min fråga ”om han kommer typ dö inom en timme”, så kunde jag andas ut och lugna ner mej.

Förutom denna incident (som jag kommer minnas för resten av mitt liv), har dagen varit helt perfekt. Fina Emma och Jacob kom hit ett par timmar och hade Jacobs tre-åriga brorson med sej. Så himla mysigt. Önskar att vi hann träffas oftare…

Sen har vi bara haft familjemys resten av eftermiddagen/kvällen. Underbart när vi så sällan har en helt ledig dag tillsammans.

Nu ska vi strax sova. I morgon bitti, kl 08.15, går bussen mot Märsta. Kl 15.00 möter vi Skånela i Vikingahallen.

Jag är grymt taggad.

say it isn’t so

Dessa jäkla knän…

God dag på er.

Jag är lite ledsen i dag.

Ni som känner mej, alternativt har läst mina bloggar genom åren, vet att jag haft stora problem med mina knän. Det är ju bland annat därför jag en gång la av med handbollen. Nu har det känts bra hela tiden sedan jag började träna vid årsskiftet och trots en successivt ökad träningsdos så har jag inte fått några problem. Förrän nu.

I fredags gjorde jag något med mitt vänsterknä. Vet inte vad, men plötsligt kände jag bara, mitt mellan två övningar på träningen, att allt inte kändes helt hundra. Men jag körde på, tänkte att det släpper. På lördagen spelade vi match mot Kärra (förlust med 20-32, men ändå en ganska okej insats av oss) och jag kände av knät då också, men inte mer än att jag kunde köra 100%.

I går var det sämre, i dag katastrof. Stelt, svullet och väldigt mycket smärta. Eftersom jag fortfarande vill tappa vikt och komma i bättre form så mäter mej på många ställen varje vecka, bland annat kring vaderna. Min vänstervad är nu två cm tjockare än för en vecka sen. När jag tittade efter såg jag att benet är helt tjockt ända ner till foten.

Jag vill typ inte säga detta till någon, för att någonstans i min lilla värld, så tror jag att så länge jag inte berättar för någon så har det inte hänt. Men det har ju hänt och något är inte bra. Det är skit. Jag vet ju att när jag gjorde min senaste knäoperation, i oktober 2010, sa min läkare att mitt korsband var lite skadat. Jag vet ju det, även om jag försöker ignorera det.

Nu hoppas jag på att alla problem är hux flux borta i morgon, samtidigt som jag förväntar mej det allra värsta. Att det är över innan det ens har börjat. Men så jävla illa kan det väl ändå inte vara? Så illa får det inte vara…

Kan vi hålla tummarna tillsammans?

att se det ljusa i det lite dåliga

Höjden av tur i oturen följer här;

Bakgrundsinfo – I dag var det ungdomsavslutning i Hallby. Där skulle damspelarna agera prisutdelare. Efter det skulle vi träna (jag tränar med A-laget nu när vi inte kör med U-laget längre) kl 20-21.30. Mitt tåg skulle gå 18.58.

När jag kommer till stationen ser jag att tåget är nästan en halvtimme försenat. Jag ringer då för att meddela detta, att jag kommer bli sen. Inget svar. Ringer igen. Inget svar. Tänker att de väl märker att jag blir sen då.

Men så får jag en känsla och letar upp vår andra tränares nummer och ringer honom.

”Vi börjar nu!” säger han. ”Avslutningen är redan klar och alla är här, så vi kör..”.

Aldrig har jag väl blivit så glad över ett försenat tåg. Hade det inte varit försenat hade jag varit på väg in till Jönköping i detta nu och anlänt när det är en halvtimme kvar av träningen. Då hade jag INTE blivit glad, speciellt inte med tanke på min trötthet i dag.

Så kan det gå. Bajs att missa träningen, men skönt att inte behöva åka Jönköping tur och retur i onödan.