I dag blev vår storfamilj ännu rikare – min storebror och hans underbara fru blev föräldrar för tredje gången och han är så fin.
Längtar efter vårt första möte, lille vän. Vi älskar dig redan. ❤
I dag blir du ett år. Ett helt år har du funnits i våra liv och och gett oss ytterligare dimensioner, fått oss att känna mer av allt och gjort vår familj helt komplett. Ett barn, en lillasyster, ett barnbarn, ett gudbarn, en kusin, en systerdotter och mycket därtill. En Dahlia, med allt vad det innebär. Vår Dahlia.
Grattis på 1-årsdagen, älskade barn! Vi älskar dig gränslöst. ❤
Jag spelar (spelade) helt enkelt i världens finaste lag. Ni är guld för mig. ❤
Jag kommer alltid, alltid minnas denna kväll och det ni gjort för mig. Ni gör det värt all smärta under hösten. Ni är bara wow. Kärlek.
Efter lång förberedelse, många snack och påminnelser, så var dagen slutligen här. När tomten kom i dag sa Aston omgående: ”Men nu ska jag lämna nappen då, till tomtebebisarna.” och så la han nappen i tomtens säck.
Vid läggdags frågade han efter nappen, men då påminde vi honom om att tomten fått den, varpå han försökte charma till sig att ”låna en av Dahlia då?”, men det blev inget med det. Och så somnade han. Med en Hot Wheels-bil i handen, men utan napp i munnen.
En seger. För honom. ❤
Mitt färgglada, viljestarka, glada, trotsiga, underbara, envisa, påhittiga, aktiva och älskade barn. Aston. I dag blir du fyra år.
Det har varit de fyra bästa åren i mitt liv, det kan jag säga utan att tveka. Jag hade roligt innan du kom, absolut. Men med dig kom min mening och du har visat mig hur jag ska leva fullt ut. Om du gjort det med mig på bara fyra år, vad ska du då åstadkomma med resten av ditt liv?
Det finns inga gränser för hur långt du kan gå. Ingen väg är för lång, inget hinder för stort. Du kan bli och vara vad du vill. Vad du vill. Jag älskar dig. ❤
I går gifte sig min svägerska Stina med sin Johan och det var beyond vackert. Vi hade äran att få ha stora roller på deras dag och det värmer i hjärtat att vi fick ett sånt ansvar.
Så här såg vi ut innan vi åkte.
Hagshults Kyrka var platsen för vigseln.
De lyckliga tu var sagolikt vackra.
Jag, tillsammans med Markus Kvick (på bilden), Hampus Steenberg och Christofer Lorin sjöng och spelade tre låtar på vigseln – This I promise you, Elephant Love Medley och Come what may.
Sen väntade festligheter i PO:s Lada, dit brudparet anlände i en grön, läcker MG.
Där serverades popcornbuffé och cava till minglet.
Gästboken var otraditionella utformad. Jag hade fotat alla gästerna med polaroidkamera när de anlände till kyrkan och så fick de skriva sina hälsningar på korten.
Stina hade dekorerat vansinnigt fint.
Min fina Frida var fotograf under hela dagen, kvällen och natten.
Förrätten var galet god. Rådjur och toast med kantarellstuvning.
Under kvällen hölls många roliga och fina tal. Min personliga favorit var brudens egna tal, som hölls som allra sista tal och som innehöll känslor och kärlek från hennes hjärtas allra innersta. Det var rörande.
Sen var det fest i kubik och jävlar, vilket drag det var! Vi hade nog kunnat hålla på ända till morgonen om möjlighet hade getts.
Tack, Stina och Johan, för en fantastisk dag och kväll. Tack.
Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.
Min storebror, Stefan, var där.
Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.
Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.
Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤
Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.
Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.
Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.
Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.
Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.
Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.
Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.
Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.
Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤
Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.
Den mest lyckade bilden på oss alla fem…
Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.
Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).
Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.
I dag, fredagen 10/4 2015, lärde sig Aston cykla! Knappt 3,5 år gammal och på mindre än tio minuter. Det är värt en jäkla massa skryt och ett helt eget inlägg. Vår fantastiska unge. ❤
Ibland glömmer jag att det var så här hennes liv startade. Mer än ibland. Jag tänker nästan aldrig på det. Vet inte om det är bra eller dåligt… Jag undrar hur nära det var? Hur lite som saknades för att det allra värsta skulle hända? Och jag undrar varför. När. Hur. Frågor som jag vet aldrig kommer besvaras. Det finns inga svar. Och egentligen är det oviktigt. Det viktiga är att hon är här nu. Hos oss. I livet. Vår blomma.
Frida, min vän och blivande tärna, är en duktig fotograf och ni har ju tidigare sett flera av hennes bilder här på bloggen. Bl.a. de hon tog på mig i slutet av min graviditet med Dahlia. De bilderna kan ni se här och här.
För ett par veckor sedan var det dags igen, men då med Dahlia på utsidan. Här är några av bilderna.
Dessa små. ❤
❤
Jag kan inte tacka Frida nog för dessa fina bilder, så jag försöker göra det genom att visa så många som möjligt hur bra hon är. Tack, Frida.
Åh, herregud. Fyra veckor har redan gått. En hel månad är du nu och sedan du kom känns det som att vi gjort allt och ingenting. Som att tiden stannat, fastän snön har smält och de första vårblommorna tittat fram, fastän du växer så det knakar och ditt första leende redan värmt våra hjärtan.
Snart kommer vi nog ifatt, men det är väl ingen brådska ändå? Det är väl så här vi ska ha det ett tag?
Efter några minuter.
Efter 1,5 timme.
Efter några timmar.
Efter ett par dagar.
Efter borttagning av AEG:n.
Efter borttagen sond.
Efter utskrivningsbesked, sex dagar gammal.
Efter hemkomst.
Efter en vecka.
Efter två veckor.
Efter tre veckor.
Och så i dag. ❤
Helt ny.
Nej, det blev ingen förlossningsberättelse i dag. Känns som att det varit fullt ös här hemma hela dagen. Vikto och Aston har lekt som bara den, både inne och ute, och jag har antingen suttit klistrad vid Dahlia eller jobbat undan en hel del inne på kontoret. Känns bra att kunna få iväg en del ordrar med tanke på att jag fortfarande inte fått en godkänd SGI av Försäkringskassan och således inte får någon föräldrapenning. Story of an egenföretagare! Så känner ni för att underlätta lite för mig så är ni välkomna att handla på byairam.se, höhö.
Här får ni en bild på Dahlia, mig och mamma på kvällen samma dag som Dahlia föddes. Direkt när mamma fick veta vad som hänt Dahlia åkte hon hem, packade en väska och satte sig i bilen för att köra de 13 milen från Göteborg till Jönköping. Hon fick träffa oss kanske totalt 1,5 timme på hela helgen, men tvekade ändå aldrig på att åka. För det är jag henne evigt tacksam. ❤
Tänk att få se sitt bara timmar gamla barn i det här skicket. Det är ju… Ja. Jag har nog inte riktigt bearbetat detta än. Jag känner på mig att jag kommer få göra det lite när jag skriver min förlossningsberättelse. Den lär mynna ut i att jag även skriver om tiden efteråt. Jag behöver det, dels för att bearbeta, men även för att jag vill kunna läsa om det längre fram. Minnas hur det var. Varje detalj.
När du kom. ❤
Från instagram (där jag uppdaterar varje dag under @airamsorb):
Två steg fram, ett steg bak.
Efter att specialister i Linköping granskat resultatet från EEG:t som sträckte sig från fredag kväll till söndag förmiddag visade det sig att Dahlia haft flertalet kramper under denna tid, dock av den arten att de inte synts på utsidan.
I morgon förmiddag tas beslut om hur man går vidare, troligtvis med ryggmärgsprov och magnetkameraundersökning på hjärnan. Vi hade förhoppningar om att hon äntligen skulle kopplas bort från maskiner och sladdar i kväll, men efter detta besked får vi vänta lite till.
Det svider.
Men mitt i allt verkar Dahlia vara alldeles obrydd, så hon får ge mig den kraft jag behöver tills hon blir friskförklarad även på pappret.
Måste typ skriva, för jag är så frustrerad. Jättemycket att göra på förlossningen, så vi är naturligtvis lägst prioriterade. Jag förstår ju det, så klart. Mitt resonabla jag förstår det. Men det är jävligt tufft för psyket att ha risken för att eventuellt bli hemskickad hängande över mig. De kunde väl ringt eller nåt och bett oss komma senare, inte vet jag. Som tur är kom i alla fall en av de barnmorskor jag gillar bäst här nyss. Hon blev inringd tidigare och ska jobba hela dagen och kvällen. Hon är bra och jag känner mig trygg med henne – skönt.
Nu ska jag nog gråta lite, tror jag. Hej.
God morgon! Sista selfien i badrummet innan förlossning. Snart framme på Värnamo Sjukhus. Jag har sovit ca en timme i natt och kommer få gå på ren vilja i dag, men det är luuuuugnt, vi fixar det. Jag fixar det.
Vi laddade med Frost-låtarna innan vi åkte hemifrån. Körde danserna och allt. Det kändes lugnande.
Vi hörs på andra sidan!
Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.
Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.
Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.
Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.
Blåsljud. Hjärta. Jaha.
Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.
I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?
Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.
Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.
Vi hörs.
Om tolv timmar begravs min mormor. Jag ligger vaken i sängen i gästrummet hemma, gästrummet som blivit mer och mer mitt på senare tid eftersom Aston, aka Karate Kid kommer in till oss varje natt och lever rövare med siktet inställt på min mage.
Kan inte sova. Tänker, känner, letar. Vet inte hur det kommer kännas i morgon. Vilken känsla kommer ta överhanden?
Sorgen över att aldrig mer få klappa mormors kind? Lättnaden över att hon inte lider mer? Eller glädjen över att, trots de tråkiga omständigheterna, få träffa så gott som hela släkten på mammas sida?
Det är bara att vänta och se. Låta känslorna gå dit de vill. Det är inte upp till mitt medvetna jag att avgöra det.
Det får bli som det blir.
Det får bli som det blir.
Jag är så obeskrivligt trött. Hela, hela tiden. Förutom ett par timmar sent på kvällen, typ nu. Då vaknar jag till liv lite och kan röja undan en del. Som nu, nu har jag fyllt i anmälan/ansökan om graviditetspenning från Försäkringskassan. Det är inte hållbart längre, att jag fortsätter ”kämpa på” med PT-jobbet. Min kropp grejar inte det. Jag gör det ändå, för jag måste ju dra in pengar, men det är ju i såna här lägen som F-kassan faktiskt får rycka in, jag inser det. Nu är bara frågan hur min SGI kommer bedömas. Mitt PT-företag är ju nytt, yngre än två år, och räknas som i uppbyggnadsskede. Då beräknas ens SGI på vad man hade haft som lön om man var anställd med samma uppgifter. Det borde ju inte vara några problem, men jag har hört rykten om att Försäkringskassan kan vara lite krångliga ibland, så vem vet…
I morgon bitti ska jag upp med tuppen (kommer må så dååååligt, the trötthet) för 8.30 är det dags för tillväxtultraljud. Jag är ganska säker på att allt är helt som det ska där inne, så jag är inte orolig. Det ska bara bli mysigt att se vår älskade Minion där inne. Det är alltid lika fint.
Här på RUL med Aston i magen. ❤
Första kvällen hemma med en ny Aston. Tänk att vi ska få göra detta igen.
Här var han alldeles ny. Alldeles färsk och uppkommen på mitt bröst. 22.52 3/11 2011 kom Aston Martin Broström Lindblad och det var starten på det bästa vi varit med om i våra liv.
Jag skrev en förlossningsberättelse uppdelad i två inlägg för snart tre år sedan – ni hittar första inlägget här och andra här. Vissa tycker att det är helt ointressant att läsa, men många gillar det och jag själv grinar floder varje gång jag sätter mig ner och läser om hur Aston kom till jorden. Tyvärr verkar en del bilder ha fallit bort, så jag lägger in några här istället.
Tänk att jag ska gå igenom detta (minst) en gång till. Aj…
Det känns som att jag vill tacka någon för att vi fick just Aston, men jag vet inte vem. Så jag ska nog faktiskt tacka Aston själv när han kommer hem från förskolan sen. ”Tack, för att du är du”. Det behöver nog alla höra då och då.
Mamma älskar dig, Aston.
Vilken helg! I morgon, måndag, fyller Aston tre år och det har vi verkligen firat i helgen.
Redan i fredags kväll kom pappa, Mariannesvensson och lillebror Jakob och vi satt uppe länge på kvällen och in i natten innan vi kom i säng. Under lördagen fylldes det sedan på med mamma, svägerskan Olivia och mina två brorsdöttrar Vendela och Hilda och på kvällen kom hela Viktos familj så då var närmsta familjen nästan komplett.
Aston fick vansinnigt mycket paket och hur många bilar han än har finns det tydligen alltid plats i hans hjärta för fler. Haha, han är verkligen heeelt galen i bilar.
Förutom ett gäng bilar fick han tex en Frölunda-tröja med 9 ASTON på och då blev hans föräldrar mycket glada. Dessutom fick han många fina klädesplagg och massa annat roligt, som vi nu får ”portionera ut” med tiden.
Temat gick i Dumma Mej, Bilar och Hello Kitty.
I dag var det dags för firande nummer två – barnkalaset.
Vi ville kunna bjuda hela Astons avdelning på förskolan, så vi hade hyrt sporthallen nere på Fåglabäcksskolan. Då kunde barnen röja hej vilt och det gjorde de verkligen. Förutom Aston och kusin Vendela kom det nio härliga ungar som lekte järnet under två timmar. Det hanns förstås med tårta, saft och fiskedammsgodis också, så det var nog ett gäng nöjda ungar som gick därifrån efteråt. Aston kramade och tackade alla barn för att de kom på hans kalas och det värmde verkligen i hjärtat.
Till dagens kalas kom även min storebror Stefan som hade jobbat i natt. Det var jag väldigt glad över. ❤
Väl hemma blev det ett välbehövligt bad för kusinerna som leker så oerhört bra ihop att jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag är SÅ glad att vi fick Vendela och Aston så nära i tid och att de kommer ha varandra genom hela livet, även om vi bor en bit ifrån varandra.
Och snart kommer en åldersmässigt nära kusin till lilla Hilda också, även om det blir ca nio månader dem emellan istället för två.
TACK till alla som gjort detta till en fantastisk helg. Nu mår jag som en påse skit faktiskt, haha! Fogarna hatar mig, knän och fötter likaså. Men det är det värt.
I morgon är det Astons dag på riktigt. Då blir han tre år. Tre hela år. Svårt att greppa faktiskt.
Min älskade lilla Batman…
Söndag. Härliga söndag. Jag gillar söndagarna med min familj. Denna söndag är vi bara hemma och tar det lugnt efter en sen kväll med Frida och Ubbe i går. Bortsett från en sväng till Fagerhults Plantskola har vi varit hemma hela dagen.
Frida och Ubbe med barn var alltså här i går. Middag, dryck, lek och prat. Det är ett par verkligt fina vänner vi har där. August och Aston är som två brorsor som lever rövare så det står härliga till. I går började de inte ens bråka en enda gång under kvällen. Fantastiskt. Vi vuxna ägnade nästan hela kvällen åt bröllopsprat. Ja, bröllop. Vikto friade ju till mig på midsommarafton i år, när vi var på Mallis med hela Viktos familj och nu har vi så smått börjat planera för den stora dagen. Eller den stora helgen… Det är ju helt overkligt.
Jag frågade Frida redan i somras om hon vill vara en av mina tärnor och hon svarade glatt ja. För lite sedan ställde Vikto ”samma” fråga till Ubbe, fast vad gäller best man då, förstås. Det blev ett jakande svar där också. Vi är så glada att just de två kommer vara en så stor del av en så stor händelse i våra liv. Tack för det. ❤
Förra helgen var jag och Vikto iväg på en liten barnfri weekend. Då kikade vi lite på potentiella platser att hålla vårt bröllop. Vi var på Arilds Vingård och Grand Hotel Mölle nere i Skåne på lördagen, övernattade sedan i Mölle och åkte på söndagen till Tvååker, mellan Varberg och Ullared, till Ästad Gård för en titt även där. Vi fastnade i synnerhet för två av dessa platser och det riktigt rejält. Det har varit i princip omöjligt att bestämma något. Ska vi tänka på oss själva bara, att det är vår dag, vår helg? Eller ska vi tänka mer på helheten och kompromissa lite med vad vi önskar för att alla gäster ska få det bättre? Svårt. Jag är ju en person som jämt tänker på alla andra i första hand, så det har varit väldigt knivigt att ta ställning i denna fråga.
Men med Fridas och Ubbes hjälp och input i går tror jag att vi närmade oss ett beslut något. Och det känns otroligt bra. 100% bestämt är det definitivt inte, men med lite mer input från övriga tärnor och best mans samt våra familjer så ska vi nog kunna bestämma oss helt. Det är en helt otrolig känsla att faktiskt vara igång och planera ett bröllop. Shit.
Om ni vill följa med på resan mot bröllopet går det bra att följa mig på instagram, där jag heter @airamsorb. Vi kommer använda oss av en hashtag också, genom hela förberedelserna och även på själva bröllopet. #brosblad2016 är det som gäller då. Här på bloggen kommer allt som gäller bröllopet samlas i kategorin Bröllopet, kort och gott.