den första morgonen

img_3390Taggade på första heldagen i Miami Beach.

Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.

img_3396En overklig och vacker bild, för mig.

Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!

img_3407

Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.

Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.

img_3408

img_3413”Titta!”

img_3418Syskonkärlek.

img_3426Min. ❤

img_3430

img_3470Min familj.

img_3475Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.

img_3500Och man kan ju faktiskt be om det.

img_5826Ingenting utan er.

img_3520

img_5949Älskade VanDahlia.

img_3540

Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.

 

en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

img_3950Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

img_3990Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

img_4003Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

img_4006Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

img_4013Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. :/ Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

img_4017Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

img_4022Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

img_4021Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

mood of the day

  
I dag tillbringar jag min stund för mig själv här nere på stranden. Lyssnar på vågorna, musiken, tugget. Tittar på alla härliga människor – glada och otvungna – på palmerna, på det turkosa vattnet.

Det är skönt att vara tyst en stund. Inte tjata, inte gnälla, inte försöka muntra upp, inte ens skratta. Bara vara lite tyst. Jag är ju inte det så ofta, hehe.

  
Och när Dahlia samtidigt börjar må lite bättre är det lättare att njuta. Så det gör jag. För stunden.

  
  
  
Fortfarande nästan en vecka kvar av tiden här. Det blir bra. ❤

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

innsbruck

Jag har ju inte direkt bombat upp bilderna från vår bilsemester i augusti. Det har helt enkelt legat för långt ner på priolistan. Men jag gillar att själv kunna gå tillbaka i bloggen och se vad vi gjort, så någon gång ska bilderna upp! Här är några från vårt lilla lunchstopp i Innsbruck, Österrike, efter ca 14 timmars bilkörning med endast ett avbrott på två timmar på färja.

DSC_0056

Blickar ut över floden som passerar genom staden.

DSC_0058

Oerhört vacker stad med fantastiska vyer.

DSC_0064

Selfie.

DSC_0065

Pizzalunch.

DSC_0079

Magiskt.

DSC_0087

Ett myller av människor…

DSC_0094

En gata och ett berg.

DSC_0097

Kontrasterna…

Jag vill verkligen besöka Österrike igen, under en längre tid. Så lär det nog bli i framtiden också. Både jag och Vikto blev väldigt förtjusta i de ställen vi stannade på i Österrike.

fall outside, sunny inside

God middag på er! Fredag!

Ja, redan fredag, även fast denna vecka känts hur lång som helst. Aston är ju hemma med svinkoppor som inte ger med sig, så förskolan är ett big no no. ”Problemet” är ju att han är frisk som en nötkärna i övrigt. Jag, å andra sidan, är inte särskilt rörlig och inte heller särskilt pigg, vilket resulterar i en rätt understimulerad treåring som bara vill busa och det i sin tur ger en mamma som biter ihop och ler psykotiskt leende för att inte bryta ihop och kasta sig rakt igenom ett fönster.

Men i dag ska vi, om några timmar, packa in oss i bilen och plocka upp kära mor i Jönköping för att sedan styra kosan mot Göteborg. Jag och Aston och mamma. Vikto kommer nämligen befinna sig på annan ort i helgen. Han och hans grabbgäng åker på sin ”Kulturresa” i dag och kommer hem sent på söndag. Jag får inte lov att skriva var de ska, men jag kan garantera att de kommer få det riktigt roligt. Vi kommer sakna pappa Vikto när han är borta, men i Göteborg går tiden alltid i en rasande fart, så vi är snart tillsammans igen.

Ute är det höst på riktigt nu och det är ju så det ska vara så här dags på året. Jag klagar inte. Men det är alltid trevligt att se lite soliga bilder, så här får ni några stycken från min och mammas Turkiet-resa i månadsskiftet augusti-september.

DSC_0051_2

På strandpromenaden i Icmeler.

DSC_0052_2

Lunchdags i Icmeler.

DSC_0066_2

Snyggaste morsan. ❤

DSC_0067_2

Då var jag bara lite småtjock.

DSC_0094_2

Turkisk afton på hotellet iklädd halsband och klänning från by airaM.

DSC_0125_2

Marmaris.

att göra ingenting är också att göra något

Jag är en ganska rastlös människa. Tänker att vi är ”tråkiga” om vi inte umgås med folk och ”tar vara” på helgerna. Men de två senaste helgerna har vi haft kvällar där vi bara varit hemma och umgåtts, haft mysigt och tittat på Idol m.m. och fan, vad härligt det är ändå. Jag vill inte ha det så varje fredag-lördag, varje helg, hela året, men man måste ju kanske inte vara i farten precis jämt.

Denna fredag har känts som en lördag, tycker jag. Vikto slutade tidigt och jag hämtade Aston på dagis redan vid ett-tiden, sen åkte vi tillsammans till Huskvarna där Vikto äntligen skulle nyttja sin 29-årspresent (han är 32 nu!) han fick av mig – att köra sportbil. Så i dag har han rattat en Lamborghini och det är väl lite av en pojkdröm han haft, så han var nöjd efteråt. Sen blev det lite shopping på Solåsen innan vi åkte hemåt och sen har det alltså inte blivit många knop gjorda. Fin dag, fin kväll.

I morgon lämnar vi Aston hos fammo och faffa tidigt på förmiddagen och sen åker jag och Vikto söderut, mot Skånea. Närmare bestämt med slutdestination Mölle, där vi ska tillbringa natten på Grand Hotel. Bara jag och Vikto (och några andra gäster då, förstås). Det ska bli riktigt fint. Aston kommer få kvalitetstid med sin farmor och farfar, så honom går det ingen nöd på. På söndagen sen blir det ett stop utanför Falkenberg och sedan via Ullared och hem igen. Då kommer vi vara fulla av energi och vilja pussa och krama Aston så mycket att han i sin tur kommer behöva en weekend on his own…

Bra helg detta. Bra familj.

DSC_0435

Helt oväsentlig bild på mig och Aston från stranden i Lido di Jesolo i augusti.

en smak av europa

Jag sitter och ömsom jobbar (gör träningsprogram, svarar på mail, marknadsför, betalar räkningar) och ömsom försöker få ihop någon slags vettig fotobok på vår bilsemester genom Europa som vi gjorde i augusti. Väldigt spretig tisdag, som ni märker. Men med lite här och lite där blir i alla fall lite undanröjt.

Det är så otroligt svårt att välja vilka foton som platsar och inte. Ska jag välja bilder på skön natur, vackra byggnader eller på oss, människorna, familjen, som hela resan handlar om? Jag försöker få med alltihop, men vill samtidigt hålla någon slags röd tråd genom boken så att det även blir estetiskt snyggt. Nåja, det blir nog bra till slut.

Här på bloggen har jag ju helt stagnerat i min Bilsemester-redovisning. Ett inlägg blev det innan det tog stopp. Haha. För mycket annat som kom emellan. Men här har ni litegrann i alla fall.

DSC_0094Innsbruck. Staden och bergen i en fantastisk symbios.

DSC_0114Utsikt från vår balkong på Panoramahotel Post i St. Andrea, Italien.

DSC_0151Uppe bland molnen i St. Andrea, med utsikt över majsfälten i slätten.

DSC_0232En fullt fokuserad filmtittande Aston i bilen på väg mot Venedig.

IMG_8558På en bro i Venedig.

 

 

 

 

sommaren var lång

IMG_8273

Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.

Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.

Det är här vi lever.

IMG_8277

inte utan dem

IMG_9628.JPG

Vi har haft en riktigt bra vecka, jag och mamma. Lugn, bra väder, kanonbra hotell med fantastisk personal. Det finns inte en enda punkt på själva resan som kunde varit bättre. Eller ja, jo, jag kunde ju fått slippa trampa på ett bi och få världens reaktion, men annars en perfekt resa.

Jag behövde väl detta, på flera sätt. Sova. Bry mig om bara mig själv. Det behöver alla föräldrar emellanåt. Men oj, vad halv jag kände mig. Å ena sidan njöt jag, å andra sidan saknade jag Aston så att det gjorde ont. Vikto också, så klart, men efter att ha startat vår resa tillsammans med ett års distansförhållande kan jag hantera det något bättre.

Men Aston. Att vara utan honom i en hel vecka. Det vill jag faktiskt inte göra om. Helst inte förrän han flyttar hemifrån ungefär. Kombinerat med min flygrädsla (som bara blir värre och värre för varje resa), så var det sista dygnet innan hemfärd nästan outhärdligt. Illamående, ja, en nästan paralyserande rädsla över att något skulle gå fel. Att jag kanske sett mitt barn för sista gången och att det då skulle vara pga min egoism. Pga min ”rätt att njuta”.

Jag vet att jag förtjänade denna resan, likväl som vilken annan välfungerande förälder som helst. Jag uppskattar min relation till min mamma mer än ord kan beskriva och jag är trots allt väldigt tacksam för de sju dagarna av ren kvalitet som vi fick åtnjuta tillsammans.

Men nästa gång blir det inte utan dem. Inte utan mina killar och inte utan den nya, vad det nu än är för individ som lever loppan där inne. Det är meningen att jag ska vara med dem. Genom trots och genom lust. Alltid. (Förutom kanske någon weekend eller så. Någon gång. I framtiden. Hehe.)

sverige till danmark

Fredag den 1/8, runt 16.45, kom vi iväg från Värnamo och påbörjade vår resa som skulle pågå i ganska precis nio dygn. På dessa nio dygn skulle vi ta oss ner genom Sverige, igenom Danmark, Tyskland och Österrike, genom norra Italien, upp igen genom Österrike, via Prag, Lübeck, Danmark och hem igen. Ingen kort resa direkt. Runt 400 mil och ca en arbetsveckas tid i bil. Lätt som en plätt!

DSC_0007

Det vi var mest ”oroliga” över, vad gäller så många timmar i bil, var Aston. Hur skulle han reagera? Vi har ju en iPad som han behärskar mycket bra, men skulle det räcka? Vi tvivlade, så vi köpte en bärbar dvd som gick att fästa på nackstödet och så hade vi med oss 10-15 filmer och så hoppades vi på det bästa.

Det gick galant. Vi hade behövt inte ens hälften så många filmer. ”Springspelet” (Dumma mej), Bamse, Nicke Nyfiken, Meckar-Micke och Simpson-filmen gick varma på spelaren och antalet gnällutbrott från Astons sida var lätträknade.

För egen del kunde så många timmar i bil lätt bli ett helvete med min skadehistoria. Whiplash och problem med nacke och rygg tillsammans med ett knä som svullnar upp vid för mycket eller för lite rörelse PLUS långa ben. Det är inget bra utgångsläge. Men jag gjorde ett genidrag strax innan jag var färdigpackad kvällen innan avfärd. ”Jag ska fan ta med mig spikmattan!”. Och det gjorde jag. Den var min bästa vän under resan. Både när jag körde och när jag satt där bak med Aston.

DSC_0011

”Titta! Vatten!” utbrast Aston när vi åkte över Öresundsbron.

DSC_0019

 

DSC_0029

Vi hade valt att ta färjan Gedser-Rostock på vägen ner, för det passade oss bäst med planeringen, plus att det är roligare att åka olika vägar. Färjan avgick 22.15 från Gedser i Danmark och anlände två timmar senare i Rostock, Tyskland. 00.30 började vi vår färd genom den kolsvarta natten, på en ändå väldigt lugn Autobahn. Aston sov hela natten.

rader från instagram om en sommar som lider mot sitt slut

IMG_8931.JPG

Jag har knappt ord. Inga som räcker, som är bra nog.

Denna sommaren. Mina fyra jobbveckor som föll samman med tre av Viktors semesterveckor och ändå fick vi ut så mycket av sommaren, eller kanske just därför. Denna avslutande vecka som vi tillbringat runtom i Europa har varit en av höjdpunkterna i mitt liv. Tack.

I morgon är det dags för jobb och dagis igen och jag har inte en tillstymmelse till ångest. För denna sommaren har gett mig allt och lite till. Hur kan jag någonsin be om mer?

från prag till lübeck

Vilken jäkla dag vi har haft… En bilfärd från Prag till Lübeck, som skulle ta 6-7 timmar, tog istället TIO timmar pga köer och bilproblem. Herregud, stackars Vikto höll nog på att få en panikångestattack mitt på en rastplats vid Autobahn när vi inte fick ordning på grejerna, men till slut, med hjälp av lösningarnas moder – SILVERTEJPEN – löste Vikto problemet (i alla fall tillfälligt) och vi kunde ta oss hela vägen till Lübeck.

Det var dock nära att det inte blev Lübeck alls, eftersom det inte fanns ett enda ledigt hotellrum i staden. Underbara svärfar drog dock i lite trådar och lyckades lösa ett rum åt oss på finfina Radisson Senator, vilket ju var vår förhoppning från början då vi bodde här även när vi var här för tre år sen. Tack, Lasse!

IMG_8880.JPG

Prag var förresten alldeles underbart. Sjukt lyxigt hotell och ett Prag som var på sitt bästa humör.

Det blev inte så många bilder med mobilen, men jag kommer ändå bomba er med kamerabilder från resan framöver, så håll ut.

IMG_8840.JPG
Fantastiska Gamla stan.

IMG_8858.JPG

På kvällen var vi allt för trötta för att ge oss ut på stan igen, så då blev det room service istället. Riktigt jäkla gött.

IMG_8866.JPG

Det tyckte Aston med…

Nu är det sovdags här i Lübeck. I morgon ska vi köra de sista 57 milen hem och, som vanligt, ska det faktiskt bli riktigt fint att komma hem.

God natt!

seewalchen am attersee

20140807-214154-78114503.jpg

Vid ganska prick halv fyra i eftermiddags rullade vi in till Pension Reiter-Moravec, vårt boende för natten. Ett underbart litet ställe med utsikt över sjön och ett lugn som bara trängde in i och tog över hela vårt väsen.

GUD, så vackert här är.

Ägarinnan av hotellet var visst iväg och spelade tennis när vi kom, så hennes gamla och nästan döva föräldrar tog emot oss och visade oss in, haha! Fantastiskt. Vi fick ett jättefint rum på översta våningen, med egen balkong och kanonutsikt.

20140807-214514-78314496.jpg
Aston beundrar utsikten från balkongen.

20140807-214632-78392289.jpg

Eftersom det inte finns restaurang på hotellet tog vi bilen 4 km bort till Attersee och åt middag där framåt kvällen. Och där var inte utsikten direkt sämre. Sjön låg väl fem meter bort och jag sa till Viktor att ”det här är topp tre på hela resan” innan jag tillade att det faktiskt var nummer ett.

20140807-214844-78524985.jpg
Aston busade och kastade sten.

20140807-214942-78582964.jpg

Jag är så lyckligt lottad som inte bara har en så fin familj, utan som också får möjligheten att göra en sån här resa. Jag är så tacksam.

Hit vill jag definitivt åka igen.

20140807-215116-78676577.jpg

en dag på stranden

20140806-232152-84112149.jpg

Jag var ju bara tvungen att ta bilden ovan så att ni skulle få se hur snygga uniformer servitörerna har på hotellet. Haha, det är som om tiden stått stilla här sedan chartern tog sin början på typ 70-talet(?). Stoooooora växter överallt, guld och krås och hovmästare i vit frack och Gud vet allt. Väldigt överflådigt och smaklöst och gulligt. Servicen är ju brutalt bra, så de tar i alla fall sitt jobb på allvar och det går inte att vantrivas.

20140806-232434-84274005.jpg

I dag blev det en dag på stranden och jag skojar inte när jag säger att detta är den i särklass största strand jag någonsin sett. Tror fan den är närmare 300 meter bred, om inte mer, och så flera km lång, förstås. Det är helt sjukt. De har värsta systemet med olika sektioner på stranden, med olika hotell i olika sektioner. Helt galet. Men välorganiserat, så klart!

20140806-232710-84430883.jpg

Aston stormtrivs på stranden. Han badade först som en galning i havet, som är hur skönt som helst, och simmade långt ut med sin Spiderman (badring). Sen lekte han med sina bilar i skuggan mellan solstolarna och var på ovanligt gott humör hela dagen.

20140806-232940-84580513.jpg
Vårt hotell sett från strandpromenaden.

I och med att denna dag är över har vi gjort våra ”sol- och baddagar” denna semester. I morgon sätter vi oss i bilen igen och åker drygt 40 mil innan vi stannar i byn Seewalchen, som ligger ett par mil utanför Salzburg. Det ska bli mysigt att ge sig ut på vägarna igen.

God natt från oss!

bibione

20140805-172801-62881252.jpg

Strax före lunch i dag anlände vi till vårt tredje hotell denna resa, nämligen Hotel Corallo i Bibione. Vädret var, som synes, inte på vår sida, det både regnade och var lite kallare än vi vant oss vid.

Men efter bara en knapp timme slutade det regna och när vi hade ätit färdigt vår lunch inne vid gågatan i Bibione var det dessutom jättevarmt. Så vi gick tillbaka upp till hotellrummet och bytte om till badkläder och så gick vi ner till poolen.

20140805-173101-63061783.jpg

Det var fortfarande lite molnigt, men det är jag bara tacksam för, för när solen var framme var det extremt varmt och jag föredrar en lite mer jantenivå på värmen nu när jag är lite tjocker…

20140805-173238-63158641.jpg

Aston badade som en galning. Hoppade och plaskade och skrattade och drog i sig några kallsupar för mycket, men gnällde inte för det. Det var verkligen fantastiskt fint att se den glädjen.

Efter tre timmar vid poolen ville han själv gå upp på rummet och då gjorde vi det. Han satte igång och lekte med sina bilar och så blev det plötsligt tyst.

20140805-173501-63301074.jpg

Eventuellt lite trött, den där.

Kan även informera om att Aston numera är blöjfri, förutom när det är bajsdags. Hemma har han varit utan blöja hela semestern, men vi tänkte ändå att han skulle behöva blöja nu när vi åker bil mycket. Men icke. Torra blöjor har avlöst varandra, så nu hoppar vi det. Han är stor nu.

20140805-173901-63541205.jpg

vi tar det onda med det goda

20140804-114306-42186041.jpg

I går blev det ett par timmar i Venedig. Lite lunch, lite sightseeing och sedan åkte vi de sista fem milen till Lido di Jesolo. Hundra felkörningar och femtusen svordomar senare var vi framme på Hotel Bellaria, ett familjeägt hotell med underbar karaktär som ligger mitt på gågatan.

I går blev det ”bara” balkonghäng, middag, karusellåkning och promenad längs gågatan och strandpromenaden, men i dag hinner vi med hela faderullan med sol och bad också. (Och gnäll och skrik över sandiga nappar, bilar som inte gör som man vill, huvuden som slås i precis allting för att man inte är försiktig och så över trots, så klart. T r o t s…….)

20140804-114805-42485897.jpg

20140804-114829-42509868.jpg

Fler bilder hittar ni på min instagram där jag heter airamsorb.

hej från st. andrea

20140802-201259-72779141.jpg

Här tillbringar vi natten! På Panoramahotel Post i St. Andrea, med utsikt över Bressanone-Brixen i italienska alperna. Molnen stiger och sjunker på ett mäktigt sätt och här är så vackert och lugnt att till och med jag kan slappna av.

Vi är extremt trötta efter nästan 160 mil på knappt ett dygn och bara några sporadiska timmar sömn i bilen (förutom Aston som sov från 00.20-08.00, haha!), så nu när klockan bara är strax efter 20 säger vi god natt.

20140802-201636-72996796.jpg

I morgon bär det av till Venedig och sedan vidare till Lido di Jesolo där vi bokat två hotellnätter. Hörs då!

#bilmester2014 – på väg!

20140801-184652-67612077.jpg
Spikmattan räddar mitt liv just nu.

Nu har vi åkt i ganska precis två timmar och har några mil kvar till Malmö. Dagen på jobbet i dag var den mest kaosartade av alla de 20 jag jobbat sista fyra veckorna. Var väl i ca upplösningstillstånd när vi till slut kom iväg från jobbet 35 minuter för sent, haha! Men nu kan jag äntligen slappna av i alla fall i nio dagar. Först blir det dock en lång kväll och natt. Färja från Gedser till Rostock 22.15-00.15 och sen ska vi köra så mycket vi orkar i natt.

Önska oss lycka till!

tidig födelsedagspresent

20140801-074601-27961940.jpg

Han är inte dum, inte dum alls, min Vikto. I går bara pang, boom, tog han fram ett paket och sa ”Grattis i förskott, älskling!”. Aston ylade ”KEEEEEET! Öppna!” och jag lydde order.

20140801-074739-28059523.jpg

Däri låg en ny kamera, en Nikon D5200, och jag blev så klart hur glad som helst. Min gamla Nikon D40 har gjort sitt och vår Canon G12 har vi sålt, så det behövdes verkligen en ny kamera, även om jag firar väldigt mycket med min iPhone 5S.

Väldigt lägligt eftersom vi i dag åker söderut med fullpackad bil för nio dagar i Italien, Österrike, Tjeckien och Tyskland. Det blir alper, sol och bad och stadsliv i en salig röra. Underbart!

20140801-075106-28266988.jpg

skillingaryds vattenland

I måndags var jag inne en sväng i Jönköping för ännu ett möte med Johan Petersson om framtiden på gymmet som han tagit över och där jag kommer vara PT och hålla i en del pass. Så jävla kul det ska bli, alltså jag kan knappt bärga mig! Efteråt åkte jag en sväng till Kåken (Idrottshuset) för Hallbys damer hade sitt första handbollspass för säsongen. Jag ville träffa och krama alla och känna av stämningen lite. Det var med en klump i bröstet som jag stod där och tittade på en stund innan jag begav mig hemåt, för trots att en bebis till går före allt annat, så har handbollen varit mitt liv så länge. Jag kommer nog aldrig känna mig riktigt hel utan den…

Innan jag åkte hem for jag dock till City Gross, med ett enda mål i sikte – en liten pool till Aston. Nu när det är så otroligt varmt måste han ju ha något att svalka sig i på baksidan hemma. Det fanns EN enda pooltyp kvar. Haha. De har väl gått åt som smör i solsken förstår jag. Så fastän att det inte var en sån jag hade tänkt mig och den kostade lite mer än tänkt, så fick det bli den.

bada

Och här har vi den! Haha! Den var så mycket bättre än jag trodde. Det syns inte så bra på bilden, men på ”halsen” på det gula djuret finns ett hål där det sprutar vatten, så för Aston var detta hur kul som helst! Han sprang runt, runt, runt och hoppade och dök och slängde och hade sig. Och han skrattade högt och mitt hjärta slog väl trippelslag där och då.

Välspenderade pengar, helt klart.

vi är igång!

20130810-231254.jpg

Säsongens första träningsmatcher spelades i dag! Total. Lycka.

Först spelade HF (vårt utvecklingslag), med lite förstärkning från A-laget, mot Anderstorp och spelade lika, 23-23, sen spelade vi mot Varberg och vann med 26-14. Inga övertygande siffror, men så är det ju oftast på försäsongen – många nya spelare, ovana händer och kroppar. Allt sitter inte riktigt än. Men jag är ändå rätt nöjd med vad vi åstadkom i dag – speciellt bakåt. För egen del är jag så glad över den trygghet jag känner med vår nya tränare. Mycket speltid, ganska fria tyglar. Jag trivs som fisken i vattnet. Som natt och dag jämfört med förra säsongen!

Nästa helg blir det två nya matcher! Jag är redan taggad.

Nu blir det sängen här. I morgon firar vi av semestern genom att rusta för hösten – på Ullared.

Sov gott eller festa hårt! Pöss.

tre fina dagar, två långa nätter

20130809-233755.jpg

Storebror med familj har varit här sedan i onsdags och vi har haft det så härligt, så roligt, så fint. Så mycket som barnen lekt med varandra dessa dagar har de inte gjort tidigare. De börjar bli stora, de två älskade.

20130809-234122.jpg

20130809-234146.jpg

20130809-234212.jpg

Snart igen, hoppas jag.

Nu är klockan snart midnatt och jag ska knoppa, för i morgon är det dags för första försäsongsmatchen. Sjukt taggad!

Peace out.

idyll och dramatik

20130804-234727.jpg

Om jag visar er den här bilden så förstår ni nog att vi haft en riktigt bra dag.

Först och främst sov vi till typ elva, haha. Sen låg vi kvar i sängen till ett innan vi pallrade oss upp och iväg. Bort till svärföräldrarna som hade Aston över natten. Det är fint, det där, att träffa sitt barn igen efter att ha sovit på skilda håll.

Sen åkte vi till platsen ni ser på bilden – Kroatorpet i Huskvarna utanför Jönköping.

Mycket vackert och härligt ställe. Kändes som vi var där i flera timmar och det var vi nog också.

20130804-235124.jpg
Titta på bilar på E4:an som går nedanför var nog dagens höjdpunkt.

Vid ett tillfälle hörde vi en kraftig smäll. Alltså riktigt hög var den. Folk blev typ rädda, flög upp från stolar och bänkar där man satt och åt och sprang bort till kanten, mot vägen. Ett lastbilsdäck hade exploderat, det var inget värre än så, men jävlar, det var typ den högsta smällen jag hört. Min första instinkt sa bara ”Bomb!”. På riktigt. Jag blev nog faktiskt rädd, innerst inne. Obehagligt, var det, och jag är glad att det inte var något värre som hände.

Jag ringde till radion och trafikupplysningen för att informera, då det låg däckrester på typ hela vägbanan och alla fordon som kom fick bromsa häftigt, medan Vikto ringde Polisen, så vi gjorde i alla fall vad vi kunde. En kille ville dock vara mer hjälte än så och sprang ner till vägkanten, klättrade över räcket och sprang ut på vägen och drog undan däcket som låg kvar. Fullständig idioti, så klart, men det gick bra.

20130804-235850.jpg

Precis efteråt blev jag stucken av världshistoriens största humla och skrek som en stucken gris. Haha, fy fan, vad ont det gjorde! Och gör fortfarande! Jäkla as till humla alltså…

20130805-000017.jpg

Efter all dramatik åkte vi ner till Piren och åt glass. Svårt att må annat än jäkligt bra när Jönköping bjuder på sin bästa sida. Jäkla fin stad, det där.

20130805-000134.jpg

Jäkla fint land.

Tack för en kanondag! Nu är det sovdags. I morgon ska jag på jobbintervju. Wish me luck.