tack för allt

Det som känns i kroppen i dag, efter knappa fem timmars sömn, är inte framför allt trötthet, utan uppgivenhet. Tomhet. En slags total facepalm över att en för stor del av Sveriges befolkning drabbats av ett kollektivt hjärnsläpp/dåligt samvete och röstat bort en av världens mest framgångsrika och respekterade regeringar.

Jag vet inte hur många avgrundsdjupa suckar jag dragit sedan efter kl 20 i går kväll då jag började få svart på vitt varthän det bärgade. Jag hade det så klart på känn under hela valrörelsen, men det är inte en mindre besvikelse för det. Nu är det definitivt att Alliansens tid är över, trots åtta år vid makten som inget annat parti i Sverige hade rett ut bättre. Istället är det en helt oerfaren Stefan Löfven som ska leda detta land och tillsammans med vilka då? Det vet han knappt själv.

Att SD rönte stora framgångar är jag ca noll procent förvånad över. Inget parti har på allvar försökt vinna tillbaka de oroliga väljarna. Det har gapats ”rasist”, ”fascist” och andra glåpord tills luften tagit slut och inte en enda gång har ett parti satt sig ner och lyssnat. Och då menar jag inte på SD’s företrädare, som i flera fall betett sig på sätt som inte lämpar sig när man företräder ett parti på riksdagsnivå. Jag pratar om väljarna. De som själva är arbetslösa, har familjemedlemmar som är arbetslösa, föräldrar, far- och morföräldrar som lever på en låg pension och som undrar hur de ska prioriteras när vi, precis som vi bör, tar hand om tusentals människor från andra länder. Jag kan förstå deras oro. Deras välfärd står på spel. Då är det ibland svårt att tänka på andra. Att nu fortsätta i samma riktning och än en gång dumförklara en stor del av Sveriges röstberättigade är inte rätt väg att gå. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tro mig.

Jag förstår att folk vill distansera sig från SD och dess väljarkrets på det sättet att ingen vill bli kallad rasist. Själv har jag blivit kallad rasist otaliga gånger pga att jag själv inte slänger ur mig ordet till alla som inte kallar alla som röstar på SD rasister. Ja, ni ser ju själva. Rasist-inception. Men det är. Inte. Rätt. Väg.

Jag hoppas att Löfven lyckas med det som just nu känns omöjligt – att skapa en vettig regering, utan inflytande från extrema personer, men det ser inte ljust ut. Som husägare (och därmed naturligtvis med bolån), två bilar (som körs relativt mycket eftersom vi bor ”på landet”), två egna småföretag (jag) och delägare i ett större företag (Viktor) är denna valutgång det sämsta som kunde hända för oss. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad för vår skull. Vi löser detta ändå, det gör vi alltid. Men jag lider med de som hade det lite knapert redan med Alliansen, kanske en ensamstående förälder med tre barn med stora behov, som eventuellt förlorar en tusenlapp eller två, tillsammans med högre utgifter på olika håll. Hur ska det gå för dem?

Nu ska jag jobba hårdare. Visa de rödgröna och deras anhängare att deras väg inte är den väg jag vill gå. Det vet jag redan. De som tyckte att ”det var dags för en förändring” blir kanske nöjda, kanske inte. Sen får vi se om det är ”dags för förändring” igen om fyra år.

Det tror jag.

Själv vill jag tacka Alliansen för det enorma arbete de gjort de åtta senaste åren. Framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är politiker som fler borde tacka och respektera, för att vi i det fina landet i norra Europa knappt kände av den ekonomiska kris som lamslagit stora delar i andra europeiska länder. Men denna respekt har visats från rödgröna sympatisörer först efter att Reinfeldt deklarerat att han avgår som partiledare för Moderaterna i vår. Så dags för respekt nu.

Båsen är tomma och vi börjar sakna kossorna om tre, två, ett…..

en stor dag

I dag var det dags för två till ”första gången” för Aston.

IMG_0110.JPG
På med overallen…

IMG_0112.JPG
På med skridskorna…

IMG_0119.JPG
Och ut på isen i Skillingaryds ishall på Movalla.

IMG_0128.JPG
Den halvtimme han var ute på isen var 30 av de mäktigaste minuterna i mitt liv. Mitt hjärta bultade av stolthet, av kärlek. Av vördnad till relationen mellan mitt barn och hans far. Jag vet att detta var en väldigt stor stund för Vikto.

Efteråt åkte vi till Fågelforsskolan och gjorde vår medborgerliga plikt och röstade. Aston röstade naturligtvis inte, men det var ändå hans första riktigt konkreta möte med demokratin och det vackra med den. Folk var glada, hejade och var på ett allmänt gott humör och det gläder mig. Det är inte i alla länder det ser ut så på en valdag.

Jag är glad att jag bor i Sverige och jag är glad över människorna som finns här. Det är vi som, tillsammans, skapar ett av världens bästa länder.

något större

20140509-112410.jpg

Här var det tyst och stilla som en kväll i Vätterns solnedgång. Varför? Jag hinner inte med. Och det grämer mig, förstås. Jag älskar att ha bloggen, för att kunna se tillbaka och minnas vad vi gjorde en gång. Det hål jag lämnat här den senaste veckan vittnar om ett fullspäckat schema och det är så det är. Jag är i alla fall vuxen nog att prioritera rätt, dvs jobb, plugg, familj och träning före blogg.

Det har hänt mycket den senaste veckan, men det allra viktigaste hände i går. Min bror och hans fru fick sitt andra barn, en andra flicka. Och jag blev faster för andra gången. Fantastiskt.

20140509-112831.jpg

Längtar så tills nästa helg då jag får träffa underverket. ❤

det här är slutet på resan och början på en ny

20140316-195638.jpg

Sitter i soffan efter en lång och tuff helg och tårarna trillar längs mina kinder.

Sista veckan har jag, och förmodligen resten av mina lagkamrater, varit fullt fokuserade på morgondagens hemmamatch mot Skara. Vår sista hemmamatch och näst sista match i serien. Två poäng där och vi skulle få till en direkt avgörande match mot Kroppskultur i sista omgången nästa helg. Om inte Partille tog mer än en poäng de sista två matcherna.

I dag vann Partille borta mot Caperiotumba med 24-21.

Detta innebär att vi som mest kan ta oss förbi Kroppskultur och det räcker inte, utan vi kommer sluta sist eller näst sist och åker då rakt ur serien.

Det känns så tomt nu att ni förstår inte. Jag har åkt ur serier förut och det är lika pissigt varje gång. Men nu är detta troligtvis min sista säsong i karriären och det är inte så här jag vill sluta.

Nästa helg har vi en viktig PT-helg i Göteborg. På söndag slutar vi kl 16.30. Samtidigt börjar vår match mot Kroppskultur, i Uddevalla. Hade matchen gällt något hade jag fått se till att ta mig dit i tid, om så på sekunden till matchstart. Nu vet jag inte hur det blir. Så hastigt och (o)lustigt kan det bli så att jag spelar min allra sista handbollsmatch i morgon kväll.

I takt med att jag skriver detta blir mina kinder allt blötare, tårarna svårare att stoppa. Mycket för egen del, för att mitt liv som handbollsspelare troligtvis snart är över, men även för lagets och klubbens skull. Klubben har behandlat oss bra i år, väldigt bra. Gjort allt de kunnat för att vi ska ha förutsättningar att lyckas. Jag önskar att vi, jag, kunde gjort mer. Fyra vinster, hittills, på 20 matcher är naturligtvis alldeles för klent. Och det spelar, som sagt, ingen roll att merparten av våra förlustmatcher förlorats med tre mål eller mindre – man får inga hederspoäng i handboll.

Jag vet att mitt liv har ett syfte ändå. Jag har två grabbar som jag älskar och som älskar mig och ett stabilt och fint liv i övrigt. Jag har ingenting att klaga på, så jag förstår om ni kallar mig bortskämd när jag säger att jag kommer känna mig halv utan handbollen. Jag är inte jag utan handboll. Inte nu i alla fall. Men jag får helt enkelt se till att skapa ett nytt jag. Hur fel det än känns.

Men först ska jag göra mitt livs match i morgon och som lag ska vi visa att vi inte är så dåliga som tabellen visar. Kom gärna och heja! Avkast 19.00 i Arenan i Jönköping.

Hej då.

alltid saknad, aldrig glömd

Jag sitter i soffan och gråter. Stilla. Tänker på denna dag för två år sedan, 14 december 2011. En dag lik alla andra för de flesta, men inte för oss i Hallby Handboll.

Vår Karin, ett av Hallbys hjärtan, en av Hallbys riktiga eldsjälar, vår vän, lagkamrat och mentor, omkom då i en tragisk bussolycka på väg 26 utanför Mullsjö.

”Karin är död.” sa Emma i telefonen. ”Vilken Karin?” svarade jag, fastän att jag ju fattade vem hon menade. Och jag kan fortfarande inte greppa hur en människa med så mycket liv i sig bara kan dö. Hur så mycket skratt och glädje bara kan tystna. Hur hon fortfarande inte trillat in på Kåken med en kaffe och snus och avslöjat sitt mycket usla skämt.

Men nej, inget skämt. Karin är fortfarande smärtsamt frånvarande och hur jag ska klara att hålla ihop det när jag ska spela och sjunga för henne i kväll på ”Karins dag” är en gåta. Kanske kan hon lugna mig där och då.

20131214-083615.jpg
Karin blev 31 år gammal.

Tack, för allt du gav.
Tack, för allt du var.

vi skriver handbollshistoria

20131003-074409.jpg

Som ni ”kanske” känner till redan så älskar jag ju handboll. Ni kanske även har märkt att jag gillar att skriva och tycka till om handboll. Så när jag fick frågan om att delta i ett pilotavsnitt till Sveriges första och enda handbollsmagasin var svaret ganska enkelt – självklart.

Så i går satte jag mig i bilen och körde till Växjö där jag fick träffa ett gäng riktigt härliga människor och vi gjorde ett, tror jag, klart godkänt första avsnitt där vi pratade om handboll i kubik – damernas och herrarnas elitserie samt herrarnas allsvenska.

Programmet är ett samarbete mellan Öppna Kanalen Växjö och oss på Kantspel och det första avsnittet kan ni se på just Kantspel redan i kväll kl 18.00. Ni kan förstås även titta på det i efterhand. Det får jag göra eftersom jag har träning kl 18.

Om och när ni tittat får ni mer än gärna komma med feedback – bra som dålig – så att vi vet om det är någon mening med ett andra avsnitt och vad vi i så fall kan utveckla för att bli ännu bättre.

20131003-075114.jpg
I studion; jag, Glenn Göransson, Peter Hedin och Joakim Wensby.

på egna ben

20130820-212505.jpg

I dag åkte jag och Aston in till A6 på eftermiddagen. Jag hade lite låtsaspengar att spendera, närmare 1050:-. Nu råkade det ju bli lite mer än så, även i andra butiker, men det är ju lätt hänt. Jag är nöjd.

20130820-212653.jpg
Jag skulle bara titta…

Efter shoppingrundan åkte vi till Idrottshuset och tittade på träningen. Mitt knä behöver vila efter åtta pass på åtta dagar, så jag medverkade inte i kväll.

20130820-212835.jpg
Aston gillar handboll.

Och på dagis gick det naturligtvis hur bra som helst även i dag. Två timmar igen – en inne, en ute. Vi lämnade till och med en stund när jag skjutsade Vikto tillbaka till jobbet. Aston sa bara ”bye bye!” och sprang åt andra hållet. Underbara unge.

20130820-213055.jpg

I dag hade han fått sitt namn på hyllan han valde i går. Stort.

en t-shirt

20130705-221241.jpg

Nu är den här! Fuck cancer-tishan. Passformer och storlekar var över förväntan, jag blev riktigt nöjd! Så nu finns den att förbeställa genom att maila info@byairam.com, om man inte vill vänta tills den kommer upp på webbshopen.

Den finns i stl S-XXL i dam- och herrmodell och kostar 249:-. Då går 50:- till Cancerfonden och 50:- till Barncancerfonden. Resten av pengarna går till att köpa in t-shirtsen och till frakt och annat administrativt. Jag själv tjänar ingenting på detta.

Det går även att beställa barn-tishor! Stl XS (2-4 år), S (4-6), M (6-8), L (9-12) och XL (13-16).

Vill man bidra till att slå cancern på käften, men inte känner att man har råd med 249:- så kanske man vill ge en slant till by airaMs insamling istället? Varenda krona är nyttig! Mitt hopp är att vi ska lyckas samla in 6000:- till den 18:e augusti, vilket råkar vara min 28:e födelsedag. Vilken present det skulle vara!

Jag önskar er en riktigt trevlig helg! Och om ni skulle vilja sprida detta är jag er evigt tacksam. ❤

20130705-222041.jpg

tjugoentusen meter och lite till

20130518-112352.jpg

Dagen D är här.

En natt sommaren 2012, efter ”ett par” öl kom vi på den briljanta idén att anmäla mig till Göteborgsvarvet. Någon gång skulle det ju ändå bli av.

”Lång tid kvar”. Det har hela tiden varit ”lång tid kvar”. Sista tiden har varit kass, ur förberedelsesynpunkt, och nu är det inte lång tid kvar längre. Nu är det dags. 21 km ska springas, joggas, genomlidas. Och det är inte värsta grejen egentligen, jag tycker på många sätt att det ska bli himla roligt faktiskt. Men visst är jag orolig också. Göteborgsvarvet gör nog ont i alla, men det kommer göra fruktansvärt ont på mig. Efter 3 km kommer den alltid, vid löpning på asfalt – värken i knän och höfter och knät var riktigt dåligt så sent som för en vecka sedan. Efter 3 km är en sjundedel av loppet gjord och det är 18 km kvar.

Jag har gjort två sprint-triathlon (750 m simning, 20 km cykel, 5 km löpning) i Idre Fjäll och det har tagit kring två timmar, men det är kommer bli min absolut tuffaste utmaning hittills. Eller ja, jag har ju i och för sig fött barn med…

15.19 startar jag. Håll gärna tummarna! Och vill ni följa mig via sms kan ni skicka GV 58224 till 72700, då får ni alla mina mellantider och kan hålla tummarna hela vägen in i mål.

Vi hörs! Kanske.

kär i skärtorsdag

God skärtorsdag, allihopa! Vilken härlig dag vi har framför oss (och delvis bakom när man varit vaken sen 05:20)!

I dag jobbar Vikto bara till 13, sen åker vi med hela lilla familjen till Göteborg. I kväll är nämligen en stor kväll.

20130328-091221.jpg

Min käre far må vara 60 år nu, men på 70-80-talet var han en av landets största hockeyprofiler. Anders ”Bros” Broström var högt älskad i Göteborg och Scandinavium och hatad överallt annars. En tuff och jobbig jävel som berörde alla.

Nu har det skrivits en bok om honom, ”Älskad eller hatad” heter den och är skriven av Fredrik Persson, och i kväll är det release, på O’Learys Avenyn, kl 18 (kom gärna dit!).

Jag är så stolt att jag får tårar i ögonen bara jag skriver detta. En bok. Om min pappa.

Han har redan läst boken, förstås. Allt utom sista delen, där jag och mina två bröder har fått bidra med varsin text. Det ska bli ett fint ögonblick att se honom läsa detta.

Sen blir det så klart ett jädra hålligång om jag känner min familj och de som känner oss rätt. Det ska bli kul!

20130328-091728.jpg

Här hemma försöker jag få till lite påskstämning, men Aston fattar inte grejen. Jag är glad att jag lyckades få en bild där sjalen i alla fall nästan är på…

20130328-092745.jpg

Och chocken nu, varje gång han ser sig själv. ”Vad ÄR det här? Hur ser jag UT???”. Mycket roligt.

Hepp, nu måste jag packa. Hatet mot att packa… Det enda som är värre är att packa upp.

sånt som inte får plats i ett sms

Så mycket glädje. Så mycket sorg. Känner mig skyldig över att jag har det så fantastiskt bra när någon jag håller av går igenom något som ingen människa i världen ska behöva gå igenom. Lider så med alla inblandade. Vill lindra, men kan inte. Vill trösta, men vet inte hur.

Jag vet alltid vad jag ska skriva eller säga, men inte nu. ”Jag vet hur det känns”, nej, det vet jag verkligen inte. ”Var stark”, varför då? ”Jag finns här” mm, men varför skulle du vilja komma till just mig? ”Det blir bättre med tiden” HÅLL KÄFTEN.

Hur gör man? Hur gör jag?

Jag känner mig till och med skyldig över att jag gråter, är ledsen. Jag känner ju inte ens honom, vad har jag för rätt att bli ledsen?

Men jag känner dig. Bryr mig om dig. Älskar er saga. Så äkta och jävla underbar kärlek, ingen kan ta den ifrån er. Aldrig. Nej, aldrig.

Jag vill hålla din hand, och hans. Säga att allt blir bra. Men jag är ju inte Gud eller så. Inte jag som bestämmer. Och allt kanske faktiskt går åt helvete. Men min hand är kvar. Jag släpper inte.

Jag släpper aldrig.

barnens högtid och således min

IMG_0733

 

Förra julen – Astons första.

Om bara några minuter är det ”dagen före julafton”. Oj, så många långa sådana dagar man upplevt genomlidit genom åren. Olidligt långa, de har känts som tortyr, ja, men GE MIG BARA JULAFTON ALREADY! Typ. Men nu är jag vuxen. Då ”känner man inte så”. Nej, då känner man bara stress över julen. Känner sig otillräcklig osv. Så ska man känna. Har jag förstått. Men jag vägrar.

Är det någon gång som jag aldrig kommer släppa barnet inom mig, så är det på julen. Konsumtionshets i all ära, folk kan vara hur medvetna och duktiga de vill. För mig är julen något större än så. Det finns många andra saker under året som jag kan offra, och även gör det, för att få fira julen som jag vill. Jag vill ge julklappar och gärna få några stycken, jag vill äta god julmat (köttbullar och prinskorvar, helst) och jag vill se på Kalle Anka. GUD FÖRBJUDE att man äter samtidigt som Kalle Anka – AVGÅ ALLA. ”Det där har du väl växt ifrån?” NEJ DET HAR JAG INTE.

Ingenting någonsin, som har med julen att göra, har jag växt ifrån förutom att jag inte längre tror att tomten finns. Så långt kan jag sträcka mig.

Julen är barnens högtid, definitivt. Men jag är också ett barn. Således är julen även min högtid.

Nu mår jag. Nu mår jag jävligt fint.

Och ni som visst inte är barn längre, utan vuxna – bli barn igen då? Det är väl inte så jävla viktigt med allt? Tagga ner. Chilla. Sänk kraven och var lite barn igen. Jul är kul, eller? Kul! Kom ihåg det ordet när det bara susar kring huvudena på er. Ta det lugnt. Sätt dig ner en stund. Titta på någon du älskar och när den tittar tillbaka – LE. Le utan att säga något.

Dina ögon kommer säga allt.

God natt.

bye bye then

20121220-234927.jpg

Klockan hann bli 23.00 innan kungen till slut somnade själv i soffan, bredvid mig. Vet inte vad det är han håller på med, men min gissning är att han tror att jorden går under i morgon och därför körde lite yolo.

Och är det så att det är dags att lämna jordelivet i morgon så vill jag tacka så hemskt mycket för den underbara tid vi haft tillsammans. Vi ses i himmelen! Kanske!

Hej, god natt!

en helt ny värld som alltid varit min

Innan han kom.

Herregud…

Livet. Det flyger förbi. Det ger, det tar. Mest ger, för tillfället. Det tog så mycket under mina ungdomsår, så nu ger det tillbaka. Det är oftast så – det går jämnt ut i slutändan.

I dag är en speciell dag.

I dag är dagen då jag (eller jag och Vikto) köpte min första bil. En Volkswagen. Golf. 97:a. Blå. Riktigt fin för sin ålder, faktiskt. Jag firade detta inköp med att köra från Barnarp till Jönköping, en sträcka på ca en mil, med handbromsen i. Hoppsan… Bilen överlevde lyckligtvis och jag är fortfarande bilägare. Dock till en bil med en handbroms som uppenbarligen inte vet att dess jobb är att bromsa…

I dag är också dagen då jag för precis ett år sedan gjorde mitt sista hela dygn som icke-mamma. Jag bloggade typ hela dagen. Här till exempel. ”Det känns som så nyss jag var ‘bara jag’, ändå känns det som att Aston varit en del av mig i hela mitt liv”. Den där meningen kan nog varenda förälder i världen skriva under på.

Ett år. I morgon blir han ett år. Jag börjar nog gråta snart.

kommer alltid minnas 1/11 2012

20121101-224940.jpg
Fina Tant Matilda och älskade Aston. Är så glad över att ha haft denna underbara varelse hos mig i två nätter.

Den här dagen har definitivt varit en av de mest minnesvärda i mitt liv. Körkort. Det tar man inte varje dag i livet.

Har under kvällen hunnit göra min premiärtur som ensam i bilen till och från träningen i Jönköping. Regn och becksvart. Fantastiskt! Tror jag körde en mil på motorvägen innan jag ens vågade köra i 100, haha. Tur att resten av bilarna också körde under 110, så jag såg inte ut som en komplett idiot i alla fall. Men en skylt i stil med Newlyweds, fast typ Newlytagitkörkort, hade inte varit helt fel, tror jag.

En annan bra sak med den här dagen är att jag fått en leverans till by airaM som jag väntat på ett tag. Väldigt, väldigt roligt. Ska berätta mer om detta inom en snar framtid.

För att allt bara ska bli ännu bättre kan jag berätta att i morgon kommer min älskade mamma och lika älskade lillebror hit och på lördag kommer bästa pappa och hans Marianne, för på lördag är det en grabb här i huset som fyller år. Ett år.

Mitt liv är gott. Det tackar jag innerligt för.

God natt!

20121101-225933.jpg
Bästisar.

woopa gangnam style!

20121026-104130.jpg

Åh, jag är så glad och så lättad att jag körde Gangnam Style genom hela Jönköping på väg till tåget. Inombords i alla fall. Får köra all in när jag kommer hem till mina kärlekar.

Förstår ni nu varför jag har varit lite frånvarande i veckan? Jag kan ju inte lova att det inte kommer hända igen, men i alla fall inte med körkortsteori som anledning.

61 av 65 fick jag, förresten. Bara fyra fel. För godkänt krävs 52, för er som inte vet.

Bra, Maria.

walk the walk

20120911-100206.jpg

Hur pinsamt är det egentligen att vara totalt fast i Real Housewives of Atlanta. Typ 100% eller?

Min näsa bara rinner, bihålorna svider och hängigheten är total, så just nu ligger jag i sängen och gör så lite som möjligt. Vi skulle egentligen på någon info-träff på Folktandvården i Vaggeryd i dag, för Astons skull då. Men vi fick skjuta på det två veckor, jag vill inte utsätta små barn för mej just nu. Därför blir det inte heller någon öppna förskolan i dag.

Det blir innelek med bäst-Aston istället. Och just i detta nu kom jag på att jag glömt informera er;

ASTON KAN GÅ!

Han har ju gått några steg då och då tidigare, men sedan i lördags går han typ hela tiden. Han ser naturligtvis ut som ett riktigt brakfyllo än så länge, men det tar sej! Stoltheten som ringde.

20120911-100805.jpg
Här med sin ratt som han fick i går.