det lilla jag kan

  
I kväll har jag gjort något som känns helt rätt. Jag har varit på utbildning för att bli God man åt ensamkommande flyktingbarn.

I en tid då jag känner att mycket känns hopplöst och att jag, som enskild individ, inte kan göra någon större skillnad är det här mitt sätt att göra den lilla skillnad jag kan.

Jag kan fortfarande inte påverka eller fatta några beslut på högre nivå, men jag kan ge människor som behöver det en god kontakt, värme, empati och i förlängningen kanske bidra till att en individ får en god chans att integreras i det svenska samhället.

Kontakta din kommun om du också vill bli god man eller hjälpa till på annat sätt.

Sov gott! 

det måste vara så här ibland

Mitt liv är lite märkligt nu.

Dels mår jag skit. Min kropp mår skit. Jag har inte känt igen den alls de sista månaderna och är under utredning för det ena och det andra och det håller på att krossa mig inifrån. Det är fysiskt, såväl som psykiskt. Kanske har det ena kommit av det andra, men jag har ingen aning om vilket som kom först.

Dels vill jag skrika ut till hela världen hur förbannat lycklig jag är. Hur tacksam jag är för allt det fina i mitt liv. Hur mycket mina nära och kära betyder för mig och hur glad jag är att jag inte bara har tak över huvudet, utan dessutom så mycket kärlek under det taket.

Jag mår inte bra. Men jag är lycklig.

Det är inte så konstigt, egentligen. Vid första anblicken förstår man ju ingenting, men sen kommer insikten. Det är yttre faktorer som gör att jag mår dåligt. Det är Försäkringskassan och det är mycket jobb och det är stressen över att inte bara kunna vara mammaledig med mitt barn, utan att behöva tänka på en miljard andra saker. Men när jag tar bort allt detta och bara har grunden kvar. Då ser jag ju att det som är viktigt – det har jag. Där står min blivande man. Där finns våra två magiska barn. Där står vänner som är vänner med just mig för att de gillar just mig. Där har vi ett tryggt och fint, ostädat hus med en gräsmatta där Aston kan springa sig trött och med växter som växer och blåser i vinden och allt det här utgör en grund i mitt liv som gör mig lycklig. Oavsett yttre omständigheter.

Att vara lycklig handlar inte om att må bra jämt. Ingen mår bra jämt. Det är inte så livet är uppbyggt. Just nu är jag ganska långt nere. Men snart är jag säkert uppe igen. Och då ska jag njuta av den utsikt jag vet att jag har.

IMG_0628

att vara här

 Dagens promenad var en av de bästa på länge. Jag har normalt så svårt att tagga ner och bara vara. Så fort jag inte gör något aktivt så går hjärnan på högvarv och tänker på precis allt möjligt och omöjligt. Det är som att jag aldrig riktigt kan koppla av när jag är ensam, min hjärna tillåter inte det.

Jag sa till Viktor i går att jag avundas de som bara kan sitta och njuta av stillheten, tystnaden eller vad som helst, utan att känna att de egentligen borde göra något annat. I dag gick jag in hårt för att vara i nuet, i min promenad, och inte bara ”få den överstökad” som vanligt. Och jag gjorde det! Jag hörde fåglarna kvittra, kände solens värme och jag log.

Det var en fin promenad.

inte riktigt än

IMG_6688
Sista morgonen.

Aston och Vikto har just åkt iväg till förskola och jobb och kvar hemma sitter (halvligger) jag och äter två ostmackor och dricker rödbetsjuice. I dag har jag gått två veckor över tiden med Minion.

Igångsättning sker dock inte i dag, utan först i morgon. Jag trodde det skulle bli i dag, men jag hade fel. I morgon kl 08 ska vi befinna oss på förlossningen i Värnamo för att äntligen få träffa Minion in person. Om inget sker i dag, förstås, vilket jag inte tror. Men däremot hoppas. Det känns nämligen inte kul alls med tanken på igångsättning. Det känns inte ”på riktigt”. Jag vill ha värkar hemma och lite stress och nervositet och yiihaaaa, nu kör vi! Istället blir det lite fejk och framkallade värkar och ”kontrollerade former” osv. Men resultatet i slutändan blir ju detsamma, så egentligen ska jag inte klaga.

Så i kväll ska vi till sväronen och äta och umgås, sen ska Aston sova kvar där så att det inte blir för stressigt i morgon bitti, plus att han får bo in sig hos farmor och farfar i lugn och ro. Han kommer ha det kanon där när vi är borta.

Nu vet ni i alla fall att det inte blir igångsättning förrän i morgon, så ni kan vänta lite med lyckönskningarna (har redan fått några stycken, nämligen, och klockan är inte ens 07, så det är nog bra att jag är tydlig). Och tro mig – när allt är klart och vi känner oss redo, så kommer ni få veta. Jag lovar.

Hej!

skidpremiär

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4879.jpg

Nyårsafton. Snö. En pigg unge som sov nästan till nio. Vad passar bättre än att gå ut på baksidan och testa nya skidorna och stoja loss i snön? Inget, I tell you.

Den stund vi hade där ute… Aston med sitt skratt och sin nyfikenhet. Viktos ögon med kärlek i blicken. En av de bästa stunderna under hela 2014.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4880.jpg

Ibland känns det snudd på omöjligt att jag ska kunna knö in en kärlek till i mitt hjärta, för de här två tar så väldigt stor plats. Men det ska nog gå, trots allt. Det finns plats för fler.

Jag älskar er. ❤

det som betyder något

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4490.jpg

Julafton är över och ur Astons perspektiv kunde den nog inte blivit mer perfekt. Han stod i centrum från start till mål och fick verkligen ut maximalt av sin dag, som startade kl 09 och slutade kl 23. Inget sovande under dagen, utan fullt fräs med morgonjulklappar, julmat, hela Kalles Jul, määääängder av julklappar och timmar av lek och bus.

Och det är ju egentligen allt som är viktigt. Så då är det rätt oväsentligt att jag själv hade foglossningen från Mordor efter att ha suttit på golvet och öppnat klappar med min favorit på jorden i 1,5 timme och sen knappt kunde andas utan smärta och låg i en soffa i två timmar innan vi gick hem.

Inte alls kul att jag inte kunde leka med mitt barn på julafton, men eftersom det fanns många andra som gjorde det så saknade han nog inte mig så mycket.

TACK till alla som gjorde vår julafton till en fin julafton.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4491.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4489.jpg
Höjdpunkten.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4488.jpg

god jul

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/5a8/12519866/files/2014/12/img_4362.jpg

Från mig till alla er som kikar in här då och då – en riktigt god jul! ❤

Hoppas att ni får en riktigt fin och avslappnad dag med massa kärlek. Det är allt som räknas.

Kram om!

en låga

Är det inte det ena så är det det andra. Nu är livet verkligen, ja, vad ska jag säga? Allt händer. Inget händer. Känslor, känslor, överallt. Gråt. Skratt. Sorg…

Av hänsyn till familjemedlemmar kan jag inte skriva mer just nu, men det kommer längre fram. Jag kände bara att jag måste göra ett avtryck här, natten mellan 26-27 november 2014. För min egen skull. För att minnas.

IMG_3114.JPG

vaken om natten och drömmer på dagen

Jag är så obeskrivligt trött. Hela, hela tiden. Förutom ett par timmar sent på kvällen, typ nu. Då vaknar jag till liv lite och kan röja undan en del. Som nu, nu har jag fyllt i anmälan/ansökan om graviditetspenning från Försäkringskassan. Det är inte hållbart längre, att jag fortsätter ”kämpa på” med PT-jobbet. Min kropp grejar inte det. Jag gör det ändå, för jag måste ju dra in pengar, men det är ju i såna här lägen som F-kassan faktiskt får rycka in, jag inser det. Nu är bara frågan hur min SGI kommer bedömas. Mitt PT-företag är ju nytt, yngre än två år, och räknas som i uppbyggnadsskede. Då beräknas ens SGI på vad man hade haft som lön om man var anställd med samma uppgifter. Det borde ju inte vara några problem, men jag har hört rykten om att Försäkringskassan kan vara lite krångliga ibland, så vem vet…

I morgon bitti ska jag upp med tuppen (kommer må så dååååligt, the trötthet) för 8.30 är det dags för tillväxtultraljud. Jag är ganska säker på att allt är helt som det ska där inne, så jag är inte orolig. Det ska bara bli mysigt att se vår älskade Minion där inne. Det är alltid lika fint.

DSC_0901

Här på RUL med Aston i magen. ❤

DSC_0266

Första kvällen hemma med en ny Aston. Tänk att vi ska få göra detta igen.

despicable me

IMG_1711.JPG

Titta, så fint vi har det i foajén på Olympia Court! Snyggaste loggan och så värsta myskuddarna. Där satt jag i dag mellan två av mina PT-pass och tog igen mig.

Jag hade fyra stycken pass i dag. Och det gör jag inte om på den här sidan graviditeten, det var definitivt sista gången. Jag har haft så ont i fogarna sedan jag kom hem att jag varken kunnat sitta, stå eller gå. Spikmattan räddade ungefär livet på mig när jag hade som ondast.

Nej, nu blir det max två pass på en dag framöver och inga nya kunder. Jag kommer köra färdigt med de jag har, sen får jag vänta till efter förlossningen innan jag påbörjar något nytt.

Kämpa, Maria…

inte så funktionell

IMG_1459.JPG

Här ser ni mig och min kollega på Olympia Court, Carina. Hon jobbar i receptionen och är även massör på OC. Grymt go tjej som alltid är glad, även när hon själv tror att hon är sur, haha.

I dag hade jag ett PT-pass med ett gift par som är helt underbara att träna. Det var fjärde passet med dem nu och de är alltid så jäkla glada och motiverade, fastän de är så trötta att de knappt orkar stå upp emellanåt. Jag kör mycket tabata och s.k. funktionell träning med dem, vilket de verkligen gillar. Jag med. Tyvärr är det inte så mycket som är funktionellt med mig numera dock, haha!

IMG_1462.JPG
Nivån på mig nu.

Jag har inte vägt mig på ett tag då batteriet i vågen varit slut, men nu har Vikto bytt så i dag fick jag sanningen kastad i ansiktet. 91,2 kg och 90-strecket är passerat. Jag är nu i vecka 25 och har gått upp ca 13-14 kg under denna tid. Jag har dock en bit kvar upp till 108 kg som jag landade på förra graviditeten…

i form att peppa andra

IMG_0234.JPG

I dag har jag kört tre PT-pass med fyra personer på bästa Olympia Court. Sista passet var med ett gift par i min ålder och det var extra roligt! Att göra ett pass som ska passa en lätt och smal tjej, men samtidigt vara tufft för en hyfsat vältränad och stor kille var en riktig utmaning, men det verkar som att jag lyckades ganska bra, för de var båda helt slut efteråt! De var dock glada ändå och verkade redan peppade inför nästa veckas pass.

Åh, vad jag älskar mitt jobb!

Jag han även med 45 minuters egen träning. Benen och ryggen körde jag i går, så i dag fick det bli armar, axlar och bröst. Jag är så klart svagare nu än för några månader sedan, men det finns fortfarande övningar jag klarar av riktigt bra. Jag är nöjd!

IMG_0241.JPG
Jag har inte mycket att klaga på.

en dag på stranden

20140806-232152-84112149.jpg

Jag var ju bara tvungen att ta bilden ovan så att ni skulle få se hur snygga uniformer servitörerna har på hotellet. Haha, det är som om tiden stått stilla här sedan chartern tog sin början på typ 70-talet(?). Stoooooora växter överallt, guld och krås och hovmästare i vit frack och Gud vet allt. Väldigt överflådigt och smaklöst och gulligt. Servicen är ju brutalt bra, så de tar i alla fall sitt jobb på allvar och det går inte att vantrivas.

20140806-232434-84274005.jpg

I dag blev det en dag på stranden och jag skojar inte när jag säger att detta är den i särklass största strand jag någonsin sett. Tror fan den är närmare 300 meter bred, om inte mer, och så flera km lång, förstås. Det är helt sjukt. De har värsta systemet med olika sektioner på stranden, med olika hotell i olika sektioner. Helt galet. Men välorganiserat, så klart!

20140806-232710-84430883.jpg

Aston stormtrivs på stranden. Han badade först som en galning i havet, som är hur skönt som helst, och simmade långt ut med sin Spiderman (badring). Sen lekte han med sina bilar i skuggan mellan solstolarna och var på ovanligt gott humör hela dagen.

20140806-232940-84580513.jpg
Vårt hotell sett från strandpromenaden.

I och med att denna dag är över har vi gjort våra ”sol- och baddagar” denna semester. I morgon sätter vi oss i bilen igen och åker drygt 40 mil innan vi stannar i byn Seewalchen, som ligger ett par mil utanför Salzburg. Det ska bli mysigt att ge sig ut på vägarna igen.

God natt från oss!

i paketet fanns…

20140604-211048-76248524.jpg

Ja, vi hade beställt ganska mycket kläder från H&M denna gång. Alla mina (och Viktos) shorts från förra sommaren är för små, så jag köpte tre par nya. Vikto köpte två par + ett par jeans och ett par skor.

20140604-211205-76325776.jpg

Ni får ursäkta mitt blottande, men denna bikinin (+ en till) köpte jag också och hallå, hur snygg?? Den här kommer jag rocka på Mallis om två veckor.

Nöjd med alla mina plagg och är Vikto det också behöver ingenting skickas tillbaka. Gött!

självaste paolo roberto

20140604-104229-38549679.jpg

I sommar ska Farmen spelas in i närheten av Skillingaryd, vet inte exakt var, och då ska nye programledaren Paolo Roberto bo här i lilla Skillet. Ryktet placerar honom i det här vackra hus som renoverats under ett par års tid och som nu tydligen ska användas som Bed & Breakfast.

Lilla Skillingaryd är ju inte direkt bortskämt med kändisbesök så jag tycker faktiskt att det är lite skoj. Hoppas att man springer på honom någon gång!

wednesday wellness

20140528-193914-70754490.jpg

Så här fint var det i framsätet förut när jag åkte hem från Värnamo. Så skulle man alltid ha det!

Det var dags att göra lite sommarfint på framsidan, så en liten palm och lite rosa rosor fick det bli.

20140528-194306-70986592.jpg

Det har varit en solig dag, men inte så varm, så äta ute-premiären får vänta lite till.

Härligt med fredagsmys på en onsdag!

jag, arbetaren

En natt på jobbet. Lacken. Mitt industrijobb. Klockan varvar långsamma minuter med snabba och jag är faktiskt inte så trött som jag borde vara efter att ha jobbat 6-13, sovit 14.30-17.30 och haft PT-pass och gymmat själv på kvällen. Men tröttheten kommer nog. Jag ropar inte hej än. Och jag skulle definitivt inte tacka nej till att åka hem och sova just precis nu…

20140528-021708-8228527.jpg

Hepp! Tillbaka till jobbet!

himlen är alltid vår

20140521-235921-86361505.jpg

Lämnade tvn avstängd ända tills Aston somnade i kväll. Vikto spelade fotbollsmatch och jag och Aston hade en lugn och fin kväll där jag lagade god mat, han fick bada badkar och jag sen kunde sitta och titta på världens mest fulländade varelse och undra hur man egentligen kan bli så go.

Sen skulle han sova och då kom jag på att han visst inte är så jädra perfekt ändå…

Och sen stod jag länge. Stilla. Tittade ut på vår baksida. Vår gröna gräsmatta som Vikto gödslat och klipper så fin varje vecka. På vår studsmatta och lekstuga som gör vår son så glad varje dag. På våra växter som vi tillsammans valt ut och kärleksfullt planterat. Och på himlen. Den alltid lika vackra himlen, som alltid finns där för att ge oss någon slags tröst i att någonting alltid finns där även när allt annat vacklar.

Just nu vacklar ingenting i mitt liv, så i kväll njöt jag bara av vår vackra utsikt och så tänkte jag.

Vad lyckligt lottad jag är.

jämställdhet inom familjen

20140416-215950.jpg
Vårt älskade barn.

Jag skrev följande i en grupp på Facebook, med vänner som har barn i samma ålder som Aston och kände att jag ville publicera det här med.

Aston är verkligen så mammig nu och har varit det sedan flera månader tillbaka. Speciellt på kvällarna, vid läggning. Är jag hemma är det bara jag som duger, men är jag inte hemma går det hur bra som helst med Viktor.

Eftersom jag (och Viktor) vill att båda Astons föräldrar ska vara lika viktiga för honom så kompromissar vi inte, utan vi tar varannan kväll, oavsett vad Aston tycker.

Men vad ont det gör ibland. För Viktor, så klart, när Aston hela tiden vill ha mamma, mamma, mamma och för mig som säger nej till mitt barn.

Men visst är det väl bra i längden? Visst gynnar det Aston som barn och oss som föräldrar att han känner sig lika trygg med båda?

Hur gör ni?

Tillägg: Vikto är verkligen världens bästa pappa. Jag kan inte tänka mig någon bättre att skaffa barn med än honom. ❤

Tillägg 2: Så fort jag lämnat Astons rum slutar han vara ledsen och ”nöjer sig” med pappa, så han ligger absolut inte och gråter för att jag inte är där.

hoppas på sju år till nästa gång

20140402-192853.jpg
Söt-hjärtat i ”handbolls-kläder”.

Det här varit ganska tyst här sista veckan. Inte bara här, kan jag säga. Magsjuka är anledningen. Först Aston, sen jag, sen Vikto. Inte så trevligt, som ni förstår. Senast jag var magsjuk innan det var i januari 2007, så jag kan verkligen inte klaga egentligen. Jag är väldigt glad att det gått sån tid emellan, för det är det absolut värsta jag vet. Att magsjukespy. Ränneskita har jag ”inga” problem med i jämförelse. Spy – nej tack.

Nu är jag på banan igen och Vikto med. Vi har båda jobbat i dag. Men istället är Aston sjuk igen, stackarn. 39.3 i feber som mest i dag. Men pengarna måste in, så Aston har fått tillbringa dagen med favoriten farfar. TACK, farfar. Vad skulle vi gjort utan er…

Nu har stjärnan somnat bredvid mig i soffan och eftersom Vikto är på fotbollsträning passar jag på och har lite egentid i form av att titta på handboll på tv. Herrlandslaget spelar mot Tyskland. En helt lagombra onsdagskväll!

20140402-193829.jpg

så kallade dubbla känslor

20140326-192343.jpg

Sitter i lilla badrummet och tittar på när Aston duschar. Det är så mycket leksaker i duschen att jag undrar hur han ens får plats att sitta. Dags att rensa lite, kanske.

Redan onsdag kväll och jag vet inte hur det är med er, men det känns som att tiden flyger och står stilla på samma gång? Typ dagarna går jättefort, men veckorna står still. Jag försöker att alltid få ut maximalt av min tid, men på sistone har jag fått pausa lite. Tror att min kropp behövt/behöver det. Känner mig klen och stark på samma gång. Tänker att alla väl har fullt med saker i vardagslivet samtidigt som de undrar hur jag hinner med. Men jag gör ju knappt något alls, känns det som. Vet inte om jag tappat bort perspektiven någonstans på vägen…

Oj, vad flummigt. Haha! Nåja. I morgon har vi lite avslutningsträning med handbollen, sen är det över. Finito. Då väntar bara en lagfest som förhoppningsvis blir legendarisk.

Hepp, nu ska jag kika vidare på Asse-Basse. Min skatt.

20140326-193153.jpg
Högst omotiverad bild på mig.