art deco

När man tänker på Miami, eller i synnerhet Miami Beach/South Beach, så tänker nog många på husen. De pastellfärgade och låga husen från första halvan av 1900-talet. De flesta av dem ligger i det s.k. Art Deco-distriktet och det är fullständig njutning att traska runt där och bara titta på byggnader med historia.

img_4085

Nu blandar jag mobilbilder med kamerabilder, men det spelar väl ingen kvitta…

Bredvid hotellet ovan ligger det berömda Scarface-hotellet, där motorsågsscenen utspelar sig. Men det fattade vi först när vi gått därifrån, så vi tog ingen bild på det. Smartheten.

img_3556img_3557

Alltså. Det är ju bara SÅ snyggt. Och så neonskyltarna på kvällen. Det var som att kastas 50-60 år bakåt i tiden. Älskar!

img_4091img_4092

Eftersom vi vaknade så tidigt på morgnarna pga jetlag, så åt vi frukost direkt när den öppnade vid 07 och sen promenerade vi på förmiddagarna innan det var dags att bada. Det blev några tusen steg varje dag.

img_4221

Första dagen gick vi söderut, ända ner till den mest södra udden på South Beach, andra dagen gick vi norrut (se ovan) och det var precis lika fint.

img_4223img_4225img_4227img_4229img_4237

Som sagt. Älskar. Varför fotade jag inte meeeeer? Aja. Nästa gång. För jag ska tillbaka. That is fo sho.

den första morgonen

img_3390Taggade på första heldagen i Miami Beach.

Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.

img_3396En overklig och vacker bild, för mig.

Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!

img_3407

Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.

Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.

img_3408

img_3413”Titta!”

img_3418Syskonkärlek.

img_3426Min. ❤

img_3430

img_3470Min familj.

img_3475Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.

img_3500Och man kan ju faktiskt be om det.

img_5826Ingenting utan er.

img_3520

img_5949Älskade VanDahlia.

img_3540

Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.

 

hotel breakwater south beach

Vi kom fram till vårt hotel – Hotel Breakwater South Beach – sent på eftermiddagen. Hemma i Sverige var klockan förbi läggdags, men här gällde det att hänga i och hålla igång barnen (och oss själva) så mycket som möjligt för att ställa om tiden (sex timmar bakåt).

img_4048

Så vad passade bättre än att bara knalla upp på rummet, kasta av sig resesvettiga kläder och gå och bada? Inget. So that’s what we did.

img_4032Dahlia fann sig snabbt.

Poolen på Breakwater var inte jättevarm, men ändå helt ok. Vi vande oss fort (förutom badkrukan Vikto). Den var i precis lagom storlek för barnen. Aston bottnade, men kunde ändå hoppa i. Tyvärr var den vansinnigt fullproppad med klor, vilket Astons ögon fick lida för gång på gång.

img_4033Gosungar efter att ha duschat av sig efter badet.

Vi bodde i en familjesvit på Breakwater. Den var väl inte det modernaste vi sett och det luktade rök när vi kom, men eftersom vädring (och att vi tyvärr vande oss, antar jag), så var det ändå ok. Städningen var inte direkt bra, men vi är i alla fall glada att vi inte stördes av den höga ljudvolymen utanför (dag som natt), som vi hade läst att folk störts av tidigare. Men väljer man att bo mitt på Ocean Dr är det ju något man får räkna med. Hursomhelst var vi nöjda med storleken och möblemanget på rummet! Även wi-fi:et var bra! Det låter kanske oviktigt, men har man barn som är vana vid att koppla av en stund med iPads på kvällen, så kan det bli lite problematiskt att ta bort det. ”Lite”.

img_4036

Första Miami-middagen intogs på Hotel Victor och det blev mest en sån där viärskithungrigaochbeställerintypenavvarjeochbaramölar-middag. Så det blev rätt mycket mat beställt. Och det är ”ganska” dyrt på Ocean Dr, så den här middagen var väl inte det mest ekonomiska vi ätit. Men när man har rest i typ 16 timmar, så finns det väl ingen övre gräns på vad mat är värt, tänker jag?

img_4034

Aston kämpade på med min sjal på axlarna, eftersom det faktiskt var lite kyligt första kvällen. Lite blåsigt. Och då vi var glada att vi hade tagit med oss lite långärmade tröjor och långbyxor. Men det där ”kalla” vädret skulle ju visa sig vara en engångsföreteelse i just Miami.

img_4039

Restaurangen på Hotel Victor satt ihop med Sugar Factory, där de sålde alla möjliga sorters godis och helt fantastisk glass. Tydligen ett ställe som många kändisar väljer att besöka när de är i Miami. I alla fall enligt alla bilder som prydde väggarna.

img_4042

På vägen hem från middagen gick vi förbi inkastare, högt dunkande musik, kvinnor med extremt höga klackar och extremt små kläder, neonljus, drinkar, öl och ja, allt jag på förhand trodde att South Beach skulle vara. Surrealistiskt, fastän vi var mitt i det.

img_4047

Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta Hotel Breakwater South Beach eftersom jag inte vet hur det ser ut på övriga hotell på South Beach. Vi valde att inte köra på något av de billigare hotellen vi hittade (billigt på South Beach är ca 1500-2000:-/natt) eftersom de hade en tydlig Norman Bates-prägel. Vi ville ha pool och bra läge, samt ett hotell i Art Deco-stilen som präglar South Beach. Supermodernt och flashigt kan vi ju bo på när vi besöker andra ställen, tänkte vi.

Så Breakwater fick det bli och det kostade drygt 3000:-/natt, vilket ju kanske låter helt vansinnigt, men det är så mycket det kostar med de kriterierna vi hade. Med facit i hand hade vi eventuellt valt något annat, eftersom vi tycker att service och städning inte präglade prisklassen. Men, ja, i jämförelse med de lyxigare hotellen på Miami Beach, så var ju detta billigt.

Hepp, gotta go! Mer kommer framöver.

 

en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

img_3950Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

img_3990Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

img_4003Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

img_4006Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

img_4013Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. :/ Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

img_4017Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

img_4022Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

img_4021Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

mood of the day

  
I dag tillbringar jag min stund för mig själv här nere på stranden. Lyssnar på vågorna, musiken, tugget. Tittar på alla härliga människor – glada och otvungna – på palmerna, på det turkosa vattnet.

Det är skönt att vara tyst en stund. Inte tjata, inte gnälla, inte försöka muntra upp, inte ens skratta. Bara vara lite tyst. Jag är ju inte det så ofta, hehe.

  
Och när Dahlia samtidigt börjar må lite bättre är det lättare att njuta. Så det gör jag. För stunden.

  
  
  
Fortfarande nästan en vecka kvar av tiden här. Det blir bra. ❤

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

julafton 2015

  

En sen god jul-hälsning från oss! ❤

  
Julen firades hos min storebror med familj i Härryda och det var en väldigt lugn och mysig dag. Här tittar Aston på Kalle Anka med sin morfar och mormor.

  

Det var väldigt glädjande att min Matilda kom och gjorde oss sällskap och även agerade tomte.

  
Aston och kusin Vendela var väldigt nöjda med sina Frost-klappar!

  
Som familj gav vi julklappen ovan till oss själva – en resa till Dominikanska Republiken 14-29 januari. Det blir fint!

Hoppas att ni haft en riktigt härlig julafton! ❤

en andra dag och kväll

  
Andra dagen på Seven Seas Side inleddes förstås med frukost och sen var det äntligen dags för Bamseklubben!

  
Under tiden passade vi tjejer på att ta en hammam, massage och ansiktsmask.

  
Dalle tyckte att 37 grader i skuggan var rätt o-nice, så hon och jag vilade en stund i AC:n på hotellrummet på eftermiddagen.

  
Sen körde vi strandhäng ända till kl 18.

  
  
  
Det var nice-igare.

  
Mamma motionerade lite, haha.

  
Här skulle vi stanna varje gång. Varje gång.

  
Utsikten från vår balkong dög. Den dög väldigt.

Spegel-selfie. 

  
Inga kommentarer nödvändiga?

  
Skalman m.fl. underhöll oss på kvällen. Tyvärr hade vi missat att man var tvungen att vara med och öva tidigare på dagen för att få dansa med Bamse och hans vänner på kvällen. Aston blev lite ledsen över det.

  
Aston flippade som vanligt över något spel på iPaden, men han och Dalle matchade i alla fall väldigt fint i Surfing dogs från Molo!

  
Min älskade mamma och min älskade dotter. ❤

vi var i turkiet

  
Vi har varit iväg en sväng! I Turkiet. Side närmare bestämt. Eller en bit utanför, till och med. På Seven Seas Side. Ett all inclusive-hotell som visade sig vara kanonbra!

Jag ska lägga upp massvis med bilder från resan, för det tycker jag att såväl hotellet och resesällskapet förtjänar. Allt kommer inte få plats i samma inlägg, utan jag delar upp det lite. Första dagen och kvällen kommer nedan:

  
Vårt flyg från Göteborg blev försenat, så vi var framme på hotellet först vid 5-tiden på morgonen på måndagen. Så det blev bara 1-2 timmars sömn innan vi gav oss ner till poolen.

  
Min Matilda aka Jerrie var med på resan och var guld värd. Aston älskar henne.

  

Det var väldigt varmt för Dalle, speciellt de första dagarna, men hon härdade ut bra! Och så länge hon fick bada och komma in i aircondition emellanåt så gick det bra.

  
Lillebror, Vikto, Aston, Jerrie och så mamma i bakgrunden.

  
Underbart. Två stora poolområden med gott om solstolar. Vi behövde aldrig trängas.

  
Balkonghäng efter en varm och lång dag.

  
Jag, Jakob och mamma.

  

  
Goa.

Men nu måste jag laga mat till Astebaste här hemma. På återhörande!

tio år

4413_113641150341_4462668_n

Phi Phi Island 2009.

Tio år. Minns tydligt denna dag för tio år sedan. En mycket känslosam dag redan från start, då jag precis flyttat hem till Göteborg från Eskilstuna och direkt skulle comebacka i Kärra, mot Polisen, i Angereds Sporthall.

Vi hade ingen tyst minut inför matchen, för fortfarande hade ingen här hemma i Sverige förstått vidden av den katastrof som höll på att utspela sig borta i Sumatra, Thailand m.fl. ställen. Men det skulle vi så klart bli varse om.

Dagarna som följde, veckorna, var ett ständigt följande av text-tv, nyhetssändningar och tidningsläsande och jag har nog aldrig gråtit så mycket under en så lång period som då.

Inför Frölundas första match efter tsunamin hölls två tysta minuter i ett fullsatt Scandinavium och det var de tystaste tysta minuter jag någonsin upplevt. Alla berördes, många grät öppet. Tystnaden avbröts till slut av att nationalsången spelades på trumpet och det var så fruktansvärt känslosamt och sorgligt att jag än i dag kan börja grina av blotta tanken.

Jag kände inte en enda människa som avled i tsunamin. Ändå känner jag så starkt. Därför går alla mina tankar till de som faktiskt drabbades på riktigt. Om det känns så svårt för mig kan jag knappt föreställa mig hur det är för dem.

Svenskar, thailändare, indonesier. Nationalitet spelar ingen roll. Alla mina tankar är med er i dag.

4413_113641390341_8196432_n

Ao Nang 2009.

innsbruck

Jag har ju inte direkt bombat upp bilderna från vår bilsemester i augusti. Det har helt enkelt legat för långt ner på priolistan. Men jag gillar att själv kunna gå tillbaka i bloggen och se vad vi gjort, så någon gång ska bilderna upp! Här är några från vårt lilla lunchstopp i Innsbruck, Österrike, efter ca 14 timmars bilkörning med endast ett avbrott på två timmar på färja.

DSC_0056

Blickar ut över floden som passerar genom staden.

DSC_0058

Oerhört vacker stad med fantastiska vyer.

DSC_0064

Selfie.

DSC_0065

Pizzalunch.

DSC_0079

Magiskt.

DSC_0087

Ett myller av människor…

DSC_0094

En gata och ett berg.

DSC_0097

Kontrasterna…

Jag vill verkligen besöka Österrike igen, under en längre tid. Så lär det nog bli i framtiden också. Både jag och Vikto blev väldigt förtjusta i de ställen vi stannade på i Österrike.

fall outside, sunny inside

God middag på er! Fredag!

Ja, redan fredag, även fast denna vecka känts hur lång som helst. Aston är ju hemma med svinkoppor som inte ger med sig, så förskolan är ett big no no. ”Problemet” är ju att han är frisk som en nötkärna i övrigt. Jag, å andra sidan, är inte särskilt rörlig och inte heller särskilt pigg, vilket resulterar i en rätt understimulerad treåring som bara vill busa och det i sin tur ger en mamma som biter ihop och ler psykotiskt leende för att inte bryta ihop och kasta sig rakt igenom ett fönster.

Men i dag ska vi, om några timmar, packa in oss i bilen och plocka upp kära mor i Jönköping för att sedan styra kosan mot Göteborg. Jag och Aston och mamma. Vikto kommer nämligen befinna sig på annan ort i helgen. Han och hans grabbgäng åker på sin ”Kulturresa” i dag och kommer hem sent på söndag. Jag får inte lov att skriva var de ska, men jag kan garantera att de kommer få det riktigt roligt. Vi kommer sakna pappa Vikto när han är borta, men i Göteborg går tiden alltid i en rasande fart, så vi är snart tillsammans igen.

Ute är det höst på riktigt nu och det är ju så det ska vara så här dags på året. Jag klagar inte. Men det är alltid trevligt att se lite soliga bilder, så här får ni några stycken från min och mammas Turkiet-resa i månadsskiftet augusti-september.

DSC_0051_2

På strandpromenaden i Icmeler.

DSC_0052_2

Lunchdags i Icmeler.

DSC_0066_2

Snyggaste morsan. ❤

DSC_0067_2

Då var jag bara lite småtjock.

DSC_0094_2

Turkisk afton på hotellet iklädd halsband och klänning från by airaM.

DSC_0125_2

Marmaris.

#BrosBlad2016

Söndag. Härliga söndag. Jag gillar söndagarna med min familj. Denna söndag är vi bara hemma och tar det lugnt efter en sen kväll med Frida och Ubbe i går. Bortsett från en sväng till Fagerhults Plantskola har vi varit hemma hela dagen.

DSC_0254

Frida och Ubbe med barn var alltså här i går. Middag, dryck, lek och prat. Det är ett par verkligt fina vänner vi har där. August och Aston är som två brorsor som lever rövare så det står härliga till. I går började de inte ens bråka en enda gång under kvällen. Fantastiskt. Vi vuxna ägnade nästan hela kvällen åt bröllopsprat. Ja, bröllop. Vikto friade ju till mig på midsommarafton i år, när vi var på Mallis med hela Viktos familj och nu har vi så smått börjat planera för den stora dagen. Eller den stora helgen… Det är ju helt overkligt.

Jag frågade Frida redan i somras om hon vill vara en av mina tärnor och hon svarade glatt ja. För lite sedan ställde Vikto ”samma” fråga till Ubbe, fast vad gäller best man då, förstås. Det blev ett jakande svar där också. Vi är så glada att just de två kommer vara en så stor del av en så stor händelse i våra liv. Tack för det. ❤

DSC_0234_2

Förra helgen var jag och Vikto iväg på en liten barnfri weekend. Då kikade vi lite på potentiella platser att hålla vårt bröllop. Vi var på Arilds Vingård och Grand Hotel Mölle nere i Skåne på lördagen, övernattade sedan i Mölle och åkte på söndagen till Tvååker, mellan Varberg och Ullared, till Ästad Gård för en titt även där. Vi fastnade i synnerhet för två av dessa platser och det riktigt rejält. Det har varit i princip omöjligt att bestämma något. Ska vi tänka på oss själva bara, att det är vår dag, vår helg? Eller ska vi tänka mer på helheten och kompromissa lite med vad vi önskar för att alla gäster ska få det bättre? Svårt. Jag är ju en person som jämt tänker på alla andra i första hand, så det har varit väldigt knivigt att ta ställning i denna fråga.

DSC_0322_2

Men med Fridas och Ubbes hjälp och input i går tror jag att vi närmade oss ett beslut något. Och det känns otroligt bra. 100% bestämt är det definitivt inte, men med lite mer input från övriga tärnor och best mans samt våra familjer så ska vi nog kunna bestämma oss helt. Det är en helt otrolig känsla att faktiskt vara igång och planera ett bröllop. Shit.

DSC_0264_2

Om ni vill följa med på resan mot bröllopet går det bra att följa mig på instagram, där jag heter @airamsorb. Vi kommer använda oss av en hashtag också, genom hela förberedelserna och även på själva bröllopet. #brosblad2016 är det som gäller då. Här på bloggen kommer allt som gäller bröllopet samlas i kategorin Bröllopet, kort och gott.

en smak av europa

Jag sitter och ömsom jobbar (gör träningsprogram, svarar på mail, marknadsför, betalar räkningar) och ömsom försöker få ihop någon slags vettig fotobok på vår bilsemester genom Europa som vi gjorde i augusti. Väldigt spretig tisdag, som ni märker. Men med lite här och lite där blir i alla fall lite undanröjt.

Det är så otroligt svårt att välja vilka foton som platsar och inte. Ska jag välja bilder på skön natur, vackra byggnader eller på oss, människorna, familjen, som hela resan handlar om? Jag försöker få med alltihop, men vill samtidigt hålla någon slags röd tråd genom boken så att det även blir estetiskt snyggt. Nåja, det blir nog bra till slut.

Här på bloggen har jag ju helt stagnerat i min Bilsemester-redovisning. Ett inlägg blev det innan det tog stopp. Haha. För mycket annat som kom emellan. Men här har ni litegrann i alla fall.

DSC_0094Innsbruck. Staden och bergen i en fantastisk symbios.

DSC_0114Utsikt från vår balkong på Panoramahotel Post i St. Andrea, Italien.

DSC_0151Uppe bland molnen i St. Andrea, med utsikt över majsfälten i slätten.

DSC_0232En fullt fokuserad filmtittande Aston i bilen på väg mot Venedig.

IMG_8558På en bro i Venedig.

 

 

 

 

sommaren var lång

IMG_8273

Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.

Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.

Det är här vi lever.

IMG_8277

inte utan dem

IMG_9628.JPG

Vi har haft en riktigt bra vecka, jag och mamma. Lugn, bra väder, kanonbra hotell med fantastisk personal. Det finns inte en enda punkt på själva resan som kunde varit bättre. Eller ja, jo, jag kunde ju fått slippa trampa på ett bi och få världens reaktion, men annars en perfekt resa.

Jag behövde väl detta, på flera sätt. Sova. Bry mig om bara mig själv. Det behöver alla föräldrar emellanåt. Men oj, vad halv jag kände mig. Å ena sidan njöt jag, å andra sidan saknade jag Aston så att det gjorde ont. Vikto också, så klart, men efter att ha startat vår resa tillsammans med ett års distansförhållande kan jag hantera det något bättre.

Men Aston. Att vara utan honom i en hel vecka. Det vill jag faktiskt inte göra om. Helst inte förrän han flyttar hemifrån ungefär. Kombinerat med min flygrädsla (som bara blir värre och värre för varje resa), så var det sista dygnet innan hemfärd nästan outhärdligt. Illamående, ja, en nästan paralyserande rädsla över att något skulle gå fel. Att jag kanske sett mitt barn för sista gången och att det då skulle vara pga min egoism. Pga min ”rätt att njuta”.

Jag vet att jag förtjänade denna resan, likväl som vilken annan välfungerande förälder som helst. Jag uppskattar min relation till min mamma mer än ord kan beskriva och jag är trots allt väldigt tacksam för de sju dagarna av ren kvalitet som vi fick åtnjuta tillsammans.

Men nästa gång blir det inte utan dem. Inte utan mina killar och inte utan den nya, vad det nu än är för individ som lever loppan där inne. Det är meningen att jag ska vara med dem. Genom trots och genom lust. Alltid. (Förutom kanske någon weekend eller så. Någon gång. I framtiden. Hehe.)

sverige till danmark

Fredag den 1/8, runt 16.45, kom vi iväg från Värnamo och påbörjade vår resa som skulle pågå i ganska precis nio dygn. På dessa nio dygn skulle vi ta oss ner genom Sverige, igenom Danmark, Tyskland och Österrike, genom norra Italien, upp igen genom Österrike, via Prag, Lübeck, Danmark och hem igen. Ingen kort resa direkt. Runt 400 mil och ca en arbetsveckas tid i bil. Lätt som en plätt!

DSC_0007

Det vi var mest ”oroliga” över, vad gäller så många timmar i bil, var Aston. Hur skulle han reagera? Vi har ju en iPad som han behärskar mycket bra, men skulle det räcka? Vi tvivlade, så vi köpte en bärbar dvd som gick att fästa på nackstödet och så hade vi med oss 10-15 filmer och så hoppades vi på det bästa.

Det gick galant. Vi hade behövt inte ens hälften så många filmer. ”Springspelet” (Dumma mej), Bamse, Nicke Nyfiken, Meckar-Micke och Simpson-filmen gick varma på spelaren och antalet gnällutbrott från Astons sida var lätträknade.

För egen del kunde så många timmar i bil lätt bli ett helvete med min skadehistoria. Whiplash och problem med nacke och rygg tillsammans med ett knä som svullnar upp vid för mycket eller för lite rörelse PLUS långa ben. Det är inget bra utgångsläge. Men jag gjorde ett genidrag strax innan jag var färdigpackad kvällen innan avfärd. ”Jag ska fan ta med mig spikmattan!”. Och det gjorde jag. Den var min bästa vän under resan. Både när jag körde och när jag satt där bak med Aston.

DSC_0011

”Titta! Vatten!” utbrast Aston när vi åkte över Öresundsbron.

DSC_0019

 

DSC_0029

Vi hade valt att ta färjan Gedser-Rostock på vägen ner, för det passade oss bäst med planeringen, plus att det är roligare att åka olika vägar. Färjan avgick 22.15 från Gedser i Danmark och anlände två timmar senare i Rostock, Tyskland. 00.30 började vi vår färd genom den kolsvarta natten, på en ändå väldigt lugn Autobahn. Aston sov hela natten.

gotta keep my goals set high

Nu ska jag ta mig en promenad ner till Viktos jobb och hämta bilen (för fram till i morgon har vi fortfarande bara en bil) och åka in till Huskvarna för att jobba lite på Olympia Court. Nu är det ju bara två dagar kvar till invigningen, så det finns en hel del att göra.

Dagen har jag tillbringat här hemma med lite administrativt jobb. T.ex. har jag skrivit ihop lite blad jag ska ha på invigningen, med priser, erbjudanden och tävlingar. Liten smygtitt här:

1979764_10152576536430342_1300109019703802130_n

Det ska verkligen bli så kul att äntligen komma igång!

Någon gång framöver, när jag får lite mer tid, ska jag så klart skriva lite mer om vår bilsemester och då även komplettera med bilder från nya kameran. Än så länge är det ju bara iPhone-bilder som delats.

DSC_0155

Här har jag och Aston på en liten promenad i Italienska bergsbyn St. Andrea.

Gotta go!

rader från instagram om en sommar som lider mot sitt slut

IMG_8931.JPG

Jag har knappt ord. Inga som räcker, som är bra nog.

Denna sommaren. Mina fyra jobbveckor som föll samman med tre av Viktors semesterveckor och ändå fick vi ut så mycket av sommaren, eller kanske just därför. Denna avslutande vecka som vi tillbringat runtom i Europa har varit en av höjdpunkterna i mitt liv. Tack.

I morgon är det dags för jobb och dagis igen och jag har inte en tillstymmelse till ångest. För denna sommaren har gett mig allt och lite till. Hur kan jag någonsin be om mer?

från prag till lübeck

Vilken jäkla dag vi har haft… En bilfärd från Prag till Lübeck, som skulle ta 6-7 timmar, tog istället TIO timmar pga köer och bilproblem. Herregud, stackars Vikto höll nog på att få en panikångestattack mitt på en rastplats vid Autobahn när vi inte fick ordning på grejerna, men till slut, med hjälp av lösningarnas moder – SILVERTEJPEN – löste Vikto problemet (i alla fall tillfälligt) och vi kunde ta oss hela vägen till Lübeck.

Det var dock nära att det inte blev Lübeck alls, eftersom det inte fanns ett enda ledigt hotellrum i staden. Underbara svärfar drog dock i lite trådar och lyckades lösa ett rum åt oss på finfina Radisson Senator, vilket ju var vår förhoppning från början då vi bodde här även när vi var här för tre år sen. Tack, Lasse!

IMG_8880.JPG

Prag var förresten alldeles underbart. Sjukt lyxigt hotell och ett Prag som var på sitt bästa humör.

Det blev inte så många bilder med mobilen, men jag kommer ändå bomba er med kamerabilder från resan framöver, så håll ut.

IMG_8840.JPG
Fantastiska Gamla stan.

IMG_8858.JPG

På kvällen var vi allt för trötta för att ge oss ut på stan igen, så då blev det room service istället. Riktigt jäkla gött.

IMG_8866.JPG

Det tyckte Aston med…

Nu är det sovdags här i Lübeck. I morgon ska vi köra de sista 57 milen hem och, som vanligt, ska det faktiskt bli riktigt fint att komma hem.

God natt!

seewalchen am attersee

20140807-214154-78114503.jpg

Vid ganska prick halv fyra i eftermiddags rullade vi in till Pension Reiter-Moravec, vårt boende för natten. Ett underbart litet ställe med utsikt över sjön och ett lugn som bara trängde in i och tog över hela vårt väsen.

GUD, så vackert här är.

Ägarinnan av hotellet var visst iväg och spelade tennis när vi kom, så hennes gamla och nästan döva föräldrar tog emot oss och visade oss in, haha! Fantastiskt. Vi fick ett jättefint rum på översta våningen, med egen balkong och kanonutsikt.

20140807-214514-78314496.jpg
Aston beundrar utsikten från balkongen.

20140807-214632-78392289.jpg

Eftersom det inte finns restaurang på hotellet tog vi bilen 4 km bort till Attersee och åt middag där framåt kvällen. Och där var inte utsikten direkt sämre. Sjön låg väl fem meter bort och jag sa till Viktor att ”det här är topp tre på hela resan” innan jag tillade att det faktiskt var nummer ett.

20140807-214844-78524985.jpg
Aston busade och kastade sten.

20140807-214942-78582964.jpg

Jag är så lyckligt lottad som inte bara har en så fin familj, utan som också får möjligheten att göra en sån här resa. Jag är så tacksam.

Hit vill jag definitivt åka igen.

20140807-215116-78676577.jpg

en dag på stranden

20140806-232152-84112149.jpg

Jag var ju bara tvungen att ta bilden ovan så att ni skulle få se hur snygga uniformer servitörerna har på hotellet. Haha, det är som om tiden stått stilla här sedan chartern tog sin början på typ 70-talet(?). Stoooooora växter överallt, guld och krås och hovmästare i vit frack och Gud vet allt. Väldigt överflådigt och smaklöst och gulligt. Servicen är ju brutalt bra, så de tar i alla fall sitt jobb på allvar och det går inte att vantrivas.

20140806-232434-84274005.jpg

I dag blev det en dag på stranden och jag skojar inte när jag säger att detta är den i särklass största strand jag någonsin sett. Tror fan den är närmare 300 meter bred, om inte mer, och så flera km lång, förstås. Det är helt sjukt. De har värsta systemet med olika sektioner på stranden, med olika hotell i olika sektioner. Helt galet. Men välorganiserat, så klart!

20140806-232710-84430883.jpg

Aston stormtrivs på stranden. Han badade först som en galning i havet, som är hur skönt som helst, och simmade långt ut med sin Spiderman (badring). Sen lekte han med sina bilar i skuggan mellan solstolarna och var på ovanligt gott humör hela dagen.

20140806-232940-84580513.jpg
Vårt hotell sett från strandpromenaden.

I och med att denna dag är över har vi gjort våra ”sol- och baddagar” denna semester. I morgon sätter vi oss i bilen igen och åker drygt 40 mil innan vi stannar i byn Seewalchen, som ligger ett par mil utanför Salzburg. Det ska bli mysigt att ge sig ut på vägarna igen.

God natt från oss!

bibione

20140805-172801-62881252.jpg

Strax före lunch i dag anlände vi till vårt tredje hotell denna resa, nämligen Hotel Corallo i Bibione. Vädret var, som synes, inte på vår sida, det både regnade och var lite kallare än vi vant oss vid.

Men efter bara en knapp timme slutade det regna och när vi hade ätit färdigt vår lunch inne vid gågatan i Bibione var det dessutom jättevarmt. Så vi gick tillbaka upp till hotellrummet och bytte om till badkläder och så gick vi ner till poolen.

20140805-173101-63061783.jpg

Det var fortfarande lite molnigt, men det är jag bara tacksam för, för när solen var framme var det extremt varmt och jag föredrar en lite mer jantenivå på värmen nu när jag är lite tjocker…

20140805-173238-63158641.jpg

Aston badade som en galning. Hoppade och plaskade och skrattade och drog i sig några kallsupar för mycket, men gnällde inte för det. Det var verkligen fantastiskt fint att se den glädjen.

Efter tre timmar vid poolen ville han själv gå upp på rummet och då gjorde vi det. Han satte igång och lekte med sina bilar och så blev det plötsligt tyst.

20140805-173501-63301074.jpg

Eventuellt lite trött, den där.

Kan även informera om att Aston numera är blöjfri, förutom när det är bajsdags. Hemma har han varit utan blöja hela semestern, men vi tänkte ändå att han skulle behöva blöja nu när vi åker bil mycket. Men icke. Torra blöjor har avlöst varandra, så nu hoppar vi det. Han är stor nu.

20140805-173901-63541205.jpg