att resa med en bebis

Jag fick ett mail från en läsare häromdagen.

Hon undrade om jag inte kunde vara snäll och skriva ett inlägg om do’s and dont’s när man reser med bebis och jag är ju rätt snäll av mej, så här kommer det jag lärt mej av två resor med lill-grabben.

 

På flyget mot München på väg mot New York.

Flyget;

Man får ju lov att ta med sej mat och dryck till barnet genom säkerhetskontrollerna, så ta med er så mycket ni känner att ni behöver och lite till.
Väl på planet – gör allt ni kan för att ert barn ska vara nöjt och glatt. Jag var inte särskilt förtjust i skrikande barn på planet innan jag skaffade barn och bara för att mina öron numera är immuna mot bebisgnäll, så betyder det inte att alla andras är det. Så. Rutiner i all ära, men på planet ska ert barn ha vad ert barn vill ha. Då blir alla glada, utom möjligen en överkontrollerande mamma och pappa som vill att barnet ska äta och sova på fasta tider.

Har ni ett barn som äter ersättning/välling, så är kabinpersonalen (förhoppningsvis) behjälplig med tevatten som ni kan blanda med kallt vatten för att få till fingervarmt vatten. Micro för att värma barnmat finns inte, så frukt är det som gäller om ditt barn äter mat.

Själv försökte jag även hålla igång amningen över båda resorna och till New York gick det utmärkt. Då ammade jag Aston vid start och landning varje gång, vilket är bra, för då får inte barnet lock för öronen. Ammar man inte går det bra att ge ersättning, eller till och med att bara ge napp, om barnet tar det.

Matpaus på Starbucks i New York.

Mat;

Matfrågan har ju så klart att göra med vart man ska åka. När vi åkte till New York var Aston fem månader gammal och åt fortfarande mest ersättning och är det något land där det finns gott om ersättning, så är det i USA. Så vi tog med lite pulver som skulle räcka till flygresan, sen köpte vi ”formula” där borta. Vi hade också med oss några burkar fruktpuré och päron-/äppledryck.

När vi åkte till Turkiet var Aston sex månader gammal och äter då/nu i princip bara fast föda. Det blir ju tungt att ha med sej massa mat, men på de flesta flygbolag har ett spädbarn rätt till 10 kg bagage, 5 kg handbagage + barnvagn, så man får ändå med sej en del mat. Trots att jag hade med mej ganska många burkar frukt och nästan en hel förpackning gröt, så tog maten slut. Lyckligtvis har de små barn även i Turkiet och det fanns barnmat att köpa i närmsta supermarket. Aston åt den precis som all annan, så jag oroade mej i onödan.

Så. Små barn finns i alla länder. Således finns barnmat i alla länder. Det löser sej alltid med maten.

Babyskydd och barnvagn i ett.

Bilstol?

Ja, ska man ha med sej babyskyddet eller ej?

Till New York hade vi det. Där räknade vi med att vi skulle åka en del taxi och vi ville inte ha Aston i knät, utan ville ha honom fastspänd. Vi har ett babyskydd som vi kan använda på vårt barnvagns-schassi, så vi använde den som barnvagn hela resan.

Till Turkiet lämnade jag babyskyddet hemma och hade bara med mej sittvagnen. Då skulle vi bara åka den dryga timmens transfer med buss från flygplatsen i Antalya till Kemer och även om de kör som galningar i Turkiet och att en olycka kan ändå vare sej man åker fem timmar eller fem minuter, så tyckte jag att fördelarna med bara sittvagnen övervägde nackdelarna.

Skyddad.

Åker ni till värmen?

Om man ska åka på solsemester ska man tänka på flera saker.

1. Solen går igenom såväl parasoll som vagn-sufflett och filtar. Trots att vi hade Aston i skuggan eller under parasoll under hela Turkiet-resan, så fick han lite färg. Det är naturligtvis inte farligt med lite färg, snarare oundvikligt, men man får ändå tänka på att kanske inte ha barnet naket och tro att bara ett parasoll skyddar. När Aston sov i vagnen ställde vi den under parasollet och hade en tjock handduk på suffletten och en tunn filt över benen och det funkade bra.

2. Det blir väldigt varmt för de små liven, även om det ”bara” är 25-26 grader. Är ni vid poolen på hotellet, gå gärna upp på rummet emellanåt, sätt på ACn och låt barnet leka lite på sängen eller så. När jag gjorde det med Aston blev han som ett nytt barn.

3. Ge barnet mycket vätska. Verkligen mycket. Så ofta det går. Varje gång ni själva dricker. Minst.

4. Om ni ska bada barnet, använd badkläder och keps/hatt med solskydd i. Jag köpte Astons här. Om barnet badat i havet, se till att skölja av det ordentligt direkt efteråt då saltet kliar och torkar ut.

5. Använd inte solskyddskrämer på barn under ett år annat än i undantagsfall. Skydda med kläder och skugga istället. Vi smorde inte Aston någon gång i Turkiet. Han har kortärmat och kortbyxor varje dag, men brände sej aldrig. Så använd inte solskyddskräm på små barn, det behövs inte.

6. Till sist, om ni hittar, köp en elektrisk handfläkt. Vi hann inte få tag på någon innan vi åkte, men kan tänka mej att en sån kommer väl tillhands när man t.ex. är på stranden och inte kan gå upp på rummet när som helst.

Vi två i skuggan.

Lämna hemma;

Böcker. Alltså, sorry, men ni kommer inte kunna ligga vid poolen och plöja böcker som ni gjorde förr. Inte heller på flyget. Till flyget till NY, som ändå tar några timmar, hade jag med mej lite tidningar och böcker och hade dessutom massvis med filmer på planets audio/video-system. Jag såg nästan en hel film. Totalt. På dit- och hemresan. Ingen tidning. Inte en enda sida. Passa på och sov istället.

De fina klänningarna. Jag hade med mej några härliga, somriga klänningar till Turkiet och några snygga blåsor till New York. Men i New York var jag så trött på kvällarna att jag var glad att jag orkade klä på mej över huvud taget och i Turkiet, ja, tillsammans med en barnvagn så blir det inte lika kul att klä sej i böljande, fladdrande klänningar med volanger. Spara dem tills ni är barnfria.

Solskyddsfaktor 20-50. Alltså. Ni kommer mest sitta i skuggan. Det är i princip omöjligt att bränna sej.

Det här kan ni inte ta med er för mycket av;

Barnets leksaker. Ta med er många. Både på planet och till resmålet. Barn blir tjuriga när de är rastlösa, precis som vi. Ge dem något att ha roligt med, så blir det lugnt och skönt.

Alvedon/Ipren. Både till er själva och till barnet. Tyvärr är det ju så att både vuxna och barn påverkas mycket av resor, i synnerhet till värmen, då man växlar mellan varmt och kallt hela tiden. Aston fick feber i både New York och Turkiet och i Turkiet fick vi använda Alvedon-suppar. Utan dem hade det blivit jobbigt.

Tålamod och lugn. Det är ju så, att allt går att lösa på plats om man bara behåller lugnet och inte stressar upp sej för småsaker. Det är inte konstigt om ert barn ändrar sovvanor, låt det ha sin gång. Det är semester, även ni ändrar säkerligen sovvanor. Våga gå ut och äta, våga göra det ni vill göra. Ert barn tar inte skada av att hänga med på saker – tvärtom.

Umami Taste Teaser. Finns på Apoteket och är sjukt bra att ha till bebisen när ni sitter och ska avnjuta en god middag vid havet. Stoppa i en gurkbit, melonbit, broccoli, eller vad som helst, så sysselsätter sej ert barn själv ett tag (om det börjat äta, dvs. Funkar ju inte lika bra för ett barn som ammas.).

***

Ja. Det här var väl det jag kom på så här på rak arm. Fråga gärna om det är något mer ni undrar över.

Trevlig resa!

ny rangers-boston bruins

Hey! Vi såg ju faktiskt en hockeymatch i Madison Square Garden, vi var inte bara där och åt och drack öl.

Uppvärmning. Pirret i magen.

En avsevärd skillnad på hockeymatcherna i USA och i Sverige – matchtröjorna finns ÖVERALLT. Inga slipsgubbar här inte!

Två svenskar.

Kvällens enda Rangers-målskytt.

En tjej ville ta med sej Seguin på balen. Roligt.

Den här vyn, alltså. Jag hade inte svårt att le, om man säger så.

Får rysningar när jag tänker på Rangers intro-låt.

Dags för nationalsången.

Att höra Star Spangled Banner i ett fullsatt Madison Square Garden hör till topp tre av de mäktigaste händelser jag varit med om i mitt liv. Folk sjöng med. Skrek. Applåderade. Stoltheten bara sprudlade. Jag grät en skvätt. Och i Sverige spelar man ibland inte ens hela nationalsången. Pinsamt.

Dags för nedsläpp.

Taggad morsa och en grabb som hellre vill titta på publiken bakom.

Hepp, nu vaknade Aste-Baste. Hej på en stund!

minns den dagen

Sitter här och saknar New York litegranna. Ute regnar det och har så gjort hela dagen. Bryr mej inte så värst mycket om väder egentligen, det är ju som det är. Men dagen i New York då vi var i Central Park hela dagen, den dagen kommer jag alltid minnas med stor glädje och mycket kärlek. Då var himlen totalt knallblå.

Jag kommer aldrig glömma.

Bilderna i detta inlägg är fotade med en iPhone4 och redigerade i appen Camera+.

madison square garden

Nu är det inte så jättejättemånga bilder kvar av New York, men lite till har jag att återuppleva (och ni att njuta av).

Aston fick på sej sin Frölunda-outfit, både body och napp. Tyvärr hade han tagit med sej fel mössa. Den var alldeles för stor.

Jag drog på mej min Bruins-tisha som jag köpt tidigare under dagen.

Sen traskade vi iväg.

Det regnade, men vi gick ändå. Vi gick förbi Bryant Park. Den var mindre än jag tänkt mej.

Och efter bara en kvart eller så var vi här. Madison Square Garden. Lite magiskt, faktiskt.

Väldigt nöjd tjej!

Inne vid biljettkassorna. Nervös. Hade allt funkat med biljetterna?

Det hade det. Biljetterna låg i mitt namn och efter visat ID var de våra. Han i kassan var lite imponerad över att det var ”Hank himself” som hade lagt undan dem. Jag är faktiskt också lite impad av det.

Vi köpte en Rangers-tröja till honom, med Lundqvist på ryggen. Boston-tröjan hade vi köpt tidigare, till Astons kusin Vendela, men Aston fick låna den på matchen. Snällt av Vendela, tycker jag.

Mina killar! ❤

Jag fick rysningar bara när vi gick omkring i entrén och foajén. Allt var så kryddat, så amerikanskt. Och när det kommer till idrott älskar jag det amerikanska.

Vi gick fram till en vakt och frågade hur vi skulle göra med barnvagnen och så. Då hände något som jag aldrig hade förväntat mej av USA. Han sa att vi kunde följa med honom (även fast han tvivlade lite när han såg min Bruins-tröja, ”but I do it for baby Lundqvist!”) och vi fick gå in innan insläppet ens hade börjat. Så tog han med oss till något Security Center eller vad det hette och där fick vi ställa in vagnen och lägga våra jackor. Helt gratis. Det var snällt, tycker jag. Så där stod vi och såg på alla de som snällt väntade utanför insläppet.

Jag kunde inte låta bli att vara väldigt nöjd med det.

Där stod nämligen en hel del folk och väntade. Kolla in Bruins-fanet. Haha.

Så var vi redo, redo för en av de största hockeyhändelserna man kan vara med om.

Man fick ta flera rulltrappor upp för att komma in i själva arenan. Då hade vi ändå bra platser. Funderar lite över om de som satt högst upp fick åka någon typ av rymdraket. Oklart.

Uppe i foajén var det så klart helt sjukt. På hockeyarenor i Sverige har vi korv med bröd, popcorn, McDonald’s och folköl, typ. Här? Tja… Korv med bröd, pizza, hamburgare, muffins, donuts, popcorn, kyckling, SUSHI. You name it. De hade allt. Amerikaner…

Vi var nöjda med våra muggar. Inte så värst svår-impade, nej.

Slutligen gick vi in. I bubblan. Magiskt, var det. Magiskt och KALLT. Vad fan. Här är jag uppväxt med Scandinavium, som är världens varmaste ishall, jag FÖRVÄNTAR mej inte en kall arena. Inte i US and A.

Men jag var imponerad ändå. Aston med. (Här i sin Dreamy Dot, en sjalsele som ni kan vinna här!).

Hepp, nu vaknar Aston här, får fortsätta i nästa inlägg. Hej!

grand central – macy’s

Eftersom Aston sover så fint i sin vagn (JINX, FAN OCKSÅ, NU VAKNAR HAN SÄKERT SNART BARA FÖR DET!) så tänkte jag smälla av en NY-bildraket! Let’s go!

Fortfarande söndag alltså.

Vi hade ju just sett Chrysler Building och ganska precis där ligger även Grand Central Terminal. Där går det ”några” tåg i timmen. Vi ville gå in och titta lite, så vi gjorde det.

Det var en hel del folk där inne och mastodont-stort var det. Ser ni Vikto och Aston?

Vackert var det också. Till och med i taket.

Security cameras. Överallt, typ. Det kändes skönt, faktiskt. Som jag skrivit tidigare kände jag mej väldigt trygg i New York. Och flaggorna… Snyggt!

Den här vyn tröttnar jag aldrig på.

Vi fortsatte upp på 42d, som Grand Central ligger på, och kom snart upp till 5th Ave igen. Där låg New York Public Library och på baksidan av det ligger Bryant Park. Det känner ni nog igen, ni som tittar på Project Runway.

Aston var glad, typ som vanligt.

Vi gick bort till 6th Avenue, även kallad Ave of the Americas, för att hitta någonstans att käka.

Vi hittade en tvättäkta amerikansk diner och där började vi snacka med lite Bruins-fans som laddade inför kvällens match. Mycket trevliga och nyfikna på Sverige.

Aston körde lite miner och så.

Vikto köpte en ”liten” stor stark.

Sen tog vi en kort promenad ner hit. Macy’s. Legendariskt varuhus. Där inne var det helt klart värre än Ullared. Jeezes, vad folk.

Vi köpte ingenting där inne, men jag tog kort på denna skyltdockan, som var härligt normalstor.

Efter Macy’s traskade vi ”hemåt” igen för att ta igen oss lite på hotellet innan det var dags för hockey.

Aston hade redan tagit igen sej i vagnen på vägen tillbaka till hotellet, så han var på bushumör.

Han fick istället leka av sej lite i sängen, det gjorde gott.

Mer bilder i nästa inlägg! Hej!

(Wihooo! Aston vaknade inte under hela inlägget. #lycklig)

midtown manhattan

Så ja! Mer New York!

Vi är nu framme på söndagen! Följande bilder är från kameran och iPhonen, då iPhone-bilderna nu är inlagda på datorn.

Håll tillgodo!

Vi startade med frukost på samma ställe som morgonen innan, En Deux Trois, som låg mitt emot hotellet. Samma frulle också, förutom att jag bytte ut mina pancakes mot crepes. Kn**** mej i munnen, vad gott det var. (Ursäkta språket, men faktiskt.)

På en stor skylt bredvid vårt hotell kunde man se hur USAs statsskuld växte i realtid, samt hur stor del varje familj skulle få betala om man slog ut det på hela USAs befolkning. Det är en del pengar, det.

Vi hamnade ganska snabbt på NHL Store, som ligger på 6th Avenue, bara ett par kvarter från vårt hotell på West 44th. Vi var ju ”tvungna” att skaffa lite souvenirer inför kvällens hockeymatch.

Det blev en hel del grejer, både Rangers och Bruins. Min pappa spelade ju i Boston Bruins en kort period i början på 80-talet, så självklart hejar vi på dem. Men Rangers är också ett favoritlag sedan Henke började spela där, det måste jag erkänna.

Söndagen var vår sista hela dag i New York och fram tills dess hade vi ju mest åkt iväg till andra stadsdelar, så vi bestämde oss för att hålla oss till Midtown denna dag. Vi skulle ju dessutom på hockey på kvällen. Vi gick längs med 6th Avenue, som inte var så fasligt trafikerad som 5th och Broadway, men det kanske bara var en tillfällighet, vad vet jag.

Vid Rockefeller Center åkte folk skridskor. Det har man ju bara sett på film förut. Det var gulligt.

En puss vid Park Avenue kändes rätt, på nåt sätt. Pussar är alltid rätt.

Det är nog omöjligt att tröttna på den bild man såg när man såg sej omkring då man gick över ett övergångsställe. Det är mäktigt på ett sätt jag inte kan beskriva, hur jag än försöker. Flaggorna likaså. Den är vacker, USAs flagga. Det är den svenska också. Synd att inte fler inser det.

Så coola brandbilar de har där borta. De ser verkligen retro ut. Som leksaks-brandbilar.

Vid Lexington Avenue svängde vi neråt igen för att få syn på Chrysler Building som ligger på Lexington och 42d, tror jag. Det är en snygg skrapa, det där.

Den är ganska hög med. Rätt så. Typ.

Sen gick vi vidare! Men nu är Aston vaken och det är mitt jobb som mamma att ta hand om honom. Hej svejs!

 

 

earth hour on times square

Okej, nu var ni ju några stycken som vaknade till angående NY-inläggen. Då kör vi vidare, puss på er!

På lördagkvällen orkade vi åter ta oss en sväng på stan på kvällen. Vi gick först bort till Times Square. Det skulle vara Earth Hour, så vi tänkte att det skulle vara mäktigt att se en plats som T.S. släckas ner i ett svep. Lite Independence Day, liksom.

På dessa bilderna är det inte Earth Hour. På dessa bilderna är det bara jag som försöker se fin ut.

Cool guidnings-buss där man satt riktad mot fönstrena.

Jag ska tillbaka hit. Vem ska med?

Jag är väldigt glad att jag hittat den här mannen. ❤

Till slut började nedräkningen. 60 sekunder till Earth Hour på Times Square. Mäktigt.

Ehhhh. Mäktigt? Nej, snarare meningslöst. Nu går vi och äter.

Vi gick till ytterligare ett ställe på vår gata, West 44th. En irländsk pub som hette O’Donahughes (typ). Jag beställde in resans först (och sista) Cosmopolitan. Kändes lite som ett måste.

Vi åt…

…och åt…

…och åt. Fredrik Backman hade varit stolt.

Mycket bra ställe (med underbart trevlig personal) som bör besökas om man är i Theater District!

Sen var vissa så här trötta, så då var det dags att sova.

Det var lördagen, det!

greenwich & chinatown

Åhååå, vilken underbar morgon/förmiddag/dag vi haft här hemma! Alldeles underbar.

Nicht.

Tar och muntrar upp mej själv med lite New York-bilder. Ni verkar sådär intresserade av kommentar-flödet att döma, men jag kör på ändå.

Dags för lördagen.

Aston vaknade kl fem och ville absolut inte, under några som helst omständigheter, somna om igen. Vid 6.40 gav vi upp och gjorde oss i ordning för dagen. Frukosten på Un, Deux, Trois, en annan fransk bistro/restaurang öppnade kl sju och då var det så här lugnt och fint på den regnvåta gatan mellan vårt hotell och målet för vår frukost.

Kaffe och rejält med mat var ett måste för att orka hela dagen. Det blev både american pancakes och scrambled eggs och bacon och bagel och vi blev jäkligt mätta.

Efter frukosten gick vi upp på rummet igen och gjorde oss helt klara för dagen. Sen hoppade vi in i en taxi och åkte hit. Perry and 4th. Vet ni vad det är för gata?

Perry Street. Det är Carries gata, det. Ni vet, Carrie. I Sex and the City. Det kändes som att jag hade varit här hundra gånger förut. Men det hade jag ju inte.

Tyvärr var trappan lite förstörd i form av en ”No trespassing”-skylt som så fint hängde där. Synd. Det sabbade litegranna intrycket.

Men ett snabbt (och fult) kort nedanför kunde man ju alltid ta.

Carries gata heter alltså Perry Street och ligger mellan West 4th och Bleecker Street. Säg bara ”Corner of 4th and Perry” till taxi-chaffisen, så vet han. Om ni är SATC-fans, som jag, och åker till New York, så rekommenderar jag er verkligen att åka hit och gå runt lite. Det är en cool känsla man får i kroppen när man vandrar på de gator man sett om och om igen i hundratals SATC-avsnitt. ”HÄR HAR MR. BIG STÅTT I SIN BIL!!!” utbrast jag. Coolt så det förslår.

Mindre än 100 meter från Carries trappor ligger The Magnolia Bakery, där tjejernai SATC gärna köper tårtor och cupcakes ibland. Dit gick vi!

Där fanns ju ett och annat att välja på, om man säger så. 15 cm höga tårtor till exempel. Men vi nöjde oss med fyra cupcakes och fyra cocos-macarons. I en plåtlåda, som minne. Passade även på att köpa med oss Magnolia Bakerys egen kokbok, så att vi kan göra lika goda cupcakes hemma (HAHA).

Sen gick vi runt i Greenwich och Soho ett bra tag, tills vi kom till Broadway. Shoppade lite på American Apparel bl.a. Men eftersom det regnade i stort sett hela förmiddagen så blev det bara att jag fotade med iPhonen. Därför är det ett glapp på några timmar i bilderna på kameran.

Nästa gång jag plockade upp kameran hade vi gått förbi Broadway och Little Italy och kommit ända bort till Chinatown. Det var lite coolt där.

När klockan var typ tre-halv fyra kände vi att vi nog skulle försöka bege oss till hotellet och vila lite om vi skulle orka ge oss ut och äta på kvällen, så vi började leta taxi, vilket INTE var det lättaste på den delen av Manhattan. Vi fick gå ett jädra tag innan vi till slut kunde knö oss in i en gul, härlig bil.

Kvällen kommer i ett annat inlägg, så gör vi. För nu måste jag ta itu med lite grejer här medan den skrikige chefen sover sött. Hej!

central park

Meeeer New York!

Efter att vi hade varit inne på Central Park Zoo gick vi ju vidare in i Central Park. Ganska snart kom vi till en delning av vägarna där två killar stod/satt och spelade gitarr och basfiol och sjöng. Det är något av det bästa jag hört i mitt liv. Jag överdriver inte nu. Den talangen, den ser man inte varje dag. Vi köpte båda deras CD-skivor de sålde och har lyssnat på dem nästan oavbrutet sen vi kom hem. Jag får rysningar så fort jag hör musiken starta, för på en gång upplever jag den känslan jag hade där och då.

Det enda dumma när jag lyssnar på skivorna eller på något av youtube-klippen är att det var bättre live. Så avskalat och vackert som det var då, det blir inte det när alla andra instrument kommer in i bilden.

Men här kan ni i alla fall höra på ett ungefär;

[youtubeplay id=”RntuIejPLpg” size=”large”]

Här har vi Freddie Stevenson och Bennett Miller. ”I’ll make you famous in Sweden” sa jag. Nu gör jag ett försök!

Efter en stunds total njutning gick vi vidare och kom till en mindre damm, där barn körde med radiostyrda segelbåtar och där folk satt och njöt av vårvädret.

Det var så fint där.

När jag blundar och låtsas kan jag fortfarande känna att jag är där. Då kändes det så overkligt.

Världens bästaste killar.

Vi stannade för att återställa vätskebalansen och äta en sensationellt god glass. Men bara jag åt glassen. Vikto är ju allergisk mot nötter (mer till mej!).

Aston ”kan själv”.

Efter ett blöjbyte på Aston (som fick ske utomhus i brist på skötbord inne på toaletterna) gick vi vidare.

Det var så vackert. Överallt.

Sen trodde folk, både turister och New York-bor, att det var sommar, av någon outgrundlig anledning. Folk gick liksom i shorts och t-shirt, flip-flop och kjolar. Vansinnigt!

Vackert var ordet.

En fontän som var väldigt populär att hänga vid.

Jag tog väl kort ungefär hela tiden. Mycket med miniatyrfunktionen, som synes.

Resten av biten inne i Central Park fotade jag bara med Viktos iPhone och de bilderna är ännu inte inlagda på datorn.

Suite 1A. Den skulle man ha. Precis vid Central Park South, alltså vid Central Parks södra ände. Egen hiss, ja!

Vi valde att äta på Mickey Mantle’s restaurang och där åt vi nog den godaste maten under hela vistelsen. Hit måste ni gå om ni ska till New York! Ligger på Central Park South. Här säljer de också massa olika idrottsgrejer, typ skor och tavlor, med autografer på. Det var fräckt att se. Längst ner här ovan är Michael Jordans enorma skor.

Vi gick in på Apple Store en sväng och typ dog. Vidrigt, vad folk. Hej migränattack, typ.

Sen blev det ett besök på affären ovan, samt en kik in på Bloomingdale’s innan vi tog en taxi tillbaka till hotellet.

Denna kvällen orkade vi åter igen inte gå ut och käka, utan somnade typ vid 21. Ahhh, blir tokig när jag tänker på att vi ”slösade” med tiden i New York, men vi hade inte fungerat om vi inte fick sova de där extra timmarna. New York är fräckt. Så fräckt att man blir helt slut.

Det var fredagen det. Bara lördag, söndag och lite måndag kvar.

central park zoo

Vi har ju många bilder kvar från New York att titta på! Vi kör.

Efter den goda frukosten/brunchen på ViAnd gick vi till Central Park.

Den här lille tjommen hälsade oss välkomna.

Såg en väldigt fin skylt på en bänk. Sött.

Det första vi kom till när vi gick in i parken var Central Park Zoo.

Aston lät förmedla att han tyckte att vi skulle in på zoot. Så så fick det bli!

Inne på Tropic Zone såg vi fåglar och ödlor och apor och ormar m.m.

Aston tyckte att det var jätteroligt!

Utomhus fanns det snöapor, solande sköldpaddor och en vårsnygg Vikto.

Det var fräckt att se kontrasterna som uppstod av de höga husen som tornade upp sej i utkanterna av parken.

Vi hade det riktigt bra, det hade vi.

Vädret var så vackert och träden stod i blom. Ett sånt lugn jag kände då trodde jag inte var möjligt att känna i en så stor stad som New York.

Ser ni snöleoparden? Skygg jäkel, det där

Söt nallebööön. Tyckte synd om stackarn i värmen.

Happy feet!

Vi gick in på barnens zoo också, men det var inte så roligt, förutom när jag klappade den här på skoj och den började låta. Då höll jag på att skita ner mej. På riktigt. Aston hade jättejättekul, tror jag. Han sov.

Sen gick vi ut från zoot och vidare in i parken.

Jag blev lite förvånad över hur litet zoot var. Hade föreställt mej det mycket större efter att ha sett filmen Madagaskar, haha. Nä, men trodde på lejon och giraffer och sånt. Men icke. Det var synd. Men ändå värt ett besök, speciellt när det var så vackert väder. Hit tycker jag definitivt att man ska gå om man åker till New York med små barn.

fifth avenue och upper east

Fler Bilder från New York? Yes!

Fredagen då.

På fredagen var det alldeles strålande väder, så vi bestämde oss för att promenera de ca tio kvarteren upp till Central Park. På vägen dit passerade vi välkända Rockefeller Center.

Aston satt ”i framsätet” och fick åter igen massa ”Aaaaww, that’s SOOO cute!”.

Jag hade utsläppt hår och kände mej lite halvsnygg.

Vi gick längs Fifth Ave. där märkesbutikerna avlöste varandra.

Enorma avenyer.

En till av Donalds byggnader. Trump Tower. Där gick vi in och kikade lite.

Snart uppe vid Central Park. Hög puls.

Apple Store låg under marken här.

Vid kanten av Central Park radade häst-och-vagnarna upp sej.

Innan vi begav oss in i parken skulle vi dock äta frukost. Vi frågade en polis om råd och han hänvisade oss till en Coffee Shop på Upper East. Vi gick dit.

Det var verkligen en tvättäkta diner. Trångt och litet, men helt perfekt.

Mycket mat blev det. För oss alla tre.

Mycket nöjda. Även om Aston försöker mörka sin nöjdhet.

Här är ägaren. En mycket trevlig man. Stället heter ViAnd och ligger på 673 Madison Ave at 61 street. Hit kommer vi gå tillbaka nästa gång vi är i New York.

Efter maten var det dags att ta oss an Central Park! Det blir i nästa inlägg, det. Nu måste jag städa, för i kväll får vi gäster.

Glad påsk på er, förresten! Puss!

 

 

en liten bit wall street och lite därtill

Dags för fler bilder från Nevvan! Tidigare bilder hittar ni i New York 2012-kategorin.

Efter promenaden från Brooklyn befann vi oss alltså på Lower Manhattan i höjd med City Hall och där stack vi in på en Starbucks för lite fika för oss och mat för Aston.

Sen behövde vi bara gå ett par hundra meter så var vi vid Ground Zero, som inte längre är Ground Zero, utan där hela fem skyskrapor håller på och byggas. Flaggor och minnesskyltar hängde lite överallt. Patriotismen talar med hög röst i USA. Den är inte rasistiskt på något sätt, de bara älskar sitt land och är stolta över det. Jag önskar att det kunde vara lite mer så i Sverige.

Mitt emot byggarbetsplatsen låg Century 21, det stoooora märkes-outlet-varuhuset. Jag tänkte att vi skulle in och kika i alla fall, även fast jag hört att det är ”värre än Ullared”. Det var väl inte direkt värre, men nästan på samma nivå. Jösses. Vi handlade ingenting till oss själva mer än en universal-kontakt, så vi kunde ladda våra elektronikprylar, men till Aston blev det desto mer. En hel del Ralph Lauren och annat fint som jag aldrig skulle köpt till ordinarie pris. Väldigt fina grejer. Bild på detta kommer allt eftersom Aston använder det. En body hade han på sej nyss, men den bajsfestade han rätt in i tvättstugan.

Efter att ha irrat omkring på C21 i ett par timmar var det åter dags för käk och vi hamnade på en tvättäkta amerikansk diner efter tips från en vakt. Aston betedde sej fortsatt exemplariskt, jag är så tacksam för det.

Efter bränslepåfyllning bestämde vi oss för att traska ner mot Wall Street och kika på börshajarna. Kartläsaren (jag) visade vägen och Vikto följde.

Överallt sånt här. Så himla mäktigt.

Ändå är det inte den betongdjungel det hade kunnat vara, för här och var ligger söta caféer och det finns fina blomträd i princip över hela Manhattan. Vackert.

Framme på Väggvägen.

Där var en del såna här. Det kan jag säga att trots att New York (förmodligen) är en rätt farlig stad, med hög kriminalitet, så kände jag mej inte otrygg en sekund under hela vår vistelse. Säkerheten är verkligen prio ett och samtidigt som vissa säkert tycker att det går till överdrift, så är jag den första att tacka och ta emot.

En av Donalds (han och jag är förnamn med varandra, förstår ni) många byggnader på Manhattan.

Helt otippat låg en Tiffany’s mitt i allt. Vi gick in och kikade lite. Drömma går ju.

Här inne rullar pengarna!

Arbetsdagen slut! Även här – säkerheten! Det gick inte att komma nära huset utan passerkort.

Än en gång stannade en kille och frågade om vi ville ha ett kort på alla tre och än en gång tvekade vi. Men trots att vi faktiskt hade blivit lurade av taxichauffören från flygplatsen dagen innan var jag godtrogen nog att säga ja. Jag vill ju inte döma någon på förhand, även om man ibland nog borde göra det, för sitt eget bästa. Men det gick bra! Det var bara en snäll kille!

Efter detta gick vi in på Mo’s, eller Modell’s som det heter. En stor sportbutik, typ Stadium/Intersport. Där hade de det mesta och vi var där i typ en timme. Mitt i allt försvann Vikto och jag blev jätteorolig och larmade personal och allt möjligt. Jag hade ju hans telefon, så jag kunde inte ringa honom heller. Efter en kvart, när jag typ var i upplösningstillstånd, kom han tillbaka och jag var som en arg och orolig mamma som skällde på sitt barn. ”VAR har du varit!!?”. Han hade bara varit på toa.

Vi kom ut därifrån med tre par Converse till mej, ett par till Vikto samt tre träningströjor från Champion till mej. Bra skit!

Sen bestämde vi oss för att gå längs Broadway, som ju går hela vägen upp till Times Square, där vi bodde. Det var väl 50-60 kvarter ifrån där vi var då, men vi blev lite fulla i fan och ba ”vi kör en Paris!”, där vi ju bestämde oss för att gå upp i Eiffeltornet fastän jag var gravid i sjunde månaden.

Ja. Det hade väl kanske gått vägen att gå till 44th om det inte vore för en miljard butiker som jag ”måste” gå in i. (Hallå, man får väl passa på?). Och en bebis som till slut kände att, näe, nu får det fan räcka. Vi kom inte ens till 1st. TAXI!

Tillbaka på hotellet på nolltid! Aston ville köra lite gympa, så då fick han det.

Hej från hela familjen!

Ja. Ursäkta att jag inte varnade för den här bilden, men ni klarar er nog. Ni minns att jag hade ett litet skavsår under foten innan vi åkte? Ja, det gick bra med det.

Aston behövde ju inte gå ett endaste steg, så hans fötter mådde bättre. Och smakade godare, obviously.

På andra sidan gatan speglades Times Squares skyltar i fönstrena. Så nära bodde vi.

Denna kvällen var vi fast beslutna om att komma ut och äta och inte somna innan sju. Och det klarade vi! Heja!

Vi två på Times Square.

Ännu mäktigare på kvällen än på dagen. Det blev några bilder, om man säger så.

Middagen intogs på Virgil’s, med Aston sovandes i vagnen. Virgil’s är som Hard Rock, fast snäppet mer amerikanskt. Här snackar vi riktig BBQ. Tipset fick vi av min bror, som var i New York en månad innan oss. ”Leta upp Virgil’s BBQ” sa han. Okej. Vi behövde inte leta så länge. Det låg 50 meter från vårt hotell, på West 44th. Värt ett besök, om ni ska till NY.

Förväntansfull Vikto i väntan på ribsen.

Jag är nöjd över att vi kommit iväg från hotellet!

Maten då? Maten var god. Den var riktigt jäkla amerikansk, som sagt. ENORMA portioner (jag orkade inte ens hälften) och så jävla köttiga att jag riktigt kände hur djurrättsaktivisterna flåsade mej i nacken. Kanske, kanske att ribsen var lite för rosa för min smak. Men räkorna var goda. Riktigt goda. Och upplevelsen var helvärd.

Sen avslutades kvällen på det här sättet. Aston var ett vrak, kan man säga. Sena kvällar var de enda gångerna då vi hade det jobbigt med honom. Trots att han ställde om dygnet relativt bra (det hade varit mycket värre med en 2-3-åring, typ), så var han väldigt trött och gnällig på kvällarna. Svår att söva efter alla intryck under dagen, naturligtvis. Det blev ”några” VEEEEM KAAAN SEEEEGLA FÖRUUUUUTAN VIIIIIIND. Några. Men det är smällar man får ta (säger jag nu, ja!). Men det är det faktiskt.

Så. Det var första hela dagen i New York det. Dvs torsdagen. Då var det bara fredag, lördag, söndag och lite måndag kvar och jag började redan få ångest över att behöva lämna världens coolaste stad.

Hej på ett tag!

when we walked on brooklyn bridge

Okej, fler bilder!

Efter att vi hade sett färdigt Milan-Barcelona så gick vi tillbaka till hotellet, där rummet nu var klart. Det var ett fint rum. Inte så stort, men inte heller så litet att det störde.

Vi bodde på rum 1611, dvs på 16:e våningen. Tillräckligt högt upp för att man inte skulle kunna se ner till gatan när man tittade ut genom fönstret och tillräckligt högt upp för att jag skulle tycka att det svajade och gungade när man gick.

Aston provlåg sängen och var rätt nöjd, som synes.

Pappan tyckte också att den var skön och de både slocknade alltså runt halv sju och vaknade sen inte mer den kvällen. Kul förstakväll i Nevvan!

Vid halv fyra tyckte Aston att det var morgon, men efter tvångs-sövning tog vi morgon runt sju istället. Sen drog vi på honom det tunga artilleriet och drog ner för att äta frukost.

Vi gick till den franska bistron som låg vägg i vägg med hotellet och åt. Jag åt en bagel och rice krispies. Moget.

Sen hoppade vi på tunnelbanan, som kostade typ jättebilligt (30 spänn för alla tre), och åkte söderut. Närmare bestämt till stationen Clark Street, som ligger i Brooklyn.

Där fick vi se våra första New York-brandstegar.

Och några hus som skulle passa in i vilken storstadsförort som helst i Sverige.

Men det här ser man inte direkt i Sverige!

Inte det här heller! (Aston fick ungefär en miljard ”Ohhh, how cuuuuute!” och ”That’s the cutest thing I’ve ever seen!!” under dagen. Roligt.)

Inte heller det här ser man i Sverige. Manhattan Bridge sedd från Brooklyn Bridge.

Det låg några små hus där borta på Manhattan.

Och man såg en av de fem nya skraporna som byggs på Ground Zero. Härligt amerikanskt. ”Om du sänker två så bygger vi fem.”.

Alltså, det var så mäktigt att gå där. Jag vet, det är bara en bro, men vyerna, och även själva bron, är verkligen helt fantastiska.

Långt, långt där borta ser man den häringa Frihetsgudinnan.

Jag zoomade in lite, för er skull. Vi åkte inte dit.

En kille stannade mitt i sin löprunda och frågade om vi ville ha ett kort på oss alla tre. Okejrå! Vikto stod startklar ifall killen skulle kuta iväg med vår kamera. Det gjorde han inte.

Puss, älskar dej! Här sov Aston förresten.

Snart över på Manhattan. Där låg lite småhus.

Så! Det var den bropromenaden det!

rosa torsdag

God morgon och glad påsk på er!

En väldigt bra reaktion från New York-resan är att Aston sovit till 08 både i går och i dag. Har dock en känsla av att det roliga är över snart, men det är bara att njuta så länge det går.

Här har vi startat dagen med Scooby Doo och lek och snart är det dags för Aston (och mej!) att sova lite till. Skönt.

Vad gör ni i dag? Jobbar ni som vanligt eller halvdag, ni som jobbar?

20120405-091823.jpg

we went to new york one day

Ja. Vi tar väl bilder och sånt i tur och ordning, va? Som jag brukar göra när jag berättar om saker och ting. Så gör vi. Och dessa bildinlägg kommer innehålla bilder från vår Canon G12 Powershot. Bilder från iPhonen kommer lite pö om pö, som man säger.

Hej, då kör vi!

 

Vi fick gå upp vid 04:15, efter ca tre timmars sömn. Det syns på Vikto, men inte så mycket på Aston.

Sen syntes det på Aston också, till slut.

Vi körde en s.k. ölfrukost. Det kändes lämpligt vid 05:30-snåret.

Sen flög vi ju då, ett tag. Först knappt två timmar till München. Då sov vi typ hela vägen, alla tre. Folk berömde Aston, var väldigt nöjda med en icke-skrik-bebis. Jag var också nöjd, men vi skulle ju vidare. Typ 8,5 timmar vidare. Så jag ropade inte hej, om man säger så.

Det hade jag kunnat gjort. Aston var SÅ duktig. Han sov varannan timme, ungefär. Åt några gånger. Hoppade mycket. Skrattade och charmade de andra passagerarna ännu mer. Tack, älskade unge, för det.

Visst skrek han några gånger, självklart gjorde han det. Men då räckte det att någon av oss (jag) reste sej upp med honom, så blev han lugn och glad igen. Svetten börjar ju rinna rätt fort när ens unge börjar skrika och man känner alla blickar och suckar, det är inte kul. Men jag klandrar ingen för att de har fördomar mot bebisar på flygplan, för det kan faktiskt vara riktigt jobbigt. Nu blev det inte det, som tur var.

Pang, så var vi framme vid vårt hotell, Hotel Mela. Där var vårt rum inte klart än, så vi fick lämna in våra väskor och bege oss ut på byn.

Till vänster utanför vårt hotell såg det ut så här.

Till höger såg det ut så här.

Och rakt fram såg det ut så här. Förvånad bebis, typ.

Vi var sletnare än sletnast, men vi var förväntansfulla.

Vi gick vänster. I ungefär exakt en minut. Och då kom vi hit. Man kan nästan, nästan säga att vi bodde PÅ Times Square.

Det var så coolt. Så overkligt att stå där. Man visste ju redan hur allt såg ut, det var ju inget konstigt. Men på något sätt så har det känts som en kuliss, som något som bara finns på film. Inte på riktigt. Inte i verkligheten. Inte i min verklighet.

Så jag stod där. Och läste gatuskyltar med namn jag sett, men aldrig sett. Magiskt.

Broadway, det har man ju också hört talas om någon gång.

Aston, han har ju inte hört talas om någonting, just, så han var inte så värst imponerad till en början.

Sen gick vi tillbaka, förbi vårt hotell, och åt andra hållet. Då kom vi till slut hit.

Vi bodde på West 44th och på den gatan, mellan 5th och 6th Ave. gick vi förbi en restaurang som hette Figaro. Där visade de Milan-Barcelona och det tyckte vi passade bra att fördriva tiden med tills vårt rum blev klart. Aston fick käk och så och ja, ni ser ju. SLITENHETEN.

Aston var sen övertröttare än övertröttast och hade stor show där inne. På ett bra sätt, som tur var. Hopp och stoj och snack – o-av-brutet. Folk som gick förbi utanför stannade och skrattade. Jag tänkte att det nog kan bli sådär kul att natta honom sen.

Nu ska vi äta. Alltså inte i New York, utan nu-nu, i Sverige. I Skillingaryd. Hemma. Så jag ber om att få återkomma senare. Men nu är vi igång! Hej!