Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.

Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.

Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.

Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.

Blåsljud. Hjärta. Jaha.

Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.

I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?

Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.

Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.

Vi hörs.